Öppna huvudmenyn

Europeiska unionsrättens territoriella tillämpningsområde

Europeiska unionen i världen.

Europeiska unionsrättens territoriella tillämpningsområde är det geografiska område inom vilket unionsrätten är tillämplig. Det territoriella tillämpningsområdet består huvudsakligen av unionens medlemsstater,[1][2] men innefattar även i viss utsträckning andra stater och territorier, till exempel genom internationella avtal.

Vissa delar av unionsrätten är dock inte tillämpliga inom hela unionen. Eurosamarbetet omfattar bara euroområdet. Schengensamarbetet, de övriga fördjupade samarbetena samt det permanenta strukturerade samarbetet omfattar bara de deltagande medlemsstaterna. Därutöver omfattas nya medlemsstater av övergångsbestämmelser som gäller under en begränsad tid efter deras anslutning till unionen. Slutligen finns det undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i Danmark, Irland och Storbritannien.

Innehåll

Tillämplighet i medlemsstaternaRedigera

 
  Medlemsstater med undantagsklausuler
  Övriga medlemsstater inom Europeiska unionen

Enligt Europeiska unionens fördrag är unionsrätten som huvudregel fullt tillämplig i alla medlemsstater.[1] Det territoriella tillämpningsområdet innefattar således Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Inom detta område gäller unionens fördrag, förordningar, direktiv, beslut och all annan unionsrätt, och Europeiska unionens domstol ansvarar för tolkningen av denna rätt.

Vissa delar av unionsrätten är dock inte tillämpliga inom hela unionen. Eurosamarbetet omfattar bara euroområdet. Schengensamarbetet, de övriga fördjupade samarbetena samt det permanenta strukturerade samarbetet omfattar bara de deltagande medlemsstaterna. Slutligen omfattas nya medlemsstater av övergångsbestämmelser som gäller under en begränsad tid efter deras anslutning till unionen.

Därutöver finns det undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i Danmark, Irland och Storbritannien. Dessa undantagsklausuler återfinns i protokoll som är fogade till unionens fördrag och är ett resultat av förhandlingar mellan medlemsstaterna i samband med utarbetandet av unionens fördrag. Danmark, Irland och Storbritannien har i olika sammanhang och av olika anledningar inte velat ingå i vissa samarbetsformer. Eftersom nya fördrag måste ratificeras av alla medlemsstater har de erhållit undantagsklausuler i utbyte mot att de har tillåtit övriga medlemsstater att fördjupa sitt samarbete inom unionens ramar.

I enlighet med Edinburghbeslutet omfattas Danmark av tre undantagsklausuler, som alla är ett resultat av förhandlingarna i början av 1990-talet kring fördraget om Europeiska unionen. Klausulerna rör eurosamarbetet, den gemensamma försvarspolitiken och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Storbritannien omfattas av undantagsklausuler gällande eurosamarbetet och, tillsammans med Irland, området med frihet, säkerhet och rättvisa, inklusive Schengensamarbetet.

EurosamarbetetRedigera

Huvudartikel: Euro
 
Endast medlemsstater med euron som valuta omfattas av eurosamarbetet.

Enligt artikel 139 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt omfattas endast de medlemsstater som har euron som valuta av eurosamarbetet.[3] Det innebär att unionsakter som antas inom ramen för eurosamarbetet inte är tillämpliga i Bulgarien, Danmark, Kroatien, Polen, Rumänien, Storbritannien, Sverige, Tjeckien och Ungern. Av dessa medlemsstater har samtliga, utom Danmark och Storbritannien, förbundit sig att införa euron när de väl uppfyller de så kallade konvergenskriterierna. För dessa medlemsstater utvärderar Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken i var sin konvergensrapport fullgörandet av konvergenskriterierna minst en gång vartannat år eller på begäran av en medlemsstat utanför euroområdet. Mot bakgrund av dessa konvergensrapporter beslutar Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet, på förslag av kommissionen och efter samråd med Europaparlamentet och efter överläggningar i Europeiska rådet, om en medlemsstat ska införa euron som valuta.[4]

Konvergenskriterierna innefattar krav om prisstabilitet, sunda statsfinanser och en låg långfristig räntenivå. Dessutom måste den nationella valutan uppvisa en stabil växelkurs gentemot euron genom att vara ansluten till Europeiska växelkursmekanismen (ERM) i minst två år utan större påfrestningar. Eftersom varje nationell regering själv bestämmer om deltagande i växelkursmekanismen kan en medlemsstat avsiktligt avstå från att uppfylla konvergenskriterierna och därigenom även avstå från att införa euron som valuta. Till exempel har Sverige på detta sätt kunnat hålla sig utanför eurosamarbetet.

