Unionsmedborgarskap, även känt som EU-medborgarskap, är ett medborgarskap som tillkommer varje person som är medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater. Det infördes den 1 november 1993 genom Maastrichtfördraget. Personer med unionsmedborgarskap kallas för unionsmedborgare eller EU-medborgare.

Unionsmedborgares pass bär texten ”Europeiska unionen” på något eller några av unionens officiella språk.

Unionsmedborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Enda sättet att få unionsmedborgarskap är genom att söka ett nationellt medborgarskap i någon av medlemsstaterna. På samma sätt går det inte att avsäga sig det ena medborgarskapet utan att samtidigt avsäga sig det andra.[1][2] Villkoren för att förvärva eller förlora ett nationellt medborgarskap är en nationell befogenhet och skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat.

Genom stadgan om de grundläggande rättigheterna och unionens grundfördrag har ett antal rättigheter knutits till unionsmedborgarskapet. Till exempel har unionsmedborgare rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser samt rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat som unionsmedborgaren är bosatt i, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten.

Genom EES-avtalet åtnjuter även medborgare från Island, Liechtenstein och Norge vissa av de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare, i synnerhet rätten till fri rörlighet för personer. Tillsammans med unionsmedborgare benämns dessa medborgare ibland som EES-medborgare. Även medborgare från Schweiz omfattas av vissa av bestämmelserna om fri rörlighet genom ett bilateralt avtal med unionen. Övriga medborgare i världen benämns vanligtvis som tredjelandsmedborgare i unionsrätten.

HistoriaRedigera

De första rättigheterna för medborgare inom Europeiska gemenskaperna infördes genom Romfördraget, som trädde i kraft den 1 januari 1958, och genomfördes under en övergångsperiod på tolv år. Under 1960-talet förverkligades bland annat rätten för arbetstagare att ta anställning i andra medlemsstater på samma villkor som de egna medborgarna där och för detta ändamål förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium och uppehålla sig i en medlemsstat. Dessa rättigheter gällde dock endast ekonomiskt aktiva personer, till exempel anställda och arbetssökande, och var kopplade direkt till de nationella medborgarskapen och inte ett gemensamt medborgarskap.

Den fria rörligheten för arbetstagare ledde under 1960-talet till diskussioner om införandet av ett gemensamt medborgarskap med vissa specifika rättigheter och skyldigheter.[3] Vid Europeiska rådets sammanträde i Paris den 9–10 december 1974 togs de första initiativen till att införa ett europeiskt medborgarskap. Mot bakgrund av detta presenterade Europeiska gemenskapernas kommission en rapport om bland annat inrättandet av ett enhetligt europeiskt pass 1975.[4] Detta ledde till att europeiska pass standardiserades under 1980-talet, dock utan att något gemensamt medborgarskap infördes. Istället blev det först vid förhandlingarna om Maastrichtfördraget som medlemsstaterna slutligen enades om att införa ett gemensamt medborgarskap – ett unionsmedborgarskap. Samtidigt infördes en rad nya rättigheter som kopplades till unionsmedborgarskapet, däribland rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium och rätten att rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat där man är bosatt.

Införandet av ett unionsmedborgarskap var dock inte helt okontroversiellt. I en folkomröstning i Danmark den 2 juni 1992 röstade en majoritet av de danska väljarna emot fördraget. En av anledningarna var att de danska väljarna ställde sig skeptiska till vad de upplevde som bildandet av en union med alltför statsliknande drag. Till följd av detta förhandlade Europeiska rådet, tillsammans med den danska regeringen, fram en kompromiss – Edinburghbeslutet – som bland annat innebar ett förtydligande om att unionsmedborgarskapet enbart skulle komplettera, och inte ersätta, de nationella medborgarskapen. Efter en andra folkomröstning i Danmark den 18 maj 1993 kunde fördraget slutligen godkännas och det trädde i kraft den 1 november 1993. Därmed inrättades också unionsmedborgarskapet.

