Selen, (latinskt namn Selenium) är ett icke-metalliskt grundämne, som bland annat förekommer i jorden och i viss rök och damm. Det är ett spårämne men är mycket giftigt i större mängder. Selenbrist på grund av dålig kost är ovanligt.[1] Selen förekommer i olika former. Amorft selen är rött med en densitet av 4,26. Kristallinskt selen finns i brunsvart, röd och grå form, densitet 4,28. Metalliskt selen har densiteten 4,79.

Selen
Nummer
34
Tecken
Se
Grupp
16
Period
4
Block
p
S

Se

Te
ArsenikSelenBrom
[Ar] 3d10 4s2 4p4
34Se



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa78,96 u
UtseendeGrå metallisk glans
Fysikaliska egenskaper
Densitet4 790 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt494 K (217 °C)
Kokpunkt958,8 K (685 °C)
Molvolym16,42 × 10-6 /mol
Smältvärme6,694 kJ/mol
Ångbildningsvärme26,3 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie115 (103) pm
Kovalent radie116 pm
van der Waalsradie190 pm
JonisationspotentialFörsta: 941 kJ/mol
Andra: 2 045 kJ/mol
Tredje: 2 973,7 kJ/mol
Fjärde: 4 144 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Ar] 3d10 4s2 4p4
e per skal2, 8, 18, 6
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd±2, 4, 6
Oxider (basicitet)(starkt sur)
Elektronegativitet2,48 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturhexagonal
Ljudhastighet3 350 m/s
Elektrisk konduktivitet1,0·10-4 A/(V × m)
Mohs hårdhet2
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Selenisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
72Se {syn.} 8,4 dygn ε 0,335 72As
74Se 0,87 %
Stabil
75Se {syn.} 119,779 dygn ε 0,864 75As
76Se 9,36 %
Stabil
77Se 7,63 %
Stabil
78Se 23,78 %
Stabil
79Se {syn.} 1,13·106 år β- 0,151 79Br
80Se 49,61 %
Stabil
82Se 8,73 % 1,08·1020 år β- 2,995 82Kr
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Historia redigera

Jacob Berzelius undersökte hösten 1817 ett rödaktigt slam från blykamrarna i Gripsholms svavelsyrefabrik. De första resultaten tolkades som att slammet kunde innehålla tellur.[2] Svavelråvaran[3] var pyrit från Falu gruva som även innehöll selenhaltiga[4] sulfosalter.[5] Några tellurhaltiga mineral var dock inte kända från Falu gruva. Efter fortsatta grundliga undersökningar i Stockholm kunde han i början av 1818 [6] fastslå och tillkännage att slammet inte innehöll tellur utan det var ett nytt grundämne. Eftersom tellur uppkallats efter Jorden, namngavs selen efter Månen (grekiska Selene, månen).[7] för att utmärka dess släktskap med tellur.[8] Selens fotoelektriska egenskaper upptäcktes år 1873.

Människans selenomsättning redigera

Selen intas med födan, där den finns i olika former. Största källorna till selen är paranötter, kött, fisk, skaldjur, inälvsmat, ägg, fågel och mjölkprodukter. Grönsakers selenhalter är beroende på var de odlats. Svenska grönsaker är jämförelsevis selenfattiga.[9]

Oavsett form upptas selen mycket lätt av tarmen och i lungorna. Därifrån insöndras det till blodet och ingår sedan i flera molekyler som är livsnödvändiga. Överskott inom normalnivåerna lämnar kroppen via utsöndringen.[10]

Fysiologisk betydelse redigera

Selen ingår i flera viktiga processer i kroppen och finns därför i alla celler. Koncentrationen är dock högre i könskörtlar och sädesceller.[11] I kroppen ingår selen i vissa proteiner. Människan har 25 olika gener för att bilda dessa selenproteiner. Dessa proteiner består av en särskild aminosyra, selenocystein, som är reaktiv. I proteinform ingår selen i flera katalyserande enzymer som är centrala för metabolismen.[12]

Selenprotein är i glutationperoxidas en antioxidant likt vitamin-E men är cirka tusen gånger mer aktivt än E-vitamin. Det förhindrar effektivt oönskade jäsningsprocesser och är därför viktigt för cellernas syreförsörjning. Det katalyserar cellernas andningsprocesser, stimulerar immunförsvaret, levern och de avgiftande processerna. Det skyddar cellerna mot giftiga substanser som kvicksilver och kadmium.[källa behövs]

Selen ingår i ett protein som omvandlar ämnesomsättningshormonerna tyroxin till trijodtyronin. Nivåerna av selen sjunker vid allvarliga kroppsskador, vilket leder till en minskad konvertering av tyroxin till trijodtyronin.[13]