Danmark och StorbritannienRedigera

Danmark och Storbritannien omfattas av var sin undantagsklausul gällande eurosamarbetet. Dessa undantagsklausuler innebär att varken Danmark eller Storbritannien kan förpliktigas att införa euron som valuta utan att den nationella regeringen först har begärt det. En utvärdering av Danmarks eller Storbritanniens fullgörande av konvergenskriterierna kan endast inledas på begäran av respektive nationell regering.

Danmarks undantagsklausul tillkom genom fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, och som lade grunden för eurosamarbetet. Genom ett särskilt protokoll fick den danska regeringen möjlighet att anmäla till Europeiska unionens råd att Danmark inte skulle omfattas av eurosamarbetet. Efter en folkomröstning den 2 juni 1992 om fördraget, som innebar att fördraget avslogs, beslutade den danska regeringen att undantagsklausulen skulle aktiveras. Efter att även ha fått uttryckliga garantier om bland annat unionsmedborgarskapet genom Edinburghbeslutet hölls en andra folkomröstning den 18 maj 1993, som resulterade i att fördraget slutligen godkändes. Den danska regeringen anmälde sin avsikt att hålla Danmark utanför eurosamarbetet den 3 november 1993. Undantagsklausulen motsvarar det undantag som alla medlemsstater som ännu inte har uppfyllt konvergenskriterierna har, men med undantaget att fullgörandet av kriterierna inte regelbundet utvärderas av kommissionen. Protokollets bestämmelser upphävs den dag Danmark eventuellt inför euron som valuta.[5] De danska väljarna avslog ett förslag om att införa euron i en folkomröstning den 28 september 2000.

Även Storbritannien erhöll sin undantagsklausul genom fördraget om Europeiska unionen. Genom ett särskilt protokoll fick den brittiska regeringen möjlighet att anmäla till Europeiska unionens råd att Storbritannien inte skulle omfattas av eurosamarbetet. Undantagsklausulen motsvarar det undantag som alla medlemsstater som ännu inte har uppfyllt konvergenskriterierna har, men med undantaget att fullgörandet av kriterierna inte regelbundet utvärderas av kommissionen och att Storbritannien inte är förpliktat att undvika alltför stora underskott. Den brittiska regeringen anmälde sin avsikt att hålla Storbritannien utanför eurosamarbetet den 16 oktober 1996 och den 30 oktober 1997. Protokollets bestämmelser upphävs den dag Storbritannien eventuellt inför euron som valuta.[6] Efter Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen kommer undantagsklausulen dock att ha spelat ut sin roll.

Gemensamma försvarspolitikenRedigera

 
Den gemensamma försvarspolitiken omfattar alla medlemsstater utom Danmark.

Den gemensamma försvarspolitiken innefattar i regel alla medlemsstater, utom Danmark, som omfattas av en undantagsklausul. Dock kan ett antal medlemsstater, som uppfyller högre krav på militär kapacitet, inrätta ett permanent strukturerat samarbete för att stärka sitt gemensamma försvarssamarbete.[7][8] Det permanenta strukturerade samarbetet inrättas av Europeiska unionens råd med kvalificerad majoritet på begäran av de deltagande medlemsstaterna. Den 13 november 2017 anmälde 23 medlemsstater sitt intresse att inleda ett permanent strukturerat samarbete. Ytterligare två medlemsstater anmälde sitt intresse den 7 december 2017. Rådet beslutade den 11 december 2017 att inrätta det permanenta strukturerade samarbetet. Deltagande medlemsstater innefattar alla utom Danmark, Malta och Storbritannien.[9] Danmark står på grund av sin undantagsklausul utanför allt försvarssamarbete, medan Malta har valt att stå utanför på grund av sin neutralitetspolitik. Storbritannien väntas lämna unionen under 2019 och har därför valt att stå utanför. Det innebär att unionsakter som antas inom ramen för det permanenta strukturerade samarbetet inte är tillämpliga i Danmark, Malta och Storbritannien.

