Öppna huvudmenyn

Carl Magnus Stuart

friherre, fortifikationsofficer

Carl Magnus Stuart, född ca 1650, död 5 december 1705 i Stockholm[1], var en svensk friherre (1703), fortifikationsofficer; generalkvartermästarlöjtnant 1682, generalkvartermästare 1697, generallöjtnant 1703.

Carl Magnus Stuart
Carl Magnus Stuart
Litografi av Otto Wallgren efter ett porträtt av Carlberg
Titlar
Tidsperiod 1682–1695
Tidsperiod 1689–1695
Tidsperiod 1695–1705
Tidsperiod 1700–1703
Tidsperiod 1702–1705
Efterträdare Adam Ludwig Lewenhaupt
Generallöjtnant av infanteriet
Tidsperiod 1703–1705
Tidsperiod 1703–1705
Militärtjänst
I tjänst för Sverige Sverige
Tysk-romerska riket Tysk-romerska riket
Tjänstetid 1669–1705
Slag/krig Stora turkiska kriget

Stora nordiska kriget

Personfakta
Personnamn Carl Magnus Stuart
Född 1650
Grums församling, Värmlands län, Sverige
Nationalitet Sverige Sverige
Död 5 december 1705
Nikolai församling, Stockholms län, Sverige
Frälse/adelsätt Stuart
Sätesgård Värneby gård
Farsta säteri
Långbro
Far David Stuart
Mor Beata Lillieram
Familj
Gift 24 april 1688
Storkyrkan, Stockholm
Make/maka Margaretha Funck
Barn 2 döttrar, 2 söner

BiografiRedigera

Carl Magnus Stuart var den yngste sonen till David Stuart till Rockelstad och Brita Nilsdotter, dotter till Nils Chesnecopherus.

Stuart tjänstgjorde från 1669 hos kungen av England, men återvände till Sverige 1671 och blev då hovjunkare. Han studerade bland annat matematik och befästningskonst och utnämndes 1675 till löjtnant vid Fortifikationen för att enligt Erik Dahlberghs anvisning leda iståndsättandet av Södermanlands och Östergötlands "skärskansar". Han utarbetade ett av desseiner åtföljt förslag till reparation eller nybyggnad av en rad skansar och ledde från 1676, då han befordrades till kapten, arbetena på dessa, liksom på Johannisborg. År 1677 uppgjorde han även dessein till fortifikationsverk vid Stockholm. Efter Dahlberghs utkast utarbetade han en generaldessein för befästningarna vid Karlskrona och utstakade sedan dessa såväl vid inloppet som kring den blivande staden liksom denna senare samt byggde en bro från Vämö över fyra öar till Trossö, varefter han ledde de 1680 igångsatta arbetena.

År 1682 blev han generalkvartermästarlöjtnant och bevistade 1685 österrikarnas fälttåg mot turkarna i Ungern samt besökte därefter Italien, Schweiz och Nederländerna. Återkommen 1687, förordnades han att tillsammans med David Lydinghielm leda befästningsarbetena vid Göteborg. År 1689 placerades han vid fortifikationskontoret och blev då även prins Karls kammarherre och lärare i matematiska och fortifikationsvetenskaperna samt ritning. År 1695 utarbetade han dessein till Kronans nedre verk vid Göteborg. Samma år förordnades han att under Dahlberghs frånvaro ta fortifikationen "i acht" och blev 1697 generalkvartermästare och överste.

År 1698 uppgjorde han desseiner till Vaxholms och Nyens förstärkande samt skrev ett memorial om Karlskronas fasta försvar. Samma år reste han på kunglig befallning till Holstein för att undersöka de slesvig-holsteinska fästningarnas försvarsduglighet. Sedan han under vintern och våren 1700 i enlighet med ett av honom förut uppgjort förslag satt de livländska befästningarna i provisoriskt försvarsstånd, anställdes han som generalkvartermästare i fält (generalstabschef) vid armén i Skåne och ledde underhandlingarna med de engelska och holländska amiralerna angående anfallet på Köpenhamn. Stuart befalldes sedan "föra directionen vid descenten" och utarbetade då "disposition" för landstigningen vid HumlebækSjälland (4 augusti), vilken han, som nu blivit generalmajor, ledde.

När slupen, i vilken han befann sig, kom nära land, blev han sårad av en muskötkula, men fortsatta trots detta att leda landstigningen och lät sedan bära sig upp på stranden, där han ledde ett retranchemangs utstakning. Förd till Malmö, utarbetade han, trots skadan, efter order ett förslag till belägring av Köpenhamn, men 14 augusti kom kontraorder om detta. Sedan han 1701 återtagit generalkvartermästarbefattningen vid kungens armé, utarbetade han i samråd med Dahlbergh plan för övergången av Düna, som han sedan ledde (2 juli), och överkommen på kurländska stranden, satte han sig i spetsen för en del av Livregementet till häst och en bataljon västerbottningar samt avvärjde sachsarnas andra anfall.

Samma år organiserade han en fortifikationsstat för det erövrade Kurland, vars guvernör han blev 1702, dock med bibehållande av sin befattning vid Fortifikationen. Han uppgjorde nu desseiner till Bauskenborgs, Libaus, Mitaus och Selburgs förstärkande, igångsatte arbetena därmed, lät utarbeta en karta över Kurland samt uppgjorde en plan för Livlands försvar, som olyckligt nog dock ej kom att följas. Efter Dahlberghs död (1703) fick Stuart ensam ansvaret för rikets befästningar samt blev generallöjtnant och friherre. Av hälsoskäl vistades han tidvis 1703–04 vid baden i Aachen och Ems. År 1705 utarbetade han desseiner till försvarsverk vid Stralsund och Reval samt uppgjorde förslag till spärrar i finländska och åländska skärgårdarna.

Stuart gifte sig 1688 med Margareta Funck, dotter till Johan Funck, och fick med henne två döttrar och två söner.

KällorRedigera

  1. ^ Gustaf Henrik Mellin, red (1840–1849). Sveriges store män, snillen, statsmän, hjeltar och fosterlandsvänner samt märkvärdigaste fruntimmer. Stockholm. Libris 2150865. http://runeberg.org/svestorman/ 
  • Anrep, Gabriel, Svenska adelns Ättar-taflor
 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Stuart, 1904–1926.

Vidare läsningRedigera

  • Svenson, Stig (1982). ”Reflexioner kring några blad i Carl Magnus Stuarts arkiv.”. Meddelanden från Krigsarkivet. 9 (Stockholm : Krigsarkivet, 1982): sid. 250-258 : ill..  Libris 2699977