Rhenium

	Rhenium
Tc; ↑; Re; ↓; Bh	Volfram ← Rhenium → Osmium
Generella egenskaper
Relativ atommassa	186,21 u
Utseende	Gråaktigt vit
Fysikaliska egenskaper
Densitet	21 020 kg/m3 (273 K)
Aggregationstillstånd	Fast
Smältpunkt	3 459 K (3 186 °C)
Kokpunkt	5 869 K (5 596 °C)
Molvolym	8,86 × 10-6 m3/mol
Smältvärme	33,2 kJ/mol
Ångbildningsvärme	715 kJ/mol
Atomära egenskaper
Atomradie	135 (188) pm
Kovalent radie	159 pm
Jonisationspotential	Första: 760 kJ/mol; Andra: 1 260 kJ/mol; Tredje: 2 510 kJ/mol; Fjärde: 3 640 kJ/mol; (Lista)
Elektronkonfiguration
Elektronkonfiguration	[Xe] 4f14 5d5 6s2
e− per skal	2, 8, 18, 32, 13, 2
Kemiska egenskaper
Oxidationstillstånd	6, 4, 2, -2 (svag syra)
Elektronegativitet	1,9 (Paulingskalan)
Diverse
Kristallstruktur	hexagonal
Ljudhastighet	4700 m/s
Elektrisk konduktivitet	5,42 × 106 A/(V × m)
Mohs hårdhet	7
Identifikation
Historia
Stabilaste isotoper
	SI-enheter och STP används om inget annat anges.

Rhenium är ett metalliskt grundämne som har kemiskt tecken^[1] Re och atomnumret 75. Rhenium är ganska sällsynt men erhålls ur slaggprodukter från molybden-framställning.

EgenskaperRedigera

Rent rhenium är en hård, ljusgrå, glänsande metall som liknar platina. I kompaktform angrips den av luftens syre först vid temperaturer över 1 000 °C. I finfördelad form oxideras den redan vid rumstemperatur i luft.^[2]

Rhenium har den näst högsta kokpunkten (5 627 °C) av alla grundämnen efter volfram (5 927 °C). Rhenium har även den tredje högsta smältpunkten (3 186 °C) efter kol (3 422 °C) och volfram (3 407°C).

HistoriaRedigera

Walter Noddack och Ida Tacke (blivande makarna Noddack) började år 1922 leta efter grundämnena nummer 43 (teknetium) och 75 (rhenium). Makarna Noddack utvann 1 mg oxid av det de trodde var grundämne nummer 75 ur platinamalm, och genom röntgenemissionspektroskopi hittade man linjer^[3] som tillhörde grundämne nummer 75. Sedan offentliggjorde makarna Noddack upptäckten av grundämne nummer 75 och kallade det rhenium efter floden Rhen. År 1929 upptäckte man att rhenium fanns i en halt av 2–4 mg per kg i molybdenglans och kunde därför utvinnas ur slaggprodukter vid molybdenframställning.

AnvändningRedigera

Det produceras cirka 20 ton rhenium per år (1995). Så stor mängd förbrukas dock inte varför en stor del av produktionen läggs i lager.

Rhenium används tillsammans med platina som katalysator i bilar för att bli av med kväveoxider, kolmonoxid och aromatiska kolväten från avgaserna. Rhenium används även i legeringar med nickel som används i jetmotorer. På grund av sin temperaturbeständighet, elasticitet och mekaniska hållfasthet används den också i termoelement, elektronrör, elektriska kontakter, glödtrådar m. m.^[2]

FörekomstRedigera

Rhenium finns i en medelhalt i jordskorpan av 4×10^-4 ppm och i haven av 4×10^-6. Rhenium förekommer mest tillsammans med molybden men även i platinamalm, columbit och gadolinit.^[4]

FramställningRedigera

Rhenium framställs ur molybdenglans genom rostning av sulfiderna då molybden(VI)oxid (MoO₃) och rhenium(VII)oxid (Re₂O₇) bildas. Sedan hettas oxidblandningen upp till 625 °C och sedan avgår rheniumoxiden som ånga och samlas upp.

ReferenserRedigera

NoterRedigera

^ Nomenklaturutskottet i Svenska Kemisamfundet om kemiskt tecken [1]
^ [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.
^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 4-3b sid 91
^ Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 32-2b sid 661

KällorRedigera

Per Enghag: Jordens grundämnen och deras upptäckt, del 1. Några viktiga teknikmetaller. ISBN 91-7548-511-7 (2000, Industrilitteratur).

[1] Nomenklaturutskottet i Svenska Kemisamfundet om kemiskt tecken [1]

[A-2] [a b] Bra Böckers lexikon, 1979.

[3] Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 4-3b sid 91

[4] Gunnar Hägg 1963, Allmän och oorganisk kemi, Almqvist & Wiksells boktryckeri, kapitel 32-2b sid 661

[1]

[2]

[3]

[4]