Öppna huvudmenyn

Carl Piper (1647–1716)

svensk greve och ämbetsman

Carl Piper, född 29 juli 1647 i Stockholm, död 29 maj 1716 i Nöteborg i Ryssland, var en svensk greve och statsman samt stamfader för den grevliga grenen av ätten Piper. Han var en av kung Karl XII:s närmaste rådgivare inom inrikes- och utrikespolitiska frågor.

Carl Piper
Carl Piper. Porträtt av David Kock, efter originalmålning av David Klöcker Ehrenstrahl.
Titlar
Tidsperiod 1689–1705
Utnämnd av Karl XI
Tidsperiod 1697–1716
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1698–1716
Utnämnd av Karl XII
Tidsperiod 1702–1716
Utnämnd av Karl XII
Företrädare Bengt Oxenstierna
Efterträdare Arvid Horn
Tidsperiod 1705–1716
Utnämnd av Karl XII
Företrädare Johan Gabriel Stenbock
Efterträdare Nicodemus Tessin den yngre
Yrke Ämbetsman, diplomat
Personfakta
Födelsenamn Carl Piper
Född 29 juli 1647
Stockholm, Sverige
Nationalitet Sverige Sverige
Alma mater Uppsala universitet
Död 29 maj 1716 (68 år)
Nöteborg, Ingermanland
(i dagens Ryssland)
Begravd Ängsö kyrka, Västmanlands län
Frälse/adelsätt Piper
Far Carl Piper
Mor Ingrid Charlotta Ekenbom
Familj
Gift 13 februari 1690
Storkyrkan, Stockholm
Make/maka Christina Törne
Barn Charlotta Christina Piper
Hedvig Maria Piper
Ulrika Eleonora Piper
Carl Fredrik Piper
Sofia Carolina Piper

Grevliga ätten Pipers vapen.

Piper studerade i Uppsala universitet och inledde sin karriär som ämbetsman i Karl XI:s fältkansli och i Kammarkollegiet. För sitt arbete i Karl XI:s reduktioner utnämndes han 1689 till statssekreterare och kansliråd. Efter Karl XII:s trontillträde 1697 blev han utnämnd till kungligt råd och statsråd samt erhöll friherrlig och grevlig värdighet. I det stora nordiska kriget tjänade han som chef i Karl XII:s fältkansli och ansvarade för underhandlingarna med fiendeländerna Polen och Sachsen vilket ledde till frederna i Warszawa och Altransträdt och till kung August II:s detronisering. 1705 utnämndes han till överstemarskalk och räknades som Karl XII:s förste minister. Han deltog i kungens fälttåg mot Ryssland men efter slaget vid Poltava 1709 råkade han i rysk fångenskap. Han tillbringade åren i Ryssland med att driva ett förvaltningskontor i Moskva för att bistå de övriga svenska krigsfångarna, men efter uteblivna fångutväxlingar och hårda påtryckningar från rysk sida blev Piper fängslad i Nöteborg, där han dog 1716.

Piper utövade ett stort inflytande både hos Karl XI och Karl XII, vilket gjorde honom mycket uppvaktad och avskydd bland svenska ämbetsmän och utländska sändebud. Hans gifte med den förmögna Christina Törne och hans goda hushållning gjorde honom till en av Sveriges största jorddrotter på sin tid. Under hans bortavaro och fångenskap, liksom efter sin död, förkovrades hans förmögenhet och jordegendomar av Christina.

Innehåll

Barndom och härkomst (1647–1668)Redigera

Carl Piper föddes den 29 juli 1647 i Stockholm. Han var son till häradshövdingen och borgmästaren i Stockholm Carl Piper och rådmansdottern Ingrid Charlotta Ekenbom. Hans tre styvbröder, Mikael, Olof och Nils, blev senare borgmästare i Stockholm. Hans äldre kusin Hinrich var ståthållare över Ingermanland och adlades 1678 av kung Karl XI.[1] Carls far dog när han var tre år gammal och två år senare gifte hans mor om sig med rådmannen Hans Olofsson Törne.[2] Som trettonåring inledde Carl studier i Uppsala universitet.[1]

Tidig karriär (1668–1697)Redigera

 
Carl Piper (1681) av David Klöcker Ehrenstrahl.

Efter avslutade studier i universitet ingick Piper den 27 maj 1668 som kopist i det kungliga kansliet, efter rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardies godkännande. Under sensommaren 1673 ingick han som kanslist i den svenska ambassaden till Ryssland under ledning av riksrådet Gustaf Oxenstierna. Den besvärliga resan pågick under tre månader, och den svenska delegationen spenderade flera veckor med att uppvakta tsar Aleksej Michajlovitj innan denne var färdig att ta emot dem. Under Oxenstiernas förhandlingar med tsaren kom parterna fram till ett avtal om ökad tullfrihet som underlättade svenska handelsmän i Ryssland och ryska handelsfartyg i Östersjön. Delegationen vistades i sex månader i Ryssland och ägnade sig åt underrättelseverksamhet bland befolkningen och gjorde listor över utländska officerare i rysk tjänst, i syfte att bilda en uppfattning om Rysslands tillstånd. Piper fick en god erfarenhet och bild av den ryska politiska kulturen som skulle vara viktig för honom senare under karriären. Piper tjänstgjorde någon tid som sekreterare vid defensionsverket i Östersjöprovinserna.[3]

Den 15 januari 1677, under mitten av Skånska kriget, utsågs Piper till registrator vid fältkansliet i Skåne.[4] Hans insatser i kansliet gjorde att Karl XI den 17 juni 1679 utsåg Piper till sekreterare i Kammarkollegium och adlade honom den 31 juli samma år,[4] varefter Piper snart kom att tillhöra rikets inre styrelse. Han arbetade med Karl XI:s reduktioner, där adelsgods indrogs till den svenska kronan, och i räfsten mot den gamla förmyndarregimen; ärenden som gjorde Piper hatad i högadliga kretsar men som gjorde honom till en trogen tjänare till kronan. Den 14 mars 1689 utnämndes han av Karl XI till statssekreterare och kansliråd.[4] Vid denna tid stod han högst i gunst hos Karl XI, och deltog i kungens björnjakter. På midsommardagen 1692 deltog Piper i kungens entourage på Uppsala slott, där trupper mönstrades och en ny rektor vid universitetet installerades. Samma dag kom en blixt som slog ned i slottets norra torn, som passerade en fönsterruta och träffade Piper och flera andra i tornet, inklusive kungen, dock utan att någon tagit allvarlig skada.[5]

Piper spenderade sin ämbetstid på resande fot i Karl XI:s resor runt det svenska riket, där denne exercerade trupper och besökte olika gods och kyrkor. Resorna var oftast långa och påfrestande, men gav samtidigt utmärkta möjligheter att få vara i kungens närhet och vinna hans förtroende. Piper skänkte en stor sköldpadda från Spanien till Karl XI, som lät hovmålaren David Klöcker Ehrenstrahl måla av den och hänga upp tavlan i kungsgården i Kungsör. Pipers inflytande hos kungen eftertraktades av framträdande personer som pfalzgrevinnan Maria Elisabeth och riksrådet Gustaf Adolf De la Gardie, som sökte sig till Piper för att lägga ett gott ord för dem inför kungen.[6]

Äktenskap och familjRedigera

 
Christina Piper som ung. Målning av David Klöcker Ehrenstrahl.

Piper ingick äktenskap med Christina Törne (1673-1752), dotter till grosshandlaren Olof Hansson Törnflycht och styvbror till Piper, vilket gjorde äktenskapet till ett resonemangsparti.[2] Vigseln skedde den 13 februari 1690 i Storkyrkan i Stockholm och förrättades av Matthias Iser.[7] Genom sitt gifte med henne förvärvade han en stor förmögenhet och av Christinas föräldrar fick paret bröllopsgåvan Petersenska huset vid Munkbron i Gamla stan. Paret flyttade in i huset samma år och bodde där under resten av 1690-talet.[8]

I Stockholm var spädbarnsdödligheten förtvivlat hög och den Piperska familjen var hårt drabbad. I äktenskapet föddes åtta barn:

  • Christina Charlotta Piper (1691)
  • Ingrid Margareta Piper (1692)
  • Charlotta Christina Piper (1693−1727)
  • Hedvig Ulrika Piper (1695)
  • Hedvig Maria Piper (1697−1767)
  • Ulrika Eleonora Piper (1698–1754)
  • Carl Fredrik Piper (1700–1770)
  • Sofia Carolina Piper (1707–1732)

1691 föddes parets första dotter som döptes den 2 juli till Christina Charlotta, men som dog tidigt. Året därpå den 6 juni döptes en andra dotter till Ingrid Margareta, som även hon dog tidigt. Den tredje dottern föddes den 24 september 1693, som fick namnet Juliana men som senare döptes om till Charlotta Christina då hon levde vidare till vuxen ålder. Den fjärde dottern döptes den 11 september 1695 till Hedvig Ulrika, men som dog mycket liten. Den femte dottern föddes den 11 augusti 1697 och döptes till Hedvig Maria. Den sjätte dottern Ulrika Eleonora föddes 26 oktober 1698, och liksom sina systrar Hedvig Maria och Charlotta Christina levde hon till vuxen ålder. Greve Johan Gabriel Stenbock stod fadder till Ulrika Eleonora och skänkte en ansenlig gåva till sitt fadderbarn. Barnens namn hedrade parets närmaste släktingar och kungafamiljen.[9] Den 20 februari 1700 föddes parets första son, som fick namnet Carl Fredrik.[10] Den 6 november 1707 föddes en sjunde dotter, som fick namnet Sofia Carolina och prinsessan Ulrika Eleonora anmälde sig som dopvittne.[11]

Charlotta Christina gifte sig den 12 maj 1715 med greve Ture Gabriel Bielke, överste för Bohusläns dragoner. Familjen Bielkes ekonomi och status hade vid denna tid dränerats och flera av deras hus och gårdar förpantades av kronan. Christina bistod Bielkes ekonomi genom att erbjuda honom ett lån mot egendomen Örbyhus i Uppland som pant, samt lösa panten för två av familjen Bielkes stenhus i Stockholm som gåva till Charlotta Christina.[12] Under samma månad som sin syster gifte sig Hedvig Maria med generalmajoren Sten Arvidsson Natt och Dag, som Christina bistod genom att lösa ut Arvidssons syster och svåger ur släktgodset Magda så att han blev ensam ägare.[13] Ulrika Eleonora gifte sig 1718 med friherren och generalmajoren Bengt Ribbing.[13] Sofia Carolina gifte sig den 4 juli 1723 med generalmajoren och fortifikationsdirektören Axel Löwen.[14] Carl Fredrik gifte sig 1731 med grevinnan Ulrika Christina Mörner af Morlanda, änka efter fältmarskalken Carl Mörner.[15]

Kungligt råd och gunstling (1697–1700)Redigera

Karl XI avled den 5 april 1697 och överlämnade tronen till sin son och efterträdare, Karl XII. Trots att Karl XII endast var 15 år myndigförklarades han och den 14 december 1697 kröntes han till enväldig kung. Under nyårsafton samma år utnämnde den nye kungen Piper, jämte Tomas Polus, till kungligt råd och statsråd, ett beslut som överrumplade de närvarande rådsmedlemmarna.[16] I Karl XII:s skara av rådgivare, där Piper och Polus ingick, fanns kanslipresidenten Bengt Oxenstierna och Carl Gustaf Rehnskiöld, kungens främste militäre rådgivare. Dessa fyra hade Karl XI:s förtroende, och bortsett från Oxenstierna tillhörde de den nya adeln som Karl XI sökt som mest stöd från. Flera högadelsmän fick sina gamla privilegier begränsade eller avskaffade, medan ofrälse och nyadlade fick höga ämbeten.[17] Karl XII fortsatte i sin fars bana och valde ut sina rådgivare baserade på deras erfarenheter och lojalitet. Den franske ambassadören Claude d'Avaux rapporterade till Paris att Piper var en råbarkad och obildad person som nått sin ställning hos kungen på grund av sitt förakt mot den gamla adeln. När Karl XI härskade skötte han statens affärer i sitt sovrum tillsammans med Piper och talade statsangelägenheter med övriga rådgivare som hade tillträde i rummet. När Karl XII kom till makten flyttade han arbetsplatsen till ett kabinett och stängde in sig med den han ville arbeta med, vilket oftast blev med Piper och Polus. Enligt d'Avaux ska kanslipresidenten Oxenstierna ha varit mycket förödmjukad när han tvingades vänta utanför kabinettet tillsammans med de andra rådsherrarna medan kungen arbetade med Piper bakom stängd dörr.[18][19][20][17][21] Ett ytterligare slag mot den högadliga kretsen blev när Piper iscensatte en kupp för att få fältmarskalken och kungliga rådet Nils Bielke att råka i onåd hos kungen. Bielke ställdes inför rätta för maktmissbruk och på Pipers inrådan konfiskerades hans egendomar redan innan rättegången. Han dömdes till att mista liv, ära och gods, men några år senare benådades han till livet av kungen.[20]

 
Schering Rosenhanes palatsRiddarholmen var Pipers arbetsplats efter att hans tidigare plats i slottet Tre kronor brändes ner i maj 1697. Ur Suecia antiqua et hodierna.

