Karl XII, född 17 juni 1682slottet Tre Kronor i Stockholm, död 30 november (11 december enligt n.s.) 1718 i Fredrikshald i Norge, var kung av Sverige från 1697 till sin död, likaså hertig över Pfalz-Zweibrücken mellan 1697 och 1718 under namnet Karl II. Karl XII tog makten över stormaktsriket Sverige år 1697 som enväldig kung efter fadern Karl XI:s död. Karl XII valde att följa i sin fars fotspår gällande dennes politik och levnadssätt för att stävja rikets svåra inre och yttre förhållanden. Huvuddelen av sin regeringstid tillbringade han i fält under stora nordiska kriget, där han från år 1700 bekrigade en trippelallians bestående av Danmark-Norge, Sachsen-Polen och Ryssland. Kungens ledarskap och taktiska färdigheter bidrog till inledande framgångar i kriget. Vid krigsutbrottet tvingade han Danmark-Norge till fred och slog den ryska armén i slaget vid Narva. Senare tågade Karl XII in i både Polen och Sachsen och efter ett långvarigt fälttåg besegrade han sin kusin August (II) den starkes sachsiska armé och detroniserade honom som polsk kung.

Karl XII
Karl XII (1707) av David von Krafft.
Regeringstid 5 april 1697–30 november 1718
(21 år och 239 dagar)
Kröning 14 december 1697 i Stockholm
Företrädare Karl XI
Efterträdare Ulrika Eleonora (regerande drottning av Sverige)
Valspråk Herren (är vorden) min beskyddare (latin: (Factus est) Dominus protector meus
Med Guds hjälp
Ätt Pfalziska ätten
Far Karl XI
Mor Ulrika Eleonora av Danmark
Född 17 juni (g.s.) 1682
Slottet Tre Kronor, Stockholm, Sverige
Namnteckning
Död 30 november (g.s.) 1718
(36 år och 166 dagar)
Fredrikshald, Norge
Begravd 26 februari 1719
Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan i Stockholm


Krigslyckan vände för Karl XII under fälttåget mot Ryssland, som han inledde hösten 1707 och som slutade med hans avgörande nederlag i slaget vid Poltava 1709. Kungens armé kapitulerade inför ryssarna och Sveriges tidigare fiender kunde senare återvända till kriget. Dessa kom efter kriget att ta makten över flera av de svenska besittningarna. Karl XII flydde till Osmanska riket, där han kom att vistas under flera år och varifrån han styrde det svenska riket. Han misslyckades med att koordinera ett gemensamt fälttåg mot sina fiender genom en allians med osmanerna; de senare gav honom det turkiska smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet"). Karl XII återvände till Sverige först år 1715 för att i stället bekriga Danmark-Norge. Han genomförde flera skattereformer för att kunna finansiera sin fortsatta krigsföring. Dessa kom att resultera i en ekonomisk kris i Sverige och en stor börda för Sveriges krigs- och pestdrabbade befolkning. Hans första anfall mot Norge år 1716 misslyckades på grund av livsmedelsbrist. Ett förnyat och större anfall mot Norge år 1718 avslutades abrupt då han blev dödsskjuten under belägringen av Fredrikstens fästning.

Karl XII:s död och Sveriges nederlag i kriget innebar slutet för Sveriges stormaktstid. Då kungen var ogift och saknade avkomma blev hans syster Ulrika Eleonora regerande svensk drottning, även om hon i sin tur snart lämnade över tronen till sin make Fredrik I. Som en reaktion på Karl XII:s styre avvecklades det karolinska enväldet, varpå makten hamnade i riksdagen. Vidare avskaffades Karl XII:s skattereformer och Sverige gick in i den period som kom att kallas för frihetstiden, som varade i ett halvt sekel innan det tog slut i och med kung Gustav III:s statskupp. Karl XII:s regeringstid tillhör de mest omdiskuterade och kontroversiella vad gäller de svenska kungarna. Hans liv har givit upphov till ett flertal skrifter och kulturella verk, inklusive en populär biografi skriven av filosofen Voltaire. Hans eftermäle och omständigheterna rörande hans död har tidvis varit föremål för en polariserad debatt.

Titel redigera

Karl XII:s fullständiga titel på svenska löd: Den stormäktige och nådige herren, Karl, med Guds Nåde, Sveriges, Götes och Vendes Konung, Storfurste till Finland, Hertig uti Skåne, Estland, Livland, Karelen, Bremen, Verden, Stettin, Pommern, Kassuben och Venden, Furste till Rügen, Herre över Ingermanland och Wismar, så och Pfalzgreve vid Rhen, i Bayern, samt till Jülich, Kleve och Berg Hertig. Greve till Valdens, Spanheim, Mark och Ravensburg och Herre till Ravenstein.[1]

Barndom och uppväxt (1682–1697) redigera

 
Prins Karl (1684) av Anna Maria Ehrenstrahl.
Karl XI, kung av Sverige mellan 1660 och 1697.
Ulrika Eleonora, drottning av Sverige mellan 1680 och 1693.

Karl XII föddes på slottet Tre Kronor i Stockholm lördagen den 17 juni g.s. (27 juni, n.s.) 1682 som son till kung Karl XI och drottning Ulrika Eleonora. Han var den andra i ordningen av kungaparets sju barn, av vilka endast Karl och systrarna Hedvig Sofia och Ulrika Eleonora levde vidare till vuxen ålder. Kungen skrev i sin almanacka:[2]

"Den 17 juni, som var om lördagsmorgonen klockan tre fjärdingar på sju, blev min gemål förlossad och födde en son. Gud vare därföre evinnerligen tack och lov, som haver hulpit henne, han hjälpe henne snart till sin förra hälsa igen!"
Karl XI.[3]

Karl föddes med segerhuva, alltså en del av fosterhinnan kvar på huvudet. Den 12 juli 1682 blev den unge prinsen döpt på slottet av dopförrättaren Samuel Werenius. Till faddrar utsågs prins Georg av Danmark, hertig Kristian Albrekt av Holstein-Gottorp och furstbiskopen av Lübeck. Gamla drottning Kristina var gudmor tillsammans med Maria Amalia av Kurland och prinsessan Sofia Dorotea av Holstein.[4]

Ulrika Eleonora tog stor del i sina barns uppfostran. Från modern lärde sig den unge prinsen att be morgon- och aftonbön samt olika bibliska historier.[5] År 1686 började drottningen hålla offentliga middagar med barnen för att vänja dem vid uppmärksamheten, och med sin mor bevistade Karl för första gången en större militärexercisDjurgården. Som den äldste pojken i kungafamiljen utsågs Karl till kronprins. Karl XI beordrade att ge honom en omfattande utbildning för att förbereda honom till att en dag ta över makten över Sverige som enväldig kung, ett envälde som Karl XI själv införde till riket genom riksdagarna 1680 och 1682 och som baserades på teorin om kungadömet av Guds nåde.[6][7]

Utbildning redigera

 
Prins Karl (till vänster) tillsammans med systrarna Ulrika Eleonora (1688–1741) och Hedvig Sofia (1681–1708). Målning av David Klöcker Ehrenstrahl.

När Karl var fyra år gammal tilldelades han sin förste lärare, Andreas Nordenhielm, rektor och professor i praktisk filosofi i Uppsala universitet. I åtta år undervisade Nordenhielm den unge prinsen i läs- och skrivövningar samt i språk, historia och moralfrågor. I maj 1687 skrev prinsen sin första mening, "Efter Guds rike bör oss först söka, sedan skal oss alt annat tillfalla", och som sexåring skrev han sina första brev. Vid samma ålder tog Karl XI direkt kommandot över sonens uppfostran och utsåg hovkanslern Erik Lindschöld och senare det kungliga rådet Nils Gyldenstolpe som sonens guvernörer, men ingen blev någon favorit för prinsen som Nordenhielm hade blivit. Även statssekreteraren Tomas Polus och kammarherren Gustaf Cronhielm kom att bli delaktiga i prinsens undervisning. Den 2 januari 1689 flyttades prinsen till en egen våning i slottet med egen hovstat, tjänarstab och regemente.[5][8][9]

 
Teckning av Karl XII föreställande fästningen Nya Älvsborg.
"Jag önskar att jag må en gång hava den lyckan att följa min pappa i fält."
Faksimil ur Karl XII:s anteckningar från juni 1689.[10]

År 1690 utfärdade Karl XI en ny undervisningsinstruktion, som skulle följas till punkt och pricka ända till prinsens artonårsdag för att förbereda hans eventuella maktövertagande. En bärande tanke bakom prinsens uppfostran var tabula rasa, Aristoteles pedagogiska teori om det obegränsat formbara barnet, där prinsen skulle omges av kloka och dygdiga män för att kunna växa upp till en klok och dygdig furste. Prinsen undervisades i kristendom och teologi, som ansvarades av Strängnäsbiskopen Erik Benzelius, undervisning i ledande kulturspråk samt av antikens historia, främst Alexander den stores och Julius Caesars fälttåg genom verk författade av Cornelius Nepos, Titus Livius, Faedrus, Marcus Junianus Justinus och Quintus Curtius Rufus.[11] Från deras verk kunde Karl återge långa citat utantill, varav flera som han använde i brevväxlingar med sina tjänare och utländska diplomater. Prinsens favoritförfattare var Rufus och senare i livet kom han att ha med sig en liten fickupplaga av Rufus biografi om Alexander den store, som prinsen såg som sin store idol.[11]

Kunskaper i allmänhistoria fick Karl både genom latinundervisningarna och av Laurentius Petris och Samuel von Pufendorfs verk, där prinsen fascinerades av Gustav II Adolfs person och levnadsöden. Prinsen lärde sig matematik och krigsvetenskap av generalkvartermästarlöjtnant Carl Magnus Stuart, som undervisade prinsen om matematiska lösningar av taktiska problem, liksom Erik Dahlberghs topografiska gravyrer och avbildningar av Karl X Gustavs och Karl XI:s fältslag. Då prinsens utbildning senare avbröts när han var femton år gammal fick han inga djupare kunskaper om filosofi, statsvetenskap och krigshistorien ur strategisk synvinkel. Prinsen visade tidigt ett särskilt intresse och talang för matematik och befästningskonst.[5][12][13]

Karl XI kom även sätta spår för prinsens kärva och kraftfulla mansideal; den senare började alltmer efterlikna faderns manér och vanor. Tidigt började Karl delta i faderns exerciser och inspektionsresor, liksom i jaktpartier från och med sju års ålder.[14] Både han och fadern red långa sträckor tillsammans, oftast med rekordjakt i tankarna. När prinsen var tolv år red han och fadern från Södertälje till Stockholm under två och en halv timme, och en tid senare red de mellan Uppsala och Ulriksdals slott på knappt fyra timmar.[15][16]

Vid sina unga år beskrevs Karl som vetgirig, begåvad och flitig som tillgodogjort sig sin undervisning mycket väl. Han införskaffade utmärkta kunskaper i svenska och talade flytande tyska och latin. Franska hade han lärt sig genom att läsa om den franske kungen Henrik IV:s levnad och Corneilles, Molières och Racines dramer, men med tiden undvek han att tala franska. Senare i livet kom han även lära sig tala lite finska, italienska, polska, turkiska och grekiska. Han blev även en god fäktare, en utmärkt ryttare och kunde skickligt hantera skjutvapen.[17][18][19]

Förmyndarstyrelsen och trontillträde redigera

Sedan Karls mor Ulrika Eleonora hade avlidit 26 juli 1693, och då hans far var mycket upptagen av rikets styrning, tog hans farmor, änkedrottningen Hedvig Eleonora, hand om de kungliga barnens uppfostran. Karl kom genom detta att få starka band till sin farmor och sina båda systrar, som han genom livet stod mycket nära.[20] Den 5 april 1697 dog även fadern Karl XI av bukspottkörtelcancer, varvid den femton år gamle prinsen avslutade sina studier och blev omyndig svensk kung under namnet Karl XII.[21]

 
Slottsbranden 1697 som konstnären Johan Fredrik Höckert föreställde sig den i sin målning Slottsbranden i Stockholm den 7 maj 1697 från 1866. Karl XII leder tillsammans med systern Hedvig Sofia ut änkedrottningen ur den brinnande byggnaden. Notera att kungen här går iklädd sin militäruniform från krigsåren och inte de hovkläder som han egentligen bar vid tiden för eldsvådan.
 
En femtonårig Karl XII iförd militäruniform med stålharnesk 1697, olja på duk av David Klöcker Ehrenstrahl.

Den av fadern förordnade förmyndarstyrelsen utgjordes av änkedrottningen (med två röster) samt de fem kungliga råden: kanslipresidenten Bengt Oxenstierna, Kristofer Gyllenstierna, Fabian Wrede, Nils Gyldenstolpe och Lars Wallenstedt. Inrikespolitiskt tog förmyndarstyrelsen hand om en svår missväxt som under flera år drabbade hela det svenska riket och som år 1697 var ytterst akut. Styrelsen genomförde olika beslut för att bistå de tusentals svältande i Stockholm och ute på landsbygden. Samma år drabbades även den kungliga familjen av en stor katastrof. Den 7 maj, en månad efter Karl XI:s död, utsattes slottet Tre Kronor av en omfattande eldsvåda. Den fjortonårige Karl, hans systrar och änkedrottningen hade nyligen ätit middag i slottet då de lade märke till lågorna. Samtliga lyckades evakuera slottet, som till stora delar totalförstördes av lågorna. Till hösten inköptes Wrangelska palatset på Riddarholmen, som renoverades till ett kungligt palats och dit den kungliga familjen och hovet flyttade in, medan Karlbergs slott användes som sommarresidens.[22][a]

Samarbetet i förmyndarstyrelsen var ohållbart. Flera medlemmar var beroende av minnet från den hårda kritik som drabbat Karl XI:s förmyndare, och alla var uppdelade i en ständig maktkamp om att påverka Karl XII till att låta Sverige alliera sig till en av två maktblock i Europa som låg i konflikt med varandra: å ena sidan Frankrike och å andra sidan Österrike med sjömakterna England och Nederländerna. Därför yrkade rådsherrarna på att ofta kalla in den unge kungen till överläggningarna och förmå honom att själv uttala sig i olika frågor. Senare väcktes dock tanken att det vore lämpligast att låta kungen själv överta regeringsansvaret. Vid den riksdag som med anledning av Karl XI:s begravning (den 24 november 1697 i Riddarholmskyrkan) hade sammankallats till Stockholm den 3 november 1697 framställdes inom adeln, under samförstånd med förmyndarna och rådet, förslaget att kungen omedelbart skulle förklaras myndig. Detta förslag godkändes också av samtliga stånd. Den enda tillstymmelsen till motstånd bland ständerna framfördes hos prosten Jakob Boëthius från prästerskapet, som i ett brev till Gyldenstolpe daterat 19 november samma år protesterade av religiösa skäl mot enväldet som styrelseform. När Karl XII fick kännedom om Boëthius brev beordrade han att denne skulle arresteras, varpå denne 1698 dömdes till livstids fängelse på slottet Nöteborg vid Ladoga. Boëthius statuerades som ett exempel på att ingen skulle våga offentligt kritisera vare sig Karl XII, hans myndighetsförklaring eller enväldet.[23][24]

Den 8 november 1697 uppvaktades Karl XII av de fyra ståndens representanter som framförde för honom att tillträda regeringen. Kungen besvarade att han i Guds namn skulle ta över ansvaret för riket. Den 27 november tillträdde kungen regeringen och förmyndarstyrelsen avslutade formellt sitt uppdrag.[25] Den 13 december gav ständerna sin hyllningsed till Karl XII, varefter han den 14 december 1697 krönt i Storkyrkan i Stockholm, till skillnad från tidigare kröningar som skedde i Uppsala domkyrka. Vid ceremonin framhölls hans ställning som enväldig kung genom att han inte angav varken någon kungaed inför de fyra stånden eller kungaförsäkran under smörjelseakten, samt att han själv satte kronan på sitt huvud. Själva kröningen förrättades dock av ärkebiskop Olof Svebilius. Ceremonin uppmärksammades av två missöden som tolkades av vissa av de närvarande som ett dåligt omen. Först råkade kungakronan glida av Karl XII:s huvud medan han steg upp på sin häst för vidare färd till Storkyrkan, men den togs snabbt upp av överstemarskalken Johan Gabriel Stenbock. Sedan råkade Svebilius tappa smörjhornet som föll i golvet. Kröningsmåltiden intogs i Wrangelska palatset, där Karl XII inför stående publik serverades av rådsherrarna i stället för av hovets lakejer.[26]

Första regeringsåren (1697–1700) redigera

 
Karta över stormaktsriket Sverige.

Karl XII tillträdde som enväldig monark under ganska svåra inre och yttre förhållanden. Han gjorde då till sin regel att följa i sin fars fotspår i styrelseärenden; liksom även när det gällde arbetsdisciplin, enkelt levnadssätt och motion. Liksom sin far var han skeptisk till rådgivare och de gamla kungliga råden miste därför nästan allt inflytande. Vid ung ålder var kungen blyg och skygg, och till skillnad från sin far som skötte statens affärer i sitt sovrum med sina rådsherrar, slöt sig Karl XII i ett kabinett och avgjorde viktigare angelägenheter med endast sina utsedda statsråd, Thomas Polus för utrikespolitiken och Carl Piper för inrikes ärenden. Båda statsråden tillhörde lågadeln och under sin regering kom Karl XII att följa sin fars exempel genom att omge sig med lägre adelsmän och tog sällan råd från de som tillhörde rikets aristokrati. Piper blev med åren en av kungens närmaste rådgivare och både Piper och kungen kom att beskrivas som svåråtkomliga och outgrundliga bland såväl utländska diplomater som i kungens innersta krets.[27][28]

Med samma skygghet mötte Karl XII de ivriga uppmaningarna från Hedvig Eleonora och hans rådgivare om att han borde gifta sig med en prinsessa, som omedelbart efter myndighetsförklaringen presenterades till honom från olika läger. Tänkbara kandidater var Sofia Hedvig av Danmark och Marie Elisabeth av Schleswig-Holstein-Gottorp; om den senare erkände kungen att han aldrig kunde bli förälskad i en flicka som var "ful som fanden och med en så djävulskt stor mun".[29] Han kände sig dragen till Sofia Hedvig, men hans rådgivare uppmanade försiktighet för ett eventuellt giftermål med henne innan de fått en klarare uppfattning om de danska avsikterna.[30] Men vid denna tid vägrade kungen att gifta sig och ville i stället avvakta tills han blivit något äldre. Kungens omgivning oroades över hans ointresse för kvinnor och äktenskap, vilket komplicerade tronföljdsfrågan som skulle bli aktuell i kungens senare liv.[31]

"Det är inte så lätt att nu bilda sig en bestämd uppfattning om vad man
kan vänta av konungen av Sverige, eftersom han ännu är ganska ung.
Icke desto mindre äro alla överens om, att han är mycket skarpsinnig;
det är allmänt bekant, att han tycker mycket om hårda lekar och att han
alltid har visat böjelse för krig i det han blandat sig i skvadroner, när hans
far, konungen, lät honom strida, vilket inte kunde göras utan fara. Han är
frikostig ända till slöseri. De, som känna honom väl, säga, att han kommer
att få sin fars fasthet i att hålla fast vid ett beslut, som han en gång fattat."

Jean Antoine de Mesmes d'Avaux, fransk ambassadör i Stockholm, i sin
beskrivning av Karl XII i sitt brev till kung Ludvig XIV daterat 19 maj 1697.[32]

Ett kortare avbrott i Karl XII:s enstöriga liv inträdde när hans kusin hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp på våren 1698 kom till Stockholm för att fria till kungens syster Hedvig Sofia. Hertigen var vild och levnadsglad och lockade sin unge släkting till en del omtalade nöjen, det så kallade holsteinska raseriet.[33] Kungens och hertigens fasoner upphörde senare när det nygifta hertigparet i september samma år lämnade Sverige. Däremot kunde kungen förlusta sig utan Fredriks hjälp, bland annat genom att spela olika spratt med sina tjänare och delta i ständiga krigslekar genom fysiska utmaningar och prövande av sina egna gränser, av vilka flera blev livshotande såväl för honom som för hans lekkamrater.[34]

Mellan perioden mars och augusti 1698 plockade Karl XII ut omkring en miljon daler silvermynt ur statskassan, som han använde till att mellan 1698 och 1700 uppliva Stockholms tidigare dystra hovliv med bland annat baler, maskerader, riddarspel och teatrar. Dessa påkostade förströelser förargade Stockholms högre kretsar och kungens vilda framfart rapporterades hela tiden av utländska diplomater, som förmedlade bilden om Karl XII som en uppenbart omogen och ansvarslös ung envåldshärskare. Samtidigt har den unge kungen beskrivits som mycket skarpsynt och för att ha ärvt sin mors givmildhet, vilka var karaktärsdrag som skulle känneteckna honom under resten av hans liv.[35][36]

Inrikespolitik redigera

Trots dessa förströelser försummade inte Karl XII från sina plikter inom inrikes- och utrikesärenden. I den inre styrelsen behöll Karl XII det regeringssätt som hans far grundat och utvecklat. De förhoppningar som riksrådet och adelsståndet hyste under hans myndighetsförklaring, att han skulle minska sin makt samt avbryta reduktionen och lindra de hårda räfsterna, kom helt på skam. Fortsättningen av reduktionsarbetet avbröts visserligen i början av 1700-talet, men vad gällde det som redan skett gjordes inga ändringar. Karakteristisk är den rättegång som inleddes år 1698 mot en av rikets främsta män, Nils Bielke, som efter direkta påtryckningar från Karl XII blev dömd till döden år 1705 för maktmissbruk av flera slag. Domen verkställdes dock inte i tid och kungen lät senare benåda Bielke till livet.[37]

 
Karl XII iklädd kröningsdräkt 1697, runtomkring honom syns maktens och det kungliga enväldets symboler, till vänster riksregalierna och till höger ett liggande lejon. Olja på duk av David Klöcker Ehrenstrahl.

Karl XII var ordförande för rådets sammanträden i justitieärenden och på två och ett halvt år deltog han i 157 rådssessioner, som hölls tre gånger i veckan.[38] I försvarspolitiken följde han ramen för Karl XI:s nyorganisation i stärkandet av rikets försvar, som inbegrep en modernisering av rikets gränsfästningar och fullbordningen av örlogsbasen i Karlskrona.[39] På det kyrkliga området var han hårt renlärig i de luthersk-ortodoxa konventionerna och gick också här i sin fars fotspår. I en skrivelse daterad 7 juni 1706 till rådet i Stockholm skrev han att de skulle ha noga uppsikt över pietister samt förbjuda svenska studerandes resor till de tyska akademier som var färgade av synsättet. Under år 1703 avslutades projektet med den nya bibelöversättningen som Karl XI påbörjade, som fick namnet Karl XII:s bibel. Den förblev den gällande kyrkobibeln i Sverige fram till 1917.[40]

Utrikespolitik redigera

Karl XII saknade vid sitt regeringstillträde helt erfarenhet inom utrikespolitik och sökte även där vägledning från faderns politiska system. Grundpelarna var en neutral hållning i Västeuropas stora konflikter, vänskap med sjömakterna England och Nederländerna och om möjligt även med Frankrike. Med samtliga makter förnyade Sverige under 1698 sina tidigare förbund, vilka alla var allmänt skrivna och angav egentligen endast den svenske kungens önskan att åt alla håll föra en fredlig och vänskaplig politik. Enligt gängse bruk vid regentombyten sändes en ambassadbeskickning till Moskva i Ryssland i juli 1699 och i november samma år bekräftades den svensk-ryska freden.[41]

Slutligen måste Danmark hållas under uppsikt och försvagas genom allianser med huset Hannover och kraftigt understöd åt hertigdömet Holstein-Gottorp, som det svenska riket haft god relation med sedan Karl X Gustavs tid. Då kung Fredrik IV av Danmark, kusin till Karl XII, ville knyta Holstein-Gottorp närmare det egna landet, gick danska trupper i maj 1697 in i Schleswig och förstörde holsteinska befästningar. Detta upprörde rådsherrarna i Stockholm och hos Karl XII, då denne stod bakom sin svåger Fredrik IV:s önskan om att hålla en egen armé i sitt hertigdöme. Svenska diplomater ingick förhandlingar med den habsburgske kejsaren Leopold I och med sjömakterna för att få en fredlig lösning på problemet. Den 7 juli 1699 avreste Karl XII tillsammans med hertigparet från Ystad till Stockholm och under resan fattade kungen ett beslut om att Sverige skulle bidra med truppförstärkningar till hertigdömet för att skydda återuppbyggandet av de av danskarna förstörda befästningarna. Beslutet fattade kungen utan att rådgöra med varken Oxenstierna eller några andra rådgivare, vilka blev ytterst oroade av kungens beslut. Även den franske kungen Ludvig XIV kritiserade kungens beslut och fruktade ett nytt nordiskt krig. Karl XII skickade omgående två infanteriregementen mot Holstein-Gottorp och den 21 oktober 1699 landsattes ytterligare fyra regementen i Peenemünde i svenska Pommern. Hertig Fredrik IV hade därmed 7 000 svenska soldater till sitt förfogande, vilket Danmark uppfattade som en oerhörd provokation.[42]

Krigsåren (1700–1718) redigera

Huvudartikel: Stora nordiska kriget

Krigsutbrottet redigera

 
Karl XII iförd sin soldatuniform år 1700. Målning (1706) av David von Krafft.