DanmarkRedigera

Danmark omfattas av en undantagsklausul gällande den gemensamma försvarspolitiken. Undantagsklausulen innebär att Danmark står utanför all politik som rör försvarsfrågor. Den danska regeringen deltar inte i arbetet med att utarbeta och genomföra unionsakter som rör försvarspolitik. Dessa unionsakter är inte heller tillämpliga i Danmark. Undantagsklausulen förhindrar Danmark från att till exempel delta i försvarssamarbeten så som det permanenta strukturerade samarbetet. Den danska regeringen har dock möjlighet att, i enlighet med Danmarks egna konstitutionella bestämmelser, begära att undantagsklausulen upphävs.[10]

Området med frihet, säkerhet och rättvisaRedigera

Området med frihet, säkerhet och rättvisa, som ursprungligen utgjordes av rättsliga och inrikes frågor när fördraget om Europeiska unionen antogs i början av 1990-talet, omfattas av flera undantagsklausuler som gör att Danmark, Irland och Storbritannien står helt eller delvis utanför området. Övriga medlemsstater ingår fullt ut och omfattas av all tillämplig unionsrätt.

Danmark, Irland och StorbritannienRedigera

Danmark, Irland och Storbritannien omfattas av var sin undantagsklausul gällande området med frihet, säkerhet och rättvisa. Irlands och Storbritanniens undantagsklausul innebär att de kan välja från fall till fall om de vill tillämpa en unionsakt som har antagits inom detta befogenhetsområde och som då blir tillämplig som unionsrätt. Den irländska regeringen har möjlighet att, i enlighet med Irlands egna konstitutionella bestämmelser, begära att undantagsklausulen upphävs.[11] Efter Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen kommer undantagsklausulen att ha spelat ut sin roll för brittisk del.

Danmarks undantagsklausul är mer långtgående och undantar all unionsrätt på området, utom den gemensamma viseringspolitiken. Det innebär att unionsakter som antas inom befogenhetsområdet inte är tillämpliga i Danmark. I de fall Danmark vill delta i ett beslut måste ett mellanstatligt avtal slutas med unionen. Den danska regeringen har dock möjlighet att omvandla detta undantag till en tillvalsordning, som innebär att regeringen kan bestämma från fall till fall om den vill att ett visst beslut på unionsnivå ska vara tillämpligt i Danmark som unionsrätt. De danska väljarna avslog dock ett förslag om att aktivera en sådan tillvalsordning i en folkomröstning den 3 december 2015. Den danska regeringen har även möjlighet att, i enlighet med Danmarks egna konstitutionella bestämmelser, begära att undantagsklausulen helt upphävs.[10]

Fördjupade samarbetenRedigera

Möjligheten att upprätta ett fördjupat samarbete infördes genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, i samband med införlivandet av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar. Ett fördjupat samarbete tillåter en grupp av minst nio medlemsstater att integrera eller samarbeta inom ett politikområde, utan att övriga medlemsstater måste delta.[12] Det är utformat för att övervinna förlamningar i unionens institutionella arbete när ett lagförslag blockeras av en enskild medlemsstat eller en mindre grupp medlemsstater som inte vill bli en del av samarbetet.[13] Fördjupade samarbeten kan upprättas inom alla befogenhetsområden där unionen inte har exklusiv befogenhet.[14] Enligt fördragen ska ett fördjupat samarbete vara den sista utvägen för att nå mål som inte hela unionen kan uppnå inom rimlig tid.[15] Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionsrätten och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.[16] De unionsakter som antas inom ramen för ett fördjupat samarbete är tillämpliga endast i de deltagande medlemsstaterna. Samtliga medlemsstater ska dock när som helst kunna ansluta sig till ett fördjupat samarbete om de uppfyller de villkor som krävs för att få delta.[14] Inget av de fördjupade samarbeten som hittills har bemyndigats av Europeiska unionens råd har ställt några villkor för deltagande.

SchengensamarbetetRedigera

Huvudartikel: Schengensamarbetet
 
En inre gräns mellan Tyskland och Österrike, utan gränskontroller.

Schengensamarbetet inrättades ursprungligen utanför Europeiska unionens ramar genom undertecknandet av Schengenavtalet 1985. Det var framför allt Danmark och Storbritannien som blockerade ett gemensamt gränskontrollsamarbete och därmed tvingade flera av de andra medlemsstaterna att inleda ett samarbete utanför unionens ramar. I samband med inrättandet av möjligheten att inleda fördjupade samarbeten genom Amsterdamfördraget införlivades Schengensamarbetet inom unionens ramar som ett fördjupat samarbete. Irland och Storbritannien valde att fortsätta att stå utanför, medan Danmark anslöt sig i samband med att övriga nordiska stater anslöt sig till samarbetet. Bestämmelserna om införlivandet av Schengenregelverket återfinns i ett särskilt protokoll, Schengenprotokollet, som är fogat till unionens grundfördrag genom Amsterdamfördraget. Protokollet fastställer särskilda bestämmelser om villkoren för det fördjupade samarbetet kring Schengensamarbetet. I de fall unionsakter antas för att vidareutveckla Schengenregelverket, och Irland och Storbritannien väljer att avstå från att delta, bemyndigas Schengenområdet direkt att inleda ett fördjupat samarbete.[17]