Pipers position hos kungen har noterats bland annat i att han den 3 januari 1698, jämte Polus, upphöjdes på en gång i friherrligt och grevligt stånd.[4] Under det Holsteinska raseriet, då den unge kungen sommaren 1698 hetsades av sin kusin Fredrik IV av Holstein-Gottorp till att utsätta flera högt uppsatta personer för förödmjukande behandlingar, tillhörde Piper bland de få som var fredade mot kungliga kränkningar. Det danska sändebudet Jens Juel rapporterade till Köpenhamn att hos Christinas föräldrars hem på Kindstugatan 4 begav sig kungen ibland för att umgås, där flera ungdomar och unga flickor som var vänner till Christinas föräldrar samlades, även fast besöken stannade vid oskyldigt stoj och lek. Däremot hade d'Avaux uppsnappat rykten om att en av Christinas kusiner påstods ha haft ett sexuellt förhållande med kungen. Om Piper eller Christina deltog i stojet är osäkert, men Piper har ibland varit bjuden på middagsmåltider hos kungen ihop med ett mindre sällskap. Piper hade sin arbetsplats nära kungen i en särskild byggnad på slottet Tre Kronor, men efter slottsbranden den 7 maj 1697, där stora delar av Pipers arbetsmaterial försvann i lågorna, föreslog Piper att kansliet och riksarkivet skulle inhysas i Schering Rosenhanes palatsRiddarholmen, bredvid Wrangelska palatset som kungafamiljen tog i besittning som bostad.[22]

Piper hanterade de frågor som rörde försörjningen av den indelta armén och flottan. Enligt Karl XI ansågs Piper ha skapat ett starkt utgångsläge för militären, och för att vara en skicklig och välinformerad organisatör och planläggare. Piper drev också på för att ämbetsmännens rangordning skulle baseras på tjänsteår och inte bara på börd, vilket irriterade de högadliga kretsarna. Som statssekreterare formulerade Piper utkast till kungliga skrivelser, och försåg kungen med beslutsunderlag under förutsättningen att han själv var välunderrättad. Piper var en av få personer som hade en bred överblick över det politiska läget, viket både var en avundsvärd och åtråvärd position som gjorde Piper, liksom Karl XII, mycket svåråtkomlig och outgrundlig. Utländska betraktare avsåg Piper och hans förtrogne, ämbetskollegan Lars Wallenstedt som kungens favoriter.[23] Med Pipers framträdande ställning hos kungen ville utländska diplomater hitta en kanal till dennes närhet. En viktig kanal var Pipers fru Christina och hennes släkt. Paret Piper ansågs vara ett av Sveriges viktigaste politiska aktörer, jämte Bengt Oxenstierna och hans fru Magdalena Stenbock och senare Arvid Horn och hans fru Margareta Gyllenstierna. Politikerhustrur som Christina Piper hade ingen formell roll i det politiska livet, men för flera diplomater och ämbetsmän var det nödvändigt att uppvakta framträdande personers hustrur för att kunna bjudas in och, när tillfälle gavs, få samtala om viktiga angelägenheter. År 1700 hade Bengt Oxenstiernas stjärna dalat, och både han och hans fru insåg att paret Piper nu hade det största inflytandet i svensk politik.[24]

Mutförsök från utländska aktörerRedigera

 
Europa år 1700.

Mot slutet av 1600-talet började Europas stormakter visa ett ökat intresse för Danmark och Sverige. I början av 1690-talet hade ett europeiskt allianssystem vuxit fram mellan Frankrike och Österrike,[a] där den sista var lierad med sjömakterna Nederländerna och England. Österrike var vid den här tiden en framväxande stormakt, vilket skapade ett problem för Frankrike som själva ville uppnå dominans på den europeiska kontinenten. I alliansen med Österrike och sjömakterna anslöt sig senare Spanien, Savojen och flera tyska stater. Genom alliansernas växande betydelse drogs därför Norden in i det kontinentala maktspelet. Frankrike strävade efter att skapa en trippelallians med Sverige och Danmark för att förhindra Sjömakterna från att expandera sig i Östersjön, medan Österrike lade hinder på fransmännens inflytande varhelst de ville breda ut sig i. Således syftade både Frankrike och den österrikiska alliansen till att betala svenska ämbetsmän för att kunna styra svenskarna i en viss riktning.[25]

 
Carl Piper (1700) av Peter Schenk.

Flera aktörer försökte ge paret Piper pengar och gåvor för att kunna köpa deras hjälp. Nils Reuterholm gav Piper hundra tunnor havre för att skaffa sig en plats i en planerad ambassad till Nederländerna 1697.[26] Magdalena Stenbock skänkte sina dyrbara örhängen till Christina i utbyte mot att hon skulle övertala Piper till att rekommendera sin svärson Magnus Stenbock till ny överste för Dalregementet.[26] En fransk ämbetsman skrev en memorial om Pipers politiska gärning under åren före och runt 1700 och beskrev honom som lågutbildad och med låg börd, och med en girighet som var känd av både svenskar och utlänningar, vilket franska diplomater ville utnyttja. Men enligt ämbetsmannen hade fransmännen inte tillräckligt med medel för att kunna köpa Pipers stöd, och Piper ska ha använt deras mutförsök till egen fördel genom att berätta för Karl XII att han tackat nej för åtskilliga pensioner och gåvor och ville framstå sig själv som omutbar för kungen. Fransmännen såg en möjlighet att påverka den svenska politiken genom kungens nya krets av rådgivare och gjorde därför flera försök att knyta svenska ämbetsmän till sig. Polus, som ansvarade för utrikesfrågor, tycktes vara fransksinnad medan Piper, som ansvarade för inrikesfrågor, var svårare att beteckna och därför försökte den franske ambassadören d'Avaux att göra honom positivt stämd mot Frankrike. Då det var svårt att träffa Piper personligen försökte d'Avaux gå via Christina och gav henne små presenter, samt agerade för Pipers svärfar Olof Hansson, som både han och Piper hade gemensamma intressen i ett handelsfartyg som hade uppbringats i Frankrike. d'Avaux kontaktade Paris för att få fartyget fritt igen och förklarade för Piper hur man agerade å hans vägnar, och d'Avaux noterade att Piper tydligt uppskattade hanteringen. Piper godtog den här sortens hjälp men avvisade direkta mutor.[27]

Enligt franska arkiv ska Piper, till skillnad från övriga rådsherrar under slutet av 1690-talet, ha erbjudits men avböjt stora summor franska pengar; vid ett tillfälle 12 000 livres. Fortsättningsvis skulle Piper avvisa nya franska pengaerbjudanden. Däremot lät sig Bengt Oxenstierna och hans fru betalas av utländsk makt, i första hand av Österrike, och med tiden kom högt uppsatta medarbetare i det kungliga kansliet att ta emot medel även från England, Nederländerna och Preussen. Detta var ett tecken på att den svenska statsledningen var i stort sett korrupt. Det fanns flera drivkrafter för svenska ämbetsmän att vilja ta emot gåvor. Den nya ämbetsmannaklassen, som Piper ingick i, var grunden för maktutövningen, men ämbetenas inkomster var små i förhållande till vad stora jordegendomar kunde generera. För ämbetsmän som Piper blev därför extrainkomster i form av gåvor och sportler betydelsefulla, och penningsummorna gav också adelsmannen möjlighet att bygga upp en egen förmögenhet för att köpa sig jord. Piper tog emot gåvor och pengar för att utföra tjänster som ämbetsman, men han såg helst att gåvorna kanaliserades via Christina och inte direkt till honom. Piper fick även gåvor efter lyckosamma befordringar både från ämbetsmän och officerare.[28] Paret fick rykten om deras girighet av den gamla adeln, dels på grund av Christinas öppna och centrala roll i affärstransaktionerna och dels för Pipers bakgrund som en lägre adelsman sprungen ur borgerskapet. Hur stor del av Pipers förmögenhet som utgjordes av monetära gåvor är svårt att uppskatta, men parets byggprojekt och jordinvesteringar hade inte varit genomförbara utan stora extrainkomster vid sidan av dem som Piper tjänade från sitt ämbete eller den förmögenhet som Christina fört med i boet.[29][30]

Stora nordiska kriget (1700–1709)Redigera

KrigsutbrottetRedigera

Den 12 februari 1700 inleddes stora nordiska kriget i och med att Polens kung och Sachsens kurfurste August II och hans sachsiska trupper korsade floden Düna och belägrade staden Riga i Livland. Samtidigt med August II:s angrepp beordrade kung Fredrik IV av Danmark sina danska trupper att invadera Holstein-Gottorp, Sveriges bundsförvant vid den här tiden. Ryssland bröt freden först i augusti samma år. I september invaderade ryska trupper under tsar Peter I Ingermanland och inledde en belägring av Narva i Estland.[31] På våren 1700 avreste Karl XII från Stockholm ihop med Piper och det kungliga kansliet, som förvandlades till ett ambulerande fältkansli. Kansliet bestod under början av Piper, Polus, statssekreteraren Samuel Åkerhielm, sekreterarna Johan Fredrik von Schantz och Frans Joachim Ehrenstrahl, kanslisterna Joachim von Düben, Henrik Bunge och Samuel von Hyltéen, samt registratorn Josias Cederhielm och två drängar. Kvar för att leda förvaltningen i Stockholm blev Oxenstierna, Wallenstedt och Fabian Wrede. Under krigets gång reste Piper med en påkostad fältutrustning.[32][33][b]

Kriget med Danmark avslutades med freden i Traventhal den 18 augusti efter att Karl XII landsatte svenska trupper på Själland några veckor innan. Med det danska hotet avvärjt beslutade Karl XII att undsätta den belägrade staden Narva, och i oktober samma år landsteg kungen med sin armé i Pernau i Estland. Under förflyttningen från Skåne till Estland omfördelades kanslipersonalen; Åkerhielm och Polus reste tillbaka till Stockholm, Olof Hermelin ersatte Polus arbetsuppgifter och i efterhand anslöt sig Johan Henrik von Kochen, Joachim von Dittmer och Gustaf Henrik von Müllern. Piper blev med sina 54 år den äldsta i fältkansliet, men det är osäkert ifall Piper ville omge sig av yngre kanslikollegor på grund av deras effektivitet eller för att undvika konkurrens från mer erfarna kollegor.[35] Med Polus hemskickad och Bengt Oxenstierna i defensiven fick Piper själv överta ledningen för fältkansliet och fick därmed en alltmer framskjuten position hos Karl XII, vilket gjorde att flera började betrakta honom som kungens förste minister.[36][37][c] Därmed fick Piper ansvara både för inrikes- och utrikespolitiska statsärenden.[39]

Trots den riskabla marschen från Pernau till Narva höll personalen i fältkansliet hoppet uppe, och när den svenska huvudarmén anlände till Narvas utkanter den 20 november beslutade kungen att omedelbart anfalla den ryska belägringsarmén. Utgången av slaget vid Narva slutade med en stor triumf för svenskarna, och Karl XII beslutade att tillfångata och transportera den ryska arméledningen till olika fångläger i Sverige.[40] Enligt ögonvittnen skulle Piper under slaget ha lett en kavallerichock mot de ryska trupperna och Josias Cederhielm skulle ha samlat ihop krigsfångar.[41][42]

"Dhet feeltes intet att icke Hans Majestät wågade sig femst i spetsen och infann sig på dhe orther hwarest skarpeste rencontrerna föreluppo, men så har dhen god guden honom bewarat, så att icke ett hår på Hans Majestät är wordet skadat."
– Carl Piper, Ur Pipers brev till änkedrottningen Hedvig Eleonora som skrevs några dagar efter slaget.[43]

Den svenska huvudarmén slog vinterkvarter utanför staden Dorpat och det förfallna slottet Lais. Under vintermånaderna ägnade sig Piper med att delta och arrangera kungliga middagar, och när kungen inte kunde delta blev Pipers uppgift att stå värd i kungens ställe.[44] Piper började vid den här tiden få brev med bönor om hjälp från de ryska fångarna och deras anhöriga. En av dessa var den sachsiske generalen Ludwig Nicolaus von Hallart, som påstås ha tillfångatagits av Cederhielm. von Hallart ansåg sig vara hårt behandlad och hans hustru vädjade Piper att tala för hennes man inför kungen. Men han fick inget stöd från Piper då det avslöjades att von Hallart hade smusslat ut ocensurerade brev.[45] Vid slutet av vinteruppehållet bröt armén upp med det preliminära målet att gå vidare mot Ryssland, men Karl XII beslöt istället att gå söderut mot August II:s trupper som hotade Riga. Mot denna kursändring ställde sig Piper och riksrådet i Stockholm, som istället förespråkade en separatfred med August II och försöka få med honom i en allians riktad mot Ryssland. Men kungens mål stod fast.[46][47][48]

Fälttåget i PolenRedigera

 
August II den starke av Louis de Silvestre.

