Djurgården eller Södra Djurgården[1] är en ö, och en stadsdel i Stockholm, och är en del av den Kungliga nationalstadsparken[2]. Under tiden som ö har Djurgården även hetat Valdemarsön.

Djurgården
Vasamuseet och Nordiska museet.
Vasamuseet och Nordiska museet.
KommunStockholm
KommunområdeInnerstaden
StadsdelsområdeNorra innerstaden
DistriktStockholms Oscars distrikt
Bildad1933
Antal invånare826 (2021)
Landareal290 hektar
PostortStockholm
Södra Djurgården med 18 illustrationer, 1866.

Djurgården är känd för sina många sevärdheter och för sin natur med många gamla ekar. Stadsbebyggelse finns i den sydvästra delen: Djurgårdsstaden och Beckholmen. I övrigt består Djurgården av parkområden med ett flertal museer, kulturhistorisk intressanta villor, ambassader och andra institutioner. Bland nuvarande och tidigare invånare märks kungligheter, diplomater, borgarråd, bokförläggare och bankdirektörer. En stor del av ön Djurgården upptas av friluftsmuseet Skansen och nöjesparken Gröna Lund.

Ibland räknas till Södra Djurgården även den södra hälften av parkområdet Kungliga Djurgården, inklusive grönområdena på Gärdet och Fjäderholmarna.[3]

Södra Djurgården har utnämnts till riksintresse för kulturmiljövården[4].

Geografi och natur redigera

 
Gammelek vid Biskopsudden (numera borta).

Enligt ”Stockholms registerkarta” från 1983 utgiven av stadsmätningsavdelningen vid Stockholms stadsbyggnadskontor går gränsen mellan Södra och Norra Djurgården mitt i Djurgårdsbrunnsviken respektive Djurgårdsbrunnskanalen. Ladugårdsgärdet har exempelvis den officiella fastighetsbeteckningen Norra Djurgården 1:1,7.

Kungliga Djurgårdens Förvaltning har en annan definition: Enligt deras kartor och skyltar inkluderar Södra Djurgården även Ladugårdsgärdet ända upp till Lindarängsvägen.[5]

 
Djurgårdsbrunnskanalen

Den nuvarande stadsdelen bildades 1926, innan dess utgjorde Djurgårdsstaden en egen stadsdel. 1934 införlivades grannstadsdelen Beckholmen med Djurgården. I det tidigare rotesystemet, avskaffat 1926, ingick både Djurgården och Ladugårdsgärdet i Narvaroten.

Stockholms stadsdel Djurgården omfattar ön Djurgården, ön Beckholmen, en namnlös ö i Djurgårdsbrunnsviken samt de omkringliggande vattnen.

Djurgården gränsar till Skeppsholmen i Saltsjön och Ladugårdslandsviken, till Östermalm i Ladugårdslandsviken och Djurgårdsbrunnsviken, till Gärdet i Djurgårdsbrunnsviken-Djurgårdsbrunnskanalen-Lilla Värtan-Saltsjön, till Lidingö kommun strax öster om Blockhusudden, till Södermalm i Saltsjön samt till Danviken, Finnboda och Kvarnholmen i Nacka kommun i Saltsjön[6]

Ytan uppgår till 279 hektar land och 183 hektar vatten. Strandlinjen är 10 200 meter, och stranden nås från i stort sett hela ön, utom vid Djurgårdsstaden och Beckholmen. Den högsta platsen är Skansenberget, som finns inom friluftsmuseet Skansen. Bergets högsta punkt ligger 46 meter över havet. Norr om villa Listonhill utbreder sig Sveriges nordligaste bestånd av bok, som planterades på 1820-talet genom Israel af Ströms initiativ (se Djurgårdens bokskog).[7]

Djurgårdens ekar redigera

 
Bellmanstatyn och Bellmanseken, 2011.

