Bibeln

samling av heliga skrifter inom judendom och kristendom
För andra betydelser, se Bibeln (olika betydelser).

Bibeln (grekisk (koine): τὰ βιβλία, tà biblía, 'böckerna') är inom kristendomen en fastställd samling skrifter av alldeles särskild betydelse och därför kallad "den Heliga Skrift". Ofta är skrifterna samlade i en bok, uppdelad i två delar, Gamla testamentet och Nya testamentet.

Bibeln
Gutenbergs Bibel var den första tryckta Bibeln
Gutenbergs Bibel var den första tryckta Bibeln
OriginalspråkHebreiska Arameiska
Koinegrekiska
Titelbladet i en svensk Bibel, "den Heliga Skrift", från 1810.

Bibeln är en av världens mest publicerade böcker och ges ut globalt i ca 100 miljoner ex per år[1].

Listan om vilka böcker som ingår i den kristna bibeln fastställdes genom bibelkanon genom koncilierna i Hippo år 393 och i Kartago år 397 och förekommer första gången i Athanasius påskbrev från 367.[2] Katekeser är utgivna av olika kyrkor i olika sammanhang såsom en form av bibeltolkning.

Listan om vilka böcker som ingår inom judendomen, Masoretiska bibeltexten i Tanakh fastställdes av masoreterna, under tidig medeltid (mellan 800-1100-talen).

Det finns flera frågor om Bibelns tillkomst, om dess berättelsers faktiska underlag, traderingen till nedskriven text, författarskap och själva textens tillkomstprocess. Dessa behandlas inom den teologiska grenen isagogik, som söker klargöra de bibliska böckernas tillkomsthistoria samt hur den bibliska kanon kommit till.

Bibelns innehållRedigera

Kristendomens bibel är uppdelad i två delar.

Gamla testamentet är Bibelns äldsta del och innehåller berättelserna om jordens skapelse, patriarkerna och Israels folks historia fram till och kort efter den så kallade Babyloniska fångenskapen. I Gamla testamentet återfinns också det bibliska Israels lagsamlingar, poesi och profetiska litteratur.

Som allmän bibelkanon fastställd i Konciliet i Kartago år 397, 39 böcker (Apokryferna oräknat): 1-5 Mosebok, Josua, Domarboken, Rut, 1-4 Konungaböckerna (1-2 Samuel, 1-2 Kung), 1-2 Paralipomenon (1 Krön, 2 Krön), Job, Psaltaren, 1-5 Salomo (Ordspråksboken, Predikaren, Höga Visan, Vishetens bok, Jesus Syraks vishet), De mindre profeterna (Hosea, Joel, Amos, Obadja, Jona, Mika, Nahum, Habackuk, Sefanja, Haggai, Sakarja, Malaki), Klagovisorna, Baruk, Jesaja, Jeremia, Daniel, Hesekiel, Tobit, Judit, Ester, 1-2 Esra (Esra, Nehemja), 1-2 Mack (1 Mackabéerboken, 2 Mackabéerboken).

Nya testamentet behandlar i Evangelierna Jesu liv och undervisning, i Apostlagärningarna den första kyrkans historia och i Breven (epistlarna) olika dogmatiska och pastorala frågor. I Nya testamentets sista bok, Johannes uppenbarelse, beskrivs i profetiska ordalag den inom kristendomen så kallade Yttersta tiden, Yttersta Domen och Himmelriket. Uppenbarelseboken handlar den slutliga kampen mellan det onda och det goda, mellan Gud/Jesus mot djävulen. I slutet av boken beskrivs hur Gud återskapar paradiset, där varken död eller djävul finns. [1][2]

Som allmän bibelkanon fastställd i Konciliet i Kartago år 397, 27 böcker: 4 Evangelier (Matteus, Markus, Lukas, Johannes), Apostlagärningarna, 13 brev från aposteln Paulus (Romarbrevet, 2 brev till Korintierna, Galaterbrevet, Efesierbrevet, Filipperbrevet, Kolosserbrevet, Första och andra Thessalonikerbrevet, 2 brev till Timoteos, Titusbrevet, Filemonbrevet), Hebreerbrevet, Första och andra Petrusbrevet, 3 brev från Johannes, Jakobs brev, Judas brev, Johannesapokalypsen (Uppenbarelseboken).