Redan vid tiden för Karl XI:s död försökte Danmark i hemlighet knyta förbindelser med Ryssland, för att där vinna stöd mot Sverige. Karl XII:s inskridande till Holstein-Gottorps förmån gav Danmark anledning att lägga ytterligare vikt vid denna förbindelse, vilken under tsar Peter I av Rysslands långa västerländska resa mellan 1697 och 1698 inte gjorde några egentliga framsteg. I detta skede började August den starke, kung av Polsk-litauiska samväldet under titeln August II och kurfurste av Sachsen, dra upp planer för en erövring av den svenska provinsen Livland. Dessa planer understöddes av den landsflyktige livländske adelsmannen och politikern Johann Patkul.[43] August II:s förslag om ett anfallsförbund mot Sverige fann god jord i Köpenhamn och Moskva, och delvis även med Brandenburg i Berlin. Under sommaren och hösten 1699 förhandlade August II och Patkul i djupaste hemlighet allianser med både Danmark och Ryssland. I februari år 1700 angrep så de sachsiska trupperna Livlands huvudstad Riga med närliggande befästningar.[44]

Den 20 mars, kort efter underrättelsen om Sachsens angrepp mot Livland, fick den svenska ledningen veta att Danmarks kung Fredrik IV och hans danska armé på 20 000 man invaderat och ockuperat stora delar av Holstein-Gottorp. Hertigdömets försvar på endast 5 000 man retirerade till Tönningens fästning och dess befästningar som återuppbyggts av hertig Fredrik IV blev åter förstörda. Tönningen belägrades av danska trupper under hertig Ferdinand Vilhelm av Württemberg, men hävdes redan i maj av hjälptrupper från svenska Pommern och Lüneburg under general Nils Gyllenstierna. Under tiden sammankallades det svenska indelningsverket.[45][46][47]

Därmed hade stora nordiska kriget inletts, vilket skulle komma att vara ända till 1721. Karl XII befann sig i Kungsör när han den 6 mars 1700 underrättades om August II:s angrepp, liksom den 20 mars om Danmarks anfall mot Holstein-Gottorp. Den 16 april tog han farväl av sin familj och gav sig i hemlighet av från Stockholm, som han aldrig skulle få återse igen. Under de följande åren brevväxlade han flitigt med rådet i Stockholm som han försökte leda från distans, men hans uppmärksamhet orienterades alltmer åt krigföringen och utrikespolitiken. Tack vare Karl XI:s reformer var Sverige väl rustat för krig och genom sin omfattande utbildning var Karl XII väl förberedd att leda sin armé. Samtidigt var kungens rådgivare oroliga för att hans envishet skulle leda till ett jagande efter krigarära.[48]

"Det är underligt att bägge mina kusiner vilja hava krig, må så vara. Konung August har brutit ord och avsked. Vi hava en rättfärdig sak; Gud hjälper oss väl. Jag vill först avgöra med den ena, sedan får jag alltid tala med den andra."
– Karl XII.[49]

Anfallet mot Danmark redigera

 
Karl XII vadar i land under landstigningen vid Humlebæk. Målning (1851) av Carl Andreas Dahlström.

I Skåne samlades cirka 16 000 man redo att angripa Danmark och den norska gränsen bevakades av omkring 10 000 svenska soldater.[50] Karl XII anlände i maj till Karlskrona, där upprustningen av den svenska flottans påskyndades för att den senare skulle rycka ut till Öresund. Först i juni kunde dock flottan lämna Karlskrona och Karl XII beordrade generalamiralen Hans Wachtmeister att låta flottan passera den danska flottan, som hade blockerat den västra infarten vid Drogden, via den grunda östra infarten vid Flintrännan, vilket verkställdes med framgång den 3 juli. Flottan förenade sig även med engelska och holländska eskadrar vid ön Ven, vilka ville ansluta sig till Karl XII för att bidra till att maktförhållandena i norden åter kunde balanseras. De förenade eskadrarna kunde bombardera den danska flottan som retirerade in till Köpenhamn.[51][52]

I stället för att undsätta Holstein beslöt den svensk-engelsk-holländska krigsledningen att landstiga på Själland vid Humlebæk söder om Helsingör. Vid sextiden på kvällen den 25 juli landsteg Karl XII med omkring 2 500 man svensk trupp, som snabbt kunde bortdriva det svaga danska kustförsvaret och etablera ett brohuvud. Karl XII fick sitt elddop i denna operation, då han ledde den högra svenska flygeln i striderna mot de danska försvararna. Efter två veckor landsattes 10 000 man vid Humlebæk och med dessa började Karl XII marschera mot Köpenhamn, som han planerade att belägra och samtidigt bombardera den ankrade danska flottan från både land och hav.[53][54][55]

Danmarks kung Fredrik IV hade efter underrättelserna om Karl XII:s landstigning börjat förhandla om fred med både Holstein och Lüneburg. Den 8 augusti slöts freden i Traventhal,[56] och nyheten om freden anlände till Karl XII den 12 augusti under tiden som han marscherade mot Köpenhamn. Han beordrade att marschen skulle fortsätta tills att fredsfördraget bekräftades, vilket det också gjorde den 14 augusti när hans svåger hertig Fredrik IV gav besked att freden verkligen var fastställd. Karl XII ville ändå fortsätta marschen mot Köpenhamn och förstöra den danska flottan, men efter påtryckningar från sjömakterna, och med risken att den svenska armén skulle bli isolerat på Själland, tvingades Karl XII avbryta sin marsch och överskeppas tillbaka till Skåne med sina trupper i slutet av augusti. De engelsk-holländska eskadrarna vände då hemåt. Danmark kunde på det viset undvika ett totalt nederlag och Karl XII kunde vända sin uppmärksamhet till de hårt ansatta Östersjöprovinserna.[57][58][59]

Undsättandet av Östersjöprovinserna redigera

 
Segern vid Narva (1910) av Gustaf Cederström.

Tsar Peter I förklarade krig mot Sverige i augusti 1700 och i början av september marscherade Peter I med en rysk armé över gränsen till Ingermanland, i mening att belägra den strategiskt viktiga staden Narva i Estland.[60][61] Kort efter Danmarks utträde ur trippelalliansen förbereddes den svenska huvudarmén för att överskeppas till den baltiska krigsskådeplatsen. Detta verkställdes i början av oktober när Karl XII och hans trupper skeppades från Karlshamn till Pernau, vilket tvingade August II att i början av september dra sina trupper tillbaka till hertigdömet Kurland. Med hotet mot Riga avvärjt kunde Karl XII inleda sin marsch mot Narva den 13 november i spetsen för omkring 11 000 man. Armén möttes av ett totalt skövlat landskap i östra Wierland och flera soldater drabbades av svält och sjukdomar. Efter att den 17 november ha drivit tillbaka de ryska förposterna vid Pühhajoggi pass, anlände Karl XII med sin armé till Narvas utkanter den 20 november.[62][63][64]

 
Karl XII i slaget vid Narva av David von Krafft.

På inrådan av generallöjtnant Carl Gustaf Rehnskiöld gav Karl XII order att omedelbart anfalla den tredubbelt så starka ryska belägringsarmén, trots att flera officerare yrkade på att avvakta anfallet med hänvisning till svenskarnas prekära läge och att en snöstorm plötsligt blåste upp. Då de fick vinden i ryggen ville Karl XII utnyttja den förändrade väderleken och i inledningen av slaget vid Narva genomföra ett hårt anfall som skapade fullständig panik i de ryska leden. Karl XII deltog personligen i striderna och kunde undkomma oskadd, trots att han flera gånger utsatte sig själv för livsfara. Den ryska armén förlorade 9 000 man under slaget och valde att kapitulera inför svenskarna, som efter underhandlingar tilläts avtåga tillbaka till Ryssland. Peter I var själv inte närvarande i slaget, utan hade överlämnat befälet över de ryska trupperna till hertig Charles Eugène de Croÿ, som efter slaget blev svensk krigsfånge.[65][66] Den svenska segern gav starka reaktioner bland Europas länder, där många gratulerade Karl XII för hans spektakulära seger.[67][68][69] Segern blev även politiskt betydelsefullt och både i Sverige och i utomlands har ett flertal visor, hyllningsdikter, tal och propagandaskrifter hyllat de svenska soldaterna och Karl XII, samt att Gud stod bakom kungen och svenskarna.[70]

 
Övergången av Düna, 1701 av Daniel Stawert.

Kort efter slaget gick den svenska huvudarmén i vinterkvarter i trakterna utanför staden Dorpat, medan Karl XII hade sitt högkvarter i det förfallna slottet Lais. Under våren förstärktes armén med förband från svenska fastlandet, och trupperna uppgick till 24 000 man. I juni bröt armén upp och marscherade ner mot Riga för att slå till mot August II:s sachsiska och ryska trupper, som uppskattades till 38 000 man. Den 7 juli stod huvudarmén utanför Riga. Karl XII planerade att gå över floden Düna precis intill staden och möta August II:s förskansade trupper på andra sidan. På morgonen den 9 juli rodde Karl XII med den svenska första anfallsvågen mot den motsatta stranden. Efter hårda strider lyckades Karl XII upprätta ett starkt brohuvud på stranden och August II beordrade en taktisk reträtt från slagfältet. Karl XII vann en taktisk seger men operationen blev ett strategiskt misslyckande eftersom det svenska kavalleriet inte kunde föras över i tid och inleda en förföljelse mot den retirerande fienden.[71][72][73] Inom kort ockuperade den svenska huvudarmén hela Kurland, där trupperna kunde försörja sig och slå läger vid staden Bauske. Karl XII intog sitt högkvarter vid slottet Würgen utanför staden Libau.[74]

Kort efter Düna-operationen slöt Karl XII ett förbund med adelsfamiljen Sapieha i storfurstendömet Litauen, där kungen skulle skicka militärt stöd till familjen i deras konflikt med den rivaliserande adelsfamiljen Ogiński, trogen till August II, i utbyte mot att de skulle understödja Karl XII i kriget mot August II. I början av december 1701 tog Karl XII personligen befälet över en mindre svensk kavalleriavdelning, med vilken han kunde betvinga och jaga bort hetman Grzegorz Antoni Ogińskis trupper posterade vid byn Tryszki i Samogitien. Under de följande veckorna hördes sedan ingenting ifrån Karl XII, som vid tiden befann sig djupt i Litauen. Flera rykten började spridas i kungens högkvarter om att han hade stupat i strid i trakterna kring Kovno och Vilna, medan andra rykten talade om att han hade besegrat en stor litauisk armé. När kungens generaler den 30 december förberedde vinterkvarter åt armén anlände plötsligt Karl XII oanmäld till högkvarteret vid Würgen, varpå han beordrade sina generaler att göra hela armén redo för avmarsch in i Litauen.[75][76]

Krigspolitiska vägval redigera

 
Karl XII ridande på Brandklipparen, en av kungens mest kända hästar som tidigare sägs ha tillhört fadern Karl XI. Målning av David von Krafft.

I Italien under september 1701 utbröt en konflikt mellan Europas båda maktblock som kom att leda till det spanska tronföljdskriget. August II bedrev därvid ett dubbelspel på högsta nivå, och bjöd ut sina tjänster växelvis åt den ena och den andra parten i konflikten, samtidigt som han försökte göra båda till freds genom en del knappast allvarligt avsedda fredsinviter till Sverige, allt under det att han arbetade hårt för att förstärka sin för Polen avsedda krigsmakt.[75][77] Hos Karl XII:s läger uppmanade flera av hans rådgivare, framför allt från Bengt Oxenstierna, att man skulle sluta fred med August II och försöka ingripa i den västeuropeiska konflikten. Övriga argumenterade att den polska republiken fortfarande var neutral eftersom August II hade anfallit svenska Livland i egenskap av kurfurste av Sachsen, inte som kung av Polen. Karl XII betvivlade däremot på republikens neutralitet med argumentet att August II använde polskt territorium som operationsbas för sina sachsiska trupper.[78][79]

Karl XII betraktade därmed utsikterna till en varaktig fred med August II som ytterst små och visade inget intresse av att överge sina planerade operationer mot trippelalliansens övriga medlemmar för en inblandning i den spanska konflikten, som ännu inte berörde Sverige. Karl XII gjorde därför till regel att i de västeuropeiska stridigheterna iaktta strikt neutralitet, dock under fasthållande av den för Sverige gynnsamma vänskapen med sjömakterna, för att kunna samla alla krafter mot Sachsens och Rysslands arméer. Karl XII ansåg att August II:s sachsiska krigsmakt var den mäktigaste och han önskade därför att slå till och besegra August II fullständigt, så att denne för framtiden blev ur stånd att skada det svenska riket.[80]

Karl XII:s politik och krigföring gick därför ut på att åstadkomma en grundlig omgestaltning av förhållandena i östra Europa. När August II år 1697 tillträdde på den polska tronen delades den polska adeln i två läger, och vid underrättelsen om Polens inrikespolitiska läge såg Karl XII en stor möjlighet att under ett eventuellt angrepp mot Polen övertala de adelsgrupper i Polen som stod i opposition mot August II att avsätta honom som polsk kung och utropa en svenskvänlig kandidat på den polska tronen, varpå de båda staternas samlade makt skulle riktas mot Ryssland och krossa tsaren. Under de följande åren skulle Karl XII arbeta med tre mål inför sin polska krigföring: dels att driva de sachsiska trupperna ut ur polsk mark, dels att förhindra ryska trupper från att tränga in österifrån och dels att livnära sig i Polen genom att indriva kontributioner och brandskatter från landets städer och byar. Ett genomförande av dessa planer skulle ha varit liktydigt med en svensk hegemoni i östra Europa.[80][81]

Genom att Karl XII vände all sin uppmärksamhet mot Polen, i ett långvarigt fälttåg som involverade större delen av den svenska krigsmakten och dess resurser, kom han att i förlängningen försumma Östersjöprovinsernas och Finlands gränsförsvar. Under tiden efter förlusten vid Narva kom tsar Peter I att omgruppera och omorganisera sina trupper och genomföra ett förnyat fälttåg mot både Ingermanland och Livland. Efter flera segrar mot svenska garnisonstrupper fick tsaren senare tillgång till Ingermanland 1703, där han vid floden Neva grundade staden Sankt Petersburg. Samtidigt som Karl XII bekrigade i Polen fick han återkommande rapporter om den ryska arméns framfart. Flera av hans rådgivare anbefallde honom att låta August II sitta kvar på sin tron och i stället bistå de av ryssarna hotade Östersjöprovinserna. Karl XII var dock bestämd med att först avgöra det polska dilemmat på slagfältet innan han skulle göra gemensam sak med Peter I.[82][83]

Polska fälttåget redigera

 
Karl XII:s polska fälttåg mellan 1702 och 1703.

I början av februari 1702 tågade Karl XII in i Litauen med sin huvudarmé på 14 000 man och lämnade kvar 25 000 man till att försvara Östersjöprovinserna.[79] Den 29 mars inledde kungen marschen mot den polska huvudstaden Warszawa. Både August II och den polska republikens främste man, Gnesens ärkebiskop och kardinalprimas Michał Stefan Radziejowski, lämnade huvudstaden och den 14 maj intog Karl XII Warszawa utan strid. Hans inledande förhandlingar med de polska adelsfraktionerna avslutades utan något nämnvärt resultat, varpå han den 16 juni avtågade mot Kraków med 8 000 man för att konfrontera August II:s sachsiska armé.[84][85] I slaget vid Kliszów den 9 juli, på årsdagen av övergången av Düna, lyckades Karl XII genom sin improvisation och självbehärskning på slagfältet segra mot både August II:s sachsiska trupper och den senare ankomna polska kronarmén. De sachsisk-polska förlusterna efter slaget uppskattades till omkring 4 400 man medan svenskarnas förluster uppgick till 1 100 man. En stor förlust för Karl XII personligen var att hans svåger Fredrik av Holstein-Gottorp stupade under slaget.[86][87]

 
Samtida kopparstick av slaget vid Kliszów den 9 juli 1702.

Segern vid Kliszów bidrog till en ökad svensk operativ handlingsfrihet i Polen, men återigen misslyckades Karl XII med att förfölja den sachsisk-polska armén och August II:s nederlag blev denna gång inte heller av avgörande betydelse. August II kunde obehindrad dra sig tillbaka till Kraków för att få förstärkningar och sedan bege sig genom östra delen av Polen till Sandomierz. Den 29 juli erövrade Karl XII Kraków, insamlade från stadens borgare en brandskatt på 60 000 riksdaler och upprättade där sitt högkvarter. Den 19 augusti anslöt sig 10 000 svenska trupper från svenska Pommern till Karl XII. Förnyade operationer mot August II:s trupper fick dock avbrytas sedan Karl XII råkade ut för en ridolycka den 19 september och bröt sitt vänstra lårben. Han blev sängliggande under sex veckor tills han kunde gå på kryckor, varefter det dröjde framåt julen innan han kunde gå obehindrat. Däremot medförde benbrottet att han fick en lätt haltande gång under resten av livet. Vid ankomsten av Maidels trupper i början av oktober kunde Karl XII liggande på en bår avtåga till Lublin, där han slog vinterkvarter med 23 000 man.[88][89][90]

I slutet av februari 1703 bröt Karl XII upp från vinterkvarteret och marscherade mot Warszawa, dit han anlände i början av april och fick underrättelser om att den polska sejmen fortfarande stod på August II:s sida. Efter fruktlösa förhandlingar med ärkebiskop Radziejowski marscherade Karl XII norrut med 25 000 man, varefter han den 21 april med en ryttarstyrka på 3 000 man besegrade en sachsisk kavalleriavdelning under fältmarskalk Adam Heinrich von Steinau vid staden Pułtusk. I mitten av maj nådde Karl XII staden Thorn vid floden Weichsel. Han inledde en långvarig belägring mot dess sachsiska garnison, som den 3 oktober tvingades till kapitulation. 4 800 sachsiska soldater blev krigsfångar och Karl XII samlade ett rikt byte i kanoner, förråd och en brandskatt på 100 000 riksdaler. Han stannade nära Thorn ytterligare en månad, varvid han beslutade att stadens befästningsverk skulle förstöras, tills han i mitten av november lät sina trupper gå i vinterkvarter i Västpreussen, medan han själv i slutet av november med en mindre avdelning intog staden Elbing, som försågs med en svensk garnison, indrev en brandskatt på 136 000 riksdaler från staden Danzig, innan han intog sitt högkvarter den 22 december i Heilsberg i biskopsdömet Ermland.[91][92]

August II:s detronisering redigera

 
Karl XII:s polska fälttåg mellan 1704 och 1705.

Under sina första två år i Polen hade Karl XII:s armé visat sin slagkraftighet på slagfältet och August II sin svaghet. Det polska militärbefälet tvekade på vilken sida de ville stödja i det fortsatta fälttåget. I januari 1704 lät ärkebiskop Radziejowski sammankalla en svenskvänlig konfederation av polska adelsmän i Warszawa för att fatta beslut om August II:s framtida öde. Den 6 februari 1704 förklarade konfederationen att avsätta August II som polsk kung. Långt ifrån alla adelsmän i landet var delaktiga i beslutet. Som en motreaktion till konfederationen i Warszawa bildade flera adelsmän från Lillpolen som fortfarande stod på August II:s sida den 20 maj 1704 Sandomierzkonfederationen. Karl XII var ändå nöjd med beslutet och han planerade att placera någon av kung Johan III Sobieskis söner, i första hand Jakob Sobieski, på den polska tronen. Men kung August II:s män lyckades kidnappa Sobieski och dennes bror Konstantin och föra dem till Sachsen. Karl XII tvingades därför leta efter en ny svenskvänlig kandidat som kunde omfattas av den polska adeln. Radziejowski lät föreslå sina egna kandidater, kronfältherren Hieronim Augustyn Lubomirski, prins François Louis de Bourbon och furst Frans II Rákóczy, men samtliga strandade emot kungens bestämda vilja. Efter långa underhandlingar föreslog Karl XII militärguvernören i Posen, Stanisław Leszczyński, som redan före det svenska fälttåget motsatte sig August II. I början av juni lät Karl XII lämna sitt vinterkvarter och marschera mot Warszawa. Kungavalet ägde rum på Wolafältet den 2 juli, där Karl XII placerade svenska vakter som skulle bevaka sammanträdet och påtvinga de församlade polska adelsmännen att rösta på hans kandidat. Då Radziejowski gynnade i det längsta Lubomirski vägrade denne att leda valprocessen, som i stället överläts till biskopen i Posen, och de församlade adelsmännen var därför få i antal till skillnad från tidigare kungaval. Trots detta gav de sitt bifall till att välja Stanisław Leszczyński som ny kung. Både Radziejowski och Vatikanen vägrade dock att kröna honom, vilket tvingade Karl XII att fortsätta sitt fälttåg mot August II:s trupper och tvinga ut honom ur Polen innan Stanisław kunde bli krönt till kung.[93][94]

August (II) den starke av Louis de Silvestre.
Stanisław I Leszczyński av David von Krafft.