Genom Amsterdamfördraget, som trädde i kraft den 1 maj 1999, infördes det förtydligande som Danmark hade erhållit genom Edinburghbeslutet i grundfördragen. Samtidigt infördes en typ av offentlighetsprincip som innebar att unionsmedborgare gavs rätt till tillgång till handlingar vid Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. Med Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, stärktes unionsmedborgarskapet ytterligare, bland annat genom införandet av ett europeiskt medborgarinitiativ och utökandet av rätten till tillgång till handlingar till unionens alla institutioner, organ och byråer.

Rättslig grundRedigera

Unionsmedborgarskapet är inrättat genom Europeiska unionens fördrag. Den rättsliga grunden består av dels artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen, dels artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt:

(...) Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.
– Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen efter Lissabonfördragets ikraftträdande
Ett unionsmedborgarskap införs härmed. Varje person som är medborgare i en medlemsstat ska vara unionsmedborgare. Unionsmedborgarskapet ska komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet.
– Artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt efter Lissabonfördragets ikraftträdande

De rättigheter som tillkommer unionsmedborgare fastställs dels i stadgan om de grundläggande rättigheterna, dels i grundfördragen, särskilt andra delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.[5] I vissa fall fastställs ytterligare villkor och begränsningar för utövandet av dessa rättigheter genom rättsakter som antas av unionens institutioner i enlighet med fördragen.

Förvärv och förlust av medborgarskapRedigera

Unionsmedborgarskap kan förvärvas endast genom att en person förvärvar ett nationellt medborgarskap i någon av Europeiska unionens medlemsstater. För en person som har flera medborgarskap är det tillräckligt att minst ett av dem är ett medborgarskap i en medlemsstat för att personen i fråga ska betraktas som unionsmedborgare.[6] Alla unionsmedborgare, oavsett vilket eller vilka nationella medborgarskap de innehar, är likvärdiga i unionsrätten.

EU-domstolen har slagit fast att det är upp till varje medlemsstat att fastställa villkoren för förvärv och förlust av medborgarskap, men att detta måste ske med iakttagande av unionsrätten.[7] En viktig grundprincip är att medborgarskap endast bör beviljas om det föreligger en genuin anknytning mellan den enskilde och medlemsstaten i fråga, till exempel genom att den enskilde har varit bosatt en viss tid i staten. Eftersom beviljandet av medborgarskap även medför rättigheter gentemot övriga medlemsstater har Europeiska kommissionen haft som utgångspunkt att medlemsstaterna ska bevilja medborgarskap i en anda av lojalitet, i enlighet med lojalitetsprincipen. Kommissionen har varit särskilt kritisk mot flera medlemsstater – Bulgarien, Cypern och Malta – som har beviljat medborgarskap till stora grupper av tredjelandsmedborgare i utbyte mot investeringsstöd, ofta utan några egentliga krav på att mottagarna har varit bosatta en viss tid i unionen.[8] Efter påtryckningar från kommissionen ändrade flera av dessa medlemsstater sina investeringsprogram för tredjelandsmedborgare, bland annat genom att kräva att mottagare av medborgarskap faktiskt först har bott en viss tid i respektive stat.[9]

Grundläggande rättigheterRedigera

Unionsmedborgarskapet är förenat med ett antal grundläggande rättigheter enligt stadgan om de grundläggande rättigheterna.[10] Dessa rättigheter bekräftas även i unionens grundfördrag, som föreskriver de villkor och begränsningar enligt vilka rättigheterna kan utövas. Enligt fördraget om Europeiska unionen ska unionsmedborgare till exempel ha rätt att delta i unionens demokratiska liv.[11]

EU-domstolen har tolkat fördragen som att unionsmedborgarskapet är ämnat att vara den grundläggande statusen för medlemsstaternas medborgare som säkerställer att de alla behandlas på samma sätt oavsett nationalitet (utom i de undantagsfall som unionsrätten tillåter). Vidare har domstolen gjort tolkningen att de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare enligt fördragen i vissa fall kan ha direkt effekt, det vill säga de kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om de inte är genomförda genom rättsakter eller i nationell lagstiftning.[12]

Rörelse- och uppehållsfrihetRedigera

Varje unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium,[13] enligt de villkor och begränsningar som fastställs i fördragen och i de rättsakter som antagits för att genomföra dessa bestämmelser.[14] Denna rättighet infördes ursprungligen för arbetstagare under 1960-talet som en del av den fria rörligheten för arbetstagare, och utökades senare till att även omfatta andra grupper, såsom egenföretagare. Det var dock först genom Maastrichtfördraget som en allmän rörelse- och uppehållsfrihet infördes som en rättighet för alla unionsmedborgare.