Schengensamarbetet utgör, i motsats till övriga fördjupade samarbeten, en integrerad del av unionsrätten och måste således godtas fullt ut av nya medlemsstater.[18] Innan en medlemsstat kan delta fullt ut i Schengensamarbetet genom att avskaffa sina gränskontroller vid de inre gränserna krävs det dock att medlemsstaten uppfyller vissa tekniska kriterier. Europeiska kommissionen ansvarar för att utvärdera en medlemsstats fullgörande av dessa kriterier och Europeiska unionens råd beslutar därefter med enhällighet bland Schengenområdets företrädare om medlemsstaten ska få ansluta sig till Schengenområdet. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien väntar fortfarande på att få ansluta sig till Schengenområdet.

Danmark, Irland och StorbritannienRedigera

Som en följd av sina undantagsklausuler på området med frihet, säkerhet och rättvisa omfattas Danmark, Irland och Storbritannien av särskilda bestämmelser gällande Schengensamarbetet. Irland och Storbritannien kan välja från fall till fall om de vill tillämpa en ny unionsakt som rör samarbetet.[19] De står båda utanför Schengenområdet, men har valt att tillämpa vissa delar av polissamarbetet som utvecklats inom ramen för Schengensamarbetet. Eftersom de står utanför Schengenområdet har de rätt att utföra kontroller av alla personer, inklusive unionsmedborgare, som passerar deras gränser. De omfattas inte heller av den gemensamma viseringspolitiken, utan har egna viseringsbestämmelser. Dessa bestämmelser gäller Irland endast så länge den gemensamma resezonen mellan Irland och Storbritannien fortsätter att existera.[20]

Danmark omfattas av Schengensamarbetet, men inte som unionsrätt, utan genom mellanstatliga avtal. Detta är en följd av den danska undantagsklausulen på området med frihet, säkerhet och rättvisa. Danmark måste därför varje gång en ny unionsakt antas inom Schengensamarbetet meddela övriga medlemsstater inom sex månader om akten kommer att bli tillämplig i Danmark. I så fall blir den bindande som internationell rätt, och inte som unionsrätt. Om den danska regeringen inte skulle godta en ny akt, måste Danmark och övriga Schengenområdet överväga vilka åtgärder som måste vidtas.[10]

ÖvergångsbestämmelserRedigera

Nya medlemsstater som ansluter sig till Europeiska unionen omfattas i regel av övergångsbestämmelser, som syftar till att underlätta övergången till att tillämpa all unionsrätt. Övergångsbestämmelserna gäller normalt i ett antal månader eller år, men sällan mer än sju år. Övergångsbestämmelser kan även i vissa fall återfinnas i specifika unionsakter för att ge flexibilitet åt medlemsstaterna i samband med införandet av nya bestämmelser.

KroatienRedigera

Kroatien, som anslöt sig till unionen den 1 juli 2013, omfattas fortfarande av övergångsbestämmelser. Bland de viktigaste kvarstående bestämmelserna finns begränsningarna för kroatiska arbetstagare att inte kunna söka arbete i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Sedan den 1 juli 2018 är sådana begränsningar dock endast i kraft i Österrike. Kroatien har vidtagit ömsesidiga åtgärder mot arbetstagare från Österrike. Senast den 1 juli 2020 måste alla begränsningar ha upphört enligt anslutningsfördraget 2011.

Övriga undantag och garantierRedigera

Det finns en rad andra undantag och garantier som har antagits i samband med utarbetandet av unionens fördrag. Dessa syftar till att antingen upprätthålla specifika bestämmelser för en eller ett par medlemsstater eller förtydliga tolkningen och tillämpningen av unionsrätten.