Den 20 augusti 1704 slöt Peter I och August II ett nytt anfalls- och försvarsförbund i Narva, där parterna kom överens om att Sandomierzkonfederationen aktivt skulle delta i ett inbördeskrig mot Stanisław Leszczyński i utbyte mot att Peter I skulle bistå August II med ryska subsidier och truppförstärkningar. Vid underrättelsen om avtalet övertygades flera polska adelsmän och magnater att gå över till Karl XII:s sida. Karl XII fick nya förstärkningar från Sverige och lämnade mindre svenska avdelningar i norra och centrala Polen, medan han med 28 000 man vände sig mot sydöstra Polen för att gå till anfall mot de sachsiska och ryska trupperna som var koncentrerade där. Den 27 augusti stormade och erövrade han Galiziens huvudstad Lemberg, varefter dess stora förråd och en brandskatt på 300 000 riksdaler kom i svenskarnas händer.[95] Den 13 september avtågade Karl XII från Lemberg efter att ha erhållit nyheten om att August II lyckats återerövra Warszawa tre veckor innan. När hans armé en månad senare anlände till Warszawas förstad Praga beslöt August II att retirera med sina sachsiska och ryska trupper till Sachsen. Medan August II:s kavalleri lyckades undkomma svenskarna valde Karl XII att i spetsen för sex svenska kavalleriregementen genskjuta August II:s infanteri. På tio dagar genomförde han en 40 mil lång forcerad marsch innan han den 28 oktober lyckades hinna ifatt det dödligt uttröttade sachsiska infanteriet under general Johann Matthias von der Schulenburg vid Punitz strax intill gränsen till den kejserliga provinsen Schlesien. Efter en kort strid kunde Schulenburg försvara sig mot Karl XII:s anfall och under nattmörkret smyga sig undan och senare passera floden Oder. Karl XII följde efter till samma flod och den 31 oktober påträffade hans ryttare en rysk respektive en kosackisk avdelning vid byarna Tillendorf och Oderbeltsch, vilka på Karl XII:s order utsattes för en skoningslös massaker. Med August II:s sachsiska trupper och de ryska hjälptrupperna bortdrivna från polsk mark, förlade Karl XII den svenska huvudarmén i vinterkvarter under tio månader kring staden Rawicz nära Schlesien.[95][96]

Trots sin starka ställning i Polen var Karl XII:s tronkandidat Stanisław fortfarande inte krönt och August II inte slutligt besegrad. Från högkvarteret i Rawicz försökte Karl XII i början av sommaren 1705 få till stånd en kröning av Stanislaw. När den äntligen stod för dörren skickade han generallöjtnant Carl Nieroth med en kavalleristyrka till Warszawa, som den 21 juli lyckades segra mot en överlägsen polsk-sachsisk kavalleriavdelning som på August II:s befallning försökte stoppa kröningsprocessen. Mellan 29 juli och 9 augusti förflyttade Karl XII sin armé till Błonie, 28 kilometer väster om Warszawa, och beordrade general Rehnskiöld att med 10 000 man stanna kvar i västra Polen och fortsätta bevaka gränsen till Schlesien.[97] Den 14 september 1705 lät Karl XII personligen övervaka kröningen av Stanislaw till Polens kung i Sankt Johannes ärkekatedral i Warszawa. Senare den 18 november slöt Sverige och Polen både fred och försvarsförbund med varandra. Hädanefter skulle länderna samarbeta militärt mot Ryssland, protestanterna i Polen skulle få utökade rättigheter samt att de svenska handelsintressena kring Östersjön skulle främjas. För att inte låta August II duka under lät Peter I skicka ytterligare ryska hjälptrupper till Polen under sommaren 1705. Under september samma år framryckte även hetman Ivan Mazepa med 14 000 kosacker från Lillryssland genom Volynien och intog vinterkvarter i Podlasien.[98][99]

Uppgörelsen med Sachsen redigera

 
Karl XII:s polska fälttåg år 1706.

Den 29 december 1705 inledde Karl XII en ansträngande vintermarsch mot östra Polen med sin huvudarmé på 19 000 man under samverkan med polska styrkor på 8 000 man under Jan Kazimierz Sapieha och Józef Potocki. Avsikten var att gå till anfall mot ryska och sachsiska styrkor på cirka 34 000 man, samtliga under gemensamt befäl av August II, general Aleksandr Mensjikov och fältmarskalk Georg Benedikt von Ogilvy, som låg i vinterkvarter i trakten av staden Grodno. Efter en 36 mil lång ilmarsch på arton dagar inträffade Karl XII och hans armé framför Grodno den 15 januari 1706. De ryska och sachsiska förbanden blev fullständigt överraskade av Karl XII:s ankomst och retirerade in i staden. Karl XII såg en belägring av staden som omöjlig på grund av det dåliga försörjningsläget, vilket tvingade de svenska och polska trupperna att söka efter lägerplatser flera mil från staden. Karl XII beslutade därför att inringa Grodno; de svenska och polska trupperna placerades i en halvcirkel runt staden för att stoppa provianttillförseln och svälta ut ryssarna. Alla försörjningslinjer kunde inte skäras av och därför hade svenskarna ingen möjlighet att förhindra August II, Mensjikov och 3 000 sachsiska ryttare att lämna staden den 18 januari. Från Sachsen kraftsamlade August II en armé på 20 000 man under general Schulenburg som skulle anfalla Karl XII bakifrån.[100][101]

 
Karl XII i Altranstädt (1706) av Johan David Schwartz.

Den 3 februari 1706 mötte Schulenburg med Rehnskiölds armékår utanför staden Fraustadt. Det resulterande fältslaget slutade med en stor triumf för Rehnskiöld och Schulenburg förlorade tre fjärdedelar av hela sin armé.[102][103] Med skyddad rygg kunde Karl XII sätta ytterligare press på den instängda ryska armén i Grodno. Vid underrättelsen om förlusten vid Fraustadt gav Peter I order till fältmarskalk Ogilvy att de ryska trupperna i Grodno skulle evakueras från staden och retirera till Lillryssland. Den ryska armén lämnade staden den 31 mars 1706 och så fort isen började brytas upp över Njemen kunde de ta sig över den enda befintliga bron över floden och förstöra den innan Karl XII:s ankomst. Kungen ville ändå genskjuta ryssarna och genomförde en strapatsfylld marsch genom de svårframkomliga Pinskträsken. När han den 14 april nådde Pinsk nära den ryska gränsen tvingades han konstatera att det inte var möjligt att fortsätta förföljelsen. Reträtten från Grodno tärde hårt på de ryska soldaternas krafter och när den decimerade ryska huvudarmén nådde Lillryssland hade den förlorat 17 000 man sedan inneslutningen av Grodno.[104]

Karl XII stannade under en månad i trakterna kring Pinsk och flyttade sedan sina kvarter till Lutsk i Volynien. Han skickade en kavalleriavdelning till att anfalla Mazepas kosacker i Belarus, där de senare betvingades under striderna vid Nieśwież, Kletsk och Lachowicze.[105] Trots den framgångsrika svenska vinteroffensiven hade August II fortfarande inte givit upp sina anspråk på den polska kronan, vilket inte gav Karl XII något annat alternativ än att genomföra en riskabel marsch rakt mot Sachsen. Den svenska armén skulle då operera i Tysk-romerska riket, vilket kunde leda till en krigsförklaring från den habsburgske kejsaren Josef I. Karl XII beslöt ändå att ta den risken.[106][107]

 
Samtida kopparstick som avbildar den officiella taffeln med Karl XII och August II efter undertecknandet av freden i Altranstädt.

Den 7 juli 1706 bröt Karl XII upp från Lutsk, förenade sig med Rehnskiölds armékår den 6 augusti och den 27 augusti överskred han med 19 000 man gränsen till Sachsen vid Greiffenberg. Svenskarna mötte endast sporadiskt motstånd vid Bautzen, Meissen och Grimma. Karl XII:s intrång väckte stora proteströrelser i Wien och på annat håll, men några krigshandlingar följde inte från kejsarens sida. När den svenska armén den 11 september nådde byn Altranstädt, en mil väster om staden Leipzig, gjorde den halt och Karl XII inrättade sitt högkvarter i byns slott medan armén förlades i närheten av Leipzig. Förhandlingar inleddes och fred kunde slutas mellan Sverige och Sachsen i Altranstädt den 14 september. I fördraget tvingades August II bryta sin allians med Ryssland, avstå från den polska kronan och erkänna Stanisław Leszczyński som ny kung. Ytterligare villkor som Karl XII utfärdade inbegrep att Jakob och Konstantin Sobieski skulle befrias, att överlöparen Johann Patkul skulle utlämnas till svenskarna och att Sachsen skulle stå för den svenska arméns underhåll under vinteruppehållet. Patkul hade dömts till döden för förräderi redan av Karl XI år 1694 och Karl XII lät därför domen stå fast. Den 10 oktober 1707 avrättades Patkul genom halshuggning vid byn Kazimierz Biskupi. Avrättningen skulle sedan användas flitigt i den fientliga propagandan mot Sverige och Karl XII.[43][108][109][110]

En uppgörelse från August II:s sida var att avtalet skulle hållas hemligt eftersom han var livrädd för hur Peter I skulle reagera. Under tiden som den svenska huvudarmén var i Sachsen tog ryska trupper stora delar av östra Polen. Den 19 oktober gick August II samman med general Mensjikov och med en kombinerad sachsisk-polsk-rysk armé slog en svensk styrka under general Arvid Axel Mardefelt posterad vid staden Kalisch, som ännu inte var medveten om fredsuppgörelsen. Vid underrättelsen av denna händelse blev Karl XII förgrymmad på August II och lät omedelbart offentliggöra det tidigare hemliga fredsfördraget och det faktum att August inte längre var kung i Polen.[111]

Högkvarteret i Altranstädt redigera

 
Minnesmärke över Karl XII:s vistelse i Altranstädt.

Den svenska armén förlades under ett år i Sachsen och till dess underhåll tog man enligt bestämmelserna i Altranstädtfördraget ut betydande krigsskatter av de sachsiska ständerna. Det långvariga uppehållet utnyttjades av Karl XII till att nyutrusta sin armé, tillkalla rekryter från Sverige och uppsätta nya regementen genom värvningar i Tyskland. I Günthersdorf den 7 december 1706 fick Karl XII sitt första möte med August II, som enligt hans historiograf Gustaf Adlerfelt gjordes på ett artigt sätt: "bägge konungarna embrasserade och temoignerade (visade) emot varandra mycken vänskap".[112] Han visade hövlighet genom att bjuda in honom och låta denne sitta vid hans sida på kungliga tafflar i Altranstädt. Artigheterna upphörde dock när Karl XII fick tag på August II:s hemliga korrespondens med tsar Peter I, där denne lovade att bevara sitt förbund med Ryssland. Karl XII tvingade honom att åter igen intyga freden och skärpte de redan hårda kontributionskraven.[112]

Under tiden i Sachsen förvandlades Karl XII:s högkvarter till ett centrum för fester, baler, teaterföreställningar och gästabud, liksom en av den europeiska storpolitikens brännpunkter. Flera furstar, diplomater, militärer, adelsdamer och lycksökare från hela Europa samlades i Altranstädt för att få träffa den segerrike kungen personligen. De flesta fick dock nöja sig med en glimt av honom när han höll öppen taffel inför stor publik i slottet Altranstädts stora matsal. Flera av åskådarna blev förbluffade över kungens annorlunda utseende, uppträdande och bordsskick. Enligt den engelske ambassadören i Berlin, Thomas Wentworth, var Karl XII "lång och ståtlig men omåttligt smutsig och ovårdad. Hans uppträdande är mera ohyfsat än man skulle vänta sig av en så pass ung man."[113] I ett brev till professor Johan Upmarck Rosenadler beskrev Uppsalastudenten Anders Alstrin att kungen "kommer mig så underlig, så singlulier och obegriplig för i allt det hangör, i alla åthävor och miner, så att jag kan intet så säga, dock är han så nådig och gör sig så gemen med alla. Intet konterfej av alla de jag sett är honom rätt likt."[113] Enligt författaren Bengt Liljegren var Karl XII inte omedveten om uppmärksamheten kring honom, men att han inte tycktes fästa sig mycket vid det.[114]

 
Karl XII:s möte med John Churchill, hertig av Marlborough (1887) av Henry Edward Doyle.

Då spanska tronföljdskriget fortfarande pågick var flera makthavare i Europa intresserade över Karl XII:s framtida krigsrörelser och om vilken sida han skulle välja i konflikten. Den antifranska alliansens förhoppning var att Karl XII snarast skulle lämna Sachsen och vända sig mot Ryssland, då svenskarnas närvaro vid Österrikes norra gräns försvagade de kejserliga truppernas möjligheter att bekriga Frankrike. För detta ändamål lät drottning Anna av Storbritannien i slutet av april 1707 skicka sitt särskilda sändebud till det svenska högkvarteret, den beryktade engelske generalen John Churchill, hertig av Marlborough. Mötet mellan Marlborough och Karl XII blev inte särskilt hjärtligt, men till hertigens stora lättnad meddelade kungen att han vidmakthöll sin linje om neutralitet i tronföljdskriget.[115][b]

Samtidigt flammade en konflikt upp mellan Karl XII och kejsaren Josef I, där den senare enligt bestämmelserna i Westfaliska freden skulle garantera religionsfrihet för den protestantiska befolkningen i Schlesien, något som de i realiteten inte hade fått. Med kejsarens goda minne hade flera lutherska kyrkor i provinsen istället blivit nedstängda av katolikerna. Sammankopplat med en del militära incidenter som drabbade svenska soldater i Schlesien, hotade Karl XII att ockupera hela provinsen för att nå en lösning. Han pressade kejsaren ytterligare genom att ingå förhandlingar med kung Fredrik I av Preussen om en evangelisk trippelallians med Hannover som tredje part. Genom bistånd från Storbritannien och Nederländerna tvingades Österrike ge efter och tvisten löstes genom Altranstädtkonventionen, som undertecknades den 22 augusti 1707. Genom fördraget återfick protestanterna i Schlesien sin trosfrihet och ett flertal kyrkor, skolor och sjukhus som tidigare övertagits av katolikerna återlämnades till lutheranerna. Trots att den evangeliska trippelalliansen aldrig kom att förverkligas, hade Karl XII genom sina förhandlingar förskaffat sig fri rygg från både Sachsen och Preussen inför sitt ryska fälttåg.[115][117][118]

Ryska fälttåget redigera

Hetman Ivan Mazepa av okänd konstnär.
Tsar Peter I (1838) av Paul Delaroche.

Den 22 augusti 1707 lämnade den svenska huvudarmén Sachsen och Karl XII inledde därmed sin marsch mot Ryssland. I mitten av september intog han kvarter mellan Posen och Slupce, där han stannade i en och en halv månad och förstärktes med 9 000 rekryter från Sverige. Han lämnade 8 000 dragoner under generalmajor Ernst Detlof von Krassow i västra Polen med uppgift att fullständigt konsolidera Stanisławs välde. Stanisław själv förfogade över en polsk armé på 16 000 man, medan Karl XII skulle fortsätta österut med sin styrka på 33 000 man.[119][120] Peter I förfogade över omkring 100 000 reguljära och irreguljära trupper stationerade i Polen, Ingermanland, Livland och Lillryssland.[120]

Efter att ha slagit vinterkvarter kring Brześć Kujawski i slutet av oktober, korsade Karl XII med sina trupper den frusna Weichsel den 30 december och inledde en marsch genom Masurien. De masuriska bönderna kände sig hotade av den svenska arméns närvaro och inledde ett skoningslöst gerillakrig mot inkräktarna, vilket svenskarna besvarade genom att bränna ner partisanernas byar och avrätta så många partisaner de fick tag på.[119] Den 28 januari 1708 anlände Karl XII till Grodno, där han jagade bort en rysk garnison under Peter I:s direkta ledning. Han slog sedan kvarter i trakterna kring Smorgon och Minsk, varpå han i mitten av mars inrättade sitt högkvarter för våren vid Radoskoviczi. Där uppgjorde Karl XII den kommande fälttågsplanen, som främst grundades på en nära samverkan med den ryske tsarens missnöjda zaporizjakosacker under Ivan Mazepa, med vilken Karl XII hade bedrivit förhandlingar sedan fälttågets inledande skede. Slutmålet för marschen var den ryska huvudstaden Moskva och han beordrade general Adam Ludwig Lewenhaupt i Kurland att ansluta sig till honom med en förstärkning på 12 000 man och ett stort proviantförråd för huvudarméns underhåll.[121]

 
Karl XII i slaget vid Holowczyn, okänd konstnär.

I slutet av juni kom den svenska huvudarmén fram till byn Holowczyn, där den ryska armén på 40 000 man hade förskansat sig i den sumpiga terrängen. Karl XII beslöt att gå till anfall trots att han vid tillfället förfogade över en tredjedel av huvudarmén, omkring 12 500 man. Slaget vid Holowczyn den 4 juli blev en svensk framgång och några år senare kom Karl XII att betrakta utgången av striden som sin vackraste seger.[122] Den ryska armén var dock inte besegrad och kunde retirera från striden mestadels intakt.[123][124] Karl XII kunde efteråt etablera en linje nära Dnepr och den 8 juli inta staden Mogilev 3 mil öster om Holowczyn. Den 5 augusti tågade Karl XII över Dnepr mot den ryska gränsen.[125]

Peter I hade för avsikt att i möjligaste mån undvika en avgörande drabbning med Karl XII. Tsarens trupper beordrades att dra sig tillbaka och utöva den brända jordens taktik för att försvåra den svenska huvudarméns underhåll och förhindra deras marsch längs de vägar som ledde till Moskva. Vidare organiserades överfall mot isolerade svenska förband. De största skedde nära byarna Malatitze och Rajovka. Från staden Tatarsk endast 40 mil från Moskva var vägen hårt förhärjat, vilket tvingade Karl XII att den 15 september ta beslutet att vända sin armé söderut mot provinsen Severien, där han hade för avsikt att gå i vinterkvarter. Ryska trupper hade dock hunnit inta provinsens huvudstad Starodub och bränna ner flera av dess orter. Karl XII slog därefter läger vid staden Mglin, där Lewenhaupts efterlängtade armékår anlände den 11 oktober. Till följd av slaget med Peter I:s armé vid Lesna den 29 september hade Lewenhaupt endast 6 500 utslitna soldater och var utan den värdefulla trossen, vilket oroade Karl XII över framtiden för sin fälttågsplan.[126][127][128]

 
Karl XII (1707) av David von Krafft.

Samtidigt som den svenska huvudarmén led av hungersnöd, sjukdomar och deserteringar sökte sig Karl XII ännu längre söderut över floden Desna, där han kunde sammanstråla med Mazepa och sedan fortsätta till Lillryssland. Till kungens besvikelse hade Mazepa endast fört med sig 2 000 kosacker i sin här.[129] Efter övergången av Desna den 2 november blev försörjningsläget i Lillryssland trots ryska försök att förhindra det betydligt lättare. I staden Baturin fanns rikliga förråd på livsmedel och ammunition som Mazepa hade utlovat till Karl XII. Då Peter I fick underrättelser om Mazepas allians med svenskarna skickade han en straffexpedition under general Mensjikov till att i början av november intaga och bränna ner Baturin och avrätta de kosacker som stod på Mazepas sida. Denna svidande förlust tvingade Karl XII att fortsätta vidare söderut och gå i vinterkvarter i de rikliga trakterna av staden Romni. Tsaren förlade sina trupper runtom Karl XII:s läger och utövade psykologisk krigföring för att störa svenskarnas vila, dels genom ständiga överfall mot svenskarnas kvarter, dels genom att marschera fram och tillbaka med en större rysk truppavdelning framför Karl XII:s läger för att pressa kungen till att ställa upp sina trupper till strid.[130]

Vintern kom redan i november och blev den värsta i mannaminne. Den svenska huvudarméns fortsatta marsch söderut tärde hårt i den stränga vinterkylan, som kostade livet på tusentals soldater. Den 7 januari 1709 stormade Karl XII den lilla fästningen Veprik, där den ryska garnisonen kapitulerade efter hårda strider med svåra svenska förluster.[131][132] Av underhållsskäl tvingades den svenska huvudarmén marschera mot floden Vorskla och livnära sig på allt område väster och öster om floden. Under vinteroffensiven längs med floden besegrade Karl XII det ryska kavalleriet vid Oposjnja och Krasnokutsk. I slutet av februari 1709 hittade Karl XII goda underhållningsområden på den västra sidan av Vorskla, några mil norr om staden Poltava. Huvudarmén som vid denna tid krympt till 28 000 man förlades i kvarter i närheten av staden medan Karl XII intog sitt högkvarter i staden Budisjtje. Den 30 mars fick Karl XII ännu en bundsförvant i en zaporogisk kosackstyrka på 4 000 man. Karl XII kontaktade även den osmanske sultanen Ahmed III och tatarernaKrim för att få dem att sluta upp på svensk sida i kampen mot Peter I. Han hade fortfarande förhoppningar att Stanisławs och von Krassows trupper i Polen skulle komma till hans undsättning.[133][134][135][136]

Vändpunkten vid Poltava redigera

Huvudartikel: Slaget vid Poltava
 
Carl XII i slaget vid Pultava (1851) av Carl Andreas Dahlström.

I syfte att sysselsätta fienden och locka ut Peter I till ett fältslag, inledde Karl XII i maj 1709 en belägring av Poltava. Belägringen drog ut över sex veckor med åtskilliga skärmytslingar runtom staden och längs Vorskla om kontrollen av flodpassagerna och de omkringliggande byarna. Under mitten av juni 1709 ryckte Peter I med en här på omkring 75 000 reguljära och irreguljära soldater till Poltavas undsättning.[137] Under en skärmytsling med ryssarna, vid Karl XII:s 27:e födelsedag den 17 juni, blev kungen träffad i vänster fotblad av en rysk muskötkula. Matt av blodförlust lät han fältskären Melchior Neumann behandla hans skottskada. Kungen insjuknade snabbt och under några dagar svävade hans liv i fara till följd av sårfeber och kraftig blodförgiftning. Då Karl XII inte som brukligt var kunde föra befälet övertogs det direkta befälet över den svenska huvudarmén till fältmarskalk Rehnskiöld. Den 21 juni hade Peter I:s armé hunnit över Vorskla och den 26 juni slogs ett befäst läger upp vid byn Jakovtsi, fem kilometer norr om Poltava. Dagen efter fick Karl XII underrättelser om att situationen för kung Stanisław och von Krassow var mycket brydsam och att någon hjälp från dem inte var att vänta.[138][139]

 
Slaget vid Poltava (1727) av Pierre-Denis Martin.

Fastän den svenska huvudarmén led av deserteringar och brist på ammunition och livsmedel,[140] ville Karl XII inte försumma tillfället att ta upp striden med tsaren och beordrade därför Rehnskiöld att anfalla tsarens förskansade läger. Trots sin fotskada ville Karl XII iaktta striden personligen och lät sig bäras vid infanteriet på en bår som spänts mellan två hästar. Anfallet verkställdes den 28 juni med 17 000 man inom den svenska huvudstyrkan,[137] men slutade med ett stort nederlag i slaget vid Poltava.[141] På grund av dålig rekognoscering och oordning i befälsföringen under anfallet blev konsekvenserna att omkring en tredjedel av den svenska huvudstyrkan förlorades före den avgörande drabbningen mot den ryska huvudstyrkan, där den svenska huvudstyrkan förintades. Under den tumultartade reträtten från slagfältet blev Karl XII:s hästbår förstörd av en kanonkula, men han lyckades undkomma ryssarna genom att ta drabantlöjtnant Johan Gierttas häst och eskorterades tillbaka till sitt läger. De svenska förlusterna efter slaget uppgick till mellan 6 900 och 9 000 stupade och mellan 2 800 och 3 000 råkade i rysk fångenskap (bland de senare Carl Piper och Rehnskiöld), vilket innebar den mest förlustbringande militära sammandrabbningen i Sveriges historia.[141][142][143]

 
Ivan Mazepa uppmanar Karl XII att sätta sig i säkerhet på andra sidan av Dnepr. Målningen från 1880-talet föreställer målaren Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av det historiska förloppet.