Villkoren för rörelse- och uppehållsfriheten samt begränsningar i dessa friheter fastställs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.[15] Sådana bestämmelser har antagits genom rörlighetsdirektivet, som reglerar bland annat unionsmedborgares uppehållsrätt i andra medlemsstater än den där de är medborgare. Enligt direktivet får en unionsmedborgare röra sig fritt inom unionen och uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat än den där han eller hon är medborgare, utan några andra krav än att inneha ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. För längre uppehåll krävs i regel att unionsmedborgaren antingen är anställd eller egenföretagare, bedriver studier eller genomgår en yrkesutbildning vid en erkänd institution, eller har tillräckliga tillgångar för sig själv och sin familj för att inte bli en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala biståndssystem under vistelsen. En unionsmedborgare behöver inget uppehållstillstånd om han eller hon omfattas av direktivets bestämmelser. Även tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare åtnjuter i regel uppehållsrätt enligt direktivet.[16]

Enligt rörlighetsdirektivet kan rörelse- och uppehållsfriheten begränsas endast med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa. Sådan hänsyn får inte tjäna ekonomiska syften.[16]

Rätt till att söka arbete, arbeta, etablera sig och tillhandahålla tjänsterRedigera

Varje unionsmedborgare har rätt att söka arbete, arbeta, etablera sig samt tillhandahålla tjänster i varje medlemsstat,[17] med förbehåll för de begränsningar som föreskrivs i fördragen. Denna rättighet infördes ursprungligen genom Romfördraget och genomfördes under 1960-talet tillsammans med rörelse- och uppehållsfriheten för arbetstagare. Rätten att ta anställning i en annan medlemsstat utgör en del av den inre marknadens kärna och skyddas av artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.[18] Etableringsrätt och rätten att tillhandahålla tjänster inom unionen regleras på motsvarande sätt av artiklarna 49 och 56 i samma fördrag.[19][20]

De nödvändiga åtgärderna för att genomföra den fria rörligheten för arbetstagare fastställs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd genom direktiv och förordningar i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.[21] Sådana bestämmelser har antagits genom förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, som reglerar bland annat rätten för arbetstagare att ta anställning i en annan medlemsstat än den där de är medborgare.[22] Förordningen är direkt tillämplig inom hela unionen och kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Tillsammans med fördragen innebär förordningen att all diskriminering av arbetstagare på grund av nationalitet är förbjuden inom unionen. Arbetstagare ska, oavsett nationalitet, erbjudas lika möjligheter att ta anställning och omfattas av samma anställningsvillkor. Vissa undantag gäller dock för anställningar i offentlig tjänst, till exempel inom polis- och domstolsväsendet.[18]

Enligt fördragen kan den fria rörligheten för arbetstagare begränsas endast med hänsyn till allmän ordning, allmän säkerhet eller folkhälsa.[18] Normalt kan den fria rörligheten för arbetstagare även begränsas under en övergångsperiod för att skydda gamla medlemsstaters arbetsmarknader när en ny medlemsstat ansluter sig till unionen.

Rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet och kommunala valRedigera

 
Rösträtt vid val till Europaparlamentet är en rättighet för unionsmedborgare.

Varje unionsmedborgare har rätt att rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat där han eller hon är bosatt, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten.[23][24][25] Denna rättighet infördes genom Maastrichtfördraget.

Närmare bestämmelser om rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet och kommunala val fastställs av Europeiska unionens råd i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter samråd med Europaparlamentet.[26] Sådana bestämmelser har antagits genom två olika direktiv, ett för val till Europaparlamentet och ett annat för kommunala val. Direktiven fastställer villkoren för rösträtt och valbarhet för unionsmedborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Grundprincipen i direktiven är att alla unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat ska ha rösträtt och möjlighet att kandidera på samma villkor, oavsett nationalitet.[27][28] För val till Europaparlamentet regleras rösträtt och valbarhet även genom akten om val till Europaparlamentet, som gäller alla unionsmedborgare, även de som är bosatta i den medlemsstat där de är medborgare.

