Det karolinska enväldet i Sverige genomdrevs på riksdagar under 1600-talet, av framför allt kung Karl XI, baserat på teorin om kungadömet av Guds nåde, och det kom att vara till Karl XII:s död 1718.

Porträtt av Karl XII, 1707.

Detta envälde avspeglade utländska tendenser. Kongeloven[1] stiftades 1665 i Danmark, och ledde till att all makt, både lagstiftande och verkställande, samlades hos kungen. Under närmare 200 år sammanträdde inte Danmarks riksdag.

Enväldets genomdrivandeRedigera

Det svenska enväldet befästes vid 1680 års riksdag. Där begärde Karl XI att få veta ständernas mening om huruvida 1634 års regeringsform behövde följas, "sedan Hans Maj:t var själv en fullmyndig konung", och om han var skyldig att regera med "råds råde". Några dagar därefter hade ständerna sitt svar färdigt. Det hade formen av ett skriftligt betänkande angående konungens förhållande till regeringsformen och riksrådet.[2]

På Karls första fråga svarade ständerna att kungen inte kunde anses vara bunden av regeringsformen med dess additament utan borde ha frihet att, som det hette, "efter eget nådigt godtycke densamma således förändra, som Eders kungl. Maj:t det själv behagandes varder och det kan lända till dess rikes och samtlige undersåtars bästa, så att Eders kungl.Maj:t till ingen regeringsform förbunden är utan allena till Sveriges lag och laga stadgar".[2]

Den andra frågan besvarades med att kungens plikt att styra riket "med råds råde" inte innebar något annat än att allt avgörande av de ärenden som kungen "prövade nödigt meddela rådet", ju måste "vara alldeles beroende utav Hans Maj:ts eget goda och rättvisa beslut och högförnuftiga förordnande". Och eftersom Hans Maj:t nu var en myndig kung, "vilken efter lag och laga stadgar styrer rike sino som sitt eget av Gud förlänta arvrike", så vore Hans Maj:t också "allenast inför Gud responsabel för sine actioner [ansvarig för sina handlingar]. Samma dag gav kungen sin "nådigste approbation [gillande, godkännande] uppå riksens ständers förklaring".[3]

På nyåret 1682 fick rådet motta ett meddelande från Hans Maj:t om att dess medlemmar inte mer skulle benämnas riksråd utan kungliga råd, eftersom det förra namnet var "ett separationsnamn" som kunde ge anledning till "det vidrige omdöme om Vårt regementes förande och styrelse, såsom skulle den bestå av en söndrad makt och myndighet", så att en del av regeringsmakten ansågs tillhöra kungen och en annan del rådet. Genom ett offentligt påbud kungjordes denna förändring i rådsherrarnas ställning, genom vilken de förvandlades till konungens tjänare utan någon självständig makt och myndighet. Kort därefter lät Karl rådsherrarna förstå att de alla borde lämna in sina avskedsansökningar. Då kom också den ene efter den andre in med anhållan — alla likadana och formulerade av konungen själv — om att få tillbringa sina "övriga år på landet". I åtta fall av femton biföll kungen avskedsansökningarna. De riksråd som fick stanna kvar förlorade emellertid så gott som all politisk betydelse och tjänstgjorde nästan uteslutande som högsta domstol.[3]

ReferenserRedigera

  1. ^ Om kongeloven på danska Wikipedia
  2. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”202 (Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/4/0204.html. Läst 13 februari 2021. 
  3. ^ [a b] Grimberg, Carl. ”203 (Svenska folkets underbara öden / IV. Karl XI:s och Karl XII:s tid)”. runeberg.org. http://runeberg.org/sfubon/4/0205.html. Läst 13 februari 2021.