Till följd av slaget tvingades Karl XII att med den återstående delen av sin armé och hans allierade kosacker dra sig tillbaka söderut längs Vorskla. Hans avsikt var nu att föra in sina trupper på tatarernas område för att där uppbåda stöd och fullfölja kampen. Bland hans generaler rådde däremot förvirring och viss modlöshet. Sedan armén kommit fram till byn Perevolotjna vid Dnepr förmåddes Karl XII av sina generaler att med Mazepa och omkring 3 000 svenskar och kosacker gå över Dnepr under natten till den 1 juli, i syfte att skynda före till tatarerna och förbereda arméns mottagande. De övriga trupperna skulle under ledning av Lewenhaupt föras över efteråt. Sedan kungen avtågat grep däremot modlösheten Lewenhaupt och de svenska officerarna. När general Mensjikov med en rysk strövkår djärvt uppmanade svenskarna till kapitulation samtyckte Lewenhaupt till detta och kapitulerade utan försök till motstånd. Genom kapitulationen vid Perevolotjna den 1 juli, liksom efter slaget vid Poltava, råkade totalt 16 358 svenska soldater och officerare och 6 466 civila hamna i rysk fångenskap. Mindre än var fjärde av de omkring 23 000 fångarna skulle återvända till hemlandet efter fredsslutet 1721.[144][145] Karl XII blev rasande över nyheten om kapitulationen och kom aldrig att förlåta Lewenhaupt. I sina senare brev till Hedvig Eleonora och Ulrika Eleonora lade han skulden på Lewenhaupt för kapitulationen, men erkände dock att han själv indirekt hade en del i den.[146][147]

Karl XII:s nederlag vid Poltava och Perevolotjna slutade i en avgörande seger för Ryssland och blev en stor militär katastrof för den svenska stormakten.[143] Det markerade en vändpunkt i krigets fortsättning till förmån för anfallsförbundet mot Sverige, som till följd av slaget återuppväcktes och med förnyad kraft anföll det försvagade svenska riket på flera fronter. Omedelbart efter budskapet om svenskarnas nederlag i Poltava lät August II förnya sina tidigare förbund med Peter I och Fredrik IV, och trängde på hösten 1709 åter in i Polen. Där slöt sig hans forna anhängare till honom, med följd att generalmajor von Krassow tvingades att dra sina trupper tillbaka till Pommern, åtföljd av kung Stanisław som tvingades lämna Warszawa. August II kunde därmed återta sin kungamakt i Polen och ogiltigförklara både Warszawas och Altranstädts fredsfördrag. Fredrik IV av Danmark förklarade den 8 augusti 1709 på nytt krig med Sverige och landsteg med en dansk armé vid Helsingborg den 1 november. General Magnus Stenbock mobiliserade Skånelands försvar för att bekämpa den danska invasionsarmén, som han slutligen besegrade i slaget vid Helsingborg i februari 1710. Segern vid Poltava och dess omedelbara följer gav Peter I möjlighet att återuppta sin offensiva krigföring mot både Livland och Finland och därigenom säkra Sankt Petersburg från båda sidorna av Finska viken. Poltava kom därmed att symbolisera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget och slutet för Sveriges tid som stormakt i norra Europa, en position som efter kriget övertogs av kejsardömet Ryssland.[148][149]

Vistelsen i Osmanska riket redigera

 
Karl XII (1710) av Mikael Dahl.

Kort efter övergången av Dnepr den 1 juli anlände kungens skara till floden Bug den 5 juli, som kungen och flera andra passerade innan en rysk styrka anlände och övermannade omkring 600 svenskar och kosacker som blev kvar. Svenskarna trädde in i turkiskt (osmanskt) territorium och Karl XII mottogs med stora hedersbetygelser i Otjakov. Den 2 juli möttes Karl XII av sultan Ahmed III:s utsände seraskern Jussuf pasha som godkände kungens asylansökan till turkiskt territorium, men anvisade honom att slå sig ner i den lilla staden Bender (i dagens Transnistrien). Detta eftersom sultanen inte ville provocera den ryske tsaren genom att låta Karl XII och Mazepa använda Otjakov som högkvarter för nya åtgärder mot Ryssland. Kungen såg sig tvungen att acceptera detta beslut, varefter han och hans följe anlände till Benders utkanter den 22 juli. Trots inbjudan från Jussuf pasha vägrade Karl XII att inträda i Bender och kamperade i stället på den östra stranden av floden Dnestr. Där genomgick kungen den 26 juli en lyckad fotoperation, men det skulle dröja omkring två månader tills han åter kunde gå och sitta till häst. Veckorna efter ankomsten till Bender dog den ålderstigne Mazepa den 22 september och efterträddes av Filip Orlik, varefter Karl XII erhöll ett stort lån från den gamle hetmanens efterlämnade förmögenhet. Ungefär vid denna tidpunkt fick även kungen nyheten av sin hovmarskalk Gustaf von Düben om att hans syster Hedvig Sofia hade avlidit i smittkoppor den 12 december 1708. Karl XII tog förlusten mycket hårt och det skulle ta ett års tid innan han slutligen kunde acceptera hennes död. Saknaden efter henne gjorde att han kom att anförtro sig allt mer åt systern Ulrika Eleonora.[150][151][152]

 
Karl XII:s läger utanför Bender. Gravyr (1724) av William Hogarth från Aubry de La Motrayes reseberättelse.

Under åren styrde Karl XII sitt rike på avstånd från Osmanska riket, framför allt från byn Varnița norr om fästningen i Bender, dit kungen flyttat med sitt följe år 1711 då deras tidigare läger nära Dnestr hade drabbats av vattenöversvämningar. Med tiden utvecklades kungens förläggning vid Varnița till en svensk stad under namnet Karlopolis. Den svenska statsförvaltningen blev mycket ineffektiv under denna tid, eftersom en resa för en kurir genom Europa kunde ta mellan tre och tolv månader. Statssekreteraren Casten Feif kom att bli Karl XII:s språkrör och närmaste rådgivare inom inrikes- och statsfinansiella frågor, medan hovkanslern Gustaf Henrik von Müllern skulle ansvara för utrikesexpeditionen.[153]

Karl XII diskuterade med sina rådgivare om olika förslag som skulle förbättra svenskt näringsliv, exempelvis underlättande för handel och hantverk genom att lätta på skråtvånget och uppmuntra invandring av hantverkare, manufakturers inrättande och städernas uppbyggande. Men Karl XII ville inte vänta på en allmän förbättring av Sveriges ekonomiska läge, utan han ville i stället planera ett förnyat fälttåg mot Polen. För att kunna sätta upp en ny armé i Sverige tog Karl XII hjälp av Feif med att inleda en omfattande reformering av Sveriges ekonomi och finanser. Kungen fick ständiga klagomål från riksrådet i Stockholm över rikets svåra situation och att flera undersåtar inte kunde betala sina skatter, samtidigt som de rika undersåtarna var ovilliga att ställa sina resurser till statens förfogande. Detta stärkte Karl XII:s uppfattning att det svenska skattesystemet behövde förändras, vilket realiserades år 1713 genom införandet av en förmögenhetsskatt. Skattesumman var 2 procent av en persons hela förmögenhet och skulle tas ut jämlikt av alla svenska undersåtar oavsett vilket stånd de tillhörde. Denna skatt väckte främst protest hos den godsägande adeln i riket. För att administrera skatten inrättade Karl XII i juni 1712 ämbetsverket Kontributionsränteriet.[154]

Mellan 1710 och 1713 finansierade Karl XII tre expeditioner till Främre Orienten med de bibliska länderna som resmål, vars syften var att insamla etnografiska upplysningar och kulturhistoriskt intressant material, liksom att studera Osmanska rikets kyrkliga och politiska förhållanden samt att sondera terrängen för ett svenskt handelsavtal med turkarna. Karl XII ägnade mycket tid åt de svenska resenärerna vid deras återkomster till hans läger. Från dessa fick kungen hundratals ritningar med orientenmotiv liksom turkiska varor och exotiska djur. Inspirerad av den islamska arkitekturen, exempelvis på Sofiamoskén i den turkiska huvudstaden Konstantinopel, brevväxlade Karl XII med Nicodemus Tessin om slottsbygget i Stockholm där han eftersträvade att skapa en sluten residensanläggning av hela det stora slottsområdet.[155][156]

Från sultanen och olika turkiska dignitärer fick Karl XII ofta storartade gåvor, och för att ta hänsyn till de turkiska sedvänjorna visade han trots sina begränsade ekonomiska resurser sin egen tacksamhet genom frikostiga presenter och mutor. Då Karl XII vid Perevolotjna förlorade stora delar av krigskassan var hans ekonomiska läge så pass pressat att några större hänsyn inte kunde tas. Från sultanen tilldelades Karl XII två lån på 400 000 respektive 500 000 riksdaler, liksom dagliga livsmedel och andra varor till ett värde av 500 riksdaler. Men då kungen inte fick pengarna att räcka till fick han ta ut dryga lån från såväl västeuropeiska handelshus som privatpersoner i det Osmanska riket. Kungens kreditvärdighet blev stadigt sämre ju längre hans vistelse i Turkiet varade, och år 1714 var den så dålig att pengar endast kunde anskaffas mot ockerräntor, vilket försämrade hans underhållningsproblem. Sammanlagt drog Karl XII på sig omkring 2,5 miljoner riksdaler i skulder under hela sin vistelse i Osmanska riket, vilket motsvarade hälften av Sveriges årliga statsinkomster. Nästan en halv miljon av dessa skulder var till privatpersoner.[157]

Turkisk diplomati redigera

 
Karl XII i Bender. Målning (1715) av Axel Sparre.

Den huvudsakliga anledningen för Karl XII:s långa vistelse i Osmanska riket var att kungen hoppades förmå turkarna att öppna en andra front mot Ryssland i Sydeuropa, vilket skulle lätta på det militära trycket mot Sverige. Karl XII:s plan inbegrep ett gemensamt svenskt-turkiskt-tatariskt anfall som skulle besegra Peter I och åter tvinga August II att abdikera från sin polska tron. För att genomföra sin plan beordrade han rådet i Stockholm att rusta upp och ombesörja transporten av en svensk armé till svenska Pommern, som därifrån skulle marschera in i Polen och anfalla de ryska trupperna där, medan kungen själv skulle anfalla söderifrån i spetsen för den turkisk-tatariska armén. För den senare uppgiften ville han påverka Turkiets regering, höga porten, att starta krig mot Ryssland genom att skicka representanter till Konstantinopel för att sondera terrängen för en eventuell allians. Storvesiren Çorlulu Ali pasha utlovade Karl XII under sommaren 1709 en stor eskort som skulle föra honom till de svenska trupperna i Polen. Kungen hoppades inledningsvis på att disponera över en eskort på minst 50 000 man, men i verkligheten erbjöds han endast 500 turkiska soldater. Storvesiren ville endast locka Karl XII till att stanna kvar i Turkiet för att använda dennes närvaro som påtryckningsmedel mot Ryssland, med vilken Turkiet i mars 1710 förlängde den 30-åriga fredstraktaten av år 1700. Karl XII protesterade mot detta beslut och tog hjälp av sitt ombud i Konstantinopel, greve Stanisław Poniatowski, med att få Çorlulu avsatt. Çorlulus passiva utrikespolitik och intriger inom den turkiska ledningen ledde till att han störtades i juni 1710.[158]

Till följd av Çorlulus avsättning fick krigsivrarna inom den turkiska ledningen allt mer övertaget och kunde efteråt övertala sultan Ahmed III till att förklara krig mot Ryssland, vilket skedde den 20 november 1710. Under våren 1711 samlade Peter I en rysk-moldovisk armé på 48 000 man, som under våren 1711 korsade den turkiska gränsen. Karl XII erbjöds att delta i en turkisk-tatarisk motoffensiv, men han avböjde då han inte fick ta befäl över en större truppstyrka. Under sommaren 1711 ledde storvesiren Baltacı Mehmet pasha en turkisk-tatarisk armé på 100 000 man mot Peter I, som den 9 juli 1711 omringade tsarens trupper vid floden Prut. Då situationen för tsaren var ohållbar inledde han förhandlingar med det turkiska lägret och lyckades utverka två dagars vapenstillestånd. Så fort Karl XII den 12 juli fick bud om detta från greve Poniatowski, satte sig kungen snabbt på sin häst och red mot Prut i hopp om att kunna påverka förhandlingarna i positiv riktning för Sverige. Men när kungen anlände dit hade de båda fienderna redan slutit fred med varandra den 11 juli. Tsaren beviljades fritt avtåg till Ryssland mot löfte om vissa eftergifter, där den enda punkten som berörde Sverige var att tsaren lovade att inte hindra Karl XII:s hemfärd. Karl XII:s och storvesirens meningsskiljaktigheter kom till uttryck i ett senare möte med varandra, där de argumenterade kring de för Karl XII ogynnsamma fredsvillkoren och om turkarnas missnöje över att kungen ännu inte uppfyllt sitt löfte om ett svenskt anfall mot Polen via Pommern. Förbittrad återvände Karl XII till sitt läger vid Bender och för sin hemresa krävde han 80 000 turkiska och tatariska soldater vid sin sida. Då storvesiren endast kunde erbjuda 8 000 man till kungens förfogande, beslutade Karl XII att avvakta med sin hemresa.[159][160]

 
Kung Karl XII i Bender av Gustaf Brusewitz.

Några månader efter fredsuppgörelsen hamnade turkarna åter i krigsstigen, då Peter I underlät att uppfylla sina villkor eftersom turkarna ännu inte skickat iväg Karl XII. För att få tsaren på andra tankar uppmanade Baltacı Mehmet upprepade gånger till Karl XII om att resa hem, och erbjöd honom en större eskort på 12 000 man. Kungen vägrade att resa och Baltacı Mehmet blev senare avsatt och ersattes den 10 november 1711 av militären Jussuf pasha. Därpå följde en ny krigsförklaring mot Ryssland från Ahmed III den 10 december, men detta ledde inte till några mer omfattande krigshandlingar eftersom tsaren kort senare beslutade sig för att uppfylla sin del av Prutfreden, som förnyades i Konstantinopel den 5 april 1712. Vid hösten 1712 tog Ahmed III själv över utrikespolitiken och ersatte storvesiren Jussuf pasha med Soliman pasha. De svenska diplomaterna ivrade sultanen att sätta press på Peter I, eftersom tsaren ännu inte infriat alla fredsvillkor. Den 31 oktober 1712 förklarade höga porten för tredje gången krig mot Ryssland och ett turkiskt anfall planerades till våren 1713. Karl XII såg här en ny chans att bekriga tsaren. Han desavouerade riksrådet i Stockholm och gav general Stenbock fullmakt att själv ansvara för överskeppningen och upprustningen av en svensk armé i Pommern. Stenbock genomförde detta uppdrag med bravur. I mitten av september 1712 kunde Stenbock landsätta en expeditionskår på 14 000 man på Rügen i Pommern, vilket hälsades med tillfredsställelse i Turkiet. Däremot hade Stenbock i stället för att marschera åt sydost tagit sina trupper västerut och ingått i förhandlingar om en vapenvila med August II. Underrättelsen om detta blev en stor besvikelse för både Karl XII och den turkiska ledningen. Ahmed III blev således övertygad om att Karl XII omedelbart skulle bortskickas till sitt hemland för att åter leda den svenska krigsmakten till väpnad strid.[161][162]

Kalabaliken i Bender redigera

Huvudartikel: Kalabaliken i Bender
 
Kalabaliken i Bender (1877) av Charles Édouard Armand-Dumaresq.

Ahmed III gav order till seraskern i Bender att ta Karl XII till fånga, med förbehåll att kungen inte skulle dödas eller skadas även om han satte sig till motvärn. Sultanen skrev samtidigt ett brev till Karl XII om att en turkisk-tatarisk styrka på omkring 10 000 man skulle eskortera honom hem genom Polen, och tillade att ifall kungen skulle vägra att resa så skulle han tvingas med våld. Karl XII vägrade att acceptera sultanens anbud, då han befarade att den turkisk-tatariska eskorten skulle överlämna honom till fienden. Ahmed III beordrade då khanen av Krim och seraskern att bruka våld mot Karl XII ifall han inte gav sig av frivilligt. Vidare drog seraskiern i ett försök att svälta ut svenskarna in deras dagliga underhåll och placerade lokala janitsjarer runt Varnița för att förhindra att livsmedel kunde föras in i byn. Både janitsjarerna och kungens högre officerare gjorde misslyckade försök med att övertyga Karl XII att överlämna sig självmant. Kungen lät i stället befästa sitt läger och förbereda sina trupper till strid.[163]

På lördagen den 31 januari 1713 samlade sig omkring 3 000 janitsjarer och 7 000 tatarer utanför det svenska lägret. På morgonen den 1 februari skickades ett femtiotal janitsjarer för att meddela Karl XII om att deras anfall skulle avbrytas ifall kungen skulle överlämna sig åt dem i utbyte mot en gisslan, och att de lovade att föra honom direkt till sultanen. Karl XII vägrade och inför denna nervpress lät 500 svenskar sig tagas till fånga, medan kungen själv tillsammans med 45 svenska soldater och civila tjänstemän fick försvara sig i lägrets kungshus.[164] Kungen och de svenska försvararna lyckades avvärja flera turkiska anfall. Livdrabanten Axel Erik Roos utmärkte sig särskilt under striden och ska enligt vittnen ha räddat Karl XII:s liv tre gånger under samma dag, bland annat genom att skydda kungen med sin egen kropp. Efter en mellan sju och åtta timmar hård strid blev kungshuset nedbränt och Karl XII och de överlevande försvararna blev övermannade och bortfördes som sultanens fångar till Bender. Händelsen fick efteråt benämningen "kalabaliken i Bender" och väckte starka reaktioner runtom i Europa.[165] Efter incidenten gav osmanerna Karl XII smeknamnet Demirbaş ("Järnhuvudet").[166]

"Konungens ansikte bar intet spår av sorgsenhet eller nedslagenhet, men övre delen av näsan och örsnibban voro litet rispade och blodiga av den kula janitsjaren avskjutit [...] Konungen hade dessutom fått ett ögonbryn svett, toppen av mössan kluven av ett sabelhugg, ett lätt sår i vänstra handen och slutligen sin dräkt nedblodad och söndersliten på flera ställen. För övrigt iakttog man alltid hos honom samma själsstorhet och samma stolthet. Man försäkrade mig vid detta tillfälle, att ingen kunde hava ett värdigare uppträdande än denne furste i allt vad han företog sig, och jag har aldrig sett någon, som tagit sig bättre ut till häst".
Aubry de La Motraye, Utdrag ur Motrayes dagbok i sin beskrivning av Karl XII kort efter kalabaliken 1713.[167]
 
Karl XII blir bortförd av turkiska soldater efter kalabaliken 1713. Målning av Allan Egnell.

Några dagar innan kalabaliken hade Ahmed III fått bud om general Stenbocks stora seger mot en dansk-sachsisk armé vid Gadebusch i Mecklenburg.[162] Detta övertygade sultanen och hans visirer att den svenska armén i Pommern kunde åstadkomma något utan Karl XII. Sultanens nya order till seraskern i Bender hann dock inte fram i tid för att stoppa kalabaliken. Därför ville turkarna ställa allt till rätta genom att befria kungen och de svenska fångarna och tre månader efter kalabaliken för fjärde gången förklara Ryssland krig. Karl XII:s diplomater arbetade också hårt för att få bort de ansvariga för kalabaliken, och använde Ludvig XIV som påtryckningsmedel. Då sultanen fruktade för sin egen ställning tvingades han genomföra omfattande utrensningar, där storvesiren Soliman pasha, Krimkhanen Devlet Giray, seraskern i Bender Ismail pasha och åtskilliga andra ämbetsmän avskedades.[168]

Några månader senare skedde en omsvängning i höga portens politik, där Karl XII och Sverige inte längre var av lika stor betydelse i sammanhanget. Anledningen till detta var de från 1713 pågående fredsförhandlingarna i Västeuropa, som genom fördragen i Utrecht och Rastatt avslutade spanska tronföljdskriget. Detta oroade sultanen eftersom han fruktade ett nytt krig med sin habsburgske arvfiende, vilket anbefallde honom att sluta en definitiv fred med Ryssland i Adrianopel den 5 juni 1713. Vidare hade Sveriges politiska ställning försämrats, dels på grund av kung Stanisławs flykt från Polen, dels av Stenbocks kapitulation vid Tönningen i maj 1713. Trots att Karl XII som sultanens fortsatta gäst behandlades väl och tilläts kvarstanna i Turkiet, hade nu kungen definitivt spelat ut sin roll för sultanens del.[168][169]

På Ahmed III:s order eskorterades Karl XII från Bender den 6 februari mot hamnstaden Saloniki för eventuell transport till en grekisk ö. Men efter kungens protester styrdes färden i stället till den lilla staden Demotika, dit han anlände den 6 mars. Några veckor senare förflyttades han till slottet Timurtasch strax utanför Adrianopel. Från dagen efter kalabaliken var kungen under en längre tid helt sängliggande, vilket förvånade personerna i hans omgivning. Sentida forskare påstod att kungen vid denna tid led av utmattningssyndrom och depression, ett resultat av hans svåra bakslag de senaste åren.[170] Den 3 november förflyttades Karl XII från Timurtasch tillbaka till Demotika, där han inrättade sig i en turkisk dignitärs palats. Vid juletid gick kungen för första gången på elva månader upp ur sin säng och gjorde en lång ridtur på förmiddagen. Under tiden blev riksrådet i Stockholm alltmer desperat över Karl XII:s frånvaro från landet, och de sammankallade ständerna till en riksdag den 14 december 1713, vilket var den första sedan kungens trontillträde 1697. Rådet beslöt att skicka överste Hans Henrik von Liewen till Demotika för att få Karl XII att återvända till Sverige. I sex sammanträden berättade Liewen ingående för kungen om landets svåra läge under hans frånvaro, vilket stärkte Karl XII:s övertygelse om att planera sin hemresa.[171]

Hemresan genom Europa redigera

I ett brev till riksrådet daterat 27 april 1714 tillkännagav Karl XII att han inom kort planerade att resa till Stralsund. Förberedelser för resan gjordes över resten av våren och hela sommaren. Klockan tio på förmiddagen den 20 september 1714 lämnade Karl XII Demotika och eskorterades norrut till staden Pitești nära gränsen till Österrike. Två dagar senare anlände Axel Sparre med svenskarna från Bender, inklusive de tyskar, polacker och kosacker som tjänade kungen. För att försäkra sig om återbetalning och ränta för kungens alla lån hade 29 av de osmanska långivarna, inklusive 31 tjänare och familjemedlemmar, beslutat sig för att följa med Karl XII till Sverige.[c] Kungen gav order till sina svenska hemresenärer att visa hövlighet och hjälpsamhet mot de osmaner som medföljde dem på hemresan samt att ingen fick "tala något till turkarnas nackdel, utan snarare visa sig förnöjda med den hövlighet, som de svenska av dem hela tiden åtnjutit, och intet tillägga hela nationen skulden för det, som av några få allenast kan vara begånget".[173]

Minnesplaketter i Debrecen (vänster) respektive Budapest (höger) över att Karl XII rastade i dessa orter i november 1714, under sin ritt mot Stralsund.