Enligt fördragen kan rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet och kommunala val begränsas endast med hänsyn till ”särskilda problem” i en medlemsstat.[26] I direktiven har detta tolkats som att rösträtt och valbarhet för andra unionsmedborgare än inhemska medborgare kan begränsas om andelen utländska unionsmedborgare uppgår till mer än 20 procent av väljarkåren. Dessa särskilda bestämmelser har dock endast tillämpats för Luxemburg, som har en exceptionellt hög andel utländska unionsmedborgare i befolkningen.

Rätt till diplomatiskt eller konsulärt skydd inom ett tredjelands territoriumRedigera

Varje unionsmedborgare har rätt till skydd inom ett tredjelands territorium av en annan medlemsstats diplomatiska eller konsulära myndigheter, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten, om den egna medlemsstaten inte är representerad där.[29][30] Medlemsstaternas diplomatiska och konsulära myndigheter ska enligt fördraget om Europeiska unionen bidra till att genomföra unionsmedborgarnas rätt till skydd inom ett tredjelands territorium.[31] Denna rättighet infördes genom Maastrichtfördraget.

Särskilda samordnings- och samarbetsåtgärder kan fastställas av Europeiska unionens råd genom direktiv i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande efter samråd med Europaparlamentet.[32] Sådana bestämmelser har antagits genom ett direktiv.[33] Direktivet ersatte tidigare bestämmelser som reglerades genom ett mellanstatligt beslut från 1995.[34] Rådet har även antagit ett direktiv om införandet av en provisorisk EU-resehandling för att underlätta hemresa för unionsmedborgare som till exempel har blivit av med sina ordinarie resehandlingar i ett tredjeland, och där den egna medlemsstaten inte finns representerad.[35]

Rätt att vända sig till unionens institutioner, rådgivande organ och Europeiska ombudsmannenRedigera

Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte inom unionen har[36][37]

De två förstnämnda rättigheterna infördes genom Maastrichtfördraget, medan den sistnämnda infördes genom Amsterdamfördraget.

Rätt till tillgång till handlingarRedigera

Varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt säte inom unionen har rätt till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar, oberoende av medium.[43] Detta gäller dock inte EU-domstolen, Europeiska centralbanken och Europeiska investeringsbanken när de utövar sina icke-administrativa funktioner. Denna rättighet infördes ursprungligen genom Amsterdamfördraget för handlingar vid Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska kommissionen. Genom Lissabonfördraget utökades rättigheten till att även gälla handlingar vid unionens övriga institutioner, organ och byråer.

Villkoren för tillgången till handlingar fastställs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet, med hänsyn till både allmänna och enskilda intressen.[44] Sådana bestämmelser har antagits genom offentlighetsförordningen,[45] som dock grundar sig på de tidigare bestämmelserna i Amsterdamfördraget och gäller endast Europaparlamentet, rådet och kommissionen. Kommissionen föreslog 2011 att förordningen utvidgas till att gälla övriga institutioner, organ och byråer mot bakgrund av Lissabonfördragets bestämmelser,[46] men på grund av oenighet mellan de lagstiftande institutionerna kunde detta förslag aldrig antas.

Andra rättigheterRedigera

Utöver de grundläggande rättigheter som stadgan om de grundläggande rättigheterna föreskriver att unionsmedborgare ska åtnjuta omfattas de även av möjligheten att delta i europeiska medborgarinitiativ.

Rätt att delta i ett europeiskt medborgarinitiativRedigera

Varje unionsmedborgare har rätt att initiera och delta i ett europeiskt medborgarinitiativ. Ett medborgarinitiativ gör det möjligt för minst en miljon unionsmedborgare, som måste komma från ett betydande antal medlemsstater, att gå samman och kräva att kommissionen, inom ramen för sina befogenheter, lägger fram ett lagförslag.[47] Denna rättighet infördes genom Lissabonfördraget.

