En kartesch (militär förkortning kt) är en gammal projektiltyp som i princip består av en artilleriprojektil utformad som en hagelpatron, vilken antänds i eldröret för att skapa en hagelsvärm framför mynningen på artilleripjäsen. Typen används primärt för närförsvar av artilleripjäsen.

animation som visar funktionen av en kartesch

UtformningRedigera

Kartescher består av en cylindrisk behållare försedd med en liten drivladdning i botten täckt av en förladdning (militärt benämnd drivspegel)[1] som är fylld med kulor eller skrot. Drivladdningen är till för att skjuta ut laddningen av kulor eller skrot med hjälp av förladdningen. Vid utskjutning av kul- eller skrotladdningen skjuts även kartesch höljet ut ur eldröret, normalt i bitar.[1]

Detta skapar en projektil vilken skjuter ut en hagelskur från artilleripjäser.

Kartesch användes endast mot fientligt infanteri på korta avstånd. Eftersom hagelkulorna tappar fart ganska fort är räckvidden begränsad till några hundratal meter. Vid längre avstånd används i stället granatkartesch, vilken istället för att skjuta hagelsvärmen från eldröret, skjuts iväg som en projektil och skjuter ut kulorna under projektilens lopp efter förbestämd tid.[1]

HistoriaRedigera

Under namn som skrå- eller hagelskott användes kartescher redan på 1500-talet i fästningsstrid samt från och med 1600-talet även i fältstrid.

I början lades skroten lösa i artilleripjäsen och slungades ut vid skottlossningen av en bakomlagd drivspegel av trä eller järn (klusterskott). Sedermera inneslöts de i en dosa av trä (skråkappa) eller järnbleck, och mellanrummen mellan skroten fylldes med sågspån. Senare gjordes dosan vanligen av zinkbleck, skroten av järn eller hårdbly och mellanrummen fylldes med harts.

Druvhagel gjordes genom att en påse fylldes med kulor som fästes vid en drivspegel i trä, vilken sedan lindades med segelgarn och doppades i beck.

Henry Shrapnel utvecklade granatkarteschen vid tiden för Napoleonkrigen.

Hos 8 cm fältkanon m/1881 vägde karteschskroten 24 gram medan granatkarteschskroten vägde 12,7 gram.[2]

BilderRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] AMORDLISTA: Preliminär ammunitionsordlista. 1979 
  2. ^ Carlquist, Gunnar, red (1933). Svensk uppslagsbok. Bd 15. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 89 

KällorRedigera