Inför hemresan förde Karl XII förhandlingar med den habsburgske kejsaren Karl VI där han krävde att få färdas genom det kejserliga territoriet inkognito. Då han hotade att i stället ta sjövägen ombord på ett franskt fartyg, gick kejsaren med på hans begäran. Men för att ha kontroll på det svenska resesällskapet anvisade kejsaren en färdväg för detta där protestantiska bygder och städer skulle undvikas, eftersom han fruktade ett fientligt uppror från den missnöjda protestantiska befolkningen ifall Karl XII skulle komma i kontakt med dem. Karl XII ville av olika själ undvika att bli igenkänd, dels att han ville undvika kejserliga protestanter för att inte äventyra sitt förhållande till den habsburgske kejsaren, dels att det fanns en risk att det skulle göras försök från rysk eller sachsisk sida att röva bort honom.[173]

Resan skulle fortskrida med endast kortare raster samt att kungen skulle resa med två följeslagare, generaladjutant (senare överste) Gustaf Fredrik von Rosen och överstelöjtnant Otto Fredrik Düring. Den 25 oktober utfärdade Casten Feif pass där Karl XII skulle resa som "kapten Peter Frisck", medan von Rosen och Düring kallades "kapten Johan Palm" respektive "Erik von Ungern". Kungen skulle ha på sig en förklädnad och undvika att raka sig. Efter dem skulle generaladjutant Ture Gabriel Bielke, greve Stanisław Poniatowski och överste Jean Louis Bousquet färdas; Bielke tilldelades uppgiften att klä ut sig till Karl XII för att lura eventuella spioner och åskådare. Den 26 oktober 1714 samlades ett resesällskap på totalt 1 168 personer som skulle bryta upp för att längs Oltdalen gå in i Siebenbürgen. Karl XII skilde sig samma dag från det brokiga och långsamma sällskapet och for med en svit på 24 man före.[174]

Karl XII, Düring och von Rosen inledde sin resa från Pitești på kvällen den 27 oktober och nådde fram till byn Kenin i Siebenbürgen i skymningen den 28 oktober. Här lämnade kungen von Rosen "med befallning att han fyra timmar efter honom skulle ge sig på vägen och följa honom utan uppehåll i hamn och häl efter",[175] och fortsatte ensam med Düring. Från fästningen Rothenthurm åkte kungen och Düring postskjuts genom Ungern till Wien. Där skaffade de egna hästar och fortsatte ritten genom Bayern, Hessen-Kassel, Hannover och Mecklenburg. Natten den 11 november anlände de slutligen till stadsporten Triebseer Tor i Stralsund. Inför vaktposten påstod Karl XII att han var kurir och hade brådskande underrättelser till stadens kommendant, general Carl Gustaf Dücker. Först två timmar senare släpptes kungen och Düring in i staden, där den nyväckte Dücker genast kände igen kungen trots dennes förklädnad och välkomnade honom.[176][177] Karl XII hade sålunda avverkat 2 152 kilometer på fjorton dagar och tre timmar, det vill säga mer än 150 km per dygn, vilket var en anmärkningsvärd bedrift. Skaran av hans följeslagare från Osmanska riket anlände först i mars 1715 till svenska Pommern. Nyheten om kungens ankomst till sitt eget rike spred sig som en löpeld runtom Europa och i Sverige hälsades detta med glädje genom tacksägelsegudstjänster i kyrkorna och salut med 150 kanoner i Stockholm. Kanslipresident Arvid Horn vädjade i ett brev till kungen om att han genast skulle återvända till huvudstaden, men Karl XII bestämde sig för att stanna en tid i Stralsund.[178]

Vistelsen i Stralsund redigera

 
Minnesplattakronverket Franken i Stralsund där Karl XII hade sitt nattläger vid stadens belägring 1715.

Väl i Stralsund var Karl XII fortfarande beredd att fortsätta kriget. Vid den tidpunkten hade Sverige förlorat Finland, Östersjöprovinserna, Bremen-Verden och Stettin till sina fiender, vilket utöver kungens egna skulder från Turkiet orsakade ett ytterst svårt ekonomiskt läge inför hans framtida krigsplaner. Sveriges samlade styrka, som 1710 räknade närmare 80 000 man, hade genom flera olyckshändelser blivit förminskat till omkring 50 000 man år 1715, varav 13 000 man stod under Karl XII:s direkta befäl i Stralsund. Svenska flottan var dock fortfarande intakt och bibehöll förbindelsen mellan svenska fastlandet och de återstående tyska besittningarna. Några veckor efter sin ankomst till Stralsund slöt Karl XII närmare bekantskap med baron Georg Heinrich von Görtz, som var hertig Kristian August av Holstein-Gottorps representant och förmyndaren till kungens systerson Karl Fredrik. Denne sökte efter kungens stöd i att bistå Holstein-Gottorp, som var ockuperat av Danmark. Inom kort skulle Görtz bli en av kungens närmaste rådgivare, vilket irriterade riksrådet i Stockholm. Anledningen var att representanter från Holstein-Gottorp hade försökt inskränka den svenska tronföljden genom förhandlingar med Ryssland, där tsaren och holsteinarna skulle komma överens om att låta den unge Karl Fredrik efterträda Karl XII som svensk kung.[179]

Vid sin återkomst till svenskt territorium tog Karl XII personligen över ansvaret för krigsfinansieringen. Under våren 1715 slöt Karl XII ett fördrag med Frankrike som gav Sverige ett årligt bistånd på 600 000 riksdaler i tre år. Kungen åtnjöt stort anseende i franska officerskretsar, vilket ledde till att flera fransmän tog värvning i den svenska armén. I mars 1715 slöt han även ett fördrag med Hessens lantgreve Karl I, genom vilket Hessen-Kassel på vissa villkor skulle ställa trupper till Karl XII:s tjänst. Både kungen och lantgreven slöt även ett giftermålskontrakt mellan lantgrevens son Fredrik och Ulrika Eleonora, vars giftermål skedde den 24 mars i Stockholm. Då kungen saknade arvingar blev Fredrik arvprins till den svenska tronen och utsågs senare till svensk generalissimus och överbefälhavare för försvarsstyrkorna vid den svenska östersjökusten.[180]

Karl XII ville upprusta sina trupper i Pommern och uppmanade kontributionsränteriet att insamla och skicka honom 680 000 daler silvermynt, men ämbetsmännen i Stockholm svarade honom att det var omöjligt att införskaffa denna summa. Han erinrade då om ett förslag som Feif tidigare gav i Turkiet om att man skulle kunna ge ut billiga kopparmynt med ett högre nominellt värde i silver, så kallade mynttecken, för att finansiera statens utgifter. I mars 1715 beslutade sig Karl XII för att följa Feifs förslag och meddelade till riksrådet att man skulle slå nya "nödmynt", som efter krigets slut skulle kunna inlösas till deras nominella värde. Redan i augusti 1715 utgavs 2,2 miljoner nödmynt och mellan 1716 och 1719 skulle 40 miljoner nödmynt utgivas, men av dessa löstes bara 15 miljoner in till sitt fulla värde, vilket ledde till en galopperande inflation i Sverige. Vidare ville Karl XII komma åt tsar Peter I indirekt genom att förbjuda all handel på de hamnar i Östersjön som ockuperats av ryska trupper, och utfärdade en mängd kaparbrev till svenska fartyg som fick tillåtelse att kapa både brittiska och holländska handelsfartyg.[181]

 
Karl XII blir evakuerad från slaget vid Stresow den 5 november 1715. Målning av Carl Gustaf Hellqvist.
 
Denna målning av Pehr Hilleström skildrar en sägenomspunnen händelse som ska ha inträffat under Stralsunds belägring.[d] Kungen satt en dag tillsammans med sin skrivare när en fientlig brandbomb for in i rummet. Skrivaren hoppade upp och ville springa iväg, men kungen satt kvar som om ingenting hade hänt, och frågade förvånat varför han hade slutat skriva. När skrivaren pekade på bomben ska kungen ha svarat: "Vad har bomben med oss att göra? Skriv du på bara!"[182]

Karl XII:s situation i Pommern komplicerades när både Preussens kung Fredrik Vilhelm I och Hannovers kurfurste Georg I år 1715 beslutade att förklara krig mot Sverige. Deras gemensamma målsättning med Danmark var att erövra Sveriges resterande provinser i Tyskland och fördela dessa mellan varandra. I mitten av juni belägrades Wismar av 15 000 danskar, hannoverare och sachsare. I början av juli inringades Stralsund av 25 000 danskar, preussare och sachsare. Mellan juli och september bortmanövrerades den svenska flottan från Pommerns och Rügens kuster av den danska örlogsflottan, medan preussiska trupper erövrade öarna Wollin och Usedom. Danskarna fick därmed herravälde i sydvästra Östersjön vilket förhindrade Karl XII från att anskaffa förstärkningar och förnödenheter från svenska fastlandet.[183]

Den 9 oktober öppnade de allierade trupperna vid Stralsund löpgravarna och den 22 oktober inleddes ett häftigt bombardemang mot stadens västra front, varefter de den 25 oktober genom överrumpling intog den södra frontens utanverk. För att fortskrida belägringen landsattes en allierad styrka på 15 000 man på Rügen den 4 november, vilket Karl XII observerade men hann inte förhindra. Med en styrka på endast 3 000 man genomförde kungen en 25 kilometer lång ilmarsch till fiskebyn Gross Stresow, där de allierade trupperna hade besatt stranden och de viktiga höjderna. Natten till den 5 november inledde Karl XII ett anfall mot den förskansade fienden. Under striderna fick kungen sin häst dödad under sig, varpå han i spetsen för sina fotsoldater inledde ett nytt anfall. Övermakten var dock ett faktum och Karl XII tvingades evakuera till Stralsund efter att ha blivit träffad av en muskötkula som snuddade vid hans bröst.[184]

Med förlusten av Rügen var Stralsund i ett hopplöst läge. De allierade trupperna förnyade sina bombardemang mot staden och den 9 december var en stormbar bräsch skjuten på stadens huvudvall. Både Ulrika Eleonora och Karl XII:s generalstab vädjade till kungen att rädda sig själv innan det var försent. Efter stor tvekan bestämde sig Karl XII för att följa deras råd och den 10 december överlämnade han befälet över staden till general Dücker, medan han själv framåt natten lämnade högkvarteret och gick ombord på en slup tillsammans med överste von Rosen och tre andra följeslagare. Den 12 december kapitulerade Stralsunds garnison och hela Pommern blev ockuperat av de allierades trupper. Wismar tvingades kapitulera först i april 1716.[185]

Första norska fälttåget redigera

 
Stavstensmonumentet i Skåne, rest till minne av Karl XII:s landstigning 1715.

Överfarten till Sverige blev strapatsfylld då kungen och hans följeslagare utsattes för fientligt artillerield. Följet fick byta till ett lättare och snabbare örlogsfartyg och satte kurs mot Ystad, men på grund av vinterstormarna tvingades de söka sig västerut till det lilla fiskeläget Skåre. Klockan fem på morgonen den 13 december 1715 landsteg Karl XII med sitt följe på Stavstensudde,[e] vilket blev första gången på femton år som kungen beträdde svensk mark. De färdades inkognito till Trelleborgs utkanter, där de fick skjutsvagnar för att åka vidare de fem milen genom Klagstorp och Skivarp till Ystad, dit de anlände på eftermiddagen.[185]

Väl i Ystad intog Karl XII sitt högkvarter i borgmästargården på Stora Östergatan 10.[187][f] Kungens vistelse i den lilla staden ledde till bostadsbrist för hans fältkansli, hovpersonal och folk från när och fjärran som önskade att få träffa honom. Där kunde han under juldagen sammanträda med och förvissa sig om relationerna mellan arvprins Fredrik, systersonen Karl Fredrik och Arvid Horn. Tidigare i september kunde Fredrik övertyga Karl XII om att genomföra ett anfall mot Norge för att försvaga Danmarks ställning, efter att själv ha erhållit underrättelser från en deserterad norsk officer angående stora brister i Norges försvar. Kungen godkände Fredriks idé och under två månader ägnade han sig åt militära förberedelser och inrikesfrågor för att utarbeta en strategi för hur man skulle gå till väga med ett norskt anfall.[188]

För den kommande krigsplaneringen krävde Karl XII 40 miljoner daler silvermynt för att rusta både armén och flottan. För detta ändamål tog han hjälp av Görtz med att den 20 januari 1716 stadfästa sitt beslut om Sveriges första obligationslån, men på grund av bristande intresse bland köpmännen stadfästes samma dag ett nytt ämbetsverk, som fick namnet Upphandlingsdeputationen. Deputationens främsta uppgift var att utföra låneoperationer för att förse den svenska armén med förnödenheter. För att främja deputationens arbete utgavs myntsedlar enligt kungligt påbud av Kontributionsränteriet.[189]

Kort efter ankomsten till Ystad planerade Karl XII att samla den förlagda armén vid Landskrona och i början av januari 1716 tåga över det tillfrusna sundet till Själland. Men när väderleken förändrades och isen över sundet bröts upp beslutade han att i stället fullfölja sin anfallsplan mot Norge. Den 16 februari 1716 lämnade han Ystad och begav sig till Holmedal i Värmland där han skulle leda en samlad styrka på 3 250 man i en ilmarsch mot den norska huvudstaden Christiania. Samtidigt samlades en annan styrka på 3 900 man under general Carl Mörner vid Västra Ed i Dalsland som skulle angripa söderifrån, och en förbindelsestyrka på 800 man skulle postera sig mellan städerna Fredrikshald och Fredrikstad. I Norges försvar fanns 13 500 man i södra delen av landet och 6 000 man i den norra delen under gemensamt befäl av generallöjtnant Barthold Heinrich von Lützow.[190]

Anfallet mot Norge redigera

 
Karta över norra Bohuslän och södra Norge, med krigshändelser i samband med Karl XII:s anfall mot Christiania 1716 (grön linje), och Fredriksten 1718.

Den 25 februari korsade de svenska styrkorna riksgränsen till Norge. Kungen passerade Rödenessjön och tågade över Kongtorpsfjällen mot Høland. Där blev han den 28 februari överfallen av en mindre norsk styrka som var nära att tillfångata honom. Han räddades dock av von Rosen och norrmännen tvingades retirera.[191] Karl XII tågade längs Øyerens västra strand, förenade sig med Mörners styrka i Hølen den 8 mars och i skydd av öarna i den isbelagda Christianiafjorden gick kungens samlade trupper den 10 mars i land på Bygdøy och trängde fram till Christiania.[192] Lützows trupper retirerade från staden och intog en stark ställning i ett bergspass vid Gjellebekk utanför Drammen. I Akershus fästning lämnade Lützow en garnison som dagligen beströk de svenska trupperna utanför fästningen med sina kanoner. Karl XII inledde en belägring av fästningen den 11 mars, men han undvek att storma den då han saknade belägringsartilleri. Hans trupper var för svaga för att förfölja norrmännen och slog därför kvarter under en månad i Christiania, medan kungen inrättade sitt högkvarter i en hantverkares hus i kvarteret Vaterland (ungefär på samma plats som dagens Oslo Plaza).[193][194]

Mellan mars och april genomförde Karl XII flera misslyckade skärmytslingar mot Lützows trupper vid Gjellebekk, varpå han gav upp försöken att komma åt den norska armén.[195] Den svenska förbindelsestyrkan mellan Fredrikshald och Fredrikstad led av livsmedelsbrist och marscherade tillbaka till svensk mark den 27 mars. Även Karl XII:s styrka i Christiania började lida av livsmedelsbrist och med ett överhängande hot om att bli helt innesluten i staden av en norsk övermakt, beslöt kungen att natten till den 19 april överge Christiania och inleda en reträtt söderut. Vid Svinesund fick han en truppförstärkning på 4 000 man under generalmajor Johan Winrich von Delwig, som förlades på ömse sidor av sundet och i området mellan Fredrikshald och Fredrikstad. I Dynekilen samlades en svensk transportflotta med förnödenheter till Karl XII:s förfogande.[196]

Ett dödläge inträffade under de följande två månaderna och för att häva detta beslöt sig Karl XII för att anfalla Fredrikshald den 23 juni. Staden intogs efter blodiga strider men dess huvudfästning Fredriksten stod ohotad, varefter staden brändes ner av fästningens kommendant och Karl XII tvingades retirera med svåra förluster som följd.[197] Utöver detta blev den svenska transportflottan i Dynekilen den 27 juni förintad av en dansk eskader under kaptenlöjtnant Peter Tordenskjold. Utan några möjligheter att försörja sina trupper tvingades Karl XII avbryta sitt norska fälttåg och återvända över Svinesundsbron den 28 juni. Genom sin satsning mot Norge hade Karl XII på ett farligt sätt blottställt Skåne och Sveriges östra kust.[198][199]

Från sitt nya högkvarter i bondgården Norrby utanför Svinesund fick Karl XII varningsbud från generalissimus Fredrik om fientliga upprustningar i Danmark, på Åland och i Finland. Sverige hotades nu av anfall både österifrån och söderifrån, vilket tvingade Ulrika Eleonora med sin hovstat att bege sig till Vadstena. Skåne hotades av en allierad landstigningsoperation som skulle involvera omkring 70 000 man och en gemensam dansk-rysk-brittisk flotta. Karl XII lät förstöra Svinesundsbron och påbörja byggandet av fästningen Sundsborg vid brofästet på den svenska sidan. Själv lämnade han Norrby den 26 augusti för att ta sig till Skåne. Han tog dock en omväg till Vadstena slott där han efter sexton år återförenades med sin syster på kvällen den 30 augusti. Redan på kvällen dagen därefter lämnade han slottet och slog sig ner i Lund den 6 september. Vid ett eventuellt anfall mot Skåne planerade Karl XII att låta sina trupper dra sig tillbaka till Småland och bränna ner allt område bakom sig, inklusive Helsingborg och Landskrona. På grund av oegentligheter i den allierade ledningen avblåstes den planerade landstigningen mot Skåne den 8 september, då Peter I drog sig ur med sin flotta. Hotet av ett nytt landstigningsförsök kvarstod då Karl XII inrättade sitt högkvarter i Lund. Runtom i staden och på strategiskt viktiga platser i Skåne inkvarterades omkring 21 000 svenska soldater.[200][201]

Vistelsen i Lund redigera

 
Under vistelsen i Lund mellan 1716 och 1718 hade Karl XII sitt residens på Stora Södergatan 22, även känt som "Karl XII-huset". Byggnaden tillhör idag Katedralskolan.
 
Karl XII i Lund (1717) av David von Krafft.

Karl XII upprättade nu sitt högkvarter i ett hus vid korsningen Stora Södergatan och Svanegatan som tillhörde teologie professor Martin Hegardt. Precis som i Ystad drabbades även Lund av en bostadsbrist, då dryga 1 300 invånare trängdes med 550 främlingar som inbegrep Karl XII:s generalstab, hovstat, tjänarstab samt vissa av fordringsägarna från Turkiet. I praktiken kom Lund att fungera som Sveriges inofficiella huvudstad, vilket gynnade affärerna för stadens köpmän och hantverkare,[202] liksom bidrog till skapandet av Lunds och Skånes första tidning, Lundska Lögerdagz (Onsdagz) Courant.[203] Under kungens närvaro förbättrades stadens renhållning. För den undermåliga posthanteringen i staden och i övriga delar av riket lät han i februari 1718 utfärda en ny postordning, där Lund och Kristianstad blev huvudpostorter i Skåne. Postväsendet skulle slås samman med rikets gästgiverier som skulle fungera som mellanhänder för posten medan posten skulle överta skjutsverksamheten.[204]

Kungens vistelse drabbade i hög grad Lunds universitet, då bostadsbristen tvingade flera studenter att låta bli att studera där åren 1716 och 1718. I februari 1716 gav Karl XII order om att de studenter vid landets läroanstalter som inte kunde visa studieresultat, snarast skulle inskriva sig i armén. För Lunds 150 studenter ledde detta till stora protester, som fick följden att endast ett fåtal av dem tvingades bli soldater och att akademiens undervisning låg nere under vårterminen 1716. Senare visade Karl XII även sitt stora intresse för akademiens verksamhet. Den 20 september 1716 gjorde han sitt första besök i universitetet, varefter han fick improviserade föreläsningar inom algebra av Conrad Quensel och om sinnesförnimmelser av Johan Jacob Döbelius. Efteråt besökte han flera gånger Andreas Rydelius filosofiföreläsningar och universitetsbiblioteket, liksom närvarade vid en doktorsdisputation och fyra professorsinstallationer samt firade sin 35:e födelsedag på universitetet.[205]

Då Karl XII som ung inte fick tillfälle att studera filosofi försökte han ta igen vad han missat och fick i universitetsstaden inspiration till att i hösten 1716 skriva fjorton teser om människan och världen runt omkring henne, som han gav titeln Anthropologia physica.[g] Han fick även tillfälle att odla sitt intresse för matematik tillsammans med uppfinnaren Christopher Polhem och dennes assistent Emanuel Swedenborg. Med Polhem och Swedenborg diskuterade kungen flitigt om stora ingenjörsprojekt till rikets förkovran, inklusive en tidig "Göta kanal" som skulle binda samman Östersjön med Västerhavet. De diskuterade även om olika vätskors fryspunkt, frågor om geometri och mekanik samt om svåra ekvationer.[207][208][h]

Utrikespolitisk verksamhet och krigsförberedelser redigera

För sin fortsatta krigföring kom Karl XII att helt förlita sig på Görtz tjänster, som från och med 1716 blev ledare för den svenska statshushållningen och diplomatin.[210] I praktiken blev Görtz Sveriges mäktigaste ämbetsman, med befogenheter som ingen annan rådgivare någonsin haft inom svensk politik. Tillsammans utvecklade kungen och Görtz en omfattande diplomatisk aktivitet, från devisen söndra och härska, i syfte att splittra sammanhållningen mellan Sveriges fiender och vinna Karl XII tid att kraftsamla sin armé.[210] Arvprins Fredrik kom att stå i skarp kontrast med Görtz och dennes allt större inflytande över Sveriges inre och yttre angelägenheter. Inför tronföljdsfrågan var Görtz ett stort hot för Fredriks och hans gemål Ulrika Eleonoras chans att vinna den svenska tronen, och Fredrik fruktade att Görtz förberedande fredsförhandlingar med Ryssland skulle bana väg för Karl Fredrik på tronen. Fredrik uppmanades av sin far att påverka Karl XII genom att öppet tala negativt om Görtz, men kungens förtroende för Görtz förblev orubbat.[211][212]

 
Karl XII och Georg Heinrich von Görtz. Kopparstick (1727) av William Hogarth.

Som en del av sin utrikespolitik etablerade Karl XII kontakt med jakobiterna i Storbritannien, som sedan en tid tillbaka försökt vinna kungens stöd. Efter deras misslyckade upprorsförsök mot Georg I år 1715, som Karl XII föraktade för dennes opportunism, var jakobiterna beredda att betala Karl XII i gengäld mot hans bistånd med att återinrätta Stuartätten på den brittiska tronen. Karl XII såg en möjlighet genom att lura Georg I om en förestående svensk invasion av Skottland för att binda en del av den brittiska flottan till den egna kusten. Däremot ville han inte förbinda sig med jakobiternas planer och vägrade att ta emot deras mutor. Vidare tog Karl XII även kontakt med representanter från Madagaskarpiraterna, som ville förhandla om asyl i Sverige. Den 24 juni 1718 utfärdade Karl XII ett skyddsbrev för piraterna, där de skulle bli svenska undersåtar och få slå sig ned på den svenska västkusten i gengäld mot att de skulle sluta med sin piratverksamhet, överlämna hälften av sin samlade förmögenhet samt tjugo fartyg till den svenska kronan. Piraterna skulle även bistå vid upprättandet av ett ostindiskt handelskompani och en svensk koloni på Madagaskar och på Île Sainte-Marie; en svensk expedition förbereddes med Otto Vilhelm Klinckowström som ledare. Då flera av piraterna var jakobiter kom även Karl XII att stöda deras försök att avsätta Georg I. Genom Klinckowström skapade Karl XII förbindelser med statsmannen Giulio Alberoni från Spanien, som var intresserad över ett gemensamt svenskt-spanskt invasionsförsök mot England. Men på grund av senare händelser skulle varken den svenska kolonin på Madagaskar eller svenskt militärt stöd till jakobiterna att realiseras.[213][214][215]

Mellan mars och april 1718 genomförde Karl XII en inspektionsresa genom Västra Götaland och Värmland, där stora magasin uppfördes på bestämda platser vid den norska gränsen, eftersom han planerade ett nytt fälttåg mot Norge. Planeringen för detta påbörjades redan i hösten 1716, men på grund av en mängd förberedelser kom anfallet att dröja. Under resan gjorde Fredrik misslyckade försök med att övertala Karl XII om att stoppa Görtz överläggningar med RysslandLövö i Ålands skärgård, som skedde den 8 maj. Dessutom avrådde Fredrik från ett nytt anfall mot Norge med hänvisning till det tidigare misslyckade försöket 1716, och ansåg i stället att man borde angripa Ryssland och ta tillbaka de förlorade Östersjöprovinserna. Till detta var Karl XII mycket kritisk och menade att ett sådant företag inte skulle lyckas så länge Danmark kunde anfalla Sveriges rygg. Kungen återvände sedan till Lund, där han slutförde förberedelserna inför fälttåget innan han lämnade staden för gott den 11 juni 1718.[212][216]

För det nya anfallet mot Norge hade Karl XII genom sin krigsfinansiering skapat och utrustat en helt ny armé på 60 000 man. Han lät lämna kvar några förband i Sverige för att skydda Skåne och Stockholm samt lät den svenska flottan ligga förberedd i Karlskrona ifall Peter I skulle låta anfalla Sverige till sjöss. Hans plan gick ut på att tränga in och kvarstanna i Norge så länge som möjligt för att invänta vintern och våren och nöta ut den norska armén, som vid dessa årstider skulle få problem med sin försörjning. Mot södra Norge skulle 40 000 svenska soldater sättas in. Från Duved i Jämtland skulle generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt med 8 000 man i augusti erövra Trondheim och säkra Trøndelag från de norska trupperna. Norges samlade försvar bestod av omkring 34 000 norska soldater.[217][218]

Andra norska fälttåget redigera

Karl XII:s död av Anders Lundquist.
Minnesmärke vid Fredriksten över Karl XII:s dödsplats.

