Öppna huvudmenyn

Hungersnöden 1695–1697, även bara kallad den stora hungersnöden var en omfattande hungersnöd i Sverige, Norge, Finland, Estland och Lettland.

Från år 1688 hade landet varit drabbat av missväxt och tidig frost, som kulminerade dessa år och ledde till svår hungersnöd. Vintern 1695 skall ha varit den kallaste sedan 1658 och rågen blommade först i slutet av juli. Därför kallades också år 1695 för "Det stora svartåret". Skörden det året var näst intill obefintlig. Det berättas att man som mest fick ut ett rågstrå[1] av skörden per bondgård den sommaren.

Norra Sverige och Finland drabbades hårdast, och folk från landsbygden drog in till städerna för att få tag i mat, i synnerhet till Stockholm där gatorna skall ha varit fulla av döda och döende människor våren år 1697. Det berättas även om utbrott av kannibalism. Sammanlagt kan 150 000 människor ha dött i Finland.[2]

I försök att minska nöden importerades 1697 omkring en halv miljon tunnor spannmål från Livland.

Till följd av denna massvält skrev Israel Kolmodin psalmen Den blomstertid nu kommer som även gavs ut i 1695 års psalmbok. Den var dock inte lika bearbetad som idag och var menad som en bön till Gud om att det hårda, kalla vädret skulle avta så det kunde börja växa på åkrarna och i naturen igen. Psalmen finns i alla fall kvar än idag och sjungs på de flesta skolavslutningar i Sverige och speciellt i Finland, vilket troligen beror på att missväxten drabbade den delen av dåtida Sverige mest samt Norrland.[källa behövs]

ReferenserRedigera

  1. ^ Johnsson, Daniel (2018). Johansson, Eva. red. ”Missväxt skördade offer bland våra förfäder”. SmåDisigt (DIS-Småland) 21 (2): sid. 17-18. ISSN 1650-3066. 
  2. ^ Topelius, Zacharias (1899). ”Stora hungersnöden”. Fältskärns berättelser. Stockholm: Albert Bonniers förlag. sid. 388-399