Genom var sitt protokoll har Danmark respektive Malta rätt att begränsa unionsmedborgares rätt att fritt förvärva fritidsbostäder.[21][22] Anslutningsfördraget 1994 ger Sverige rätt att fortsätta tillåta försäljning av snus,[23] samt Finland och Sverige rätt att skydda renskötande samers ensamrätt till renskötsel inom traditionella samiska områden.[24]

Danmark, Irland, Malta, Polen och StorbritannienRedigera

En rad garantier och förklaringar har utfärdats i samband med ratificeringen av unionens fördrag med syfte att blidka tveksamma medlemsstater. I vissa fall har garantier eller förklaringar avgivits efter att en folkomröstning har hållits med negativt utslag. Det har då syftat till att öppna upp för en ny folkomröstning om ett visst fördrag. Garantierna är i allmänhet rättsligt bindande men har i praktiken begränsad betydelse då de i regel endast klargör, och inte ändrar, innebörden av unionens fördrag.

Irland och Malta har båda erhållit garantier om att unionsrätten inte under några omständigheter kan påverka deras abortpolitik.[25][26] I samband med ratificeringen av Nicefördraget erhöll Irland garantier om att unionsrätten inte ska inkräkta på den irländska neutralitets- eller skattepolitiken. Även i samband med ratificeringen av Lissabonfördraget erhöll Irland en rad garantier som rör abort, skatter och försvar. Dessa blev rättsligt bindande genom ett separat protokoll,[27] som ratificerades efter Lissabonfördragets ikraftträdande och som trädde i kraft den 1 december 2014.[28]

I samband med ratificeringen av fördraget om Europeiska unionen i början av 1990-talet erhöll Danmark, i enlighet med Edinburghbeslutet, garantier om att unionsmedborgarskapet inte på något sätt skulle ersätta de nationella medborgarskapen. Samma garanti fördes in i unionens fördrag genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999.

I samband med ratificeringen av Lissabonfördraget erhöll även Polen och Storbritannien garantier om att stadgan om de grundläggande rättigheterna inte utökar befogenheterna för Europeiska unionens domstol.[29]

Tillämplighet i associerade territorierRedigera



 
Kanarieöarna är ett yttersta randområde och ingår således i unionen.

Utöver medlemsstaterna är unionsrätten även tillämplig i vissa tillhörande territorier, som omfattas av en särskild associeringsordning inom unionen.[30] Dessa territorier består av tre olika kategorier. Den första kategorin utgörs av de yttersta randområdena (YRO-områdena), som ingår i unionen men som åtnjuter vissa särskilda undantag från unionsrätten med hänsyn till deras geografiska avlägsenhet och ekonomiska beroende av ett fåtal produkter.[31] Dessa territorier innefattar de portugisiska ögrupperna Azorerna och Madeira, den spanska ögruppen Kanarieöarna, de franska utomeuropeiska departementen Franska Guyana, Guadeloupe, Martinique, Mayotte och Réunion samt det franska förvaltningsområdet Saint-Martin.

Den andra kategorin utgörs av de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT-områdena), som står utanför unionen men som åtnjuter en särskild associeringsordning och därför tillämpar vissa delar av unionsrätten.[32] Dessa territorier innefattar Storbritanniens utomeuropeiska territorier, Frankrikes utomeuropeiska förvaltningsområden, Nya Kaledonien, Franska sydterritorierna, Grönland samt de nederländska ögrupperna i Västindien.

Slutligen finns det en tredje kategori bestående av territorier som inte ingår i någon av de redan nämnda kategorierna. Dessa territorier innefattar bland annat Athos, Ceuta och Melilla, Färöarna, Helgoland, Nordcypern och Åland. Tillämpningen av unionsrätten i dessa territorier varierar stort, och vissa av dem ingår i unionen medan andra står helt utanför.

Tillämplighet i EES-länderna och SchweizRedigera

Genom EES-avtalet gäller betydande delar av unionsrätten även i EES-länderna utanför Europeiska unionen, alltså Island, Liechtenstein och Norge. Genom bilaterala avtal omfattas även Schweiz i viss utsträckning. Som en följd av EES-avtalet och de bilaterala avtalen ingår dessa stater helt eller delvis i den inre marknaden, men måste i gengäld anta stora delar av unionsrätten.

Rörlighetsdirektivet, som reglerar villkoren för fri rörlighet för personer, gäller även EES-länderna och, i viss utsträckning, Schweiz. EES-länderna och Schweiz ingår även i Schengenområdet genom särskilda associeringsavtal och har följaktligen avskaffat de inre gränskontrollerna. De omfattas också av Dublinförordningen genom mellanstatliga avtal. Övriga delar av unionsrätten står de i princip helt utanför.