Den svenska huvudarméns mål var Fredrikshald med fästningen Fredriksten och de mindre gränsforten Mellemberget, Overberget och Gyldenlöwe. Erövringen av Fredriksten skulle förhindra norrmännen från att förstärka sina försvarslinjer vid älven Glomma nära Fredrikstad. Karl XII planerade även att anfalla Fredrikshald från havet med en svensk galärflottilj. Då inloppet till Idefjorden var avspärrat av fältbefästningar från den norska sidan av fjorden, bestämde han sig den 26 juni för att via landvägen dra hela flottiljen, omkring 2,5 mil från Strömstad till Trångstrandsviken. När fartygen under sommaren sjösattes i fjorden blev de genast angripna av norrmännen. Vid en av dessa strider fick Karl XII, som aktivt deltog i sjösättningen, sin ena kind rispad av en fiendekula. De svenska fartygen krossades inte men blev ändå tvungna att dra sig tillbaka. Fälttåget inleddes officiellt den 30 oktober när Karl XII korsade den norska gränsen med en större kavalleristyrka och i början av november var kungens armé framme vid Fredrikshald. Belägringen av Fredriksten inleddes den 20 november och Karl XII intog sitt högkvarter i ett hus i Tistedalen. Karl XII lät anfalla fortet Gyldenlöwe under fyra dygn innan han själv och 200 svenska grenadjärer intog fortet den 27 november. Den 25 november öppnades löpgravarna och den 30 november grävdes en ny löpgravslinje som var endast omkring 190 meters avstånd från Fredrikstens huvudvall.[218][219]

 
Karl XII:s lik förs hem till Sverige över de norska fjällen. Gustaf Cederströms nationalromantiska tolkning av händelsen i sin målning Karl XII:s likfärd från 1884. Notera att kungen i verkligheten låg i en försluten träkista under hemfärden, och inte på den öppna bår som tavlan visar.

Vid fyratiden på eftermiddagen den 30 november red Karl XII från högkvarteret i Tistedalen till löpgravarna vid Fredriksten, åtföljd av sex officerare. Karl XII beordrade belägringsexperten Philippe Maigret att påskynda grävarbetet och vilade sedan i ett skjul i närheten av det fallna Gyldenlöwe. Efter aftongudstjänsten återkom han till löpgravarna vid sjutiden på kvällen och övervakade arbetet på den nya löpgravslinjen från ett bröstvärn i den gamla linjen. Han stod lutad över kanten av löpgraven med armbågarna vilande på bröstvärnets krön. Vid hans närhet stod Maigret, generalmajor Philip Bogislaus von Schwerin, generaladjutanterna Johan von Kaulbars och André Sicre samt kaptenerna Knut Posse och Philip Schultz. Vid åttatiden blev det stjärnklar himmel och norrmännen som var posterade i Fredriksten, Mellemberget och Overberget ville störa svenskarnas grävande genom att avfyra ljuskulor för att lysa upp terrängen, varpå svenskarna blev beskjutna av norsk musköt- och kartescheld. Vid klockan halv tio på kvällen kom löjtnant Bengt Wilhelm Carlberg fram till Karl XII med en rapport om den nya löpgravslinjen. Han hittade kungen skjuten av en kula i den vänstra tinningen med utgångshål genom den högra, vilket direkt medfört döden. Karl XII blev 36 år och 166 dagar gammal.[220][221]

"Så träffade utan ifrån tranchéen (skyttegaven) ett skott in på vänstra sidan genom Hans Majestäts huvud, varvid icke den minsta rörelse mer förspordes, än att handen undanhöll vänstra kindbenet, och huvudet lutade sig så sakta neder uti kappan, utan någon den ringaste ryckning i kroppen, som blev så alldeles stilla liggandes som den förut låg. [...] Stället varifrån detta olyckeliga skott kom, om det skedde från ett längre bort eller närmare håll, det kunde ingen av oss, som stodo lågt neder inom bröstvärnet, under ett så starkt skjutande utur kanoner och handgevär, ogörligen med rätt visshet utmärka."
Bengt Wilhelm Carlberg, Utdrag ur Carlbergs rapport angående kungens död.[222]

De närvarande officerarna chockerades av detta och såg till att dölja kungens kropp med sina uniformskappor och omedelbart föra den till kungens högkvarter. Där undersöktes kroppen av kungens generalfältskär Melchior Neumann, som på kvällen den 4 december placerade kroppen i en enkel furukista för vidare färd till Uddevalla. Nyheten om kungens död spred sig som en löpeld såväl i det svenska lägret som i den norska garnisonen. Genom ett krigsråd beslutade generalissimus Fredrik och den svenska ledningen att omedelbart häva belägringen mot Fredriksten och att armén den 3 december skulle marschera tillbaka mot Sverige. Under återtåget stupade flera soldater på grund av kyla och hungersnöd. Först tre veckor efter kungens död nådde nyheten fram till generallöjtnant Armfeldt i trakten kring Trondheim. Under den nio mil långa hemmarschen över fjällen till svensk mark under början av januari 1719 drabbades Armfeldts trupper av en fruktansvärd snöstorm, som släckte livet på omkring 4 000 svenska soldater.[223]

Händelserna efter kungens död redigera

 
Kungaparet Fredrik I och Ulrika Eleonora (1733) av Georg Engelhard Schröder.

Den 6 december eskorterades kungens kista av 250 soldater från Tistedalen till Uddevalla. När eskorten den 13 december anlände till staden lades kungens lik i en ekkista tillverkad på platsen. Den 24 december balsamerades kroppen av Franz Martin Luth. Den 2 januari 1719 gav sig liktåget av från Uddevalla till Karlbergs slott i Stockholm, dit den anlände 27 januari. Efter en begravningsprocession från slottet gravsattes slutligen Karl XII i en svart marmorsarkofag i det Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan den 26 februari 1719.[224]

Karl XII:s död förändrade snabbt Sveriges inre och yttre förhållanden. För att omintetgöra all opposition i den aktuella tronföljdsfrågan använde arvprins Fredrik tomrummet efter kungens död genom att den 2 december 1718 beordra Görtz arrest. Denne fördes till Svea hovrätt i Stockholm där en specialkommission mot Görtz anklagade honom för att ha varit "illa sinnad mot Hans Majestät och dess rike", att ha "förtalat rikets ämbetsmän" och sökt "sätta Kungl Maj: t uti misstroende till sina undersåtar".[225] Den 9 februari 1719 dömdes han till döden av en samlad jury och avrättades den 19 februari vid Galgbacken.[225][226] Med Görtz' död avslutades förhandlingarna med Ryssland och kriget fortsatte i ytterligare tre år. Då Ulrika Eleonora den 5 december 1718 underrättades om Karl XII:s död visade hon stor sinnesnärvaro, i det att hon via en fältriksdag på Kungstorget i Uddevalla lät hälsa sig som drottning på grund av sin arvsrätt. Vid 1719 års riksdag lät ständerna underkänna hennes arvsrätt, men valde ändå henne till drottning, varpå hon kröntes i Uppsala domkyrka den 17 mars 1719.[227] Under de följande veckorna lät hon fängsla Görtz anhängare och avskaffade såväl de förordningar som utfärdats av Görtz som det kungliga enväldet. Den avsevärda inskränkningen av kungamakten ledde till att riksrådet och ståndsriksdagen fick den överhängande makten i det svenska riket. Femton månader efter sitt tillträde på tronen bestämde sig Ulrika Eleonora för att abdikera och den 3 maj 1720 kröntes hennes make till svensk kung under titeln Fredrik I.[228]

Mellan 1719 och 1721 bedrev Sverige fredsförhandlingar med samtliga parter, där man fick avträda stora landområden till främst Ryssland. Med stora nordiska krigets slut avslutades även Sveriges tid som europeisk stormakt och Frihetstiden fick sin början.[229][230]

Död redigera

Omständigheterna kring Karl XII:s dödsskjutning är en olöst fråga som än idag diskuteras mellan historiker, författare och experter. Trots omfattande undersökningar av dödsplatsen, Karl XII:s kranium och hans kläder råder det fortfarande oklarheter kring var och när han träffades och huruvida skottet kom från fiendens led eller från hans egna män. Det finns flera hypoteser kring hur han dog, dock har ingen kunnat bestyrkas med något definitivt svar. Trots att flera var närvarande vid kungens död så fanns inget känt vittne till själva ögonblicket då Karl XII fick det dödande skottet. En trolig förklaring har länge varit att Karl XII ska ha blivit dödad av en norsk soldat från Fredriksten, då kungen vid tillfället befann sig inom skotthåll från fästningens murar.[231]

Kulteorier redigera

 
Fotografi från 1917 av Karl XII:s kranium.

Ballistikexperten Gunnar Grenander har med en ballistisk och topografisk undersökning dragit slutsatsen att Karl XII träffades av en så kallad druvhagelkula som sköts från någon av fiendens kanoner på det cirka 625 m avlägsna Overberget. Forskaren och författaren Rolf Uppström visar i boken Mysteriet Karl XII:s död (1994) att Grenander har begått flera sakfel – till exempel ska han ha räknat fel på kulans hastighet och varit "dåligt påläst" i största allmänhet. Uppström avvisar på punkt efter punkt Grenanders argument och visar att Overberget med största sannolikhet kan räknas bort som kulans utgångsplats. Dessutom är kulhålet i Karl XII:s kranium för stort för att norska musköter ska kunna komma i fråga. Men svenska musköter laddades med kulor av samma storlek som den dödande kulan måste ha haft. I Karl XII:s kranium finns inte heller blysplitter, och för att få en norrman som skytt, måste Grenander föreslå druvhagel.[232][233]

 
Kulknappen som enligt en sägen användes för att skjuta Karl XII. Utställd på Hallands kulturhistoriska museum.

Huvudalternativet till Grenanders teori är den så kallade "kulknappen". Kulknappen bygger på en sägen som säger att Karl XII blev skjuten från de svenska leden och att den svenske soldaten Mårten Nilsson Nordenstierna ska ha bevittnat detta samt plockat upp kulan, som han fann vara en omgjord knapp från en av Karl XII:s uniformer. Han ska sedan ha tagit med kulan hem till Deragård i Öxnevalla i Västergötland. Nordenstierna ska efter en prästs råd ha kastat kulknappen i ett grustag, där den av en slump återfanns 1924 för att 1932 slutligen hamna på Hallands kulturhistoriska museum i Varberg.[232] Under ledning av Marie Allen, doktor i medicinsk genetik vid institutionen för genetik och patologi vid Uppsala universitet, genomfördes år 2002 DNA-undersökningar av blodresterna på kulknappen och på Karl XII:s kraghandskar som förvaras på Livrustkammaren i Stockholm. De visade sig överensstämma med Karl XII:s DNA-profil, men var alltför begränsade för att några säkra slutsatser skulle kunna dras.[234][235]

Både Grenanders förslag (druvhagel från Overberget) och kulknappsteorin anses av många för osannolika, och Peter From söker i sin bok Karl XII:s död - gåtans lösning (2005) leda i bevis att den dödande kulan avlossades av en norrman med musköt. I boken, som är den hittills mest omfattande undersökning som har gjorts kring Karl XII:s död, tar författaren hjälp av expertis från hela världen för att styrka teorin om muskötkulan. Senare har historikern Dick Harrison anslutit sig till Peter Froms uppfattning.[236] Peter Englund omfamnar Svante Ståhls avhandling där dödsorsaken anges vara ett karteschskott från Overberget vilket överensstämmer med uppgifterna av ögonvittnena. Frånvaron av blyrester i såret förklaras av Ståhls bevisning av smidda järnskrån i möjlig kaliber förekom i fästningens inventarieförteckning.[233][237] Rolf Uppström återkom till ämnet 2006 då han i en artikel i Karolinska förbundets årsbok granskade de senaste årens forskning. Hans slutsats blev att frågan fortfarande var långtifrån avgjord och förordade nya undersökningar.[238]

Under hösten 2022 publicerades en studie där en finsk forskargrupp vid Uleåborgs universitet kommit fram till att Karl XII inte dödades av en muskötkula av bly. Deras studie bekräftade tidigare resultat som visat att kulan färdats med en hastighet på ungefär 200-250 m/s. Artikelförfattarna tar upp att tidigare forsknings mest betydelsefulla bevis för storleken på projektilen uppskattats utifrån storleken på hålet i hatten Karl XII hade på sig. Hålet på 19-19,5 mm har allmänt tolkats som den exakta diametern på projektilen. De menar dock att detta är ett felaktigt antagande. Forskarnas simulationer visade att projektilen har varit större än 19,5 mm. Forskarnas slutsats är att den mest sannolika orsaken till Karl XII:s dödsskjutning är en projektil som färdats i cirka 200-250 m/s och perforerat skallen. Hålet i hatten var mindre än diametern på projektilen, vilket också stöds av det större hålet i kraniet. De kunde på ett säkert sätt utesluta två projektiler: blykula och "kulknappen". Obduktionen som utfördes 1917 samt nytt forskningsresultat tyder på att projektilens diameter har överstigit 20 mm. Den minsta diametern på ett karteschskott vid denna tid var 21,9 mm, vilket kan ha varit det som avlossats mot Karl XII:s huvud.[239][240]

Lönnmord redigera

Inte långt efter Karl XII:s död började rykten spridas att kungen hade lönnmördats. I en recension av Algot Key-Åberg och Arthur Stilles "Konung Karl XII:s banesår" i Historisk tidskrift 1919 av Carl Hallendorff drar denne slutsatsen att deras undersökningsresultat inte utesluter lönnmord. Grenander har dock under sin tidigare undersökning kategoriskt avvisat tanken på ett lönnmord.[232] Ett av dessa rykten var att mördaren var en svensk landsman och hävdar att fiendens vapen inte skjutit när Karl XII slogs. Misstänkta i detta påstående sträcker sig från en närliggande soldat som var trött på belägringen och ville sätta stopp för kriget, till en mördare anställd av Karl XII:s svåger som gynnade händelsen genom att därefter ta tronen själv som Fredrik I.[241] Den sistnämnde personen var Fredriks adjutant André Sicre, som sedan erkände under vad som påstods vara ett tillstånd av delirium orsakat av feber. Ett erkännande han senare återkallade.[236][241] En ytterligare grupp som stred om makten i kulisserna var de så kallade "frihetsmännen", vars avsikt var att utnyttja missämjan mellan hessarna och holsteinarna till sin fördel och hade som mål att minska kungamakten till förmån för ständerna. Till gruppen frihetsmän hörde landshövdingen Pehr Ribbing, lagmannen Carl Gustaf Gyllencreutz och advokatfiskalen Adam Fredenstjerna, vilka utan kungens vetskap arbetade på en ny regeringsform som skulle sätta stopp för det karolinska enväldet.[241] Man har också misstänkt att en komplott för att döda Karl XII kan ha inrättats av en grupp rika svenskar som skulle dra nytta av blockeringen av en 17 % förmögenhetsskatt som kungen planerade att införa.[236] Ett annat rykte kommer från den finske författaren Carl Nordling, som konstaterat att kungens fältskär, Melchior Neumann, drömde om att kungen hade sagt till honom att han inte sköts från fästningen utan från "en som kom krypande".[236]

Öppnandet av Karl XII:s grav redigera

 
Karl XII:s dödsmask, avgjuten 1930.
 
Karl XII:s sarkofag i Karolinska gravkoret i Riddarholmskyrkan.

På framställan av Karolinska förbundets styrelse medgav Gustaf V år 1917 att i samband med förestående reparationsarbete på Karl XII:s sarkofag skulle kungens kista få öppnas och en förnyad vetenskaplig undersökning företas av skottskadan på kraniet. Denna undersökning, som leddes av professor Carl Magnus Fürst och utsträcktes att gälla även kungens benbrott och skottskada i foten, verkställdes den 18 juli 1917 i det Gustavianska gravkoret, dit kistan hade flyttats dagen före. Likbesiktningen leddes av Algot Key-Åberg ihop med flera medicinska experter och kompletterades med röntgenfotograferingar av skallen, bäckenet, benen och fötterna.[236][242]

Undersökningens resultat presenterades först i samband med ett föredrag på Karolinska förbundets sammankomst den 30 november 1917, och sammanfattades i den av Algot Key-Åberg och Arthur Stille utgivna publikationen Konung Karl XII:s banesår (1918) på så sätt, att den dödande projektilen varit en enda, rund och av kalibern 18–20 mm samt passerat genom hjärnskålen med initialöppning i vänstra tinningen och utgångsöppning i den högra. Vinkeln på skottkanalen hade varit 11 grader bakåt och 2,5 grader uppåt. Projektilbanan inom huvudet har "under förutsättning att huvudet, då projektilen passerade därigenom, intagit vanlig upprätt ställning, inte företett någon avsevärd lutning mot rummets horisontala plan". Projektilen har "med stor levande kraft tillryggalagt vägen genom huvudet".[242][243]

En undersökningsgrupp med historiker, medicinare och tekniker bildades i slutet av 2007 på initiativ av Bengt Grisell vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm, och en ansökan om gravöppning har utfärdats till kungliga hovstaterna. Trots att den tidigare riksmarskalken Svante Lindqvist gav sitt bifall till gruppen, saknar de ännu (2018)[238] finansiering för att genomföra gravöppningen. Deras undersökningar skulle bland annat inbegripa förnyade fotograferingar av kraniet och elektronmikroskopisk undersökning av lösa benbitar i kraniet för att utröna vilka eventuella metallrester som finns kvar.[238]

Tidigare gravöppningar hade skett 1746, 1799 och 1859, varav endast den sista kan räknas som rättsmedicinsk, då läkaren Gustaf von Düben förde protokoll. Med största sannolikhet har graven även öppnats inofficiellt vid flera tillfällen.[236][244]

Bilden av Karl XII redigera

Utseende och karaktärsdrag redigera

 
Uniform buren av Karl XII i Fredrikshald den 30 november 1718, då han dog. Finns idag i Livrustkammaren.

Vid trettiosex års ålder beskrevs Karl XII vara resligt byggd, med en längd på 178 centimeter, som var ansenligt långt på den tiden, och ett midjemått på cirka 70 centimeter. Han hade mörkblå ögon, en böjd och kraftig näsa och en framskjuten underläpp. Vid nitton års ålder hade han kastanjebrunt och kortklippt rakt hår. År 1716 skildrade en norsk präst om den trettiotreårige kungen: "han har mindre hår nu än då. Uppe på huvudet är det alldeles borta och vid öronen börjar det att bli grått."[245] Från och med krigsutbrottet vägrade Karl XII att bära peruk, vilket bröt med de konventionella idéerna om hur en europeisk furste skulle se ut vid den tiden. Kungens kläder var enkla men av mycket god kvalitet. Under hela kriget bar han en karolinsk soldatuniform av blått kläde med förgyllda mässingsknappar helt utan gradbeteckningar och en lång värja med förgyllt mässingsfäste.[245][246]

I sin samtid fick Karl XII ett rykte om sig att han levde mycket spartanskt, nästan som en vanlig bonddräng. Enkelhet i levnadssättet var en egenskap som värderades högt i det svenska bondesamhället. I folktron beskrevs Karl XII som en person utan varje spår av högfärd. Kungen ska ofta ha gått smutsigt klädd och ätit den torftigaste kosten i armén. Han ska aldrig ha tvättat strumporna, utan nöjde sig med att gnugga bort den värsta smutsen med fingrarna. Verklighetens Karl XII var visserligen mån om att uppträda enkelt och delade ofta sina soldaters vedermödor, men för detta försummade han aldrig sitt utseende. En vida spridd uppfattning om att han kort innan sitt trontillträde blev absolutist har ifrågasatts av en del forskare. Dåtidens dricksvatten var ofta förorenat, och vattnet i fältlägren kokades upp och blandades med sprit för att bli drickbart. Vid måltider serverades Karl XII rikligt med ölkannor samt rhenvin eller franskt vin. Det finns dock ingen vittnesbörd på att han ska ha betett sig berusad någon gång vid sin tid som kung.[247][248]

När Armémuseum, efter att i flera år varit stängt, återöppnades våren 2000 gjorde de en uppmärksammad utställning där Karl XII karakteriserades som en psykopat med autistiska drag. I den senare beskrivningen har Bengt Lagerkvist, docent i pediatrik, i en artikel på Läkartidningen (2002) tagit exempel från kungens barndom och vuxna liv och satt in dem i ett diagnostiskt sammanhang, varpå han drog slutsatsen att "om Karl XII hade sökt vård i vårt neuropsykiatriska tidevarv, till exempel för sin oförmåga att relatera till kvinnor, är jag övertygad om att han av en skicklig psykiater fått diagnosen Aspergers syndrom."[170][249] Studier av bevarade dokument, däribland kungens bevarade brev och samtida vittnesskildringar talar dock mot en sådan diagnos.[250]

Sexualitet redigera

Karl XII var aldrig gift och fostrade inga barn. Under större delen av sitt vuxna liv var Karl XII sällan i kvinnors sällskap och hans egna sexuella erfarenheter antas därför ha varit begränsade, för att inte säga obefintliga. Anledningen till denna avhållsamhet gentemot kvinnor har debatterats länge.[251][252] När hans farmor Hedvig Eleonora år 1712 skickade honom ett brev om att han skulle infria ett löfte han givit i sin ungdom om att gifta sig vid trettio års ålder, replikerade han att han i stället hänsköt beslutet till när han skulle fylla fyrtio år, och hänvisade att så länge kriget pågick kunde han inte gifta sig. Han klargjorde att han ville ingå ett äktenskap baserat på kärlek i stället för på politiska opportunitetsskäl.[251][253] Under sin vistelse i Bender träffades Karl XII dagligen under en månads tid med kaptenen och konstnären Axel Löwen, med vilken han hade förtroliga samtal om politik, krigföring och livet i allmänhet. För Löwen öppnade Karl XII upp sig att han intresserade sig för kvinnor, men var rädd att förlora kontrollen över sitt liv ifall han skulle bli förälskad i någon, och att hans passionerade läggning skulle leda till ett osunt beteende:[251]

"Lyckan gör dem inte stora, lika lite som olyckan kan beröva dem något av deras värdighet. Ödet, som är en kokett sköka, bör inte avgöra den sanna äran, lika lite som en otrogen hustru borde få ödelägga sin mans rykte. Falska föreställningar hos folk som tar det falska för sant har ingen verkan på en solid och rättfärdig mans uppfattning; han är tillräckligt säker i sig själv och lägger lika liten vikt vid okunniga människors mening som månen som går sin gång trots hundgläfs."
– Karl XII.[251]

Kungen påstod vidare för Löwen att en kärleksrelation skulle distrahera honom från sina regentplikter:[254]