Den 9 juli 1701 korsade Karl XII floden Düna utanför Riga och anföll August II:s trupper, som efter några timmars strid slog till reträtt. Piper följde slaget med kikare från Rigas domkyrkotorn ihop med den franske ministern Louis de Guiscard-Magny.[49][50] Kurland ockuperades och Karl XII planerade att genomföra ett fälttåg i Polen för att utmanövrera August II:s trupper och avsätta honom som polsk kung. Piper och flera andra rådgivare, liksom polska magnater och utländska diplomater, oroade sig för kungens krigsplaner och i synnerhet hans plan på att avsätta August II.[51] Den 22 april 1702 sammanträffade 500 polska adelsmän med Karl XII i Dlogovice väster om Grodno. Förhandlingarna sköttes av Piper, den svenske diplomaten Georg Wachschlager och Hermelin. Förhandlingarna blev dock resultatlösa och Karl XII marscherade mot Warszawa, som intogs den 14 maj.[52] Under sommaren 1702 installerades Piper och kansliet i staden, där polackerna höll baler till Pipers ära.[53] Den 12 juli 1702 avled Bengt Oxenstierna och både Piper och Karl XII utlovade en livslång änkepension åt Magdalena Stenbock. Piper fick efteråt en penninggåva om 500 gulddukater av Magnus Stenbock, som i ett senare brev till sin fru Eva Magdalena Oxenstierna kunde konstatera att "greve Piper är en trogen vän av vårt hus efter salig papas död."[54][55][d] Den 29 augusti utnämndes Piper till Oxenstiernas efterträdare som universitetskansler för Uppsala universitet.[4]

 
Fälttåget i Polen-Sachsen. Strecken visar de svenska förflyttningarna mellan 1700 och 1706.

Under maj och juni arbetade Piper med att övertyga Karl XII att lägga ner sin plan om att avsätta August II och skrev ett memorial som han senare uppläste inför Karl XII i augusti 1702 och lade upp flera argument till varför det vore oklokt att avsätta August II. Hans främsta argument var att det var emot polackernas frihet att avsätta en monark som de av fri vilja hade valt, och ansåg att det alltid skulle finnas andra som förblev August II:s anhängare, vilket skulle vara en anledning till ständig oro. Dessutom skulle de katolska staterna bli uppretade av detta, vilket skulle försätta Sverige i ett svårt läge, och Piper fruktade att ett fortsatt krig mot Sachsen skulle göra så att Sverige dras in i det Spanska tronföljdskriget, som pågick parallellt med det egna kriget. Som alternativ för August II:s avsättning ställde Piper förslaget att göra fredsförhandlingar med August II, då Karl XII var i en position där han kunde diktera villkoren och på så sätt nå en för sig själv och Sverige en ärofull fred, och att i praktiken, menade Piper, skulle August II betraktas som en monark som behållit sin polska krona genom den svenske kungens välvilja och godhet. Dessutom skulle en lyckosam fred ge den svenska armén andrum att kunna ge sig i kast med ryssarna, som hade återhämtat sig och som återigen hotade de svenska Östersjöprovinserna. Piper föreslog olika fredsförhandlingsmodeller; att anlita det kejserliga ombudet greve Franz Ludvig von Zinzendorff som fredsmedlare; att Karl XII skulle bjuda in August II till ett personligt möte; eller att man utnyttjade tyst diplomati genom att föra samtal om utväxling av krigsfångar. Trots Pipers förberedda argument följde inte kungens tankar Pipers linje och avvisade alla hans propåer i ärendet. Ännu in på senvåren året därpå gjordes nya försök från Pipers sida att övertala kungen, men utan framgång. Hemmakansliet i Stockholm följde Pipers linje i att söka fredsförhandlingar och berömde hans memorial.[56]

 
Kung Stanisław I Leszczyński av Ádám Mányoki.

Från den 26 maj 1703 inledde Karl XII en belägring av staden Thorn, som försvarades av en stark sachsisk garnison. Den 28 maj tvingades Piper och kanslipersonalen fly sedan kanonkulor avfyrade inifrån staden förstört de kanslilokaler som fanns inrymda i tält nära stadsmuren. Vid ett senare tillfälle var både Piper och Hermelin nära att bli bombarderade när de under en ridtur tog en genväg och hamnade alldeles för nära stadsmuren. En kanonkula passerade alldeles intill huvudet på Pipers häst men utan att någon i sällskapet kom till skada. Staden kapitulerade till slut den 14 oktober, och Karl XII beordrade att stadens murar och försvarstorn skulle rivas. Svenskarna plundrade staden, och i ett brev från prinsessan Ulrika Eleonora tackade hon Piper för den lista av troféer som han tidigare skickat henne. Några månader senare när Karl XII och huvudarmén slog vinterkvarter i Heilsberg roffade Hermelin, Cederhielm och Piper åt sig stora mängder böcker, som fraktades över till Sverige för att pryda ämbetsmännens privatbibliotek. Piper roffade även åt sig flera porträtt av ermländska biskopar.[57][58] Nyheten om Thorns kapitulation och den svenska arméns oövervinnerlighet spreds runt Europa. Trots sina invändningar drev Piper kungens linje att tvinga polackerna att avsätta August II. I februari 1704 sammanträffade Warszawakonfederationen, där de ditkallade polska riksdagsdelegaterna enhälligt röstade först att avsätta August II och sedan välja den av Sverige handplockade marionetten Stanisław Leszczyński som ny kung. Den nye kungen styrde dock över delar av Polen, då resten av landet och kurfurstendömet Sachsen fortfarande stod under August II.[59]

På hösten 1704 kontaktade svenska diplomater Preussen med vänliga föreställningar, då relationerna mellan Sverige och Preussen varit spända under krigets gång. Bland de som deltog i de intensiva förhandlingarna i Berlin var Piper, Rehnskiöld och den svenska ambassadören i Preussen Johan Rosenhane. Karl XII:s förslag gick ut på att Preussen skulle bevaka gränsen mot väster medan hans armé skulle vända sig mot Ryssland och på så sätt få fria händer i öster samtidigt som August II tvingades stanna kvar i Sachsen. Förhandlingarna gick dock trögt då Preussens kung Fredrik I som motkrav ville ha polska landavträdelser, vilket Karl XII inte ville påtvinga kung Stanisław. Under förhandlingarna insåg därför Fredrik I att Karl XII inte kunde erbjuda något konkret och därför bröt förhandlingarna samman. Preussen skulle dock fortsätta med sin avvaktande politik och skulle i fortsättningen utgöra ett stort hot för Sverige, i synnerhet under deras senare förhandlingar med Danmark och Ryssland.[60]

Vinteruppehållet i RawiczRedigera

I november 1704 slog Karl XII och huvudarmén vinterkvarter i Rawicz i Storpolen, som under kungens vistelse blev ett centrum för svensk politik. Där arrangerades större baler och makserader, där Piper alltid var närvarande och stod återigen för värdskapet ifall kungen själv inte kunde delta. Även utländska sändebud och dignitärer besökte det svenska fältlägret, liksom kung Stanisław Leszczyński och hans familj och polska potentater. I våren 1705 kom även Christina Piper ihop med dottern Charlotta Christina och systern Inga Broméen. Piper fick tusentals brev från hjälpsökande och lobbyister, alltifrån rapporter från Sverige och utlandet till rekommendationer för präster, ämbetsmän, akademiker och officerare. Dessa fick Piper läsa, diarieföra, behandla och, dock inte alltid, besvara. Därför var det flera aktörer som gick via Christina med sina ärenden. Christina försökte hjälpa sin svåger Johan Paulinus Lillienstedt att utnämnas till statssekreterare genom att tala för hans sak till Piper och för diplomaten Nils Lillieroot. Tidigare på vårvintern 1702 hjälpte Christina sin vän Johan Paulin Olivecrantz att få en tjänst genom att skicka en böneskrift till Piper, och Christina ska enligt tidens rykten fått en erkänsla i form av en lämplig gåva eller pengar. Christina var också stundtals budbärare mellan sin man och olika politiska aktörer i Stockholm som hon upprätthöll nära kontakter med, och bad henne sprida nyheter till den grupp av inflytelserika personer som stod familjen nära.[61]

 
Olof Hermelin var Pipers närmaste medarbetare i fältkansliet.

Även andra kvinnor och fruar till de svenska officerarna och ämbetsmännen besökte Rawicz och den polska kungafamiljens residens Rydzyna nära det svenska fältlägret. Flera kvinnor sökte efter en äktenskapspartner i de högsta kretsarna. Christinas syster Inga var en av dem, som tidigt blivit änka efter en borgmästare Broméen som stod högt i kurs hos Piper. Hon var intresserad av generallöjtnanten och diplomaten Arvid Horn, som tidigare var tillfångatagen av sachsarna men som utväxlades med Ludwig von Hallart i mars 1705 och återgick till sin tjänst hos Karl XII. Då det var ett lockande bud för Horn att bli svåger till Piper gifte han sig med Inga den 30 april 1705 i Rawicz. Bröllopsakten ägde rum hos greveparet Piper i närvaro av Karl XII och den polska kungafamiljen. Dagen efter bjöds brudparet och flera officerare, polska och svenska hovdignitärer samt andra höga gäster på en storslagen sjurättersmiddag. Inga och Arvid fick dela bord med greveparet Piper, det polska kungaparet, fursten av Wolfenbüttel och prins Maximilian av Württemburg.[62][63][64] Under sommaren 1705 tog Piper tillfället i akt att infria ett löfte han gett Christina 15 år tidigare om en giftoskänk och morgongåva som anstod en grevinna. Hon gav henne Sturefors slott med alla underlydande gårdar samt 70 000 daler specie som hon skulle kunna leva av i det fall Piper avled före henne. I början av juli avreste Christina med sitt sällskap till Karlsbad i Böhmen för att kurera sin svaga hälsa, och besökte flera andra platser i Tyskland innan hon återvände hem till Sverige.[65]

I början av oktober 1705 befordrades Piper till överstemarskalk efter den nyss avlidne Johan Gabriel Stenbock. Piper blev nu hovets högste chef och lämnade i formell mening sin statssekreterarpost, men skulle enligt kungens order "som tilförende föra direktionen och hafwa högsta inseendet" över fältkansliet. Piper hade hellre velat få posten som kanslipresident, då den blivit vakant efter Bengt Oxenstiernas död 1702, men genom att behålla sina uppdrag vid kungens sida och fortsätta tjänstgöra som fältkansliets chef var hans ställning trots allt ohotad. Svågern Johan Lillienstedt ansågs vara redo för den lediga statssekreterarposten, men till mångas förvåning gick den istället till Olof Hermelin. Hermelin var positivt överraskad över sin nya post, men händelsen var svår att tolka, annat än att han anade att Piper låg bakom detta. Christina och hennes familj lät Piper få reda på att de var missnöjda med hans beslut. Pipers ovilja att befordra sin svåger kan ha haft sin grund i att han inte betraktade hans kapacitet som tillräcklig, men kan också ha varit ett sätt att ställa sig fri i förhållande till de släktingar som i så hög grad tog sig friheten att vilja styra över och genom honom. Christinas roll var främst att föra släkten Törnes talan, inte att i första hand stötta sin make.[66] Då Pipers roll som kunglig rådgivare vilade på hans informella relation till kungen var upphöjelsen för honom inget avgörande i politisk mening. Men i den sociala hierarkin var den mycket betydelsefull för Pipers relation till utländska dignitärer och att Christina fick en ny och starkare position vid hovet i Stockholm, vilket förargade den gamla adeln i hovet som ansåg sig ha förlorat sin sista bastion för den nya tidens förhatliga utnämningspolitik.[67]

Frederna i Warszawa och AltranstädtRedigera

Piper var arkitekt bakom Stanisław Leszczyński kröning, som skedde den 5 oktober 1705 i Sankt Johanneskyrkan i Warszawa. Det hela övervakades av Karl XII och Piper som bägge satt dolda för övriga gäster på den plats varifrån polska kungligheter inkognito brukade följa gudstjänsterna. Strax efter begav de sig bägge i hemlighet till fältlägret i Błonie. Under resten av hösten var Piper en av nyckelpersonerna i fredsförhandlingarna mellan Sverige och Polen, och den 18 november slöts ett avtal om att bägge länderna skulle stödja varandra militärt gentemot Ryssland. Polen ansågs nu som besegrat, men Sverige var fortfarande i konflikt med Ryssland och Sachsen. År 1706 föreslog Piper ett närmande till Preussen för att med deras hjälp få den svenska arméns rygg beskyddat inför ett kommande fälttåg mot Ryssland; ett förslag som Hermelin, med betalning från Preussen, också stödde. Återigen motsatte sig kungen Pipers råd, och argumenterade att Preussen som allianskrav ville få tillbaka Elbing från Polen, vilket han inte ville påtvinga kung Stanisław att avträda.[68]

 
Karl XII och August II i Altranstädt av Johan David Swartz.

