Öppna huvudmenyn

Den gemensamma asylpolitiken utgör ett av Europeiska unionens politikområden och en del av befogenhetsområdet området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Den gemensamma asylpolitiken innefattar ett gemensamt europeiskt asylsystem med enhetliga normer för vem som ska beviljas asyl, vem som ska bevilja asyl och hur asylprövningen ska gå till. Asylpolitiken vilar på fem viktiga unionsakter:[1]

  • Mottagandedirektivet som fastställer villkoren för hur asylsökande ska behandlas och syftar till att garantera att denna behandling sker på ett humant sätt.
  • Skyddsgrundsdirektivet som fastställer skälen till att en person ska beviljas asyl. En medlemsstat kan välja att ha mer generösa regler än de gemensamma europeiska reglerna.
  • Dublinförordningen som fastställer vilken medlemsstat som ansvarar för att pröva en asylansökan. Enligt förordningen ska asylansökan prövas i den medlemsstat dit den asylsökande först kom, om det inte föreligger särskilda skäl.
  • Eurodacförordningen som fastställer bestämmelser om det gemensamma systemet Eurodac, där asylsökandes fingeravtryck lagras. Systemets syfte är att fastslå om en asylsökande redan har registrerats i en annan medlemsstat.

Ny asylpolitikRedigera

Under 2016 presenterade Europeiska kommissionen en rad förslag till förändringar i den gemensamma asylpolitiken till följd av migrationskrisen i Europa. Bland annat föreslås en förändring av Dublinförordningen så att permanenta omlokaliseringsmekanismer finns tillgängliga vid tillfällen då unionen mottar ett stort antal asylsökande under kort tid. Även ändringar av skyddsgrundsdirektivet föreslås för att strama upp kraven för att en person ska kunna erhålla asyl.[2][3][4] Förslaget måste behandlas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet innan det kan träda i kraft.

Omplaceringar och vidarebosättningRedigera

Som en följd av detta stora antalet asylsökande som kom till Grekland och Italien under migrationskrisen i Europa 2015, beslutade Europeiska unionens råd i september 2015 att genomföra en omplacering av asylsökande från dessa två länder till övriga medlemsstater. I ett första beslut beslutades att 40 000 personer skulle omplaceras fram till och med den 17 september 2017.[5] I ett andra beslut beslutades att ytterligare 120 000 personer skulle omplaceras fram till och med den 26 september 2017.[6] Enligt Europeiska kommissionen är antalet asylsökande som omfattas av beslutens krav mindre än vad som behövs, det vill säga målet om hur många personer som ska omplaceras kommer att sänkas. I april 2017 hade 17 procent av alla omplaceringar genomförts.[7]

I juli 2015 beslutade EU-länderna att åta sig att ta emot 20 000 flyktingar från utanför EU för vidarebosättning.[8]

Skillnader mellan medlemsstaterRedigera

 
Asylsökande per miljon invånare under 2013 i Europa.

Antal accepterade asylansökningar 2012[9]

Land Totalt antal Per 100 000 invånare
Tyskland 22 165 27
Sverige 15 290 161
Storbritannien 14 570 23
Frankrike 14 325 22
Italien 9 270 15
Norge[10] 6 125 123
Österrike 6 000 71
Nederländerna 5 920 35
Belgien 5 880 53
Schweiz 4 580 58
Danmark 2 105 38
Finland 1 840 34
Malta 625 348
Grekland 625 1
Spanien 565 1

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Common European Asylum System” (på engelska). ec.europa.eu. European Commission. http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/what-we-do/policies/asylum/index_en.htm. Läst 4 oktober 2015. 
  2. ^ [1]
  3. ^ [2]
  4. ^ [3]
  5. ^ [4]
  6. ^ [5]
  7. ^ [6]
  8. ^ [7]
  9. ^ Claussen, Mona W. (27 november 2013). ”Slik håndterer Europa asylstrømmen”. Aftenposten baserat på siffror från Eurostat. http://www.aftenposten.no/nyheter/uriks/Slik-handterer-Europa-asylstrommen-7386207.html. 
  10. ^ Norge är inte medlem i Europeiska unionen, men del av Dublinförordningen.
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.