Gamla testamentetRedigera

Gamla testamentet är skrivet successivt huvudsakligen från och med 500-talet f.Kr. och etablerandet av judiska akademierna i Babylon, på hebreiska och arameiska i ett antal olika publikationer.

BabylonRedigera

Babylon kom att utgöra centrum för utvecklingen av den judiska religionen, med mellanspel av Jerusalem, fram till medeltiden och synagogorna i Europa.

Babylonierna erövrade Juda rike omkring år 587 f.Kr. och då förstördes Salomos tempel vilket följdes av landsförvisning av majoriteten av judiska eliten under den babyloniska exilen. Det byggdes inget nytt tempel i Babylonien under exilen då uppfattningen var att templet endast kunde ligga i Jerusalem. Detta ledde till att det religiösa bruket ändrades och det allmänna bruket av synagogor uppstod. Babylonierna erövrades 539 f.Kr. av det persiska imperiet. De judar som tagits till Babylon som slavar tilläts av storkungarna Kyros II och Dareios I återvända hem och de byggde upp Jerusalem och det andra templet igen från grunden.

En betydande del av lärda judar, med synagogor och akademier stannade dock kvar i Babylon[3] och hade stor betydelse i drygt 1000 år för bibelns och judendomens utveckling till och med skapandet av Talmud Bavli[4] (Babyloniska Talmud).

Landet med Jerusalem blev en självständig judisk stat genom Judas Mackabaios som ledde den mackabeiska revolten (167–160 f.Kr.) mot Seleukiderriket (som skapats och tagit över området 323 f. kr, efter att Alexander den store erövrat det Persiska riket). Landet blev senare romerskt protektorat genom Herodes den store som utsågs till kung av den romerska senaten 40 f.Kr. och regerade där till sin död omkring 4 f.Kr. Efter Herodes blev det 6 e.Kr romerskt lydrike, Iudaea, under en romersk prefekt och ståthållare (där Pontius Pilatus är den mest kända).

Efter ett judiskt uppror och judiska kriget, beordrade 70 e.Kr. den romerske befälhavaren i provinsen Iudaea, Titus[5][6], Jerusalems förstöring och förstörelsen av templet och tempelplatsen. Efter den misslyckade Bar Kokhba-revolten[7] år 132-135 ändrade den romerske kejsaren Hadrianus namnet på den romerska provinsen Syria Judea till Syria Palestinae (efter filistéerna som var det andra folket i området) och många judar fördrevs.

Innebörden var att därefter de i praktiken redan sedan gammalt etablerade judiska akademierna i (området av) Babylon blev det enda huvudsakliga centret för judisk religion, fram till 900-talet e.Kr.

De babylonska judarnas närvaro slutar med den israeliska statens operation[8] Ezra and Nehemiah 1950–1952 där 120 000 judar flygevakuerades från Irak till Israel, i moderna Israel benämnda Bavlim (babylonierna). Därefter fanns bara 6 000 judar kvar och det avslutar en mer än 2 500 årig etablering i Babylon.[9][10]

TillkomstRedigera

Samma skrifter som inom kristendomen kallas Gamla testamentet återfinns alltså även inom judendomen som en kanonisk skriftsamling med namnet Tanakh eller den Hebreiska Bibeln där böckernas inbördes ordning skiljer sig något från den inbördes ordningen i kristna biblar.

Dessa finns i tre huvudsakliga sammanställda och översatta versioner (som skiljer sig något, se Anno mundi):

Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk.