I början av juli 1706 bröt den svenska huvudarmén upp från Jarosławicze för att marschera mot Sachsen. Där planerade Karl XII att tvinga August II att avsäga sig rätten till den polska tronen och själv kunna diktera fredsvillkoren. Samtidigt oroade sig Piper för att ett intåg i Sachsen skulle leda till att Sverige skulle inblandas i det Spanska tronföljdskriget, vilket skulle bli en fördel för Ryssland.[69] Den 28 augusti passerades den sachsiska gränsen och den 11 september nåddes byn Altranstädt utanför Leipzig. Då huvudstaden Dresden hotades erbjöd det sachsiska rådet Karl XII fred på hans grundvillkor: att avsätta August II som polsk kung. Från svensk sida var Piper och Hermelin underhandlare gentemot den sachsiska motparten, Anton Albrecht von Imhoff och Georg Ernst Pfingsten. Under förhandlingarna försökte von Imhoff och Pfingsten att modifiera vissa av de svenska kraven, men Piper förklarade att "detta är konungens, min herres, vilja. Han ändrar aldrig sina beslut".[70] Freden slöts den 14 september och hyllades som en stor framgång för Sverige. För Piper och Hermelin fanns en irriterande uppgörelse om att avtalet var tvunget att hållas hemligt av hänsyn till August II, som på goda grunder var livrädd för hur tsar Peter I skulle reagera, vilket betydde att Pipers och Hermelins roll i framgången inte kunde synliggöras. När det slutligen blev dags att tillkännage fredsavtalet var Piper angelägen att han skulle bli den förste att skriva till Sverige i ärendet, och beordrade att all annan post skulle hållas inne till dess att hans brev redan var på väg till Sverige. Ulrika Eleonora rapporterade till Piper att hon fick budet den 22 december. Hermelin påpekade att Piper var prestigelysten och ville stå ensam i rampljuset.[71]

Efter mer än sex år i fält började Piper känna sig sliten och led av besvärliga krämpor som försvårade hans tunga arbetsbörda. Han övervägde att begära tillåtelse att resa hem, men när Christina fick besked om detta reste hon med kort varsel ner till Tyskland för att övertala honom om att stanna där makten var. Samtidigt passade Christina på att få sin bror Olof Törnflycht att få en befordran till ceremonimästare vid hovet. Piper hade dock inga höga förväntningar om sin svåger och ville därför inte stödja honom. Hermelin befarade att en av Christinas anledningar till sin resa till Altranstädt var för att bevaka svågern Johan Lillienstedts intressen om att göra honom till statssekreterare.[72][73]

Hovlivet i Günthersdorf och AltranstädtRedigera

 
Slottet i Altranstädt i Sachsen, Tyskland.

Under hösten och vintern 1706 och 1707 inkvarterades Piper och kansliet i en herrgård i byn Günthersdorf några kilometer från Altranstädt där Karl XII hade sitt högkvarter på slottet. I bägge orter utvecklades på samma sätt som tidigare i Rawicz och Warszawa ett rikt hovliv. Altranstädt blev under svenskarnas vistelse en eftertraktad plats för de stater som ville söka allians med Sverige antingen på ett privat eller ett större nationellt. Efter nyåret 1707 fick Karl XII besök av kungarna August II och Stanisław Leszczyński, kardinalen av Sachsen-Zeitz liksom dess regerande hertig och hans bror, hertigarna av Sachsen-Merseburg, Sachsen-Gotha och Holstein-Gottorp samt fursten av Anhalt-Zerbst med sin son. Dessutom fick det svenska fälthovet besök av diplomater från Frankrike, England, Nederländerna, Österrike, Danmark och ett flertal mindre furstendömen. Piper var nu så pass eftertraktad att han endast tog emot de allra högst uppsatta ledarna eller diplomaterna från välsedda länder. Vissa ämbetsmän och utländska sändebud började också notera att Piper oftast var på dåligt humör och hans krav på underdånighet från omgivningen gjorde honom alltmer högmodigare och förolämpande ju längre tiden gick. Anledningen till hans beteende kan ha varit av flera faktorer; exempelvis hans höga ålder (59 år), att hans råd i utrikespolitiska frågor föll för döva ören eller att han inte kunde njuta av allt det materiella överflöd som han och Christina skapat i Sverige.[74]

"Jag kan ej säga att jag står väl till hos Piper; som gubben är överhopad med sysslor utan återvändo, och eljest ej av det blidaste folket, så är Piper gemenligen sur och ej synnerligen god att vedfås. De som har känt greven länge säger att han är svårare att komma till rätta med och högmodigare än förr; det är visst att man aldrig kan nog uppvakta gubben. Icke dess mindre händer väl ofta att ens uppvaktning är misshaglig, så att man föga vet hur man ska ställa sig; uti allt detta går jag oxevägar och gör mig varken för mycket eller för litet brådska."
Nils Reuterholm, Ur Reuterholms brev till sin gode vän Jakob Cronstedt.[75]

I slutet av april 1707 fick Piper i Günthersdorf besök av drottning Anna av Storbritanniens särskilda sändebud, den beryktade engelske generalen John Churchill, hertig av Marlborough. Marlboroughs mål var att träffa den svenska statsledningen för att försöka få Karl XII och hans armé att lämna Sachsen och vända sig mot Ryssland då svenskarna försvagade Österrikes möjligheter att bekriga fransmännen. För att vinna över Piper på sin sida ska Marlborough ha erbjudit honom en årlig pension på 1 500 pund sterling som skulle betalas i förskott, men som Piper avvisade. Men efter att Marlborough hade uppvaktat Christina i samma ärende ska Piper ha ändrat sin inställning och godtagit erbjudandet, men såväl Christina som Piper förnekade detta bestämt. Däremot medgav Christina och senare Piper att hon tackat ja till ett par vackra örhängen som hertigen erbjudit henne. Mötet mellan Piper och Marlborough kom i eftervärlden därför tolkas som att hertigen genom mutning förmådde Piper att övertala Karl XII till att invadera Ryssland. Men oavsett om Piper accepterade pensionen eller inte verkar det som om den aldrig betalades ut, och betalningen hade ändå varit överflödig då Piper delade engelsmännens inställning om att Karl XII borde rikta sin uppmärksamhet mot Ryssland.[76][77]

År 1707 utgjorde höjdpunkten på Pipers politiska karriär och han överöstes av brev från prinsessan Hedvig Sofia och änkedrottningen Hedvig Eleonora som manade honom att utnyttja sitt inflytande hos Karl XII. Pipers närhet till kungafamiljen gjorde att dess medlemmar återkommande lovade att bevisa honom och hans familj "någon civlité" eller "någon reconnaissance" när möjlighet gavs, antingen via gåvor eller i andra fall gentjänster. Även utländska kungligheter som Catharina och Dorothea av Pfalz, Amalia av Wolfenbüttel och drottning Katarina Opalinska ville hålla sig väl med Piper. Andra gick via Christina för att få Pipers hjälp. Christinas möte med sin make följdes med intresse av Hedvig Eleonora och prinsessan Ulrika Eleonora; den sistnämnde ville påminna Piper om några ärenden som borde skyndas på, som exempelvis att befordra Joakim von Düben till kanslisekreterare. Hedvig Eleonora hoppades få hjälp via Christina då hon kritiserade Piper för att han inte skriver till henne så ofta, fastän hon också var väl medveten om hans upptagenhet. Christinas dagar fylldes med möten med allehanda personer som ville nå lyckan hos hennes svåråtkomlige make. Karl XII tillhörde dem som inte behövde slåss för Christinas tid, och omgivningen antog att kungen noga intervjuade henne om Sveriges tillstånd.[78]

 
Minnesmärke över Karl XII:s vistelse i Altranstädt.

En annan uppgift för Christina var att hitta en make till sin yngsta syster Anna Maria Törnflycht. På väg mot Altranstädt hade Christina och Anna Maria redan i staden Halle mötts av en stor delegation med en grupp män som försökte vinna Anna Marias hand. Då äktenskapsfrågan utgjorde ett par månader i våren 1707, vilket gjorde den utdragen, tilltvingade Piper och Christina att Anna Maria skulle bestämma sig. Valet föll på generalmajoren Johan August Meijerfeldt, som tillhörde en av kungens mest betrodda officerare. Bröllopet firades i Günthersdorf den 30 maj och bevistades av Karl XII och Stanisław Leszczyński.[79] I augusti påbörjade Christina sin hemresa och enligt ögonvittnen åtföljdes hon till Leipzig av sin make, prins Maximilian och ett antal ryttare. I sin konvoj av tio karosser tog hon med sig rikligt med gåvor som Piper avstått från för att istället överlåta dem åt sin fru.[80]

Fälttåget i RysslandRedigera

Karl XII:s beslut att gå mot Sachsen hade inte varit i linje med den utveckling som Piper velat se. Han var oroad för att Sveriges gränser skulle lämnas obevakade och utsatta för ryska anfall, och att Karl XII:s vistelse i Sachsen skulle provocera sjömakterna och Österrike till att mobilisera sina arméer mot Sverige. Piper hade istället föreslagit att anfallet mot Sachsen skulle istället ha anförts av Rehnskiöld eller någon annan general, medan kungen borde stanna kvar i Polen för att hjälpa kung Stanisław med att stabilisera sin position. Pipers närmaste kollegor uppfattade att han var rädd för att Karl XII skulle komma på andra tankar ifall han gick in i Sachsen och beslutade att stanna kvar där. Piper såg Ryssland som det största hotet mot det svenska riket och ansåg att allt annat var bisaker. Men hans argumentering var verkningslös och han fick inget gehör för någon av sina anförda punkter. Piper fick rätt i sitt antagande att attacken mot Sachsen förde med sig nya anspråk från kungen, då han 1707 förhandlade med kejsaren Josef I om att denne skulle garantera religionsfrihet för den protestantiska befolkningen i Schlesien, viljet senare ledde till Altranstädtkonventionen den 1 september 1707. Piper var skeptisk till dessa utdragna förhandlingar och varnade kungen att inte spänna sina protestantiska fordringar alltför högt, men han fick återigen finna sig i kungens beslut.[81][82]

För Piper och andra utgjorde ryssarna i första hand ett hot mot de svenska Östersjöprovinserna och han förespråkade att den svenska armén borde marschera dit, då provinserna utgjorde viktiga militära stödjepunkter för svensk handel i Östersjön och att jordbruket i Livland var viktig för Sveriges försörjningsläge. Målet för Piper och hans kollegor var att säkra kontrollen över Östersjöprovinserna för att därefter sluta fred. Men kungens strategi var att Ryssland skulle slås i grunden och därför ville han inte besegra den ryska armén i Baltikum, utan istället ville han marschera rakt mot Moskva, det ryska rikets hjärta. Piper var återigen skeptisk till kungens strategi och både han själv och omgivningen häpnade för kungens våghalsiga fälttåg mot Rysslands hjärta.[83][84]