Selenbrist redigera

Vid brist på selen kan ett antal besvär uppstå, exempelvis lever-, hjärt- och cirkulationssjukdomar, däribland åderförkalkning och för högt blodtryck, sterilitet, impotens och ålderdomsbesvär, muskel- och ledbesvär, grå starr, hudbesvär och cancer i njurar, urinblåsa, magsäck, tarmar, lungor, hud, bukspottkörtel, lever och svalg. Möjligtvis även cystisk fibros. Euthyroid-sick syndromes.[källa behövs]

Vegetarianer, i synnerhet de som äter nordiska grönsaker, brukar rekommenderas att ta extra selentillskott.[9]

Vid selenbrist brukar natriumselenit eller selendioxid monohydrat utskrivas, två särskilda selenföreningar.[14][15]

Överdosering redigera

Vid för höga värden av selen påverkas mag- och tarmkanalen, och håret och naglarna växer långsammare.[16] Erytrocytvärdet ökar, och om tillståndet är kritiskt kan förgiftning uppstå.[17] Människor med för höga selennivåer kan lukta vitlök.[11]

Selenhalter redigera

Det rekommenderade dagliga intaget för barn är 10–30 μg, för kvinnor 40 μg (gravida/ammande 55 μg), och för män 40–50 μg.[9] Blodnivåerna av selen brukar ligga mellan 60 och 120 µg/L.[17]

I Livsmedelsverkets senaste rikstäckande undersökning av kostvanor i den svenska befolkningen, Riksmaten - 2010-11, var det rapporterade intaget av selen per dag i genomsnitt 42 μg för kvinnor, 50 μg för män och 46 μg för hela gruppen i undersökningen.[18]

Se även redigera

Källor redigera

  1. ^ Selen Uppsala universitet
  2. ^ Trofast Jan 1998, Brevväxlingen mellan Herr Professoren Jac. Berzelius och Hans Exellens H.G.Trolle Wachtmeister, sidan 28 beträffande brev 1817-09-23, ISBN 91-9716-575-1
  3. ^ Gunnar Hägg (1979) "Allmän och oorganisk kemi" sjunde upplagan, AWE/GEBERS, sidan 467, ISBN 91-20-06123-4
  4. ^ Per Enghag (1997) "Jordens grundämnen och deras upptäckt - några viktiga teknikmetaller", Industrilitteratur, sidan 81, ISBN 91-7548-511-7
  5. ^ ”Svenska mineral”. Stockholms universitet. Arkiverad från originalet den 29 november 2011. https://web.archive.org/web/20111129134324/http://tellus.geo.su.se/tellus1/chapter5/sv/swedish.html. Läst 21 augusti 2011. 
  6. ^ https://www.iupac.org/publications/ci/2011/3305/sept11.pdf#page=18. bekräftelse om ett nytt grundämne 1818
  7. ^ Anders Lennartsson, Periodiska systemet, Studentlitteratur, 2011
  8. ^ https://www.iupac.org/publications/ci/2011/3305/5_trofast.html om namngivningen m.m.
  9. ^ [a b c] ”Selen”. Livsmedelsverket. Arkiverad från originalet den 9 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110809032029/http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Vad-innehaller-maten/Salt--mineraler/Selen-/. Läst 21 augusti 2011. 
  10. ^ ”Selen”. Uppsala Universitetet. Arkiverad från originalet den 24 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130624055859/http://www.occmed.uu.se/metal/se2.html. Läst 21 augusti 2011. 
  11. ^ [a b] ”Vitaminer och mineraler: Selen”. mittval.se. Arkiverad från originalet den 13 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110813040409/http://www.mittval.se/vitaminer-och-mineraler/mineraler/se-selen/. Läst 21 augusti 2011. 
  12. ^ http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=30753&a=85157&l=sv
  13. ^ M. M. Berger et al, Relations between the selenium status and the low T3 syndrome after major trauma, Intensive Care Medicine Volume 22, Number 6, 575–581
  14. ^ Natriumselenit
  15. ^ Selendioxid monohydrat
  16. ^ ”Selen Hälsoeffekter”. Uppsala Univeritetet. Arkiverad från originalet den 24 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130624052319/http://www.occmed.uu.se/metal/se3.html. Läst 21 augusti 2011. 
  17. ^ [a b] ”Selen Hygieniska gränsvärden och biologisk mätning”. Uppsala Universitetet. Arkiverad från originalet den 24 juni 2013. https://web.archive.org/web/20130624001653/http://www.occmed.uu.se/metal/se4.html. Läst 21 augusti 2011. 
  18. ^ Amcoff, Elisabet m.fl. (2012). Riksmaten - vuxna 2010-11 : Livsmedels- och näringsintag bland vuxna i Sverige. Uppsala: Livsmedelsverket. sid. 108. ISBN 978 91 7714 216 4. http://www.livsmedelsverket.se/globalassets/publikationsdatabas/rapporter/2011/riksmaten_2010_20111.pdf. Läst 4 augusti 2019 

Externa länkar redigera