Under slutet av 1900-talet gjordes nyöversättningar ex Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata där man genom modern vetenskaplig teknik, forskning och arkeologiska fynd såsom dödahavsrullarna anses ha bättre tillgång till antikt källmaterial än i antiken. Med reflexion till ex skillnaderna i Anno mundi anser många att [vilka?] också så var också fallet i arbetet med Vulgata från 400-talet e.Kr., att man hade bättre källmaterial och bättre översättning än den tidigare Septuaginta och därför anses av många[vilka?] Vulgata ha mera likheter i textdetaljer med den judiska Masoretiska bibeltexten[11].

ApokryfernaRedigera

Till Bibeln räknas ofta även de så kallade Gamla testamentets apokryfer, även om synen på dessa böcker och vilka böcker som ingår i dessa apokryfer, skiljer sig åt mellan olika kyrkosamfund. Allmänt kan sägas att de gamla kyrkorna (Romersk-katolska och Ortodoxa) omfamnar Gamla testamentets Apokryfer som en del av bibelkanon medan nyare kyrkosamfund med rötter i reformationen i olika hög grad avfärdar dem som varandes en del av kanon. I alla de svenska, officiella bibelöversättningarna har de funnits med, utom i 1917 års bibel där de gavs ut separat 1921.

Nya testamentetRedigera

TillkomstRedigera

Nya testamentet anses vara skrivet på klassisk grekiska (koine) mellan cirka år 50 och ett stycke in på 100-talet e.Kr, används av östligt ortodoxa kyrkan.

Vulgata är latinsk översättning från grekiskan av Hieronymus c. 390 e.kr och används i väster av Romersk-katolska kyrkan och senare Protestantismen

Dessa har i sin tur översatts till en mängd språk. Under slutet av 1900-talet gjordes nyöversättningar ex Bibel 2000 i Sverige och Nova Vulgata.

Annan användningRedigera

Delar av eller hela Bibeln används också som helig skrift av Samaritanism, Rastafari, många icke-kristna samt nyare kristna trossamfund.

Största samfund här är Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (allmänt kända som "mormoner") och Jehovas Vittnen som båda anser att Bibeln bär på gudomliga sanningar.

Dessa båda samfund har även egna – av samfunden godkända – översättningar (ursprungligen till engelska och översatta av samfunden, i mormonernas fall av grundaren Joseph Smith Jr) vilka blivit normerande för hur bibeltexten skall förstås och översättas vidare.

Det bör dock påpekas att man inom Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga (som är Sista Dagars Heliga-rörelsens i särklass största samfund) främst läser samma bibelversioner som många andra kristna, samtidigt som man anser sig få intressanta inblickar genom Joseph Smiths översättning vilken är utgiven av rörelsens näst största samfund (som tidigare hette Reorganized Church of Jesus Christ of Latter Day Saints och numera efter namnbyte Community of Christ).

AllmäntRedigera

De judiska heliga skrifterna, som ingår i Gamla testamentet, utkristalliserades efter hand som fasta textsamlingar. I Nya testamentet omtalas dessa skrifter vanligen som ”Skriften” eller som ”Lagen och Profeterna”. De nytestamentliga författarna, som skriver på grekiska, citerar dem ofta via en redan befintlig grekisk översättning, Septuaginta, från cirka 200 f.Kr. I den tidiga kristna kyrkan lästes "lagen" och "profeterna" utifrån övertygelsen att dessa texter djupast sett handlar om Jesus Kristus. Efterhand kom också ett antal skrifter som erkändes vara skrivna av apostlarna eller deras nära medarbetare att spridas och läsas offentligt i de kristna kyrkorna – texter som kom att samlas under namnet Nya testamentet. Dessa skrifter – de fyra evangelierna, Apostlagärningarna, ett antal brev skrivna av främst Paulus (ofta kallade epistlar av grekiskans ἐπιστολή, "brev") samt Uppenbarelseboken - kom att tillsammans med det Gamla testamentet att ingå i den tidiga kyrkans kanon. Den process som ledde fram till samlandet av en kanon brukar benämnas kanonhistoria. Bibelns skrifter har alltså tillkommit under en mycket lång tid. Ofta dateras de äldsta böckerna till den tidiga delen av Israel som kungadöme (ca 900 f.v.t.) [12] även om vissa forskare daterar de äldsta texterna till betydligt tidigare än så.[13]