Förfarandena och villkoren för att lägga fram ett europeiskt medborgarinitiativ fastställs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.[37] Sådana bestämmelser har antagits genom en förordning som trädde i kraft den 1 april 2012,[48] och som ersattes av en annan förordning den 1 januari 2020.[49] Förordningen föreskriver bland annat att ett medborgarinitiativ, utöver att samla stöd från en miljon unionsmedborgare, även måste överstiga ett visst minimiantal av undertecknare i minst en fjärdedel av medlemsstaterna. Minimiantalet av undertecknare per medlemsstat ges av antalet ledamöter som staten i fråga har i Europaparlamentet multiplicerat med det totala antalet mandat i parlamentet, vid tidpunkten då initiativet initierades.

Ett medborgarinitiativ som lyckas samla tillräckligt stöd för att uppfylla dessa krav har rätt att presentera sitt förslag i Europaparlamentet. Kommissionen är inte bunden att lägga fram ett lagförslag enligt vad medborgarinitiativet kräver, men måste i så fall förklara varför den inte gör det.

Utvärdering och utökning av rättigheterRedigera

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ska Europeiska kommissionen rapportera vart tredje år till Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om tillämpningen av andra delen i fördraget, som innefattar bestämmelserna om unionsmedborgarskapet och icke-diskriminering.[50] Dessa utvärderingar ligger till grund för utarbetandet av nya lagförslag om utvecklandet av unionsmedborgarnas rättigheter.

Europeiska unionens råd kan inrätta nya rättigheter för unionsmedborgare i enlighet med ett särskilt lagstiftningsförfarande på förslag av kommissionen och efter godkännande av Europaparlamentet. Sådana beslut träder dock i kraft först efter att de har godkänts av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser.[50]