Avskaffade undantagsklausulerRedigera

StorbritannienRedigera

Genom fördraget om Europeiska unionen stärktes det europeiska samarbetet kring socialpolitik genom att den sociala stadgan från 1989 införlivades i unionsrätten genom ett särskilt protokoll. Eftersom den brittiska regeringen motsatte sig stadgans innehåll framförhandlades en undantagsklausul som innebar att Storbritannien tilläts stå utanför detta befogenhetsområde. Denna undantagsklausul var ett krav från premiärminister John Major för att Storbritannien skulle godkänna fördraget. Protokollet innebar att Storbritannien inte behövde ta del i överläggningarna och tillämpandet av beslut som fattades på grundval av protokollet om socialpolitik eller överenskommelsen om socialpolitik. Storbritannien behövde inte heller finansiera de beslut som fattades inom detta område mer än eventuella förvaltningskostnader för unionens institutioner.[33]

När Tony Blair blev Storbritanniens premiärminister 1997 avskaffade han undantagsklausulen. Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, upphävdes protokollet om socialpolitik samt överenskommelsen om socialpolitik och Storbritanniens undantagsklausul togs således formellt bort.

Unionsrättens tillämplighet per statRedigera

  Relevant del av unionsrätten tillämplig i berörd stat genom unionens fördrag eller unionsakt
  Relevant del av unionsrätten tillämplig i berörd stat genom EES-avtalet (undantag kan förekomma)
  Relevant del av unionsrätten tillämplig i berörd stat genom annat mellanstatligt avtal med unionen
[–] Relevant del av unionsrätten tillämplig i berörd stat med undantag
  Relevant del av unionsrätten ej tillämplig i berörd stat
Bestämmelser om ... är tillämpligt i ...  
BE
 
BG
 
CY
 
DK
 
EE
 
FI
 
FR
 
EL
 
IR
 
IT
 
HR
 
LV
 
LT
 
LU
 
MT
 
NL
 
PL
 
PT
 
RO
 
SK
 
SI
 
ES
 
UK
 
SE
 
CZ
 
DE
 
HU
 
AT
 
IS
 
LI
 
NO
 
CH
 
AD
 
MC
 
SM
 
VA
 
TR
Europeiska unionen                                                                          
Europeiska atomenergigemenskapen                                                                          
Unionsrättens tillämplighet i nationella domstolar                                                                          
Medborgerliga och demokratiska rättigheter
Unionsmedborgarskapet                                                                          
Val till Europaparlamentet                                                                          
Rösträtt och valbarhet vid kommunala val                                                                          
Europeiskt medborgarinitiativ                                                                          
Rätt till skydd av andra staters konsulat                                                                          
Fri rörlighet och handel
Avskaffande av tullavgifter vid inbördes handel                                                         [34] [34] [34] [34] [34]   [34]   [34]
Europeiska unionens tullunion                                                                 [35]       [35]
Gemensamma handelspolitiken                                                                 [35] [35] [35]    
Gemensamma punktskatteområdet                                                                          
Gemensamma mervärdesskatteområdet                                                                          
Inre marknaden och de fyra friheterna                                                               [36]   [35]      
Fri rörlighet för arbetstagare                     [37]                                 [37]       [37]          
Avskaffande av roamingavgifter                                                                          
Fritt förvärv av fritidsbostäder                                                                          
Fritt förvärv av jordbruksmark                     [38]                                                    
Förbud mot försäljning av snus                                                                          
Ekonomisk och monetär politik
Ekonomiska och monetära unionen                                                                          
Gemensamma eurobetalningsområdet                                                                          
Eurosamarbetet                                                                          
Bankunionen   [35]   [35]             [35]           [35]   [35]       [35] [35] [35]   [35]                    
Jordbruks- och fiskeripolitik
Gemensamma jordbrukspolitiken                                                                          
Gemensamma fiskeripolitiken                                                                          
Rättsliga och inrikes frågor
Området med frihet, säkerhet och rättvisa                 [39]                           [39]                            
Schengensamarbetet och Schengenregelverket   [40] [40]           [41]   [40]               [40]       [41]                       [42] [42]  
Dublinförordningen                                                                          
Gemensamma asylpolitiken (utöver Dublinförordningen)                                                                          
Gemensamma invandringspolitiken                                                                          
Polissamarbete och straffrättsligt samarbete       [43]         [35]                           [35]                            
Utrikes- och försvarspolitik
Gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken                                                                          
Gemensamma försvarspolitiken