"Henrik IV gifte sig men hade alltför stor svaghet för sina mätresser och var alltför flyktig för en riktig kärlek, som jag skulle känna mig mäktig, om jag en gång fäste mig vid någon. Jag har beslutat mig för, att icke hava någon förbindelse, så länge jag är i fält, för att därigenom undgå all distraktion. Alla furstar, som icke kunna behärska sina lidelser, äro ej värdiga att härska över andra. Känslan för vackra kvinnor är icke mindre hos mig än hos Er, men jag vet att besegra den."
– Karl XII.[254]

Universitetslektor Anders Dybelius har beskrivit Karl XII att han genom åren utvecklade ett blyghetsbeteende i hans förhållande till kvinnor, där även samtiden iakttog att kungens självkänsla i mötet med kvinnor aldrig mognade under vuxenlivet. Vidare konstaterade Dybelius att kungen inte ska ha utvecklat någon negativ inställning till just kvinnor: "när denne väl blivit bekant med en kvinna umgicks han oblygt och avslappnat, men när kvinnan var obekant blev uppenbarligen konversationen obekväm".[255] Karl XII:s egen biktfader Jöran Nordberg har beskrivit kungens förhållande till kvinnor att "folkskygg var Hans Maj:t intet, men undvek gärna fruntimmers sällskap där möjligt var".[256] Nordberg angav två exempel från kungens tid i Polen och Sachsen där denne medvetet ville undvika att vistas i samma rum som kvinnor:[256]

"I Rawicz anno 1705 och i Sachsen 1707 några fruar kommo ifrån Sverige för att besöka sina herrar, gav han sig vid tillfälle patience att tala vid dem, men icke länge. Ville de bevista gudtjänsten vid Kungl. hovet lämnade han dem sin kammare men blev själv utanför i salen till dess de voro borta."
Jöran Nordberg.[256]

Historikern Ragnhild Marie Hatton har föreslagit att hans minne av föräldrarna och hans syster Hedvig Sofia kan ha bidragit till hans sexuella avhållsamhet, samt att han alltför nära identifierade sig med kvinnorna i familjen, i synnerhet med Hedvig Sofia, för att kunna utvecklas normalt.[150] Hon ansåg att det sannolikt var själva kriget som "bar skulden till att den naturliga familjetillhörigheten förlängdes utöver den ålder då man finner uttryck för ett självständigt känslobetonat liv utanför den egna familjen".[150] Rykten om att han var hermafrodit cirkulerade under början av 1900-talet, men det motbevisades när hans kista öppnades 1917 och man såg att hans kropp visade spår av skäggväxt.[257] En röntgenfotografering gjordes då också av Karl XII:s bäcken vilket visade sig vara av typiskt manlig form.[258]

Historiker som Tim Blanning och Simon Sebag Montefiore har beskrivit Karl XII som homosexuell.[259][260] Författaren Bengt Liljegren har föreslagit ett enskilt uttalande av Karl XII, som återgavs av den hosteinske diplomaten Friedrich Ernst von Fabrice, som pekade på att kungen, i sin beskrivning av Krimkhanens son som en "stilig ung man", kan ha föredragit män framför kvinnor.[261] Hatton har föreslagit en passus i ett brev skrivet av ämbetsmannen Nils Reuterholm, som pekade på att Karl XII ska ha varit mycket fäst vid den unge prins Maximilian Emanuel av Württemberg-Winnental, som var kungens skyddsling i fälttågen i Polen och Ryssland, och betraktades av kungen som "öfvermåttan wacker".[257] Hatton konstaterade dock att prinsen var heterosexuell och hävdade att Karl XII aldrig själv utforskat sin sexualitet.[257] Författaren Herman Lindqvist har helt avfärdat teorin om homosexualitet. I boken Storhet och fall (1995) i sin serie Historien om Sverige hävdar Lindqvist att homosexuella relationer skulle ha varit helt uteslutna för en person i Karl XII:s ställning. I stället menar han att Karl XII:s relativa ointresse för kvinnor snarare berodde på kungens starka religiösa övertygelse än en avvikande sexuell läggning.[262] Även historikern Carl Grimberg har avfärdat uppgifterna om en "sexuell abnormitet" hos Karl XII.[263]

Eftermäle redigera

Huvudartikel: Karl XII i kulturen

"Det är naturligtvis en intressant men svårlöst fråga varför just karolinernas kung
ensam bland alla hållit sig levande i folkets minne och haft förmågan att genom
århundradena väcka andarna till strid. En förklaring ligger nära till hands.
Varje ny generation av svenskar har i hans öde speglat något av sin egen erfarenhet.
I det karolinska dramat har de tyckt sig känna igen sin aktuella livssituation.
Karl XII:s historia har på gott och ont blivit deras egen."
Alf Åberg, 1964.[264]

Karl XII är en av de mest omdebatterade och omdiskuterade bland de svenska kungarna.[265][266] Bilden av honom varierar väldigt mycket i de olika verk som finns om honom.[267] Till stor del beror detta på under vilken tid som verket är skrivet, liksom vilka ideal och vilken syn på samhället som rådde då.[266][268] Under Karl XII:s regeringstid hade kungarna i Europa väldigt stor makt, en makt som de sedan medeltiden byggt upp medan kyrkan alltmer förlorat sin maktposition.[269] På den tiden, och speciellt bland hans egna karoliner, var också bilden av kung Karl XII positiv; han ansågs vara ett militärt geni som ledde sina trupper till stora framgångar och som alltid stred sida vid sida med sina trupper. De vanliga soldaterna tilltalades även av kungens enkla levnadssätt och hans starka rättspatos.[268] Författaren Karl-Gustaf Hildebrand menar dock att denna bild av kungen huvudsakligen är grundad på de propagandaskrifter som hans fältkansli utfärdade under krigsåren, vilka framställde Karl XII som "rättstankens osjälviske försvarare, upphöjd över världens lockelser och oförstående för alla fala beräkningar och kompromisser."[270]

Frihetstidens hjälteromantik och den gamla skolan redigera

 
I de svenska bygderna levde minnet av Karl XII:s bragder kvar länge. På denna allmogemålning från 1746 avbildas kungen till häst med dragen värja. Nordiska museet.

Redan 1715 skrev Daniel Defoe en av de första biografierna om Karl XII, kallad The History of the Wars, Of his Present Majesty Charles XII. Defoe var en stor beundrare av Karl XII och till skillnad från kungens fiender framhölls han både som rättvis och human. Voltaire skrev 1731 en biografi, Carl XII:s historia, där han framställer den svenske krigarkungen som representant för en otidsenlig människotyp och parar beundran för hans person med en mer skeptisk inställning till hans politik. Voltaires populära och lättlästa arbete kom att lägga grunden till 1700-talets uppfattning om kungen. Den har tryckts om åtskilliga gånger genom åren, översatts till ett flertal språk och har även använts som lärobok i franska runtom i världen. Den första svenska biografin skrevs 1740 under titeln Konung Carl den XII:s historia, författad av Jöran Nordberg på uppdrag av Kanslikollegium. Nordbergs verk hade karaktären av en krönika snarare än en regelrätt biografi och undergick censur innan dess utgivning.[271][272]

Under Frihetstiden har olika verk fixerat bilden av Karl XII som en hjälte och ett ideal av dygder, såsom Anders Odels politiska dikt "Sinclairvisan" (1739) och Olof von Dalins allegori "Sagan om hästen" (1740).[273] Hjältebilden förmedlades vidare under den gustavianska tiden av historiker som Sven Lagerbring, Jonas Hallenberg och Axel Gabriel Silfverstolpe. Under Napoleonkrigen, då Sverige blev allvarligt hotat av Napoleons överväldigande arméer, fann kung Gustav IV Adolf stöd hos Karl XII, som han beundrade djupt till den grad att han även ville efterlikna honom till det yttre.[274] I Carl von Clausewitz militärteoretiska bokverk Om kriget (1832) betraktades Karl XII som en föregångare till Napoleon. Samtidigt kontrasterades Karl XII:s strategiska brister med Fredrik II av Preussens militärteoretiska kunskaper, där Clausewitz menar att Fredriks militära karriär skulle ha slutat i en katastrof ifall han hade följt i Karl XII:s fotspår.[275] Esaias Tegnér har däremot hyllat Karl XII som Napoleons jämlike, i sina dikter "Karl XII" (1818) och "Axel" (1822).[276]

En av de första som gav skarp kritik mot Karl XII var Erik Gustaf Geijer, som kallade honom för "Sveriges ende illitterate krigarkung".[277] I Karl XII:s misslyckade krig såg Geijer början till det svenska rikets sönderfall och det ryska kejsardömets tillväxt efter förlusten av Finland 1809. Samtidigt beundrade Geijer Karl XII:s handlingskraft och oegennytta, och till högtidlighållandet av 100-årsminnet av kungens död skrev Geijer dikten "Viken, tidens flyktiga minnen". Från 1853 och framåt har kungens dödsdag högtidlighållits årligen (med vissa avbrott) av Lunds studenter genom fackeltåg och framföranden av Geijers och Tegnérs dikter om kungen.[278][274][277]

Populärhistorikern Anders Fryxell kom att betecknas som förgrundsgestalten i den så kallade "gamla skolan" inom Karl XII-forskningen. Mellan 1856 och 1859 skildrade Fryxell kungens liv i nio delar i sitt stora bokverk Berättelser ur svenska historien. Där betraktar han Karl XII som ett varnande exempel på en från början ädel och rikt utrustad människa, som steg för steg bryts ned av övermäktiga lidelser, krigslystnad och själviskhet till en strids- och hämndlysten kung som under krigets gång försatte sitt folk i svår nöd.[279][278] Fryxell har däremot beundrat kungens mod och dygder, liksom hans nykterhet och rena seder, av vilka den senare beskrivningen kom att användas av den svenska nykterhetsrörelsen som sin paroll på 1860-talet.[280][281]

 
Karl XII:s staty i Kungsträdgården i Stockholm.

Under 1800-talets senare hälft växte det fram en ny uppfattning om Karl XII, som präglades av nationalromantikens framväxt och den ideella situationen till följd av skandinavismens sammanbrott åren 1863 och 1864. Med bakgrund av Januariupproret och dansk-tyska kriget pågick en försvarsdebatt bland de konservativa och de liberala lägren i Sverige, där båda sidor knöt an till Karl XII:s minne och sökte inspiration i kungens djärva krigspolitik samt den välrustade karolinska stormakten, för att själva kunna bygga ett starkt och ändamålsenligt försvar.[279] Som ett utlopp för dessa nationella och framstegsvänliga känslor, avtäcktes den 30 november 1868 vid 150-årsminnet av kungens död Johan Peter Molins Karl XII-staty i Kungsträdgården. I en artikel i liberala Aftonbladet hyllade en av initiativtagarna till statyn, författaren August Blanche, minnet av kungen och framställde honom som en stridsman för de folkliga idealen.[282]

Denna folkligt liberala uppslutning kring kungen kompletterades av nya forskningar, som exempelvis militärhistorikern Julius Mankells uppsats om Karl XII:s militära egenskaper som publicerades i Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift 1867. Mankells bidrag skapade den första genomtänkta karakteristiken av Karl XII som fältherre. År 1868 höll den blivande läroboksförfattaren Clas Theodor Odhner ett uppskattat tal om kungens politiska planläggning, där Karl XII porträtterades som den tidlöse idealisten utan kontakt med den hårda verkligheten.[283] År 1881 skildrade Fredrik Ferdinand Carlson kungens liv i sitt stora verk om Sveriges historia under konungarna av pfalziska huset. För första gången i Karl XII-forskningen utnyttjade Carlson stora delar av det svenska arkivmaterialet, dock utan grundlig källkritik. Hans uppfattning av kungen som fältherre betecknade i jämförelse med Mankells uppsats ett metodiskt steg tillbaka, där kungens planlösa krigföring och meningslösa tapperhet var direkta orsaker till stormaktsrikets undergång.[279] Både Fryxells och Carlsons negativa uppfattningar om kungens gestalt klingade fram i Carl Snoilskys dikter "Brandklipparen" och "På Värnamo marknad" (1881) och i August Strindbergs pjäs "Karl XII" (1901).[284][285] Karl XII var ett av ämnena i den så kallade "Strindbergsfejden" (1910 och 1912), som var Strindbergs svar på den "svenska kulten kring Karl XII"; den senare kallade Strindberg för "nationens plågoris och notoriske förstörare".[286][287]

Den nya skolan och efterkrigstidens synsätt redigera

 
Karl XII (1891) av Julius Kronberg.

Mellan 1897 och 1898 släppte Verner von Heidenstam novellsamlingen Karolinerna, där han gav skarp kritik på kungens gärningar och betraktade honom som "äregirig, känslig för kritik, hård mot andras lidanden, rädd för mörkret och misslyckandet, och långtifrån något mönster av mänskliga dygder".[288] Heidenstams verk kom att symbolisera början på en ny riktning inom Karl XII-forskningen, som brukar gå under namnet "den nya skolan".[280] Pionjärer inom skolan var historikerna Carl Grimberg, Carl Hallendorff, Nils Herlitz, Harald Hjärne och Arthur Stille.[287][288]

Redan 1897 hade Hjärne lagt fram ett program för en forskningsakademi för den karolinska tiden. Hans idé förverkligades i ett begränsat format år 1910, då en samling fackhistoriker och intressenter bildade Karolinska förbundet, en sammanslutning för den nya skolans forskare och hade som syfte att "främja vetenskapliga undersökningar av Karl XII:s och hans tidevarvs historia och inom vårt folk väcka ett livligare intresse för därmed sammanhängande betydelsefulla minnen".[289][290] Under dess första sammankomster och årsböcker förekom onyanserade hyllningar av Karl XII, där han och hans karoliner framställdes som föredömlig för senare tiders svenskar, men genom åren försvann sådana moraliserade omdömen ur publikationen. Under den nya skolans dagar skrevs större och sammanfattande biografier om Karl XII, såsom Frans G. Bengtssons historiska berättelse Karl XII:s levnad (1935–1936), den tyske forskaren Otto Haintz trebandsarbete König Karl XII von Schweden (1936, 1951, 1958) och Ragnhild Marie Hattons biografi Charles XII of Sweden (1968).[291][292]

 
Nazisterna och SD-grundarna Gustaf Ekström och Gösta Bergquist i Karl XII-firandet vid statyn av Esaias Tegnér i Lund den 30 november 1994.

Under efterkrigstiden har en rad historiker intagit en kritisk hållning till den nya skolan, såsom Hans Villius i sin avhandling Karl XII:s ryska fälttåg (1951), där han återvände till många av den gamla skolans argument och pekade på kungens bristande mognad som en förklaring till hans envisa fasthållande vid till synes omöjliga krigsföretag, liksom hans obenägenhet att diskutera planläggningen med andra. Peter Englund har i sin bok Förflutenhetens landskap (1991) beskrivit likheter mellan Karl XII, Josef Stalin och Adolf Hitler i deras metoder att nå sina mål.[293] Englund ifrågasätter också fältherremyten och påpekar att fältherrarna vid denna tid i regel hade små möjligheter att kontrollera händelserna på slagfältet.[294] I sin bok Tsar Peter och kung Karl (1998) konstaterade Sverker Oredsson att det svenska stormaktsrikets fall "berodde i hög grad på Karl XII personligen; på hans beslut att kriga i Polen under fem år, samtidigt som ryska trupper tog vitala delar av Östersjöprovinserna; på inriktningen av kriget mot Ryssland; på hans ovilja att ta hänsyn till sina rådgivares varningar och på hans böjelse för radikala lösningar."[295]

Trots att en stor del vetenskaplig kritik har riktats mot den nya skolan har flera forskare under de senaste årtiondena visat en närmast försiktigt positiv inställning till kungen. I sin artikel om Karl XII för Svenskt biografiskt lexikon (1975) tar dåvarande ordförande i Karolinska förbundet Sven Grauers starkt avstånd från Fryxells skildring av Karl XII. Han medger dock att det ibland uppstod situationer och förhållanden där Karl XII i hög grad fattade ödesdigra beslut, trots deras till synes logiska innebörd.[296] Alf Åberg har också givit uttryck för en positiv Karl XII-syn. Han var i början en hängiven beundrare av krigarkungen som med tiden flyttade sin uppmärksamhet allt mer mot karolinerna, som han framställer som de verkliga hjältarna. Herman Lindqvist försvarar Karl XII både som fältherre och statsman i Storhet och fall (1995), och bedömer att Karl XII med hänsyn till förutsättningarna gjorde en god insats som kung.[297] I Karl XII: en biografi (2000) slår Bengt Liljegren fast att "som taktiker var Karl XII lysande, men som strateg var han en katastrof för Sverige".[298][299]

Under 1930-talet och början av 1940-talet användes Karl XII:s gestalt av såväl tyska som svenska nazister i deras kamp mot bolsjevismen. Kungens dödsdag firades av nazistiska organisationer och vid Adolf Hitlers födelsedag i april 1939 uppvaktades han av Svensk-Tyska föreningen och Samfundet Manhem med en Karl XII-statyett. Senare under efterkrigstiden, i synnerhet med den ökade invandringen i Sverige under 1980- och 90-talen, tog svenska antidemokrater och nynazister till sig Karl XII-gestalten och använde honom som en symbol för ett renrasigt Sverige. Deras årliga fackeltåg i Lund och i Stockholm under Karl XII:s dödsdag möttes av stora motdemonstrationer från antifascister under 1990-talet och början av 2000-talet. Detta väckte stor uppmärksamhet i media, och har bemötts av olika historiker och journalister som påpekat att Karl XII styrde över ett mångkulturellt rike, som tillbringade nästan hela sitt liv utomlands och som under sin livstid även fått kritik för att han hade för mycket utlänningar i sin tjänst.[300][301][302][303]

Nuförtiden är synen på Karl XII mer kritisk, vilket beror på det svenska samhällets demokratiska och fredliga ideal. Det kungliga enväldet och den militarism som rådde under Karl XII:s tid samt under romantiken har fått ge vika för demokrati och en strävan efter fred i stället för ett starkt försvar. De moderna läroböckerna är dock ofta relativt objektivt skrivna och pekar varken ut Karl XII som en känslokall krigshetsare eller hyllar honom som en hjälte.[304] De framhäver ofta hans offensiva stridstaktik samt hans drivande ovilja till att sluta kriga innan han vunnit så mycket som möjligt.[305][306][307][308]

Lista över slag och belägringar där Karl XII deltog redigera

Slag Datum Resultat
Landstigningen vid Humlebæk 25 juli 1700 Seger
Slaget vid Pühhajoggi pass 17 november 1700 Seger
Slaget vid Narva 19 november 1700 Seger
Slaget vid Düna 8 juli 1701 Seger
Slaget vid Tryškiai 15 december 1701 Seger
Slaget vid Kliszów 9 juli 1702 Seger
Slaget vid Pułtusk 21 april 1703 Seger
Belägringen av Thorn 16 maj14 oktober 1703 Seger
Stormningen av Lemberg 28 augusti 1704 Seger
Slaget vid Punitz 28 oktober 1704 Seger
Slaget vid Oderbeltsch 30 oktober 1704 Seger
Inringningen av Grodno 15 januari 1706 Seger
Slaget vid Grodno 28 januari 1708 Seger
Slaget vid Holowczyn 4 juli 1708 Seger
Slaget vid Rajovka 10 september 1708 Seger
Slaget vid Desna 13 november 1708 Seger
Stormningen av Veprik 24 december 17087 januari 1709 Seger
Slaget vid Oposjnja 29 januari 1709 Seger
Slaget vid Krasnokutsk–Gorodnoje 11 februari 1709 Seger
Slaget vid Poltava 28 juni 1709 Förlust
Kalabaliken i Bender 1 februari 1713 Förlust
Belägringen av Stralsund 12 juli23 december 1715 Förlust
Slaget vid Stresow 9 november 1715 Förlust
Slaget vid Høland 9 mars 1716 Seger
Slaget om Kristiania 10 mars 1716 Seger
Belägringen av Akershus fästning 22 mars13 april 1716 Förlust
Anfallet mot Fredrikshald 4 juli 1716 Förlust
Belägringen av Fredrikstens fästning 20 novemberdecember 1718 Förlust

Anfäder redigera

På faderns sida härstammade Karl XII från Gustav Vasa och på moderns sida från Birger jarl (14 generationer) samt från Magnus Ladulås, Birger jarls son.

Karl XII:s namn innebär inte att han var Sveriges tolfte kung med namnet Karl. Hans farfar Karl X Gustav fick sitt namn eftersom dennes morfar Karl IX antog sitt höga regentnummer på grundval av de fantasifyllda regentlängder, vilka vid denna tid utarbetats av historikern Johannes Magnus. I själva verket finns det endast två historiskt belagda svenska kungar med namnet Karl före Karl IX (Karl Sverkersson och Karl Knutsson som själv kallade sig Karl II), så med en korrekt räkning hade Karl XII varit Karl VI.[309]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl X Gustav
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Katarina av Sverige
 
 
 
 
 
 
 
 
Karl XI
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik III av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Marie Elisabeth av Sachsen
 
 
 
Karl XII
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kristian IV av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Fredrik III av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Katarina av Brandenburg
 
 
 
 
 
 
 
 
Ulrika Eleonora av Danmark
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Georg av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sofia Amalia av Braunschweig-Lüneburg
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Eleonora av Hessen-Darmstadt
 
 
 


Se även redigera

Referenser redigera

Anmärkningar redigera

  1. ^ Wrangelska palatset blev kungafamiljens och hovets permanenta bostad och blev därför kallat Kungshuset. De bodde där i 57 år tills det nuvarande kungliga slottet, Stockholms slott, stod inflyttningsklart 1754. Arkitekter till Stockholms slott var Nicodemus Tessin den yngre och Carl Hårleman.
  2. ^ I ett av sina samtal med Axel Löwen i Turkiet berättade Karl XII att han i Sachsen avstod ifrån att uppträda som en av Europas skiljedomare. Detta hade han gjort under hans krig med tsar Peter I, men också eftersom han gav sitt ord till Marlborough på att förbli neutral i spanska tronföljdskriget. Vad Marlborough lovade till Karl XII var stöd beträffande kungens svårigheter med Danmark och kejsaren, liksom erkännande av kung Stanisław och garanti för fördraget i Altranstädt. I gengäld fick han ett löfte om svenskt samarbete med sjömakterna beträffande deras fredsuppgörelse med Frankrike, där Marlborough ville försäkra sig om att Karl XII inte skulle uppträda självständigt som medlare i tronföljdskriget.[116]
  3. ^ De osmanska fordringsägarna hänvisades till framtida betalning i Sverige, dit också ombud för dem medföljde, men de fick vänta flera år innan detta skedde. Enligt den rådande kyrkolagen i Sverige denna tid skulle alla som bodde i landet, men inte var medlemmar i svenska statskyrkan, döpas. För att de judiska och muslimska kreditorerna skulle slippa detta skrev Karl XII ett fribrev så att de skulle kunna utöva sina religioner utan att bli straffade.[172] Flera av fordringsägarna valde att stanna kvar i Sverige i stället för svåra resor hem. De fick namnet "Askersson" (ordet asker på turkiska betyder soldat).
  4. ^ En del versioner förlägger handlingen till Norge under fälttåget 1716.[182]
  5. ^ Minnesstenen Stavsten upprestes av landshövdingen Carl Adlerfelt år 1768, till minne av kungens landstigning vid Skåre skansar 1715. Den restes ungefär en kilometer längre österut, på det som idag är Trelleborgs Golfklubb, alldeles intill Stavsten. Det är en bautasten och ett troligt sjömärke från förhistorisk tid. En korrigering av Adlerfelts sten finns i form av en minnesplatta som anbringats på Skåre båtklubbs hus i Skåre hamn.[186]
  6. ^ Byggnaden i Stora Östergatan tillhörde tidigare Birgittastiftelsen under namnet Birgittakapellet. Idag ägs den av Ystads kommun och är numera affärslokal.[187] Det har sagts att Karl XII under sin vistelse i Ystad 1699 samt 1715–1716 bodde i Kemnerska gården. Det är av denna anledning som många känner till gårdens huvudbyggnad som Karl XII-huset. Det visade sig dock att Karl XII aldrig har bott på gården, men han har ändå haft en stor betydelse för gården då han bland annat hindrat byggnaden från att rivas.[187]
  7. ^ Inspirationer för sina teser fick Karl XII av René Descartes, Gottfried Wilhelm von Leibniz och hans flitiga samtal med Andreas Rydelius och det hessiska hovrådet David Hein. När Hein lämnade Sverige i hösten 1716 fick Karl XII inspiration till att skriva en sammanfattning av deras diskussioner. Casten Feif avrådde Karl XII från att publicera Anthropologia physica och argumenterade att ifall Hein skulle diskutera kungens filosofiska alster med sin vän Christian Thomasius, vars idéer Karl XII:s i viss mån stod i motsatsställning till, så skulle denne göra allt för att vederlägga kungen. Verket saknade dessutom hänvisningar till Gud, vilket Feif fruktade skulle innebära att kungen därigenom utpekades som gudlös och icke troende.[206]
  8. ^ Under en sommardag 1717 kom Karl XII, Swedenborg och Polhem att diskutera talsystem, där kungen begärde om ett praktiskt användbart talsystem med basen 64 i stället för den nuvarande med basen 10, med förklaringen att det är delbart med både 8 och 4 samt att det går att halveras till 1 utan att decimaler behöver tillgripas. Swedenborg avrådde från en så stor bas, med motiveringen att den vore svår att använda för personer med ringare fattningsförmåga än kungens. Han föreslog i stället basen 8. Han utvecklar denna idé i ett två år därefter skrivet men ej offentliggjort manuskript: "En ny räkenkonst som omwexlas wid 8 i stelle then wahnliga wid thalet 10, hwarigenom all ting angående mynt, wicht, mål och mått, monga resor lettare än effter wahnligheten uträknas". Swedenborgs system kom dock aldrig till någon praktisk användning och Karl XII fick aldrig tillfälle att läsa den.[209]