"Gud wet, att jag blifwer rätt ängslig, när jag tänker på wårt wäsende här, kongen spänner bågan så högt uti all ting, så at man fruchtar at alt på en gång brister. Här hiälpa inga förstälningar mera! Greve Leijonhufwud gir sig öfwer. Han säger sig aldrig hafwa kunnat tro, hwad han sedt ock hördt. Greve Piper wiser sig oftta så ledsen, at han säger reent ut, at han eij länger kan holla ut."
– Olof Hermelin, Ur Hermelins brev till ämbetskollegan Samuel Barck daterat 24 januari 1708.[85]

Under 1708 trängde den svenska armén in i östra Polen. Avstånden mellan fältkansliet och Sverige växte för var dag, och svårigheten att kommunicera med Sverige skapade oro bland kanslipersonalen. Sommarvädret 1708 var ogynnsamt och förhalade den svenska arméns förflyttningar. Piper färdades i en täckt vagn med kungen och när tillfälle fanns övernattade han hos lokala adelsmän. Han beklagade de ogynnsamma omständigheterna med svårframkomliga vägar och sjukdomar som spreds bland soldaterna. Kungen var vid denna tid mycket tystlåten och tankfull och öppnade sig för Piper om att skicka ett brev till Peter I och utmana honom på tvekamp. Men han avråddes bestämt av Piper, som påpekade att tsaren aldrig skulle ställa upp och att ett sådant anbud skulle fläcka kungens goda rykte. Kungen följde Pipers råd och slog idén ur hågen.[86] Den 11 september 1708 befann sig den svenska armén vid den polsk-ryska gränsen och på senhösten gick svenskarna in i ryskt territorium. Mot december 1708 kom en hård vinter som drabbade hela Europa, och under Julen skulle tusentals svenska soldater duka under för den bitande kylan. En av dem som drabbades var Pipers unga kusin Gustaf Abraham Piper som tvingades amputera delar av hans fötter. Piper såg till att Gustaf Abraham fick den hjälp som fanns att få. Gustaf Abraham överlevde vintern 1708, men två av hans bröder omkom det året.[87]

"Fälttåget är så besvärligt och vårt tillstånd så ömkligt, att ingen kan beskriva, ej heller tro ett sådant elände."
– Carl Piper[88]

Under fälttåget pågick en allvarlig motsättning mellan Piper och Rehnskiöld. Deras spänningsförhållande hade pågått sedan den svenska arméns inmarsch i Sachsen och som enligt omgivningen uppfattades som en maktkamp mellan arméns främste militär (Rehnskiöld) och arméns främste civile befattningshavare (Piper) om inflytandet hos kungen. Rehnskiölds handlingslinje sammanföll med kungens offensiva planer, vilket Piper under krigets gång ville förhindra genom att försöka övertyga kungen att inte göra riskfyllda företag. Motsättningen mellan dem båda, i kombination med deras hetsiga temperament och höga tankar om sin egen kompetens, gjorde att de inte kunde resonera med varandra utan en mellanhand, oftast generalkvartermästaren Axel Gyllenkrok.[89][90]

Mot bakgrund av den svenska arméns svårigheter gjorde Piper ett nytt försök att styra om i kungens strategi. Han föreslog att man temporärt skulle gå närmare floden Dnepr för att kunna underlätta brevutväxlingen till och från Polen och samtidigt få in fler trupper, specifikt det lätta polska kavalleriet som Piper särskilt eftersträvade. Men Karl XII uppfattade att denna manöver skulle uppfattas som en reträtt, vilket bara skulle stärka ryssarna. Piper fick dock medhåll av kungens bundsförvant i fälttåget och en före detta tjänare till Peter I, kosackledaren Ivan Mazepa, som menade att kungens plan att driva den ryska huvudarmén ur Ukraina var farlig. Men kungens mål var att söka upp den ryska huvudarmén och besegra den. Marschen gick mot den befästa ryska handelsstaden Poltava, som Karl XII valde att belägra.[91] Under en rekognosering den 17 juni 1709 hade Karl XII sårats svårt i foten och kunde därför inte som brukligt var föra befälet, och underrättelser om detta verkade ha gjort tsaren böjd att våga ett fältslag. Den 22 juni fick Karl XII besked om att inga förstärkningar från Polen eller Sverige inte var att vänta, och Piper ihop med Gyllenkrok förordnade därför att armén borde marschera tillbaka över Dnepr mot polskt territorium.[92] Trots sin skada ville Karl XII inte försumma ett tillfälle att ta upp striden med tsaren. I ett krigsråd den 27 juni ihop med Piper, Rehnskiöld och överste Gustaf Henrik von Siegroth beordrade kungen att armén skulle gå till anfall, och i stridsplaneringen utsågs Rehnskiöld till överbefälhavare. Piper skulle under den kommande drabbningen medfölja Karl XII, som skulle följa striden buren på en bår.[93][94][95]

Det avgörande slaget vid Poltava den 28 juni slutade med en katastrof för Karl XII och den svenska armén.[e] Medan striderna rasade låg Piper och sov under ett träd vid svenskarnas samlingsplats vid Maloje Budisjtje. När ryska soldater var på väg mot Piper väckte Hermelin honom och bad honom att fly därifrån. På slagfältet hade det utbrutit kaos och ryssarna ställde till med en massaker mot de retirerande svenska trupperna. Piper tog en häst och var nära på att rida rakt in bland ryssarnas trupper innan han blev varnad av en svensk officer. Han stötte senare på Rehnskiöld och frågade honom var kungen befann sig, och samtidigt föreslog för fältmarskalken att han måste få de flyende trupperna till stånd, varpå Rehnskiöld besvarade endast med meningen "Alles ist verloren" (Allt är förlorat). Båda stötte senare på Gyllenkrok, som undrade vad man skulle ta sig till. Alla tre red sedan åt var sitt håll.[97][98][99][100][101] Piper irrade omkring på fältet utanför Poltava för att ta sig tillbaka till trossen och åtföljdes av Dittmer, von Düben, majoren Johan Behr, krigsfiskalen Caspar Lampa och hovpredikanten Jöran Nordberg. Då de var vilsna föreslog Piper att de skulle bege sig till Poltava för att ge sig som fångar. Kommendanten Kelen tog hövligt emot dem och en rysk statssekreterare förde Piper till furst Alexander Mensjikovs tält i det ryska högkvarteret.[102][103] Han blev väl mottagen av fursten själv och i tältet påträffade han Rehnskiöld, prins Maximilian och en rad andra tillfångatagna officerare. Senare stötte Piper även på generalmajoren Ludwig von Hallart, som i berusat tillstånd anklagade Piper för den behandling och den hårda arrest som han utsattes för i Sverige. von Hallart lugnade ner sig först när Mensjikov och fältmarskalken Boris Sjeremetev trädde emellan.[104][105] Sjeremetev bjöd Piper på en aftonsupé och upplät sitt sovtält och sin säng till Piper, samt erbjöd ett mindre handlån på 1 000 dukater.[106] Pipers tillfångatagande sågs som en stor triumf för ryssarna och det påstås att Peter I själv utbrustit att "Piper ska också få göra fullt skäl för namnet".[107]

Fångenskapen (1709–1716)Redigera

FredsförhandlingarRedigera

Den 29 juni bad Piper om hjälp att få tillbaka sitt bagage som han antog redan hade tagits hand av ryssarna. Hans bagage identifierades men hade fullständigt plundrats av Mensjikov och hans uppvaktning. Även hans bästa hästar och hjulen från hans vagn hade tagits som byte. Senare anlände Pipers svåger, generalmajor Meijerfeldt som sändebud från Karl XII med anhållan att få tala med Piper.[108] Piper vaktades hårt och tilläts inte tala med sina medfångar, men för Meijerfeldt gjordes ett undantag först efter att Piper gick med på att den ryske rikskanslern Gavriil Golovkin och underkanslern Peter Sjafirov övervakade mötet. Meijerfeldt förde med sig order från kungen om att Piper skulle förhandla fram ett fångutbyte och inleda fredsförhandlingar. Omedelbart påbörjades en diskussion om dessa frågor. Ryssarna ville att fångbytet skulle ske individuellt mellan fångar av liknande rang vilket kom som ett hårt slag för Piper då de ungefär 1 500 ryska fångarna i Sverige bara skulle kunna frigöra en bråkdel av de svenska krigsfångarna. Ryssarna var mer intresserade av fredsfrågan, men Piper tvekade då han menade att han saknade tillräckliga instruktioner för att kunna förhandla. Ordväxlingen kring frågan hetsades av att Golovkin menade att det svenska förhandlingsläget inte var det bästa och att ryssarna hade starka allierade på sin sida, men Piper replikerade att Sverige fortfarande hade styrka och pengar nog att fortsätta kriget och att kungen inte skulle acceptera några landavträdelser. Samtalet och den hätska stämningen avbröts av tsaren själv, vars hand Piper lät kyssa utan att ett ord utväxlades dem emellan.[109]

Efter att Karl XII passerade Dnepr gick han in i turkiskt territorium och slog sig ner i staden Bender. Det första brevet till Karl XII från Pipers fångenskap var ett dikterat krav från Peter I som föreslog ett byte mellan Mazepa och Piper. Piper blev väldigt upprörd över detta förslag, då han ansåg sig själv som en trogen tjänare för sin kung och jämfördes med en person som av ryssarna ansågs som den värsta förrädaren. Utväxlingen kom dock aldrig till stånd då Karl XII avvisade förslaget helt, och när Mazepa dog den 2 oktober 1709 blev frågan fullständigt inaktuell. Den 13 juli kallades Piper till nya fredsförhandlingar. Den 16 juli skickades kanslisekreteraren Cederhielm till Stockholm på tre månaders permission för att vidarebefordra brev, och genom honom hade Piper möjlighet att framföra synpunkter och förslag utan rysk censurering. Piper läste igenom de ryska fredskraven, som han snabbt avfärdade och krävde att dessa skulle lindras då risken var att de snarare skulle uppnå motsatt effekt än den önskade. Ryssarna stod på sig och ansåg att de ryska fångarna i Sverige behandlades för hårt, och de begärde att Piper skulle skicka ett brev till riksrådet i Stockholm och berätta väl de svenska krigsfångarna behandlades av ryssarna. Piper vägrade att skriva brevet och anförde att de ryska fångarnas missnöje i Sverige är obefogat och att de haft större frihet än de borde ha, samt att han fick veta från tidigare svenska fångar att dessa inte hade behandlats väl och krävde att de nya fångarna måste utvärdera själva så fort de placerades utanför tsarens åsyn. Pipers samarbetsovilja togs illa upp och han tvingades falla till föga. Tillsammans med Rehnskiöld och de övriga tillfångatagna generalerna skrev Piper ett brev till Sverige med en begäran om att de ryska fångarna i Sverige skulle få en lindrigare tillvaro samt en försäkran om att de svenska fångarna behandlades mycket väl. Meijerfeldt fick uppdraget att framföra de ryska fredsvillkoren inför Karl XII, som ryssarna hade lokaliserat tre veckor efter slaget vid Poltava.[110]

Vistelsen i Kiev och triumftågRedigera

Den 20 juli beordrades Piper att bryta upp och följa med tsaren och dennes ministrar på en sex dagar lång resa till Kiev. Med sig hade Piper den personal vid kansliet som delade hans fångenskap, svågern och ryttmästaren Michael Törnflycht, Jöran Nordberg samt en uppsättning tjänare. Sällskapet inkvarterades i Kievs fästning där de spärrades in utan möjlighet att röra sig fritt. Under vistelsen i Kiev blev han kallad till flera förhandlingar med Golovkin och Sjafirov, och hade även sitt första längre samtal med Peter I, där de diskuterade om svenskarnas relation till Mazepa. Piper ville ge tsaren korta och korrekta svar till dennes frågor för att inte väcka tsarens obehärskade raseriutbrott, med vetskapen om att han själv inte stod särskilt högt i kurs. Under oktober och november fick Piper återkommande rapporter om de svenska fångarnas miserabla förhållanden på olika håll, samt om vissa svenskar som gjort uppror eller försökt rymma. För de flesta rapporterna kunde Piper inte uträtta något, men för de meniga soldaterna i hans närhet förhandlade han med Kievs vojvod och lyckades få fram en del medel för dem.[111]

 
Samtida illustration av det ryska triumftåget i Moskva den 23 december 1709.

