Gunnar Grenander

svensk militär

Pehr Gunnar Richard Guldbrand Grenander, född 26 mars 1914 i Umeå landsförsamling i Västerbottens län, död 29 januari 1998 i Sankt Matteus församling i Stockholm,[1] var en svensk militär.

Gunnar Grenander
Information
Född26 mars 1914
Umeå landsförsamling i Västerbottens län, Sverige
Död29 januari 1998 (83 år)
Sankt Matteus församling i Stockholms län, Sverige
I tjänst förSverige Sverige
FörsvarsgrenArmén
Tjänstetid1936–1975
GradÖverste av första graden

BiografiRedigera

Grenander avlade officersexamen vid Krigsskolan 1936[2] och utnämndes samma år till fänrik vid Bodens artilleriregemente[3] där han befordrades till löjtnant 1939.[4] Han gick Allmänna artillerikursen vid Artilleri- och ingenjörhögskolan 1938–1940[5] och Högre artillerikursen där 1941–1943[6] samt befordrades 1944 till kapten vid Fälttygkåren,[2] varefter han var lärare i krut- och konstruktionslära med mera vid Artilleri- och ingenjörhögskolan 1947–1949.[7] Han var chef för Artilleriammunitionssektionen i Tygavdelningen vid Arméförvaltningen 1949–1952[2] och studerade vid Tekniska högskolan i Stockholm.[8] År 1954 befordrades han till major, varefter han var lärare vid Krigshögskolan 1954–1957. Åren 1957–1968 tjänstgjorde han vid Armétygförvaltningen (som 1964 namnändrades till Arméförvaltningen): som chef för Artilleriammunitionssektionen i Ammunitionsbyrån 1957–1958, som chef för Robotkontoret i Vapenavdelningen 1958–1962, som chef för Provskjutningscentralen i Vapenavdelningen 1962–1964[2] och som chef för Vapenavdelningen 1964–1968.[9] Han befordrades 1958 till överstelöjtnant, 1962 till överste och 1964 till överste av första graden.[2] Han var 1968–1975 chef för Vapenavdelningen i Armématerielförvaltningen (1972 namnändrad till Huvudavdelningen för armémateriel) vid Försvarets materielverk.[2][10] Åren 1975–1983 var Grenander konsult åt AB Bofors, varefter han var konsult åt Försvarets läromedelscentral 1983–1986.[2]

 
Gunnar Grenander bidrog till utvecklingen av haubits 77.

Om Grenander berättas i en nekrolog: ”Han var en av vår tids främsta vapenexperter. Hans kunskaper om vapen och vapenverkan utvecklades med hans utbildning, trupptjänst och verksamhet vid förvaltningen, men den var också i hög grad en produkt av hans egna egenskaper som uppfinnare och pådrivare. De flesta vapensystem från granatgeväret Carl Gustaf som började utvecklas på 1940-talet bär på ett eller annat sätt hans signatur. Till de mest bekanta hör robot 70 och haubits 77. En orsak till framgången var hans och andras observans på värdet av att vapnet måste ses i perspektiv av den miljö där det skulle användas.” Grenander var vidare en flitig skribent och publicerade flera böcker samt artiklar i bland annat Artilleri-tidskrift. Han medverkade också med något hundratal artiklar i Nationalencyklopedin. ”Genom det stora antal artiklar som han på det sättet har förmedlat till allmänheten, kommer han under lång tid framöver att ha format den allmänna bilden av vad som avses med artilleri och vapenlära.”[8]

Gunnar Grenander invaldes 1959 som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien.[2]

BibliografiRedigera

  • Grenander, Gunnar (1986). Vapenlära för armén. Vapenlära A. Stockholm: Chefen för armén. ISBN 91-380-9025-2 .
  • Grenander, Gunnar (1996). Arméns eldkraft. Vapenutvecklingen 1939–1995. Stockholm: Artilleri-tidskrift. ISBN 91-630-4549-4 .

ReferenserRedigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009, DVD-ROM, version 5.00 (Sveriges Släktforskarförbund 2010).
  2. ^ [a b c d e f g h] Kjellander, Rune (1996). Kungl Krigsvetenskapsakademien. Svenska Krigsmanna Sällskapet (till 1805), Kungl Krigsvetenskapsakademien. Biografisk matrikel med porträttgalleri 1796–1995. Stockholm: Kungliga Krigsvetenskapsakademien. sid. 164. ISBN 91-630-4181-2 .
  3. ^ Norberg, Erik (1998). ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift (6/1998): sid. 9. 
  4. ^ Sveriges statskalender för skottåret 1940. Uppsala. 1940. sid. 343. http://runeberg.org/statskal/1940/0343.html .
  5. ^ Uller, Lennart B:son, red (1992). AIHS 1818–1992. Minnesskrift med anledning av Högre artilleriläroverkets, Krigshögskolans å Marieberg, Artilleri- och ingenjörhögskolans, Artilleri- och ingenjörofficersskolans, Artilleri- och ingenjörregementsofficersskolans samt (ånyo) Artilleri- och ingenjörhögskolans etthundrasjuttiofyraåriga tillvaro. Stockholm: Probus. sid. 109. ISBN 91-8718-418-4 .
  6. ^ Uller, Lennart B:son, red (1992). AIHS 1818–1992. Minnesskrift med anledning av Högre artilleriläroverkets, Krigshögskolans å Marieberg, Artilleri- och ingenjörhögskolans, Artilleri- och ingenjörofficersskolans, Artilleri- och ingenjörregementsofficersskolans samt (ånyo) Artilleri- och ingenjörhögskolans etthundrasjuttiofyraåriga tillvaro. Stockholm: Probus. sid. 189. ISBN 91-8718-418-4 .
  7. ^ Uller, Lennart B:son, red (1992). AIHS 1818–1992. Minnesskrift med anledning av Högre artilleriläroverkets, Krigshögskolans å Marieberg, Artilleri- och ingenjörhögskolans, Artilleri- och ingenjörofficersskolans, Artilleri- och ingenjörregementsofficersskolans samt (ånyo) Artilleri- och ingenjörhögskolans etthundrasjuttiofyraåriga tillvaro. Stockholm: Probus. sid. 88. ISBN 91-8718-418-4 .
  8. ^ [a b] Norberg, Erik (1998). ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”. Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift (6/1998): sid. 10. 
  9. ^ Sveriges statskalender för skottåret 1968. Uppsala. 1968. sid. 112 .
  10. ^ Sveriges statskalender 1974. Stockholm: Allmänna Förlaget. 1974. sid. 108 .

Vidare läsningRedigera