Rhenium är ett metalliskt grundämne som har kemiskt tecken[1] Re och atomnumret 75. Rhenium är ganska sällsynt men erhålls ur slaggprodukter från molybden-framställning. Inom kemin räknas rhenium som en ädelmetall.

Rhenium
Nummer
75
Tecken
Re
Grupp
7
Period
6
Block
d
Tc

Re

Bh
VolframRheniumOsmium
[Xe] 4f14 5d5 6s2
75Re



Emissionsspektrum
Emissionsspektrum
Generella egenskaper
Relativ atommassa186,21 u
UtseendeGråaktigt vit
Fysikaliska egenskaper
Densitet21 020 kg/m³ (273 K)
AggregationstillståndFast
Smältpunkt3 459 K (3 186 °C)
Kokpunkt5 869 K (5 596 °C)
Molvolym8,86 × 10-6 /mol
Smältvärme33,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme715 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie135 (188) pm
Kovalent radie159 pm
JonisationspotentialFörsta: 760 kJ/mol
Andra: 1 260 kJ/mol
Tredje: 2 510 kJ/mol
Fjärde: 3 640 kJ/mol
(Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration[Xe] 4f14 5d5 6s2
e per skal2, 8, 18, 32, 13, 2
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd6, 4, 2, -2 (svag syra)
Elektronegativitet1,9 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstrukturhexagonal
Ljudhastighet4700 m/s
Elektrisk konduktivitet5,42 × 106 A/(V × m)
Mohs hårdhet7
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
Huvudartikel: Rheniumisotoper
Nuklid NF t1/2 ST SE (MeV) SP
185Re 37,4 %
Stabil
186mRe {syn.} 2×105 år β-
IT
0,218
0,149
186Os
 
187Re 62,6 % 4,35×1010 år α
β-
1,653
0,003
183Ta
187Os
SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Egenskaper redigera

Rent rhenium är en hård, ljusgrå, glänsande metall som liknar platina. I kompaktform angrips den av luftens syre först vid temperaturer över 1 000 °C. I finfördelad form oxideras den redan vid rumstemperatur i luft.[2]

Rhenium har den näst högsta kokpunkten (5 627 °C) av alla grundämnen efter volfram (5 927 °C). Rhenium har även den tredje högsta smältpunkten (3 186 °C) efter kol (3 422 °C) och volfram (3 407°C).

Historia redigera

Walter Noddack och Ida Tacke (blivande makarna Noddack) började år 1922 leta efter grundämnena nummer 43 (teknetium) och 75 (rhenium). Makarna Noddack utvann 1 mg oxid av det de trodde var grundämne nummer 75 ur platinamalm, och genom röntgenemissionspektroskopi hittade man linjer[3] som tillhörde grundämne nummer 75. Sedan offentliggjorde makarna Noddack upptäckten av grundämne nummer 75 och kallade det rhenium efter landskapet Rhenlandet.[4] År 1929 upptäckte man att rhenium fanns i en halt av 2–4 mg per kg i molybdenglans och därför kunde utvinnas ur slaggprodukter vid molybdenframställning.

Användning redigera

Det produceras cirka 20 ton rhenium per år (1995). Så stor mängd förbrukas dock inte, därmed läggs stora delar av produktionen i lager. Rhenium används främst i högtemperaturlegeringar till jetmotorer, raketdysor och liknande. Tillsammans med platina används det i bilkatalysatorer för att bli av med kväveoxider, kolmonoxid och aromatiska kolväten från avgaserna. På grund av rheniums höga temperaturbeständighet, elasticitet och mekaniska hållfasthet används det dessutom i termoelement, elektronrör, elektriska kontakter, glödtrådar, m. m.[2]

Förekomst redigera

Rhenium finns i en medelhalt i jordskorpan av 4×10-4 ppm och i haven av 4×10-6. Rhenium förekommer vanligast tillsammans med molybden men även i platinamalm, columbit och gadolinit.[5]

Framställning redigera

Rhenium framställs ur molybdenglans genom rostning av sulfiderna då molybden(VI)oxid (MoO3) och rhenium(VII)oxid (Re2O7) bildas. Sedan hettas oxidblandningen upp till 625 °C och sedan avgår rheniumoxiden som ånga och samlas upp.

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ Nomenklaturutskottet i Svenska Kemisamfundet om kemiskt tecken [1]
  2. ^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.
  3. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 4-3b sid 91
  4. ^ Angela Sendlinger, red (2008). ”Wie kam das Rhenium zu seinem Namen?” (på tyska). Naturwissenschaften: Daten, Fakten, Ereignisse. Compact Verlag. sid. 154 
  5. ^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 32-2b sid 661

Källor redigera

  • Per Enghag: Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmetaller. ISBN 91-7548-511-7 (2000, Industrilitteratur).