Efter fyra månaders vistelse i Kiev fick Piper den 27 november order om omedelbar avresa mot Moskva. Tre dagar senare kunde Piper och hans sällskap påbörja sin resa, och den 5 december kom man fram till den första ryska staden, Zensk. Sex dagar senare beordrades sällskapet att göra ett kortare uppehåll, då Piper blivit sjuk av matthet och på grund av sin ohälsa fick han tillåtelse att vila ett par dagar. Den 15 december fortsatte sällskapet sin resa, och några dagar senare anlände dem till en av tsarens gårdar utanför Moskva. Där anlände senare Cederhielm och fick ansluta till Piper. Från Cederhielm fick Piper mer information om läget i Sverige och hur nyheten om den svenska arméns förlust och tillfångatagande tagits emot där. Piper fick från riksrådet relativt fria händer att agera kring fångutväxlingen, men fick uppmaningen att prioritera de officerare som tillfångatagits vid Poltava, och angående fredsförhandlingarna fick Piper i uppdrag att förhandla fram formerna men inte innehållet. Under sin tid i gården blev relationen till Peter I allt känsligare, då Piper i samband med sin sjukdom råkade stöta sig med honom efter att han tackade nej till tsarens erbjudande att skicka över sin livmedikus.[112]

Den 23 december anordnade Peter I ett stort triumftåg över segern vid Poltava i Moskva. Krigsfångarnas tåg som omfattade omkring 20 000 svenska soldater ställdes upp i rangordning, där Rehnskiöld och Piper gick sist i tåget. Bakom Piper marscherade Preobrazjenskijregementet framför tsaren själv. Marschen gick genom sju triumfportar bemålade med teman från slaget vid Poltava, och Piper och generalerna deltog i tsarens ätande och drickande medan de svenska soldaterna och underofficerarna tvingades stå stilla i den isande kylan utan mat och dryck. När marschen var över försågs Piper och generalerna med slädar som tog dem till gården Posolskij Dwor där främmande ambassadörer fick sitt tillfälliga logi. Piper tvingades dela kammare med både Rehnskiöld och general Adam Ludwig Lewenhaupt, men efter klagomål fick han löfte om en bättre bostad efter julhelgen. Under helgen tillbringade Piper med furstliga samkväm på kvällarna hos Mensjikov i dennes palats i närvaro av tsaren, och på nyårsdagen bjöds han över för att se på fyrverkeriet. Några dagar senare kunde Piper ihop med Rehnskiöld flytta in i ett ståndsmässigt hus som tidigare tillhört tsarens före detta svåger Avram Lopuchin.[113][114][115][116]

Fångförvaltning i MoskvaRedigera

 
Fältmarskalken Carl Gustaf Rehnskiöld var Pipers närmaste medarbetare i det svenska förvaltningskontoret i Moskva. Målning av David von Krafft.

De ryska myndigheterna godkände skapandet av en svensk exiladministration som hade som uppgift att tillvarata de svenska krigsfångarnas intressen och föra deras talan.[114] Piper stod tillsammans med de överlevande i kansliet som ett slags garant för att detta skulle skötas professionellt.[117] Piper fick under första tiden behålla sin personal hos sig under den första tiden, som bestod av sekreterarna von Düben, Cederheilm och Ulrik Christian Frölich samt kanslisten Dittmer och kopisten Leonard von Klinckowström. En central person som saknades var Hermelin, som efter slaget vid Poltava hade försvunnit av mystiska omständigheter. Vid sidan av Piper stod även Rehnskiöld, som var för sig var en tillgång för alla svenska krigsfångar men som tillsammans utgjorde ett problem. Under samma dag som de båda flyttade in i Lopuchins hus åt de middag tillsammans med några svenska officerare. Deras samtal under middagen kom att handla om händelserna vid Poltava, och Piper ska ha kritiserat Rehnskiölds ledarskap under slaget och hävdade att det var Rehnskiölds fel att det gick illa för den svenska armén. Pipers förolämpande uttalande gjorde att Rehnskiöld for ut mot honom. Lewenhaupt och Gyllenkrok gick emellan dem och sällskapet bröt upp. Några dagar senare kom Lewenhaupt att föreslå, först för Piper och därefter för Rehnskiöld, att de borde försonas så att deras fientliga förhållande inte skulle gå ut över de övriga svenska officerarna. Rehnskiöld och Piper kom inför närvarande generaler och överstar överens om att de skulle lägga fiendskapen åt sidan.[118][119][120]

Den första tiden skötte Piper och hans kansli sitt arbete i Lopuchins hus, som bestod av att skriva brev till myndigheter och beslutsfattare, renskriva utkast och förteckna alla utgångna och inkommande skrivelser, skapa ett arkiv för alla inkommande och koncept till utgående handlingar, samt göra bokföring över de medel som fanns till förfogande och de medel som skulle utbetalas i form av löner eller understöd, vilket var viktigt för de svenska officerarna så att inte dessa skulle lockas att ta anställning hos ryssar eller tjäna den ryska staten.[121] Piper tog också emot representanter för svenska fånggrupper och lyssnade till deras klagomål eller problem. Brev till tsaren och ryska makthavare skulle undertecknas av honom och Rehnskiöld. Piper såg också till att de svenska krigsfångarna inte skulle övergå till den rysk-ortodoxa läran och bildade därför ett konsistorium i Moskva som skulle ha ansvar för de omkring 60 prästerna som fanns i fångenskapen och upprätthålla den lutherska religionen. Prästerna var dock inte tillräckligt många och hade begränsade medel för att ta hand om det stora antalet krigsfångar som spreds runt i det ryska riket. Detta fick Piper att skrapa ihop och föra vidare medel till prästerna, samt prästvigda magistrar och tillåta lekmän på avlägsna platser att hålla predikan. Även om Piper inte direkt var inblandad i konsistoriets arbete kom han ofta att lägga sig i deras ärenden, främst med att skapa endräkt då de svenska myndigheterna i Ryssland hade begränsade möjligheter att agera med kraft gentemot de svenska krigsfångarna, och Piper ansåg att en mer pragmatisk inställning var nödvändig.[122][114][123]

För att stävja dispyter mellan svenskar och upprorsförsök mot ryssarna tillsattes en svensk krigsrätt, och vid upprepade gånger var Piper tvungen att försöka ingripa när svenska fångar misshandlats eller rentav mördats av ryssar. Vid sådana tillfällen kontaktade Piper de ryska rättsmyndigheterna. Piper upptog stora delar av sin tid med att fördela resurser för de mest nödlidande av de svenska fångarna, som förflyttades åt olika håll vilket medförde problem för de fattigaste av fångarna. Flera fångar var dessutom sjuka eller skadade, antingen till följd av amputeringar eller stridsskador under fälttåget. Under flera år vände sig flera fångar till Piper med önskemål och böner, och Piper försökte hitta ekonomiska medel, skicka fältskärer och sammanträffa med ryska ledare för att lindra fångarnas lidande. Liksom prästerna rådde det brist på fältskärer, och böner om medicinsk hjälp inkom återkommande från svenskar runtom det ryska riket.[124] Piper fick dock rapporter om hur flera fånggrupper krympte stadigt på grund av hunger, hårt arbete och sjukdomar.[125]

Under vårvintern 1714 noterade Piper och Rehnskiöld att de fick penningmedel för 2 000 fångar, men att summan utgjorde endast sex till sju riksdaler per person efter två års utebliven lön. De svenska fångarnas situation förvärrades av att Finland hade ockuperats av ryska trupper, vilket gjorde att antalet fångar i Ryssland successivt fylldes på med tillfångatagna soldater från den livländska och svenska fronten, vilka förvaltningskontoret i Moskva måste försörja. Piper ansåg att det var viktigt att han och övriga i ledningen axlade sitt ansvar för att hålla modet uppe, och hans och Rehnskiölds enhet utåt var ett led i det som kan ses som ett moraliskt ledarskap. När de fick rapporter om osämja mellan svenskar i Tobolsk och i Kazan försökte de lösa tvisterna med försoning och överseende. I augusti 1714 fick Piper nyheter om att Karl XII tagit sig från Turkiet och anlänt till Sverige, vilket öppnade nya möjligheter att få stöd för sina äskanden om medel. Den 14 december 1714 skrev han ett brev till kungen där han understryker att fångarna mycket väl förstod att medlen var knappa i Sverige men förväntade sig ändå att kunna få ta del av kungens smulor.[126]

Utebliven fångutväxlingRedigera

 
Carl Piper av Martin Bernigeroth.

Under hösten 1710 uppstod en möjlighet till utväxling både för Piper, Rehnskiöld och Lewenhaupt. Piper godkände ett förslag som gick ut på att han själv skulle växlas mot prins Alexander av Imeretien. I slutet av september reste Piper ihop med Rehnskiöld och Lewenhaupt från Moskva mot Sankt Petersburg, dit de anlände den 4 oktober. Utväxlingen gick dock snett då Piper opponerade att det var ett ojämlikt byte att han skulle bytas ut mot en fursteson, och att flera svenskar borde komma loss i utbytet mot en prins. Ryssarna å sin sida spädde på med kravet att också generalen Ivan Trubetskoj skulle ingå i utbytet mot Piper och att svenskarna kunde få loss överste Gideon Fock. Piper betraktade det som ett dyrt byte för svenskarna, men han varnades av ryssarna att han redan låg illa till och att tsaren skulle ta mycket illa upp om han kontrade. Svenskarna avvisade även andra ryska krav, som att Lewenhaupt skulle bytas ut mot furst Jakov Fjodorovitj Dolgorukov och att både han och Rehnskiöld skulle inlämna en skriftlig försäkran om att de aldrig mer skulle tjäna Karl XII. Förhandlingarna drog ut på tiden och jul och nyårsafton förflöt utan att förhandlingarna ledde någonvart. Den 2 januari 1711 firades det ryska nyåret och Piper bjöds på middag hos furst Mensjikov och kunde sammanträffa med flera ryska adelsmän, diplomatiska sändebud från Danmark, Sachsen och Tysk-romerska riket, hertigen av Kurland samt av Peter I själv. Två dagar senare påbörjades resan tillbaka till Moskva, då utväxlingen blev inställd.[127]

Piper nämnde själv aldrig någon besvikelse över den misslyckade utväxlingen, men det var inte med någon glädje för honom själv, Rehnskiöld och Lewenhaupt när de återsåg Moskva och fick veta att Lopuchins hus inte längre stod till förfogande, vilket tvingade dem att inkvarteras i ett gammalt och förfallet hus. Piper återtog sitt arbete med de svenska fångarna och försökte skaffa mer hjälp från myndigheterna i Sverige. Med tiden kom Piper och Rehnskiöld inse att riksrådet, Statskontoret och Kammarkollegium i Stockholm inte förmådde hjälpa de svenska krigsfångarna tillräckligt. Därför skärpte de tonen mer och mer i sina gemensamma skrivelser. I februari 1713 beklagade sig Piper över att en växel på 20 000 daler silvermynt som han hade dragit på Christina inte betalats av Statskontoret, vilket tvingade henne att ta lån mot ränta motsvarande halva summan och sälja Pipers värdefulla guldmedaljer och andra guldföremål. Piper konstaterade att hans fru inte längre kunde lösa några växlar och att han själv inte kunde ta ur egna medel för att stödja särskilt utsatta fångar, vilket han stundtals gjort förut. Den 20 maj skrev Piper och Rehnskiöld en gemensam skrivelse till Kammarkollegium och beklagade sig på kollegiets hårda administrativa krav på den svenska fångförvaltningen och på den ineffektiva svenska byråkratin. Pipers och Rehnskiölds utbrott gjorde dock ingen verkan och trots påstötningar och förslag från Pipers sida tvingades dem lösa ut stora paket till dryga kostnader.[128]

Livet i fångenskapenRedigera

Relationerna till de ryska ledarna förändrades genom åren. Tidigare hade Piper och Rehnskiöld mestadels skriftlig kontakt med Peter I, medan de direkta mötena glesnade med tiden. Pipers betydelse i relation till tsaren, liksom hans politiska betydelse, minskade när fredsfrågan inte längre var aktuell. Tsarens förhållande till Piper förblev frostigt, och efterhand fick Piper färre tillfällen att träffa centralt placerade ryska beslutsfattare. Mer kontinuerliga kontakter hade Piper med Golovkin och Sjafirov, som Piper ofta kallades till och förhandlade med under de första åren i fångenskap. En annan person som Piper var i kontakt med var furst Matvej Gagarin, som var guvernör över Sibirien. Av okända skäl uppträdde Gagarin ofta generöst och välvilligt mot svenskar som skickats till Sibirien, vilket Piper vid upprepade tillfällen tackade honom för.[129][f]