Med bibelsyn avses på vilket sätt en person läser och förstår de bibliska texterna. Det vetenskapliga, systematiska arbetet med Bibeln kallas bibelvetenskap eller exegetik. Bibelns roll som grundläggande element i livsförståelse eller som rättesnöre för livsföring har medverkat till att den blivit spridd över hela världen, och anses vara den mest spridda och sålda boken någonsin.[14]

Etymologi - bibelnRedigera

Det svenska ordet bibel har kommit in i svenska språket från det grekiska ordet τὰ βιβλία via latinet.[15] Ordformen ”bibel” kan spåras tillbaka till år 1620.[15] Tidigare ofta som Biblia, så 1541 då Biblia på Swensko utkom, även kallad Gustav Vasas Bibel[15] Grekiskans τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna” är en pluralform av ordet βιβλίον, biblion med betydelsen “liten bok”.[16] Detta ord är i sin tur en så kallad diminutiv form av ordet βιβλος med betydelsen ”papyrus, bokrulle, bok”.[16] Även formen βύβλος bublos, förekommer. Troligen kommer ordet från namnet på den feniciska hamnstaden Byblos, även kallad Gebal. Från denna stad skeppades nämligen papyrus till Grekland, där man sedan använde det till skrivmaterial.[17][15]

Den judiske författaren Josefus använder pluralformen τὰ βιβλία, ta biblia, ”böckerna”, om de judiska heliga skrifterna i sin skrift Judiska fornminnen. Även i Aristeasbrevet skrivet ungefär två hundra år tidigare omtalas de judiska skrifterna med detta namn.[18] Nya testamentets skrifter kallades ursprungligen endast "hågkomster" eller "minnesanteckningar" [19] men kom i och med helbibelutgåvorna (där Nya testamentet inkluderades) snart att även de betecknas som "skrifter" och en av de första exempel vi har på detta är från Johannes Chrysostomos som refererar till just "skrifterna" eller "böckerna" (τὰ βιβλία), då han avser både Gamla och Nya testamentet.[20]

Under 800-900 talen började man så småningom att uppfatta pluralformen ”biblia”, ”böckerna”, som ett ord i singularis femininum med betydelsen ”boken”. De båda orden har i nominativ samma utseende. Ordet med betydelsen "boken" har sedan kommit in som lånord i moderna västerländska språk[21]

"Bibeln" enligt olika trossamfundRedigera

JudendomenRedigera

Judendomen har 24 böcker i sin Bibel, på hebreiska Tanach, även kallad Hebreiska Bibeln. Den innehåller 24 böcker som motsvarar det som i kristendomens bibelkanon kallas Gamla testamentet men med en annan ordning och uppdelning.

KristendomenRedigera

Kristna utgåvor av hela Bibeln delar upp böckerna i Gamla och Nya testamentet där det Gamla Testamentet utgörs av omkring 39 respektive 27 böcker (apokryfer oräknade) och Nya Testamentet 27. Gamla testamentets 39 böcker är desamma som de 24 böcker som utgör judendomens Torah. De har dock en annan ordning och uppdelning (till exempel utgör Samuelsböckerna Kungaböckerna och Esra-Nehemja endast tre böcker i Tanach medan de räknas som sex olika böcker i de flesta kristna utgåvor av Bibeln. Detsamma gäller Tolvprofetboken som i kristna biblar kan sägas behandlas som tolv individuella böcker medan de i Tanach hålls ihop till en.)