Pass och andra identitetshandlingarRedigera

Den primära handlingen som styrker att en person besitter ett unionsmedborgarskap är ett nationellt pass. Redan innan införandet av unionsmedborgarskapet standardiserades de europeiska passen under 1980-talet. På en unionsmedborgares pass står det ”Europeiska unionen” på något av unionens officiella språk ovanför medlemsstatens namn.[51] Det nationella medborgarskapet, och därmed unionsmedborgarskapet, kan även styrkas genom ett nationellt identitetskort. Med ett pass eller ett nationellt identitetskort har unionsmedborgare till exempel rätt att röra sig fritt inom unionen, i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  2. ^ ”Artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  3. ^ ”Unionsmedborgarna och deras rättigheter”. Europaparlamentet. 1 december 2020. https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/145/unionsmedborgarna-och-deras-rattigheter. Läst 10 maj 2021. 
  4. ^ ”Towards European citizenship” (på engelska). Europeiska kommissionen. 2 juli 1975. http://aei.pitt.edu/5571/1/5571.pdf. Läst 10 maj 2021. 
  5. ^ ”Andra delen i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56–58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  6. ^ ”Dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti m.fl., ECLI:EU:C:1992:295, s. 12–13”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61990CJ0369. 
  7. ^ ”Dom av den 2 mars 2010 i mål C-135/08, Rottman, ECLI:EU:C:2010:104, s. I-1467–1492”. Rättsfallssamling för Europeiska unionen. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:62008CJ0135. 
  8. ^ ”System för medborgarskap och uppehållstillstånd för investerare i Europeiska unionen”. Europeiska kommissionen. 23 januari 2019. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52019DC0012. Läst 10 maj 2021. 
  9. ^ ”Rapport från kommissionen till Europaparlamentet, rådet, Europeiska ekonomiska och sociala kommittén samt Regionkommittén enligt artikel 25 i EUF-fördraget om arbetet för ett väl fungerande EU-medborgarskap 2016-2020”. Europeiska kommissionen. 23 januari 2019. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52020DC0731. Läst 10 maj 2021. 
  10. ^ ”Avdelning V i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 401–403. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 10.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Dom av den 20 september 2001 i mål C-184/99, Grzelczyk, ECLI:EU:C:2001:458, s. I-6242”. Rättsfallssamling för Europeiska unionen. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61999CJ0184. 
  13. ^ ”Artikel 45.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  14. ^ ”Artikel 20.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  15. ^ ”Artikel 21 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 57. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  16. ^ [a b] ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 158, 30.4.2004 (konsoliderad version: 2004L0038, 16.06.2011, s. 1–25). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02004L0038-20110616. 
  17. ^ ”Artikel 15.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 396. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  18. ^ [a b c] ”Artikel 45 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 65–66. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  19. ^ ”Artikel 49 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 67. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  20. ^ ”Artikel 56 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 70. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  21. ^ ”Artikel 46 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 66. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  22. ^ ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen”. EUT L 141, 27.5.2011 (konsoliderad version: 2011R0492, 12.05.2016, s. 1–15). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02011R0492-20160512. 
  23. ^ ”Artikel 39 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 401. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  24. ^ ”Artikel 40 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 401. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  25. ^ ”Artikel 20.2 b i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  26. ^ [a b] ”Artikel 22 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 57. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  27. ^ ”Konsoliderad version av rådets direktiv av den 6 december 1993 om fastställande av närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid val till Europaparlamentet för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare (93/109/EG)”. EGT L 329, 30.12.1993 (konsoliderad version: 1993L0109, 27.01.2013, s. 1–10). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:01993L0109-20130127. 
  28. ^ ”Konsoliderad version av rådets direktiv 94/80/EG av den 19 december 1994 om närmare bestämmelser för rösträtt och valbarhet vid kommunala val för unionsmedborgare som är bosatta i en medlemsstat där de inte är medborgare”. EGT L 368, 31.12.1994 (konsoliderad version: 1994L0080, 01.07.2013, s. 1–13). EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:01994L0080-20130701. 
  29. ^ ”Artikel 46 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 403. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  30. ^ ”Artikel 20.2 c i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 57. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  31. ^ ”Artikel 35 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 35. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  32. ^ ”Artikel 23 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  33. ^ ”Rådets direktiv (EU) 2015/637 av den 20 april 2015 om samordnings- och samarbetsåtgärder för underlättande av konsulärt skydd till icke-företrädda unionsmedborgare i tredjeländer och om upphävande av beslut 95/553/EG”. EUT L 106, 24.4.2015, s. 1–13. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32015L0637. 
  34. ^ ”Beslut fattat av företrädarna för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, av den 19 december 1995 om de diplomatiska och konsulära representationernas bistånd till Europeiska unionens medborgare (95/553/EG)”. EGT L 314, 28.12.1995, s. 73–76. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:41995D0553. 
  35. ^ ”Rådets direktiv (EU) 2019/997 av den 18 juni 2019 om införande av en provisorisk EU-resehandling och om upphävande av beslut 96/409/Gusp”. EUT L 163, 20.6.2019, s. 1–12. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019L0997. 
  36. ^ ”Artikel 20.2 d i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 57. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  37. ^ [a b] ”Artikel 24 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  38. ^ ”Artikel 44 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  39. ^ ”Artikel 227 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 150. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  40. ^ ”Artikel 43 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  41. ^ ”Artikel 228 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 150–151. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  42. ^ ”Artikel 41.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  43. ^ ”Artikel 42 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 402. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  44. ^ ”Artikel 15.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 54–55. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  45. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar”. EGT L 145, 31.5.2001, s. 43–48. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32001R1049. 
  46. ^ ”Förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1049/2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar”. Europeiska kommissionen. 21 mars 2011. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52011PC0137. Läst 10 maj 2021. 
  47. ^ ”Artikel 11.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 21. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  48. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 211/2011 av den 16 februari 2011 om medborgarinitiativet”. EUT L 65, 11.3.2011, s. 1–22. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011R0211. 
  49. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/788 av den 17 april 2019 om det europeiska medborgarinitiativet”. EUT L 130, 17.5.2019, s. 55–81. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019R0788. 
  50. ^ [a b] ”Artikel 25 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 58. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  51. ^ ”Resolution antagen av företrädare för medlemsstaternas regeringar, församlade i rådet, av den 10 juli 1995 som tillägg till resolutionerna av den 23 juni 1981, 30 juni 1982 och 14 juli 1986 om införande av ett enhetligt utformat pass (95/C 200/01)”. EGT C 200, 4.8.1995, s. 1. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:41995X0804. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.