Tiden efter Poltava kom Piper att skäras av från utövandet av politisk makt i Sverige. Breven mellan honom och den svenska statsledningen censurerades, och ny utrikespolitisk rådgivare blev statssekreteraren von Müllern som tillhörde kungens kanslipersonal i Bender. Piper uppehöll dock vissa uppdrag fram till sin död. I formell bemärkelse var han fortfarande hovets högste chef, dock att hovmarskalken Nicodemus Tessin skötte Pipers arbetsuppgifter i Stockholm och i Bender hade kungen en egen hovchef. Som universitetskansler försökte han så långt var möjligt bidra till Uppsala universitet och korresponderade flitigt med ärkebiskopen Haquin Spegel som höll ögonen på universitetsledningen. Pipers korrespondens med Christina skedde på tyska och breven passerade den ryska censuren innan dessa släpptes vidare, vilket är anledningen till att dessa var huvudsakligen formella till sin karaktär och handlade mestadels om ekonomiska angelägenheter. Privata ämnen utelämnades då bägge var ovilliga att riskera att värdefull information skulle hamna i ryssarnas händer. Ibland kunde Christina skicka kläder och brännvin till Piper och fungerade ibland som mellanhand mellan förvaltningskontoret i Moskva och myndigheter och privatpersoner i Stockholm.[131]

Under fångenskapen i Ryssland kunde Piper hålla sig med en stor uppvaktning. Jöran Nordberg fungerade som huspräst, fältskären Grass var i praktiken Pipers personliga livmedikus och hans hovmästare Hindrich Vinhagen fungerade som en slags kurir. Dessutom hade han flera lakejer som bistod honom i hans dagliga uppehälle och egna hästar och egen vagn med stalldrängar som kunde fungera som kuskar. De ledande svenskarna hade en relativt stor rörelsefrihet inom Moskva och kunde umgås fritt. Den första tiden blev Piper och andra svenskar bjudna på middagar och förströelser hos ryska adelsfamiljer, men som blev färre ju mer tiden led. Ibland deltog Piper på bröllop mellan svenska soldater och änkor. Med tiden blev Piper och andra fångar alltmer intresserade av den pietistiska läran. Med hjälp av sin kusin Gustaf Abraham översatte Piper psalmer ur den tyska prästen Johann Arndts verk En sann kristendom till svenska. Den religiösa väckelse som uppstod bland de svenska fångarna spelade roll för Pipers inställning av att han hade lättare än tidigare att känna medlidande. Arndt lästes av svenskar över hela det ryska riket, och hans skrifter och tankar spreds vidare till Sverige när stora grupper krigsfångar återkom efter krigsslutet. Christina lät senare vidarebefordra Pipers översättningsarbete till trycket, som hon lät bekosta, och utgavs i början av 1730-talet.[132][133]

Isolering och utpressningRedigera

Vid vissa tillfällen drabbades Piper av ryssarnas vedergällning när de fick rapporter om att ryska krigsfångar hade behandlats illa i Sverige. Vid ett tillfälle under januari 1712 fördes han till senaten i Moskva ihop med Rehnskiöld och andra svenska generaler. De bestraffades med hård arrest och mellan januari och februari 1712 placerades de i bevakning i sitt hus av ryska soldater med laddade gevär, och inga tjänstefolk tilläts komma in. På grund av Pipers opasslighet tilläts fältskären Grass göra honom besök, och en del kläder och drycker fick också föras till honom. Han fick även besked att han måste sälja sina hästar och brevcensuren var fortsatt hård.[134] I augusti 1714 hade han nyligen fyllt 67 år och hans hälsotillstånd försämrades av lunginflammation, bröstvärk och gikt. Trots sin sjukdom kunde Piper i huvudsak hålla sig frisk nog att sköta sitt ämbete. Den 18 december 1714 fick Piper i närvaro av Rehnskiöld och samtliga generaler och en del överstar besked om att han skulle förflyttas till Sankt Petersburg på nytt, samtidigt som militärerna skulle få ett hårdare fängelse utanför Moskva. Anledningen var för att Peter I fick nyheter om att ryska fångar från Stockholm hade skickats ut i landsorten och syftade därför göra samma sak med Piper och andra ledande svenskar. Den 19 december tog Piper farväl av de församlade och till sin kusin Gustaf Abraham,[g] och avreste ihop med lakejen Petter Holling och en kock.[136]

 
Piper fängslades i fästningen Nöteborg i Ingermanland, där han senare avled efter umbäranden.

När Gustaf Abraham ett par månader senare anlände till Sankt Petersburg för att själv bli utväxlad inkvarterades han i Peter-Paulfästningen där också Piper befann sig. Gustaf Abraham fick veta av lakejen Holling att Piper satt inspärrad utan någon kontakt med omvärlden och tvingades skriva under en växel som Christina förväntades lösa in, men att han ville att Gustaf Abraham skulle se till att den aldrig betalades och få Christina utåt att vilja betala men sedan se till att kungen förbjöd henne att göra det. När saken kom till det svenska riksrådet och Karl XII:s kännedom förbjöds verkligen Christina av kungen att lösa växeln. Som hämnd för ryssarnas utpressning på Piper sattes den ryske generalen Trubetskoj i hård arrest och avtvingades en växel på motsvarande summa: 30 000 riksdaler. Senare skickades Piper till Nöteborgs fästning, vilket besvarades med att Trubetskoj sattes i fängsligt förvar i Jönköping ihop med sin fru.[137][138]

Orsaken till den hårda behandlingen av Piper ansågs alltså från svensk sida vara att Peter I försökte pressa honom på pengar. Enligt Nordberg skulle tsaren genom kanslern Sjafirov avkrävt Piper 100 000 riksdaler, då ryssarna råkade bränna några holländska skepp när de intog Helsingfors, något som de nederländska generalstaterna sökte kompensation för. Tsaren skyllde händelsen på Karl XII och ansåg att det avstånd som skulle utbetalas till holländarna kunde krävas av Piper. Då Piper enligt Nordberg vägrade att ta ansvar för händelsen sattes han först i tre dagars arrest utan mat och dryck, och därefter sattes han i tre veckor att fasta på vatten och bröd. En fortsatt vägran från Pipers sida att betala tsaren skulle leda till hans död. Piper gick därför med på att skriva en växel på 30 000 riksdaler, som tsaren lät sig nöja med. Karl XII:s vägran att låta Christina lösa växeln blev på så sätt en dödsdom över Piper eftersom det gav tsaren en förevändning att ytterligare försvåra hans fångenskap.[139]

Död och begravningRedigera

 
Piper begravdes i Ängsö kyrkaÄngsön i mellersta Mälaren.

Piper avled efter umbäranden den 29 maj 1716 i sin cell på fästningen Nöteborg.[138][140] Tidigare under hösten 1712 skrev han sitt testamente och ville enligt sin önskan begravas i tyska evangeliska kyrkan i Moskva och att Jöran Nordberg skulle hålla livpredikan över den text Piper själv valt ut. Dessutom skulle delar av hans kontantkassa delas ut till hans tjänstefolk och till de mest nödlidande svenska fångarna, medan resten skulle fördelas till hans familj och en ospecificerad summa gick till stipendier vid Uppsala universitet och Linköpings gymnasium. Slutligen ville Piper gynna sina närmaste medarbetare genom att ge Christina uppgiften att rekommendera Cederhielm, von Düben, Dittmer och Klinckowström "till nådig ihugkommelse och befordring", att hovmästaren Vinhagen skulle rekommenderas kunglig tjänst och att alla hans lakejer skulle tas hand av Christina. Hans arv var dock inte tillräcklig för att försörja tjänstefolket och fångarna och en begravningsakt i Moskva var osannolik, då han avled i Nöteborg, men det påstås att hans kropp saltades in för konservering för att senare kunna föras till Sverige.[141] Rehnskiöld fick själv ta hand om fångförvaltningen fram till sin frigivning den 30 oktober 1718.[142]

Pipers kropp stannade kvar i Ryssland tills den överfördes till Åland under hösten 1718, där den upphämtades av en fregatt från Vaxholm med svart flagg och svarta vimplar. Hans kista stod över vintern i Petersenska huset. I sitt testamente nämnde han Sturefors eller Storkyrkan som möjliga gravplatser, men Christina beslutade att han skulle begravas privat i en marmorsarkofag i Ängsö kyrka. Nordberg förrättade begravningen, som skedde den 3 maj 1719.[143]

EftermäleRedigera

Carl Piper var en god representant för den lågbördiga ämbetsmannaadel som under Karl XI:s regering undanträngde den gamla bördsaristokratin och nådde till rikets högsta poster.[144] Piper och hans fru Christina delade samma erfarenhet av att sträva uppåt i en social hierarki och utmana den gamla adelns föreställning om bördsföreträde. Piper var skicklig på att utnyttja sin ställning för att nå egen framgång både ekonomiskt och socialt, vilket gjorde honom mycket rik och på sin tid blev han en av Sveriges största jorddrottar.[145] Pipers tid i fångenskapen framstår som det mest betydande i positiv mening. Trots hans svårigheter med censur och bristande rörelsefrihet och ekonomiska tillgångar gjorde han en avgörande insats för de tusentals svenska fångarna som fanns utspridda i det väldiga ryska riket. Till skillnad från den prestigebundne girigbuken framstår han i Ryssland som en person med ambitioner att bli en samlande ledare. Hans stridigheter med både svenska och ryska myndigheter vittnar också om hans tapperhet.[146]

Piper har både av sin samtid och i efterhand tillskrivits för sin mycket inflytelserika post hos Karl XII, vilket gjorde att flera människor av olika nationaliteter och bakgrunder ville ställa sig in hos honom för att vinna favörer hos kungen. Pipers betydelse som rådgivare har dock ifrågasatts ifall han verkligen spelade en avgörande roll för stora nordiska krigets utveckling. Karl XII tog inte råd när han väl hade bestämt sig, vilket tycks även ha gällt Pipers råd, och i de frågor som var avgörande för den svenska utrikespolitikens inriktning hade Pipers råd liten eller ingen inverkan på kungen. Däremot när det gällde befordringsärenden, ersättningsfrågor och en mängd praktiska ärenden som berörde både den militära och den civila organisationen fanns det med all sannolikhet utrymme för Piper att spela en avgörande roll om han ville. Varje ärende som passerade kansliet kunde inte Karl XII ha överblick över, speciellt de som förhalades eller sorterades bort från hans åsyn, vilket gjorde att kungen måste lita till sina rådgivares omdömen.[147]

Pipers eftermäle har i hög grad präglats av att han fått symbolisera både allt det dåliga som tillskrivits Karl XII och personifiera alla bakslagen mot slutet av det karolinska enväldet. Men hans eftermäle kan också ha att göra med att han i någon mening tillhörde det förgångna. Hans förankring i sitt borgerliga ursprung än i den adel han kom att tillhöra kan kopplas till hans tro på utbildning i stället för adelns bördstro. Liksom hans vilja att satsa de militära resurserna på att återta och skydda de svenska Östersjöprovninserna, vilket var borgarnas sätt att värna om svenska handelsintressen i Östersjön och säkerställa det svenska rikets försörjning. Staten var central i Pipers tänkande, och då en stark kungamakt skulle garantera en stark stat blev Piper en anhängare av det karolinska enväldet. Den starka staten utgjorde en möjlighet för ämbetsmän som Piper att spela en roll som enbart hade tillkommit den jordägande adeln, och en stark stat kunde garantera borgerskapets näringar. Piper blev inte utan egen förskyllan syndabock för en maktfullkomlig kungs misslyckanden, utan han var en produkt av enväldet och en samhällsförändring där kompetens och lojalitet tilläts spela en större roll än börd.[148][37]

Gods och byggnadsprojektRedigera

Under 1690-talets andra hälft uppförde Nicodemus Tessin på Pipers beställning Piperska palatset vid Munkbrogatan 2, i närheten av Petersenska huset, som var tre våningar högt och med två flyglar som vette ner mot vattnet. När palatset stod färdigt hyrdes den ut av greve Gabriel Falkenberg innan det senare överläts på Pipers barn. Vid samma tid införskaffades en malmgårdKungsholmen av en av Christinas släktingar, som uppförde två trähus som fungerade som familjens bostad, och som fick namnet Piperska muren. 1695 anlades en stor barockträdgård med ett orangeri där man odlade flera träd och växter, såsom grönsaker och rotfrukter, som paret sålde eller gav bort till andra egendomar och trädgårdsägare.[149]

1699 köpte Piper och Christina egendomen Sturefors i Vists socken nära Linköping, och Christina övervakade bygget av ett stort karolinerslott som färdigställdes 1704 efter Nicodemus Tessins ritningar.[150] 1702 överläts Kumla herrgård i Tyresö socken till Piper och Christina, tills Piper 1705 överlät herrgården till sin styvfar Olof Törnflycht. 1710 köptes Ängsö slott och gods på Ängsön i Mälaren, och den tillhörande kyrkan gjordes till gravplats för Piper och Christina.[151] 1738 köptes Hässelbyholm i Fogdö socken i Södermanland av Magdalena Lewenhaupt, änka till Christinas bror Michael Törnflycht.[152] 1750 köptes jordegendomen Springsta i Västmanland.[153]