Nya Testamentet förhåller sig i all väsentlighet enligt kristen dogmatik till Gamla Testamentet som en tolkningsnyckel: det är genom texterna om Jesus och hur de första kristna använde det Gamla Testamentets skrifter som deras djupaste mening blir uppenbar och förklarad. Därav blir det naturligt att hålla ihop dessa två skriftsamlingar som en även om den första kyrkan ännu inte hade något skrivet Nya Testamente utan endast predikade det kristna budskapet utifrån Tanach. Då berättelsen om Jesus är så central för den kristna kyrkan har dock Nya Testamentet och då särskilt de fyra evangelierna fått särskilt stort utrymme och i liturgiska kyrkor läses vanligen endast en gammaltestamentlig text och två nytestamentliga vid det som i gudstjänsten brukar benämnas "Textläsningen" och det vanliga är att predikan sker utifrån evangelietexten.

Deuterokanoniska skrifterRedigera

Förutom de av samtliga samfund och judendomen godkända böckerna i Gamla testamentet finns även det som av protestanter kallas "tillägg till Gamla testamentet" eller "gammaltestamentliga apokryfer". Tio av de apokryfiska böckerna är kanoniska för Katolska kyrkan och med vissa tillägg för Ortodoxa kyrkan. I Ortodoxa kyrkan har de deuterokanoniska skrifterna ändå inte samma ställning som de ifrån den Hebreiska bibeln trots att den Ortodoxa kyrkan använder den grekiska Septuaginta som sin standardtext[22] och kallas av dem för deuterokanoniska skrifter. Martin Luther lade dock till en bok bland apokryferna som inte fanns med i den katolska kanon, nämligen Manasses bön, så att det totalt blev 11 böcker i apokryferna, såsom de är i till exempel Bibel 2000.[källa behövs]

TillkomstRedigera

Fördjupning: Bibelns tillkomst

Det antas idag att Bibelns äldsta delar återfinns i delar av den så kallade Pentateuken, de fem Moseböckerna; samma böcker som utgör judendomens Torah (Lagen). Den anses traditionellt ha skrivits av Mose men dagens bibelforskare hävdar allmänt att en textkritisk analys visar att dessa böcker tillkommit under en lägre tid och att Pentateuken i sitt nuvarande skick blev slutgiltigt färdigställd runt år 400 f.v.t.[12]

Därnäst följer profeterna, som enligt den ursprungliga uppdelningen inleds med det deuteronomistiska historieverket, ett historieverk över Israels historia, troligen färdigställt på 500-talet f.Kr. Efter dessa följde de egentliga profeternas berättelser, vilka inkluderar Jesajas, Jeremias, Hesekiels böcker samt Tolvprofetboken med de tolv så kallade mindre profeternas skrifter. Troligen har den här avdelningen fått sin slutgiltiga form före 200 f.Kr.[12]

Den tredje avdelningen, skrifterna innehåller ett flertal kortare berättelser. Dessa torde inte ha färdigställts före 160 f.Kr., och troligen har det dröjt längre innan kanon fastställt vilka böcker som skulle ingå. Den slutgiltiga versionen av den judiska bibeln har troligen inte fastställts förrän efter att judendomen reorganiserades efter Jerusalems fall 70 e.Kr. Inom den kristna kyrkan som använde en grekisk översättning av Bibeln, Septuaginta, kom denna judiska kanon inte att slå igenom, och därmed kom den kristna kyrkan att använda en del skrifter som den judiska traditionen uteslutit, de så kallade gammaltestamentliga apokryferna.[12] Den sedan slutet av 1900-talet mest använda editionen av Gamla testamentet kallas Stuttgartensia.

Med den kristna kyrkans tillkomst uppstod även Nya testamentets böcker. Det började med att man gjorde samlingar av apostlabrev och skrev ned traditionerna om Jesus i evangelierna. I takt med att allt fler varianter av skrifterna cirkulerade blev det vid mitten av 100-talet nödvändigt att ge besked om vilka skrifter som godkändes av kyrkan. Ett flertal sådana listor med kommentarer finns bevarade. I ett rundbrev år 367 angav Athanasius vilka skrifter som tillhör kanon. Däri uttryckte han de östliga kyrkornas syn och genom historien har större delen av kristenheten hållit fast vid dessa avgränsningar.[12] Det språk som Nya testamentet är skrivet på kallas koiné-grekiska och är vardaglig grekiska. Den allmänt använda grekiska editionen kallas Novum Testamentum.