Djurgården förknippas gärna med sina grova ekar, ursprungligen avsedda till skeppsbyggnadsvike för svenska marinen. Av de 8221 träd som räknades år 1808 stämplades 888 stycken för avverkning. Hur många som verkligen fälldes är okänd men säkert är att ett stort antal av de grövsta ekarna sparades och 34 000 nyplanterades 1830 genom Israel af Ströms försorg.[8]

På 1920-talet upprättade botanisten Rutger Sernander en numrerad lista över Djurgårdens ekar med en omkrets av minst fem meter (mätt 1,5 meter över marken). Nummer 51 tilldelades den omtalade TV-eken som fälldes i november 2011 trots omfattande protester. Åldern på dessa femmetersekar uppskattas till cirka 400 år.[9] Då fanns 83 ekar som uppfyllde villkoren, på 1970-talet fanns ett 70-tal kvar, men fortfarande idag har Djurgården norra Europas största bestånd av gammelekar.[10]

En av dessa jättar är Prins Eugens ek i parken norr om Prins Eugens Waldemarsudde. Den anses vara den största levande eken på Djurgården. Eken var ursprungligen trestammig. Idag (2006) är Prins Eugens ek 21 meter hög. Stammen har ett omkrets av 920 centimeter och en volym på 45 kubikmeter. Åldern uppskattas till mellan 300 och 400 år.[11] Enligt vissa källor till och med 1 000 år.[12]

Bland andra kända djurgårdsekar kan nämnas Kungseken vid Manillaskolan och Bellmanseken utanför Hasselbacken. Under den senare lär Carl Michael Bellman har suttit och skrivit sin Fredmans epistel 25. Ytterligare en intressant ek finns intill Karl XI:s fiskarstugaNorra Djurgården. Den kallas Fiskartorpseken eller Karl XI:s ek och har delvis växt in i stugans fasad och takfot.

 
Södra Djurgården. Kartan visar 1792 års förhållanden.

Historik redigera

 
Walmundsö gravfält 2008

De tidigaste spåren av mänsklig verksamhet på Djurgården går tillbaka till järnåldern. Ett gravfält, Walmundsön, bestående av åtta synliga gravhögar från yngre järnåldern (550–1100 e.Kr.) är de konkreta tecknen för att det antagligen har funnits även en gård här. Öns äldsta kända namn var Walmunzø (1286), Walmundzø (1288) respektive Walmalssöö (1516). Under 1600-talet kallades ön vanligtvis Waldemarsön.

Bakgrunden till öns nuvarande namn är den djurgård som Johan III inrättade på öns nordvästra udde år 1579. I denna djurpark fanns renar, älgar och hjortar.[13]Gustav III:s tid förändrades Djurgården mer till en folklig förlustelsepark och några utländska diplomater fick bygga exklusiva villor på exklusiva tomter, som Liston Hill och Nedre Manilla. På 1820-talet upplevde ön en kunglig epok, när Karl XIV Johan anlade lustslottet Rosendal.

 
Stockholmsutställningen 1897

År 1646 tog Drottning Kristina initiativet att inrätta ett sjukhus och bostäder för sjömän på öns sydvästra udde. Den första bebyggelsen bestod av fjorton små hus som fungerade som sjukstugor för båtsmän. Det var början till en egen liten stadsdel på ön; Djurgårdsstaden. Stadsdelen fungerade senare som bostäder åt arbetarna vid Djurgårdsvarvet. Varvet började sin verksamhet 1735 och byggde fartyg fram till 1979. I samband med Allmänna konst- och industriutställningen 1897 föreslogs att man skulle riva alla de ”oansenliga träkåkar, af vilka endast ett par från Bellmans dagar äger någon kulturhistorisk märkvärdighet”. Dessbättre förverkligades inte förslaget och idag upplevs Djurgårdsstaden som en idyll som huvudsakligen består av trähusbebyggelse från 1700-talet.

På öns nordvästra del 1722 upplät Kungl. Maj:t ett landområde åt flottan, som kallades Galärvarvet. Efter venetiansk förebild skulle skärgårdsflottans galärer förvaras uppdragna på land i speciella skjul. Ett trettiotal galärskjul uppfördes och på 1870-talet utökades verksamheten med en stor torrdocka (som idag innehåller Vasamuseet). 1945 hade Galärvarvet 1 280 anställda, 1969 flyttades verksamheten till Muskö, skjulen revs och området förvandlades till park. Idag påminner Galärvarvskyrkogården om flottans tidigare verksamhet.

Ursprungligen var Södra Djurgården en ö och där fanns redan mycket tidigt en naturlig farled från Stockholm ut i Östersjön, men i mitten av 1700-talet upphörde Södra Djurgården att vara en ö. Genom landhöjningen och igenväxning blev farleden till en smal, obrukbar rännil. Den nuvarande Djurgårdsbrunnskanalen blev klar 1834 och hade kommit till på kung Karl XIV Johans initiativ.

På Södra Djurgården avhölls tre stora stockholmsutställningar; Allmänna konst- och industriutställningen 1897, Konstindustriutställningen 1909 och Stockholmsutställningen 1930.

Etymologi redigera

Ön Djurgården har historiskt även kallats Valmundsön, Vadmalsön, Vallmarsön och Valdemarsön.[14][15] Enligt författarna till boken Stockholms gatunamn finns det ett flertal tolkningar till namnet, men inget av dem förefaller övertygande.[13]

Waldemarsudde och Walmundsö påminner idag om denna namnhistoria. Förmodligen var Walmundsö namnet på en järnåldersgård som fanns på en höjd vid Södra Djurgårdens norra sida, strax intill Rosendalsvägen.

Beskrivning redigera

 
Djurgårdsbron

Från Stockholms centrum når man ön Djurgården via Djurgårdsbron som fortsätter i Djurgårdsvägen. Området på den så kallade Lejonslätten närmast Djurgårdsbron var 1897 platsen för den stora Allmänna konst- och industriutställningen med Ferdinand Boberg som utställningsarkitekt. Från den tiden finns några byggnader bevarade som till exempel Biologiska museet, Villa Lusthusporten och Skånska gruvan. Till denna utställning var även en del av Nordiska museet färdigställd. Vid samma sida av Djurgårdsvägen finns Liljevalchs konsthall från 1916.

Sommaren 2008 utförde Historiska museet arkeologiska utgrävningar på den lilla konstgjorda ön i Djurgårdsbrunnsviken som anlades i samband med Stockholmsutställningen 1897. Här fanns en mycket omtyckt rekonstruktion av Helgeandsholmen i Stockholm på 1500-talet.

 
Diplomatstaden

De stora turistmagneterna på ön är Skansen och Vasamuseet samt nöjesparken Gröna Lund. Söder om Gröna Lund utbreder sig den gamla stadsdelen Djurgårdsstaden och ön Beckholmen. Följer man Djurgårdsvägen från Djurgårdsstaden ungefär en dryg kilometer lägre österut kommer man till halvön, Prins Eugens Waldemarsudde med konsthall och konstutställningar. Ytterligare cirka en kilometer österut finns Biskopsudden med marina och restaurang. Här var utställningsområdet för Konstindustriutställningen 1909, även den ritad av Boberg, därav finns inga byggnader kvar. Längs strandlinjen österut följer ett antal villor, däribland Villa Ekarne, Nedre Manilla, Villa Mullberget och Täcka udden. Djurgårdsön slutar i öst med Blockhusudden, på den finns konstmuseet och konsthallen Thielska Galleriet från 1905. Ännu längre österut ligger ögruppen Fjäderholmarna, även de ingår i Ekoparken.

Norr om Djurgårdsbrunnskanalen och Djurgårdsbrunnsviken utbreder sig Gärdet. Där finns bland annat flera museer som Tekniska museet, Etnografiska museet och Sjöhistoriska museet. På området väster om Kinas ambassad i Stockholm fanns ytterligare en uppmärksammad utställning, Stockholmsutställningen 1930, där Gunnar Asplund stod som huvudarkitekt och introducerade funktionalismen i Sverige. Landmärket på Gärdet är det 155 meter höga TV-tornet Kaknästornet som togs i bruk 1967. Följer man Djurgårdsbrunnsvägen västerut kommer man förbi hotell och restaurang Villa Källhagen och sedan till Diplomatstaden och Nobelparken.

Byggnader i urval redigera

I alfabetisk ordning. För byggnaderna på Skansen, se Byggnader och anläggningar på Skansen.

Bilder Fastighet Byggår Arkitekt Byggherre Fastighetsägare / användning
 
Alnäs 1787, ombyggt 1905 Torben Grut Carl Gottfried Küsel Privatbostad
 
Abbamuseet 2013 Johan Celsing Parks & Resorts Scandinavia Swedish Music Hall of Fame
 
Bergabo 1906 Ferdinand Boberg Oscar von Heidenstam Privatbostad
 
Bergsgården 1906 Ferdinand Boberg Anna Ström Svenska Akademien (?)
 
Bergsjölund 1770-tal ? Isac Kierman Privatbostad
 
Biologiska museet 1893 Agi Lindegren Gustaf Kolthoff Stiftelsen Skansen
 
Byströms villa 1905[16] Ferdinand Boberg Prins Carl Spaniens ambassad
 
Djurgårdens besökscentrum 2013 Ettelva Arkitekter Kungliga Djurgårdsförvaltningen Informationspaviljong
 
Djurgårdsstationen 1906 Ferdinand Boberg Stockholms elektricitetsverk Skansen
 
Drottningens paviljong 1818 Fredrik August Lidströmer Kronan Privatbostad
 
Eolslund 1867 ? A.E. Sjöberg Privatbostad
 
Ekarne 1907 Ragnar Östberg Torsten Laurin Tysklands ambassad
 
Ekudden 1900 [16] Gustaf Wickman Jean Bolinder Verner Åmell
 
Fjeldstuen 1835 Fredrik Blom Frederik Due Privatbostad med fem lägenheter
 
Fridhem 1830-1862 Fredrik Blom S.F. Säwe Privatbostad
 
Godthem 1874 ? Carl Johan Uddman Restaurang Villa Godthem
 
Gröndal 1820-tal ? Johan Ulrich Privatbostad
 
Johansdal 1881 ? Johan Bäckström Privatbostad
 
Jägarbacken 1906 Gustaf Améen Gösta Huselius Privatbostad
 
Jägarhyddan 1897 Fredrik Lilljekvist Konungens jaktklubb Bo Andrén
 
Kvikkjokk 1860 Theodor Anckarsvärd Per Henrik Malmsten Privatbostad
 
Listonhill 1790 Fredrik Magnus Piper Robert Liston Privatbostad
 
Lusthusporten 1900[16] Carl Möller Hjalmar Wicander Nordiska museet
 
Mariehill 1904[16] Isak Gustaf Clason Richard Åkerman Bostadsrättsförening
 
Mullberget 1909[16] Ragnar Östberg Yngve Larsson Rune Barnéus
 
Nedre Manilla 1909[16] Ragnar Östberg Karl-Otto Bonnier Carl-Johan Bonnier
 
Nordiska museet 1907 Isak Gustaf Clason Artur Hazelius Stiftelsen Nordiska museet
 
Novilla 1833 Fredrik Blom ? Skansen
 
Oakhill 1910 Ferdinand Boberg Prins Wilhelm Italiens ambassad
 
Parkudden 1899 Ferdinand Boberg Prins Carl Kungliga Hovstaterna
 
Pontinska villan 1736
(revs 1897)
okänd Djurgårdsinspektorn Stenberg -
 
Rosendals slott 1827 Fredrik Blom Karl XIV Johan Kungliga Hovstaterna (?)
 
Rosenhill 1892 ? Gustav von Hofsten Brann ner 2008,
återuppbyggd 2010
 
Sirishov 1873[16] Ernst Jacobsson A O Wallenberg Sofie Gyllang[17]
 
Solbacken 1930 Ragnar Hjorth Gunnar Rooth Prins Carl Philip (dock hade prinsessan Lilian nyttjanderätt till sin död 2013)
 
Solhem 1874 Ernst Jacobsson Lorentz Dietrichson Privatbostad
 
Sunnanlid 1905
Torben Grut Torben Grut Jonas Bonnier
 
Villa Thiel 1905 Ferdinand Boberg Ernest Thiel Thielska galleriet
 
Täcka udden 1866 Bröderna Kumlien Fredrik Cederlund Investor
 
Waldemarsudde 1905
Ferdinand Boberg Prins Eugen Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde
 
Weylandtska villan 1833 och 1911
Immanuel Nobel den yngre och Rudolf Arborelius Reinhold Henrik Weylandt Privat flerfamiljsvilla
 
Vintra 1903
(bild från tiden)
Ferdinand Boberg Ferdinand & Anna Boberg Ombyggd 1925

Demografi redigera

År 2017 hade stadsdelen 875 invånare, varav cirka 16,2 procent med utländsk bakgrund.[18]

Se även redigera

Panorama redigera

Panorama över Södra Djurgården från Fåfängan, april 2010

Referenser redigera

  1. ^ Kay G. Englund (2000). Djurgården i ord och bild : illustrerad minnes- och handbok, omfattande södra eller egentliga Djurgården och närmast belägna områden på norra Djurgården. Stockholm: Rekolid 
  2. ^ Schantz, P. 2006. The Formation of National Urban Parks: a Nordic Contribution to Sustainable Development? In: The European City and Green Space; London, Stockholm, Helsinki and S:t Petersburg, 1850-2000 (Ed. Peter Clark), Historical Urban Studies Series (Eds. Jean-Luc Pinol & Richard Rodger), Ashgate Publishing Limited, Aldershot, pp. 159-174
  3. ^ Bredare definition enligt Kungliga Djurgårdens Förvaltning, se deras karta.
  4. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 15 september 2007. https://web.archive.org/web/20070915164306/http://www.sbk.stockholm.se/op/KULT.htm. Läst 21 januari 2009. 
  5. ^ Det var eventuellt praktiskt i samband med skapandet av Ekoparken att dra gränsen här, där bebyggelse och industrier delar av parkområdet.
  6. ^ Harlén, Hans (1998). Stockholm från A till Ö., del 1, Innerstaden. Älvsjö: Brännkyrka hembygdsförening. sid. 97-98. Libris 2506698. ISBN 91-630-6771-4 
  7. ^ Ekoparken - kunglig mark (2004), ISBN 91 88238 47 4, s. 31
  8. ^ Utgren (2004), s. 30
  9. ^ Brusewitz (1969), s. 109
  10. ^ Utgren (2004), s. 29
  11. ^ ”Prins Eugens ek”. norgig.com. http://norgig.com/uj/waldemar/se/index.html. 
  12. ^ Djurgårdsvandringar, sida 71
  13. ^ [a b] Stockholms gatunamn, sida 23
  14. ^ Valdemarsön i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1921)
  15. ^ Djurgården i Nordisk familjebok (andra upplagan, 1907)
  16. ^ [a b c d e f g] Ombyggnadsår
  17. ^ Jmf Diskussion:Sirishov
  18. ^ ”Områdesfakta Djurgården” (PDF, 171 kB). Stockholms stad. 2018. http://statistik.stockholm.se/omradesfakta/pdf/12302_SVE.pdf. Läst 29 september 2018. 

Litteratur (urval) redigera

Externa länkar redigera