Förutom Sturefors riktade Christina och Piper sina blickar mot Skåne där det på flera håll var köpares marknad. 1704 köpte Christina egendomen Krageholm i Sövestads socken.[154] Detta följdes senare av uppköpen av egendomarna Högestad i Högestads socken,[155] Baldringe i Baldringe socken år 1708, Glimmingehus i Vallby socken,[156] Björnstorp i Gödelövs socken,[156] Toppeladugård i Genarps socken och Torup i Bara socken, de två sistnämnda under 1725.[157]

Efter Pipers död sköttes hans förmögenhet och egendomar av hans praktiskt anlagda och ekonomiska hustru, som bedrev en framgångsrik gods och bruksrörelse i Skåne. 1725 köpte hon det nedgångna Andrarums alunbruk och förvandlade det till Skånes största industriverksamhet, samt uppförde där mellan 1737 och 1741 Christinehofs slott.[158] 1747 instiftade hon de fyra fideikommissen Högestad, Sturefors, Ängsö och Hässelbyholm åt sina barn och barnbarn, som de ärvde efter Christinas död den 25 mars 1752.[159][160]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Även känd som den Habsburgska monarkin.
  2. ^ Piper färdades i en kolossal vagn. Han tog med sig ett tält som han använde för att ta emot utländska sändebud, och sov i en egen fältsäng med sänghimmel och sidohängen. Utöver det medförde Piper flera dyrbarheter och koffertar med kläder. Till sin hjälp hade han en egen hovstat med hovmästare, lakejer, drängar, kuskar och en kock, samt hade möjlighet att anställa extrapersonal lokalt.[34]
  3. ^ Tomas Polus skickades hem från krigsskådeplatsen eftersom han var gammal och drabbades av slaganfall, och dog den 24 mars 1708 i Stockholm.[38]
  4. ^ Vid ett senare tillfälle skänkte Magnus Stenbock sexton soblar till en päls till Piper, och senare en spegel värderad till 2 000 riksdaler.[30]
  5. ^ Ett par dagar efter slaget kapitulerade general Lewenhaupt med resterna av den svenska armén (sammanlagt 20 000 inkluderat soldater och icke-stridande) vid byn Perevolotjna, vid vadstället över Dnepr, inför furst Mensjikov och dennes expeditionskår. Karl XII, Mazepa och omkring 1 000 man lyckades ta sig över floden och bege sig till Osmanska riket, där Karl XII kom att vistas i flera år tills han senare kom att återvända till Sverige i slutet av 1715. Den svenska huvudarmén var därmed förintad och fick till följd att både Danmark-Norge och Sachsen-Polen åter deltog i kriget mot Sverige. Även Hannover och Preussen gick med i alliansen mot Sverige, och tillsammans med Ryssland anföll länderna de svenska besittningarna runt Östersjön. Både Poltavaslaget och kapitulationen kom att markera början på Sveriges slutgiltiga nederlag i kriget.[96]
  6. ^ Flera år senare anklagades Gagarin för korruption, maktmissbruk och försök att lösgöra sitt guvernement från Ryssland, och dömdes till döden och avrättades 1718.[130]
  7. ^ Piper hade under fångenskapen skaffat en liten hund som han var mycket fäst vid och vid avfärden överlämnade han hunden till Gustaf Abraham, då han var rädd för att ryssarna skulle ta ut sin hämnd på den. Piper kommenterade även att Gustaf Abraham skulle ta med sig hunden hem om han skulle leva och bli fri för att ge den till Christina. Men enligt Gustaf Abraham hade hunden i sin sorg efter Pipers avfärd slutat äta och dog inom fem veckor.[135]

NoterRedigera

  1. ^ [a b] Norrhem 2010, s. 15
  2. ^ [a b] Norrhem 2010, s. 13
  3. ^ Norrhem 2010, s. 15−18
  4. ^ [a b c d e] Jonasson, Gustaf. ”Carl Piper”. Riksarkivet. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7284. Läst 2 april 2018. 
  5. ^ Norrhem 2010, s. 18−19
  6. ^ Norrhem 2010, s. 20−21
  7. ^ Norrhem 2010, s. 12
  8. ^ Norrhem 2010, s. 21
  9. ^ Norrhem 2010, s. 26−28
  10. ^ Norrhem 2010, s. 52
  11. ^ Norrhem 2010, s. 99−100
  12. ^ Norrhem 2010, s. 170
  13. ^ [a b] Norrhem 2010, s. 171
  14. ^ Norrhem 2010, s. 188, 211
  15. ^ Norrhem 2010, s. 221
  16. ^ Liljegren 2000, s. 54
  17. ^ [a b] Lindqvist 1995, s. 294−295
  18. ^ Norrhem 2010, s. 31−35
  19. ^ Marklund 2008, s. 95
  20. ^ [a b] Liljegren 2000, s. 55−56
  21. ^ Carlsson 1967, s. 234
  22. ^ Norrhem 2010, s. 46−49
  23. ^ Norrhem 2010, s. 35−36
  24. ^ Norrhem 2010, s. 36−39
  25. ^ Norrhem 2010, s. 50−52
  26. ^ [a b] Norrhem 2007, s. 125
  27. ^ Norrhem 2010, s. 42−43
  28. ^ Eriksson 2007, s. 167
  29. ^ Norrhem 2010, s. 44−45
  30. ^ [a b] Eriksson 2007, s. 169
  31. ^ Kuvaja 2008, s. 130–133
  32. ^ Norrhem 2010, s. 54
  33. ^ Lindqvist 1995, s. 321
  34. ^ Norrhem 2010, s. 59
  35. ^ Norrhem 2010, s. 55
  36. ^ Liljegren 2000, s. 96
  37. ^ [a b] Ullgren 2008, s. 26
  38. ^ Jonasson, Gustaf. ”Thomas Polus”. Riksarkivet. https://sok.riksarkivet.se/Sbl/Presentation.aspx?id=7342. Läst 20 augusti 2019. 
  39. ^ Marklund 2008, s. 119
  40. ^ Norrhem 2010, s. 56
  41. ^ Lindqvist 1995, s. 337
  42. ^ Eriksson 2007, s. 68
  43. ^ Ullgren 2008, s. 55
  44. ^ Norrhem 2010, s. 57−58
  45. ^ Norrhem 2010, s. 61
  46. ^ Sjöström 2008, s. 31
  47. ^ Wetterberg 2006, s. 127
  48. ^ Norrhem 2010, s. 62
  49. ^ Lindqvist 1995, s. 345
  50. ^ Eriksson 2007, s. 90
  51. ^ Eriksson 2007, s. 92, 94
  52. ^ Liljegren 2000, s. 154−155
  53. ^ Norrhem 2010, s. 62−63
  54. ^ Marklund 2008, s. 146
  55. ^ Eriksson 2007, s. 109−110
  56. ^ Norrhem 2010, s. 63−66
  57. ^ Eriksson 2007, s. 141
  58. ^ Norrhem 2010, s. 66−67
  59. ^ Norrhem 2010, s. 68
  60. ^ Sjöström 2008, s. 67−68
  61. ^ Norrhem 2010, s. 72−75
  62. ^ Lindqvist 1995, s. 380−381
  63. ^ Wetterberg 2006, s. 114−116
  64. ^ Norrhem 2010, s. 76−77
  65. ^ Norrhem 2010, s. 79−80
  66. ^ Norrhem 2010, s. 81−82
  67. ^ Norrhem 2010, s. 83
  68. ^ Norrhem 2010, s. 84−85
  69. ^ Fryxell 1868, s. 354−355
  70. ^ Sjöström 2008, s. 280
  71. ^ Norrhem 2010, s. 85−86
  72. ^ Norrhem 2010, s. 87
  73. ^ Norrhem 2007, s. 121
  74. ^ Norrhem 2010, s. 87−89
  75. ^ Eriksson 2007, s. 168
  76. ^ Norrhem 2010, s. 89−92
  77. ^ Fryxell 1868, s. 392−393
  78. ^ Norrhem 2010, s. 92−94
  79. ^ Åberg 1998, s. 78−79
  80. ^ Norrhem 2010, s. 94−95
  81. ^ Norrhem 2010, s. 97−98
  82. ^ Fryxell 2010, s. 396−398
  83. ^ Norrhem 2010, s. 98−99
  84. ^ Ullgren 2008, s. 160, 163
  85. ^ Norrhem 2010, s. 99
  86. ^ Liljegren 2000, s. 154−155
  87. ^ Norrhem 2010, s. 100−102
  88. ^ Lindqvist 1995, s. 430
  89. ^ Konow 2001, s. 113−114
  90. ^ Massie 1986, s. 491
  91. ^ Norrhem 2010, s. 102
  92. ^ Ullgren 2008, s. 203
  93. ^ Konow 2001, s. 116−119
  94. ^ Liljegren 2000, s. 171, 174−175
  95. ^ Massie 1986, s. 484−486
  96. ^ Konow 2001, s. 127−131
  97. ^ Liljegren 2000, s. 180
  98. ^ Konow 2001, s. 129−130
  99. ^ From 2007, s. 343−344
  100. ^ Englund 1988, s. 280−283
  101. ^ Carlsson 1967, s. 265
  102. ^ Lindqvist 1995, s. 473−474
  103. ^ Englund 1988, s. 302
  104. ^ Kuvaja 2008, s. 148
  105. ^ Englund 1988, s. 309
  106. ^ Englund 1988, s. 320
  107. ^ Norrhem 2010, s. 109−112
  108. ^ From 2007, s. 355
  109. ^ Norrhem 2010, s. 114−117
  110. ^ Norrhem 2010, s. 117−119
  111. ^ Norrhem 2010, s. 119−120
  112. ^ Norrhem 2010, s. 121−122
  113. ^ Norrhem 2010, s. 123−126
  114. ^ [a b c] Konow 2001, s. 136
  115. ^ Åberg 1998, s. 141
  116. ^ Massie 1986, s. 520−521
  117. ^ Ullgren 2008, s. 224
  118. ^ Norrhem 2010, s. 134−137
  119. ^ Konow 2001, s. 135−136
  120. ^ Liljegren 2000, s. 202−203
  121. ^ Lindqvist 1995, s. 683
  122. ^ Norrhem 2010, s. 138−139
  123. ^ Åberg 1998, s. 142
  124. ^ Norrhem 2010, s. 140−141
  125. ^ Sörensson 1913, s. 10
  126. ^ Norrhem 2010, s. 144−148
  127. ^ Norrhem 2010, s. 141−142
  128. ^ Norrhem 2010, s. 144−146
  129. ^ Norrhem 2010, s. 149−150
  130. ^ Norrhem 2010, s. 150
  131. ^ Norrhem 2010, s. 150−152
  132. ^ Wetterberg 2006, s. 392
  133. ^ Norrhem 2010, s. 163−167
  134. ^ Norrhem 2010, s. 168−169
  135. ^ Norrhem 2010, s. 173−174
  136. ^ Norrhem 2010, s. 173−174
  137. ^ Norrhem 2010, s. 174−175
  138. ^ [a b] Konow 2001, s. 137
  139. ^ Norrhem 2010, s. 175
  140. ^ Sörensson 1913, s. 49
  141. ^ Norrhem 2010, s. 175−179
  142. ^ Konow 2001, s. 141
  143. ^ Norrhem 2010, s. 183−184
  144. ^ Englund 1988, s. 162
  145. ^ Norrhem 2010, s. 255
  146. ^ Norrhem 2010, s. 259−260
  147. ^ Norrhem 2010, s. 257
  148. ^ Norrhem 2010, s. 260−261
  149. ^ Norrhem 2010, s. 28−30
  150. ^ Norrhem 2010, s. 69
  151. ^ Norrhem 2010, s. 159, 161
  152. ^ Norrhem 2010, s. 236−237
  153. ^ Norrhem 2010, s. 238
  154. ^ Norrhem 2010, s. 71
  155. ^ Norrhem 2010, s. 104
  156. ^ [a b] Norrhem 2010, s. 162
  157. ^ Norrhem 2010, s. 196−197
  158. ^ Norrhem 2010, s. 237
  159. ^ Norrhem 2007, s. 118−119
  160. ^ Norrhem 2010, s. 251, 253−254

Tryckta källorRedigera

Vidare läsningRedigera