Bibeln på svenskaRedigera

Detta avsnitt är en sammanfattning av Svenska bibelöversättningar.
Svenska bibelöversättningar

Officiella översättningar

Andra översättningar

För att göra bibeln tillgänglig för en bredare läsekrets har bibeln översatts till en mängd moderna språk, däribland svenska. Översättningarna kan som enklast antingen vara översatta med fokus på att det ska vara korrekt ord-för-ord, tanke-för-tanke, parafras eller när det gäller hymner och liknande att de ska vara melodiskt sammanhängande. Men då ord ofta har olika meningar och utsträckningar i olika språk tvingas en översättare alltid göra val. På svenska finns ett flertal olika bibelöversättningar. Den äldsta kända tillhörde kung Magnus Eriksson.[23] Den har dock gått förlorad och man vet inga detaljer om den. Nedan följer ett urval av de mest kända:

Officiella svenska översättningar och revisionerRedigera

Andra större svenska översättningarRedigera

Nya testamentetRedigera

En av 1900-talets största bibelkännare, den framlidne Hugo Odeberg, försökte även med en egen översättning av Nya testamentet. Han kom inte längre än till Evangelierna och Apostlagärningarna. Emellertid finns det han översatt utgivet i boken "De fyra Evangelierna och Apostlagärningarna[25]".

 
Fragment av en gravsten daterad till andra hälften av 1000-talet, som hittats under golvet i Linköpings domkyrkas norra sidoskepp. Den latinska texten lyder: Memento me cum veneris in regnum tuum (Herre, kom ihåg mig då du kommer i ditt rike). Orden syftar på den bön en av de tillsammans med Jesus korsfästa rövarna enligt Lukasevangeliet 23:42 ska ha riktat till honom. Detta kan vara den äldsta kända bibelinskriptionen i Sverige.

Äldre översättningar till andra språkRedigera

Det finns flera äldre och för bibelöversättningstraditionen mycket viktiga översättningar till andra språk än grundspråken hebreiska/arameiska och grekiska. Nedan följer de som haft störst betydelse i bibelhistorien:

Se ävenRedigera

 
Matteus och ängeln, målning av Caravaggio (1602).