Noter redigera

  1. ^ Liljegren 2000, s. 11.
  2. ^ Liljegren 2000, s. 16.
  3. ^ Rystad 2010, s. 305.
  4. ^ Liljegren 2000, s. 18.
  5. ^ [a b c] Dybelius 2019, s. 44–50.
  6. ^ Liljegren 2000, s. 20–21, 29.
  7. ^ Rystad 2010, s. 209, 221.
  8. ^ Liljegren 2000, s. 20–21, 24, 38.
  9. ^ Rystad 2010, s. 297–298.
  10. ^ Liljegren 2000, s. 28.
  11. ^ [a b] Dybelius 2019, s. 119–122.
  12. ^ Hatton 1985, s. 79.
  13. ^ Liljegren 2000, s. 30–33.
  14. ^ Rystad 2010, s. 311.
  15. ^ Hatton 1985, s. 87–88.
  16. ^ Liljegren 2000, s. 34–35.
  17. ^ Hatton 1985, s. 78.
  18. ^ Liljegren 2000, s. 41.
  19. ^ Dybelius 2019, s. 127.
  20. ^ Liljegren 2000, s. 36–38.
  21. ^ Liljegren 2000, s. 39–41.
  22. ^ Liljegren 2000, s. 45–49.
  23. ^ Hatton 1985, s. 114.
  24. ^ Liljegren 2000, s. 44–45, 49–54.
  25. ^ Liljegren 2000, s. 52.
  26. ^ Liljegren 2000, s. 7–10.
  27. ^ Villius 1993, s. 30−31.
  28. ^ Norrhem 2010, s. 35−36.
  29. ^ Hatton 1985, s. 119.
  30. ^ Hatton 1985, s. 122, 136.
  31. ^ Liljegren 2000, s. 57−58.
  32. ^ Villius 1993, s. 29−30.
  33. ^ Harrison, Dick (3 oktober 2020). ”Kusinen ledde in Karl XII på bisarra upptåg”. Svenska Dagbladet. https://www.svd.se/kusinen-ledde-in-karl-xii-pa-bisarra-upptag. Läst 22 mars 2021. 
  34. ^ Liljegren 2000, s. 58−62.
  35. ^ Liljegren 2000, s. 61−63.
  36. ^ Dybelius 2019, s. 62−65.
  37. ^ Liljegren 2000, s. 55−56.
  38. ^ Liljegren 2000, s. 63.
  39. ^ Hatton 1985, s. 115.
  40. ^ Rystad 2010, s. 362–363.
  41. ^ Liljegren 2000, s. 73.
  42. ^ Liljegren 2000, s. 66−68.
  43. ^ [a b] Asker, Björn (1992-1994). ”Johann Reinhold Patkul”. Riksarkivet. sid. 731. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=8050&forceOrdinarySite=true#Arkivuppgifter. Läst 5 februari 2021. 
  44. ^ Kuvaja 2008, s. 130–132.
  45. ^ Laidre 1996, s. 56–58.
  46. ^ Liljegren 2000, s. 76–79.
  47. ^ Wolke 2009, s. 139–140.
  48. ^ Liljegren 2000, s. 74–77.
  49. ^ Liljegren 2000, s. 74.
  50. ^ Liljegren 2000, s. 76.
  51. ^ Liljegren 2000, s. 79–80.
  52. ^ Marklund 2008, s. 104–105.
  53. ^ Liljegren 2000, s. 80–82.
  54. ^ Marklund 2008, s. 106.
  55. ^ Wolke 2009, s. 147.
  56. ^ Massie 1986, s. 286–288.
  57. ^ Laidre 1996, s. 59–60.
  58. ^ Liljegren 2000, s. 82–83.
  59. ^ Wolke 2009, s. 148.
  60. ^ Laidre 1996, s. 94–97.
  61. ^ Kuvaja 2008, s. 133–134.
  62. ^ Laidre 1996, s. 143–145.
  63. ^ Liljegren 2000, s. 88–89.
  64. ^ Kuvaja 2008, s. 137–139.
  65. ^ Laidre 1996, s. 146−171.
  66. ^ Konow 2001, s. 71.
  67. ^ Laidre 1996, s. 177−178.
  68. ^ Laidre 1996, s. 165–166.
  69. ^ Kuvaja 2008, s. 142–143.
  70. ^ Karlsson 2005, s. 44.
  71. ^ Konow 2001, s. 73−75.
  72. ^ Wolke 2003, s. 268−273.
  73. ^ Marklund 2008, s. 132−134.
  74. ^ Liljegren 2000, s. 100−103.
  75. ^ [a b] Rosen 1936, s. 17−20.
  76. ^ Sjöström 2008, s. 28−35.
  77. ^ Sjöström 2008, s. 38.
  78. ^ Liljegren 2000, s. 105, 120.
  79. ^ [a b] Kuvaja 2008, s. 153.
  80. ^ [a b] Sjöström 2008, s. 28−37.
  81. ^ Kuvaja 2008, s. 153, 174.
  82. ^ Liljegren 2000, s. 122−123.
  83. ^ Norrhem 2010, s. 63−66.
  84. ^ Kuvaja 2008, s. 155.
  85. ^ Liljegren 2000, s. 113.
  86. ^ Wolke 2003, s. 268–273.
  87. ^ Marklund 2008, s. 142−143.
  88. ^ Liljegren 2000, s. 120–122.
  89. ^ Kuvaja 2008, s. 156.
  90. ^ Marklund 2008, s. 145−147.
  91. ^ Liljegren 2000, s. 123–126.
  92. ^ Marklund 2008, s. 157−159.
  93. ^ Liljegren 2000, s. 127–129.
  94. ^ Norrhem 2010, s. 66–68.
  95. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 129−130, 136.
  96. ^ Sjöström 2008, s. 137.
  97. ^ Sjöström 2008, s. 75.
  98. ^ Liljegren 2000, s. 132–133.
  99. ^ Norrhem 2010, s. 84−85.
  100. ^ Liljegren 2000, s. 133–135.
  101. ^ Sjöström 2008, s. 86–87.
  102. ^ Sjöström 2008, s. 150–157, 245.
  103. ^ Wolke 2003, s. 274–279.
  104. ^ Ullgren 2008, s. 293.
  105. ^ Liljegren 2000, s. 136–137.
  106. ^ Konow 2001, s. 96.
  107. ^ Marklund 2008, s. 165.
  108. ^ Liljegren 2000, s. 150.
  109. ^ Konow 2001, s. 97.
  110. ^ Marklund 2008, s. 166−167.
  111. ^ Liljegren 2000, s. 138–139.
  112. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 140–141.
  113. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 143.
  114. ^ Liljegren 2000, s. 144.
  115. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 145, 147–148.
  116. ^ Hatton 1985, s. 265–266.
  117. ^ Hatton 1985, s. 262–268.
  118. ^ Norrhem 2010, s. 88–90.
  119. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 151.
  120. ^ [a b] From 2007, s. 50.
  121. ^ From 2007, s. 71−73.
  122. ^ Wolke 2003, s. 280−285.
  123. ^ Konow 2001, s. 99−100, 103−105.
  124. ^ From 2007, s. 50, 77−78, 141−163.
  125. ^ Liljegren 2000, s. 155−159.
  126. ^ Liljegren 2000, s. 159−163.
  127. ^ Konow 2001, s. 100−101.
  128. ^ Wolke 2003, s. 287−293.
  129. ^ Liljegren 2000, s. 158−163.
  130. ^ Liljegren 2000, s. 164.
  131. ^ From 2007, s. 251−255.
  132. ^ Konow 2001, s. 106−109.
  133. ^ Liljegren 2000, s. 165−169.
  134. ^ Konow 2001, s. 110−112, 115−118.
  135. ^ Wolke 2003, s. 295–296.
  136. ^ Moltusov 2010, s. 34–35.
  137. ^ [a b] Moltusov 2010, s. 93.
  138. ^ Moltusov 2010, s. 57.
  139. ^ Liljegren 2000, s. 171–173.
  140. ^ Moltusov 2010, s. 88–90.
  141. ^ [a b] Wolke 2003, s. 294–304.
  142. ^ Liljegren 2000, s. 179–180.
  143. ^ [a b] Mandzy, Knarrström & Nilsson 2017, s. 150.
  144. ^ Ullgren 2008, s. 221.
  145. ^ Mandzy, Knarrström & Nilsson 2017, s. 167.
  146. ^ Liljegren 2000, s. 180-186, 196–199, 205.
  147. ^ Kuvaja 2008, s. 195–196.
  148. ^ Liljegren 2000, s. 218−220.
  149. ^ Moltusov 2010, s. 165−166.
  150. ^ [a b c] Hatton 1985, s. 261.
  151. ^ Liljegren 2000, s. 186–192, 194–196, 206–210.
  152. ^ From 2007, s. 366–368, 384.
  153. ^ Liljegren 2000, s. 210.
  154. ^ Karlsson 2005, s. 55–57.
  155. ^ Liljegren 2000, s. 225–228.
  156. ^ Karlsson 2005, s. 58.
  157. ^ Liljegren 2000, s. 242−243.
  158. ^ Liljegren 2000, s. 215–218.
  159. ^ Liljegren 2000, s. 218–220.
  160. ^ From 2009, s. 106–132.
  161. ^ Liljegren 2000, s. 220–221, 230–231.
  162. ^ [a b] Marklund 2008, s. 225−240.
  163. ^ From 2009, s. 151–164.
  164. ^ From 2009, s. 213.
  165. ^ From 2009, s. 164–196.
  166. ^ Demirbasch i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  167. ^ From 2009, s. 195.
  168. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 237−238, 240−241.
  169. ^ Marklund 2008, s. 257−259.
  170. ^ [a b] Lagerkvist, Bengt (2002). ”Karl XII hade alla symtom på Aspergers syndrom: Envishet, ett inrutat leverne och brist på medkänsla med andra”. Läkartidningen 99 (48). Arkiverad från originalet den 15 april 2021. https://web.archive.org/web/20210415170451/https://lakartidningen.se/wp-content/uploads/OldPdfFiles/2002/25808.pdf. Läst 12 januari 2021. 
  171. ^ Liljegren 2000, s. 243−246.
  172. ^ Valentin 1924, s. 10.
  173. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 247–249.
  174. ^ Liljegren 2000, s. 249–252.
  175. ^ Liljegren 2000, s. 399.
  176. ^ Liljegren 2000, s. 252–255.
  177. ^ Jacobson, Gustaf (1945). ”Otto Fredrik Düring, von”. Riksarkivet. sid. 700. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=17763. Läst 25 januari 2021. 
  178. ^ Liljegren 2000, s. 255–256.
  179. ^ Liljegren 2000, s. 256–259.
  180. ^ Holst, Walfrid (1964-1966). ”Fredrik I”. Band 16. Riksarkivet. sid. 463. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=14443&forceOrdinarySite=true. Läst 19 februari 2021. 
  181. ^ Liljegren 2000, s. 259–260, 263–264.
  182. ^ [a b] Schön 1993, s. 102.
  183. ^ Liljegren 2000, s. 270–271.
  184. ^ Liljegren 2000, s. 271–272.
  185. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 272–276.
  186. ^ Lindal, Harald (1944). ”"Maglarpa sten". Sanning och sägen om Stavsten”. För hundra år sedan och mera: Kulturbilder från Trelleborg och Söderslätt. Trelleborg. Libris 1410794 
  187. ^ [a b c] Bjerke 2003, s. 160.
  188. ^ Liljegren 2000, s. 276–280, 287.
  189. ^ Berggren 2010, s. 70.
  190. ^ Liljegren 2000, s. 276–284.
  191. ^ Bjerke 2003, s. 39–43.
  192. ^ Bjerke 2003, s. 44–50.
  193. ^ Liljegren 2000, s. 288–294.
  194. ^ Bjerke 2003, s. 51–55.
  195. ^ Bjerke 2003, s. 60–90.
  196. ^ Bjerke 2003, s. 110–120.
  197. ^ Bjerke 2003, s. 121–126.
  198. ^ Liljegren 2000, s. 294–298.
  199. ^ Bjerke 2003, s. 127–135.
  200. ^ Liljegren 2000, s. 298–303, 320.
  201. ^ Berggren 2010, s. 79.
  202. ^ Liljegren 2000, s. 302–304, 312.
  203. ^ Lundska Lögerdagz (Onsdagz) Courant i Projekt Runeberg
  204. ^ Linnarsson, Magnus (6 september 2019). ”Från bondestafett till järnväg: Postväsendet som exempel på infrastruktur och förvaltning i Sverige 1600-1870”. Temp − tidsskrift for historie. sid. 68−69, 74. https://tidsskrift.dk/temp/article/view/115831/164068. Läst 17 februari 2021. 
  205. ^ Liljegren 2000, s. 307, 312–313.
  206. ^ Liljegren 2000, s. 313–315.
  207. ^ Liljegren 2000, s. 315–317.
  208. ^ Berggren 2010, s. 78.
  209. ^ Dunér, David (2008). ”Sextiofyra och åtta i stället för tio. Karl XII, Swedenborg och konsten att räkna”. Scandia. sid. 211–238. https://journals.lub.lu.se/scandia/article/view/1428/1215. Läst 16 februari 2021. 
  210. ^ [a b] Berggren 2010, s. 83.
  211. ^ Liljegren 2000, s. 290, 307–308.
  212. ^ [a b] Berggren 2010, s. 107.
  213. ^ Kjellberg 1975, s. 37.
  214. ^ Liljegren 2000, s. 290, 308–309.
  215. ^ Grauers, Sven (1975-1977). ”Otto W Klinckowström”. Band 21. Riksarkivet. sid. 304. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=11601. Läst 28 februari 2021. 
  216. ^ Liljegren 2000, s. 324–325.
  217. ^ Liljegren 2000, s. 328–330, 332.
  218. ^ [a b] Kuvaja 2008, s. 237.
  219. ^ Liljegren 2000, s. 331–337.
  220. ^ Hatton 1985, s. 567–569.
  221. ^ Liljegren 2000, s. 338–339.
  222. ^ Liljegren 2000, s. 340.
  223. ^ Liljegren 2000, s. 340–341, 352–353.
  224. ^ Liljegren 2000, s. 341–342.
  225. ^ [a b] Grauers, Sven (1967-1969). ”Georg Heinrich Goertz, von”. Band 17. Riksarkivet. sid. 168. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=13102&forceOrdinarySite=true#Arkivuppgifter. Läst 26 februari 2021. 
  226. ^ Liljegren 2000, s. 350–352.
  227. ^ Berggren 2010, s. 150.
  228. ^ Liljegren 2000, s. 353–354.
  229. ^ Liljegren 2000, s. 357.
  230. ^ Sundberg 2002, s. 244–263, 320–321.
  231. ^ Liljegren 2000, s. 342–343.
  232. ^ [a b c] Grenander 1988, s. 65–80.
  233. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 349–350.
  234. ^ ”Knappen i Mark dödade Karl XII”. P4 Sjuhärad. Sveriges Radio. 14 juni 2002. https://sverigesradio.se/artikel/80115. Läst 14 februari 2021. 
  235. ^ Schill, Lars (15 mars 2019). ”Museet vägrade lämna ut Karl XII:s dna-prov”. helagotland.se. Arkiverad från originalet den 2 juni 2021. https://web.archive.org/web/20210602215354/https://helagotland.se/samhalle/museet-vagrade-lamna-ut-karl-xiis-dna-prov-15465826.aspx. Läst 14 februari 2021. 
  236. ^ [a b c d e f] Dash, Mike (17 september 2012). ”The Blazing Career and Mysterious Death of “The Swedish Meteor”” (på engelska). Smithsonian Magazine. Arkiverad från originalet den 8 oktober 2021. https://web.archive.org/web/20211008101925/https://www.smithsonianmag.com/history/the-blazing-career-and-mysterious-death-of-the-swedish-meteor-39695356/. Läst 14 januari 2018. 
  237. ^ Englund 1991, s. 126–129.
  238. ^ [a b c] Micu, Patrik (30 november 2018). ”Forskare skymtar lösning: Sköt kuriren Karl XII?”. Expressen. Arkiverad från originalet den 3 juni 2021. https://web.archive.org/web/20210603010442/https://www.expressen.se/nyheter/forskare-skymtar-losning-skot-kuriren-karl-xii/. Läst 9 december 2020. 
  239. ^ ”The death of King Charles XII of Sweden revisited”. PNAS Nexus. 11 oktober 2022. Arkiverad från originalet den 23 november 2022. https://web.archive.org/web/20221123062227/https://academic.oup.com/pnasnexus/article/1/5/pgac234/6758520?login=false. Läst 27 november 2022. 
  240. ^ Leskinen, Laura (24 november 2022). ”Gåtan är löst: De dödade Karl XII”. Dagens Nyheter. Arkiverad från originalet den 24 november 2022. https://web.archive.org/web/20221124125149/https://www.dn.se/sverige/gatan-ar-lost-de-dodade-karl-xii/. Läst 29 november 2022. 
  241. ^ [a b c] Liljegren 2000, s. 350–351, 354–355.
  242. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 346.
  243. ^ Weibull 1930, s. 153.
  244. ^ Düben 1860, s. 12.
  245. ^ [a b] Dybelius 2019, s. 75–78.
  246. ^ Liljegren 2000, s. 96–97.
  247. ^ Schön 1993, s. 103-104.
  248. ^ Liljegren 2000, s. 130–131.
  249. ^ ”Karl XII hade Aspergers syndrom” (på svenska). Sveriges Radio. 4 december 2002. https://sverigesradio.se/artikel/155087. Läst 5 juli 2023. 
  250. ^ Nilsson, Bengt. ”Hade Karl XII Aspergers syndrom”. Arkiverad från originalet den 5 februari 2016. https://web.archive.org/web/20160205065639/https://members.tripod.com/Bengt_Nilsson/Historia/aspergers.htm. Läst 15 april 2021. 
  251. ^ [a b c d] Liljegren 2000, s. 229–230.
  252. ^ Dybelius 2019, s. 190.
  253. ^ Hatton 1985, s. 121.
  254. ^ [a b] Dybelius 2019, s. 203.
  255. ^ Dybelius 2019, s. 196–198.
  256. ^ [a b c] Dybelius 2019, s. 199.
  257. ^ [a b c] Hatton 1985, s. 259–260.
  258. ^ Grimberg 1916, s. 357.
  259. ^ Blanning 2015, s. 152.
  260. ^ Montefiore 2016, s. 451.
  261. ^ Liljegren 2000, s. 398.
  262. ^ Lindqvist 1995, s. 387–388.
  263. ^ Grimberg 1916, s. 355.
  264. ^ Svensson 2001, s. 11.
  265. ^ Liljegren 2000, s. 358.
  266. ^ [a b] Dybelius 2019, s. 5.
  267. ^ Nilsson 1995, s. 39.
  268. ^ [a b] Nilsson 1995, s. 42.
  269. ^ Nyström 2004, s. ff. 134.
  270. ^ Svensson 2001, s. 12.
  271. ^ Liljegren 2000, s. 361–362.
  272. ^ Svensson 2001, s. 13.
  273. ^ Svensson 2001, s. 14–17.
  274. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 362.
  275. ^ Clausewitz 1991, s. 50, 156, 145, 599.
  276. ^ Svensson 2001, s. 17–19.
  277. ^ [a b] Svensson 2001, s. 19.
  278. ^ [a b] Oredsson 1998, s. 280.
  279. ^ [a b c] Liljegren 2000, s. 363.
  280. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 364.
  281. ^ Svensson 2001, s. 20–23.
  282. ^ Svensson 2001, s. 23–24.
  283. ^ Svensson 2001, s. 24–26.
  284. ^ Oredsson 1998, s. 284.
  285. ^ Svensson 2001, s. 26.
  286. ^ Strindberg, August (14 mars 1919). ”Faraon-dyrkan (Samlade skrifter av August Strindberg / 53. Tal till svenska nationen samt andra tidningsartiklar 1910-1912)”. Nordisk familjebok. Projekt Runeberg. https://runeberg.org/strindbg/talsvnat/0035.html. Läst 29 december 2011. 
  287. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 366.
  288. ^ [a b] Svensson 2001, s. 27–31.
  289. ^ Oredsson 1998, s. 290.
  290. ^ Svensson 2001, s. 31.
  291. ^ Oredsson 1998, s. 297, 300.
  292. ^ Svensson 2001, s. 32–36.
  293. ^ Englund 1991, s. 114.
  294. ^ Svensson 2001, s. 40.
  295. ^ Oredsson 1998, s. 69.
  296. ^ Grauers, Sven (1973-1975). ”Karl XII”. Riksarkivet. https://sok.riksarkivet.se/sbl/Presentation.aspx?id=12357&forceOrdinarySite=true#Arkivuppgifter. Läst 12 januari 2021. 
  297. ^ Liljegren 2000, s. 372–373.
  298. ^ Liljegren 2000, s. 380.
  299. ^ Svensson 2001, s. 41–42.
  300. ^ Oredsson 1998, s. 72, 298.
  301. ^ Liljegren 2000, s. 374–375.
  302. ^ Svanelid, Tobias (18 november 2011). ”Varför blev Karl XII mer populär bland nazister än Gustav II Adolf?”. Vetenskapsradion Historia. Sveriges Radio. https://sverigesradio.se/artikel/7555859. Läst 6 april 2021. 
  303. ^ Lööw, Heléne (29 november 2016). ”Så blev 30 november Nordens kravallafton”. Göteborgs-Posten. https://www.gp.se/kultur/kultur/s%C3%A5-blev-30-november-nordens-kravallafton-1.4000059. Läst 6 april 2021. 
  304. ^ Nilsson 1995, s. 43.
  305. ^ Nilsson 1995, s. 48.
  306. ^ Alm 2007, s. 146.
  307. ^ Hermansson Adler 2007, s. ff. 140.
  308. ^ Nyström 2004, s. ff. 132.
  309. ^ Marklund 1993, s. 440.

Källor redigera

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera