Öppna huvudmenyn

Gustaf Fredrik von Rosen (1688–1769)

svensk greve, militär och politiker

Gustaf Fredrik von Rosen, son till Johan Didrikson von Rosen, född 6 augusti 1688 i Reval[1], död 17 juni 1769, var greve (1751) av ätten von Rosen, militär, politiker (Hattpartiet). Han blev svenskt riksråd 1739. Gift tre gånger; med Sofia Lovisa Wachtmeister 1717, Ebba Margareta Banér 1730 och Teodora Beata Dücker 1733, då Ebba Banér dog kort efter att sonen Fredrik Ulrik von Rosen var född.

Gustaf Fredrik von Rosen
Gustaf Fredrik von Rosen.jpg
Gustaf Fredrik von Rosen iklädd Serafimerordens ordensdräkt, samt dess riddarkedja runt halsen.
Information
Född6 augusti 1688
Reval
Död17 juni 1769 (80 år)
I tjänst förSverige
FörsvarsgrenInfanteriet
LandSverige
TjänstetidCa. 1705 - ca. 1759
GradGeneral
EnhetStenbocks regemente
Slag/krigStora nordiska kriget

Karl XII:s norska fälttåg 1716

Pommerska kriget
UtmärkelserRiddare av Serafimerorden
Kommendör av Svärdsorden
Övrigt arbeteRiksråd

KarriärRedigera

Gustaf Fredrik von Rosen började sin militära bana 1705 som dragon vid Stenbocks regemente och utnämndes till kornett efter slaget vid Grodno 1706. Han överflyttades därefter som löjtnant till Norra skånska regementet och blev 1711 ryttmästare vid Livregementet. Efter nederlaget vid Poltava följde han Karl XII till Bender och kämpade ännu en gång mot ryssarna under tatarkanens befäl.

Efter freden mellan Turkiet och Ryssland, fick han kungens tillåtelse att ingå i de Kiewska trupperna och kämpade så tappert i en fäktning mot en turkisk kår vid Prutströmmen, att kungen vid hans ankomst till Timurtasch 1714 genast utnämnde honom till generaladjutant. När kungen i november samma år bröt upp för att under namnet "kapten Carl Frisk" företa sin kända snabbritt till Stralsund, följde von Rosen honom som "kapten Johan Palm" till byn Kenin i Siebenbürgen, där han några timmar blev fördröjd för att sedan följa konungen utan uppehåll "i hamn och häl efter".

Kort efter ankomsten till Stralsund räddade han kungens liv vid ett anfall mot preussarna vid Usedom genom att ge honom sin häst. Efter drabbningen vid Stresov utnämndes han till överste och följde han kung Karl på den äventyrliga överfarten från Stralsund till Sverige och följde honom vid 1716 års anfall mot Norge, då han ännu en gång lär ha räddat kungen ur livsfara. 1716 skickades han av kungen till Karlskrona för att befordra flottans utrustning och utnämndes året därpå till vice direktör vid amiralitetet, överste för artillerivolontärregementet samt överkommendant på fästningarna i Karlskrona och Karlshamn. Sedan han 1719 blivit expektansöverste vid Dalregementet, befordrades han 1722 till generalmajor och blev två år senare naturaliserad svensk adelsman samt 1728 överste och chef for Västmanlands regemente.

Gustaf Fredrik von Rosen, som 1731 blivit friherre[2], förstod att vinna konung Fredriks gunst, men deltog även livligt i tidens politiska strävanden. Utpräglad anhängare av Hattpartiet, stödde han ivrigt, men kanske inte så talangfullt, de krigiska tendenserna inom partiet. På grund av sina insatser blev han, sedan Hattarna 1738 kommit till makten, medlem av rådet 1739. Då Rysslands truppsammandragningar vid finska gränsen 1747 väckte misstankar om fientliga avsikter, blev von Rosen, på grund av sina meriter från fälttågen med Karl XII, utsedd till generalguvernör över Finland och upphöjdes 1751 vid Adolf Fredriks kröning till greve.[3]

Följande år lämnade han Finland och tog åter plats i rådet, men vid pommerska krigets utbrott 1757 åtog han sig, trots sina sjuttio år, enligt ständernas önskan högsta befälet över armén. Mellan december 1757 till juni 1758 gjorde han ett framgångsrikt försvar av Stralsund mot de preussiska trupperna.[4] Dock måste han inom kort avgå på grund av skröplighet. Han fortsatte ändå att delta i rådets överläggningar ända till 1765, då han avsattes av det segrande Mösspartiet. Då Hattarna 1769 åter vann, erbjöds han att åter inträda i rådet, men på grund af sin höga ålder avböjde han.

I Svenska Akademiens handlingar, del 25 (1852), är hans "Minne" tecknat av Bernhard von Beskow med anledning av den minnespenning, som akademien 1850 lät prägla över honom.

KällorRedigera

  1. ^ Genealogisches Handbuch der baltischen Ritterschaften, Teil 1 Livland, Bd. 2 , Görlitz, 1935, s.1119[död länk]
  2. ^ Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel ... 1754, s. 187
  3. ^ Matrikel öfwer Swea rikes ridderskap och adel ... 1754, s. 59-60
  4. ^ Szabo, Franz A.J. The Seven Years War in Europe, 1757-1763. Pearson, 2008. sid. 92

Vidare läsningRedigera


 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, 1904–1926.