ReferenserRedigera

  1. ^ The battle of the books”. The Economist. 22 December 2007. https://www.economist.com/node/10311317?story_id=10311317. 
  2. ^ Schaff, Philip (1888). A selected library of the Nicene and Post-Nicene Fathers of the Christian Church. sid. Vol IV, Athanasius Letters No 39 
  3. ^ Pratt, John P. (1998) (oktober 1998). ”When Was Judah's 70-Year Babylonian Captivity?”. The Ensign. The Church of Jesus Christ of Latter-day Saint. sid. 64–65. http://www.johnpratt.com/items/docs/captivity.html. Läst 2 september 2011. 
  4. ^ ”Talmud and Midrash (Judaism) :: The making of the Talmuds: 3rd–6th century”. Encyclopædia Britannica. 2008. http://www.britannica.com/EBchecked/topic/581644/Talmud-and-Midrash/34869/The-making-of-the-Talmuds-3rd-6th-century#ref=ref24372. Läst 28 oktober 2013. 
  5. ^ Josephus, Peri tou Ioudaikou polemou ("Om det judiska kriget") IV.11.1
  6. ^ Tacitus, Historiae II.82
  7. ^ Horbury, W. (2014). Hadrian and Pius. In Jewish War under Trajan and Hadrian (pp. 278-428). Cambridge: Cambridge University Press. doi:10.1017/CBO9781139049054.005
  8. ^ Pasachoff, Naomi E.; Littman, Robert J. (2005). ""Operation Magic Carpet" and "Operation Ezra and Nehemiah"". A Concise History of the Jewish People. Rowman & Littlefield. ISBN 9780742543669. Retrieved June 28, 2008.
  9. ^ Glanz, James. ”In Israel, Iraqi Jews Reflect on Baghdad Heritage”. The New York Times. https://www.nytimes.com/2016/04/28/world/middleeast/in-israel-iraqi-jews-reflect-onbaghdad-heritage.html. 
  10. ^ ”Immigration to Israel: Operation Ezra & Nehemia - The Airlift of Iraqi Jews”. JVL. https://www.jewishvirtuallibrary.org/operation-ezra-and-nehemia-the-airlift-of-iraqi-jews. 
  11. ^ https://www.bible-researcher.com/vulgate4.html The Literal Character of the Vulgate
  12. ^ [a b c d e] ”Bibeln”. Nationalencyklopedin. http://www.ne.se/lang/bibeln. Läst 7 september 2014. 
  13. ^ 1937-, Pfeiffer, Charles F., (Editor) (William Curtis), (1962). The Wycliffe Bible Commentary. Southwestern Co. sid. 1. OCLC 855172272. http://worldcat.org/oclc/855172272. Läst 12 januari 2019 
  14. ^ ”Best selling book of non-fiction”. http://www.guinnessworldrecords.com/records-1/best-selling-book-of-non-fiction/. 
  15. ^ [a b c d] Hellquist, Elof (1948). Svensk etymologisk ordbok. Bd 1, A-N. Lund: Gleerup. Libris 11182 
  16. ^ [a b] Heikel, Ivar A.; Fridrichsen Anton (1973) (på klassisk grekiska). Grekisk-svensk ordbok till Nya testamentet och de apostoliska fäderna (2. uppl.). Lund: Gleerup. Libris 1165782 
  17. ^ Artiklarna ”papyrus” och ”Gebal” i Engnell Ivan, red (1962-1963). Svenskt bibliskt uppslagsverk (2. uppl.). Stockholm: Nordiska uppslagsböcker. Libris 8197937 .
  18. ^ Ordet βιβλίον Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
  19. ^ Gerhardsson Birger, Hartman Lars, red (1969). En bok om Nya testamentet. Lund: Gleerup. sid. 100. Libris 466363 
  20. ^ Theologisches Wörterbuch zum Neuen Testament (1933).
  21. ^ Artikeln "bibeln" i Encyclopedia of Religion and Ethics (1909).
  22. ^ Meyendorff, John (1983). Byzantine Theology – Historical Trends and Doctrinal Themes (rev. 2nd). New York: Fordham University Press. sid. 7 
  23. ^ Frågor om översättningens historia Arkiverad 27 september 2008 hämtat från the Wayback Machine. bibeln.se
  24. ^ Nya testamentet. Ny översättning med förklarande anmärkningar av P. Waldenström, fjärde upplagan, 1921. Första delen i Projekt Runeberg
  25. ^ De fyra evangelierna och Apostlagärningarna. Stockholm: BV-förl. 1996. Libris 7646245. ISBN 91-7518-170-3 

Vidare läsningRedigera

LitteraturRedigera

  • Libris stora handbok till bibeln, huvudredaktör Pat och David Alexander, Svensk red Sune Fahlgren (översättning Ewa Edén-Modén), 2012
  • Lietzmann, Hans, Från fornkyrkan. Stockholm: 1935.
  • The New Jerome Biblical Commentary. Edited by Raymond E. Brown, Joseph A. Fitzmyer & Roland E. Murphy. Upper Saddle River, N.J.: Prentice Hall 1999.
  • Entre Galilée et l'Église, la Bible: une mise au point. Étude. Joël Col. ISBN 2-9520299-0-3, AutoEdition Méguila, 2003.

Externa länkarRedigera