Gemensamma invandringspolitiken

EU:s migrationspolitik

Den gemensamma invandringspolitiken är Europeiska unionens politik avseende tredjelandsmedborgare. Den innefattar bland annat gemensamma bestämmelser om villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare, utfärdande av visum för längre vistelse och uppehållstillstånd samt bekämpande av olaglig invandring, olaglig vistelse och människohandel. Den gemensamma invandringspolitiken innefattar även vissa åtgärder för att stimulera och stödja medlemsstaterna i att främja integration. Unionen har också befogenhet att ingå avtal med tredjeländer om återtagande av deras medborgare när de inte längre uppfyller villkoren för inresa eller vistelse på en medlemsstats territorium.[1] Däremot berör den gemensamma invandringspolitiken inte asylrelaterade frågor; dessa ingår istället i den gemensamma asylpolitiken.[2]

Den gemensamma invandringspolitiken är en del av området med frihet, säkerhet och rättvisa och omfattar i regel inte Danmark och Irland på grund av deras undantagsklausuler.[3][4] Irland kan dock välja att delta i olika rättsakter från fall till fall, medan Danmark endast deltar i de delar som utgör en del av Schengenregelverket och då på mellanstatlig basis. Även Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz omfattas av de delar som ingår i Schengenregelverket genom särskilda associeringsavtal med unionen.

HistoriaRedigera

Grunden för den gemensamma invandringspolitiken lades genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993. Från början utgjorde invandringspolitiken en del av den mellanstatliga pelaren för rättsliga och inrikes frågor. Genom Amsterdamfördraget överfördes dock invandringspolitiken till den överstatliga pelaren för Europeiska gemenskaperna och det blev därmed enklare för unionens institutioner att fatta beslut på området. Familjeåterföreningsdirektivet antogs den 22 september 2003 som den första rättsakten baserad på de nya bestämmelserna.[5] Genom Lissabonfördraget infördes det ordinarie lagstiftningsförfarandet för invandringspolitik, vilket gjorde Europaparlamentet till jämbördig medlagstiftare till Europeiska unionens råd på området.

BeståndsdelarRedigera

Villkor för inresa och vistelse för tredjelandsmedborgare samt deras rättigheterRedigera

FamiljeåterföreningsdirektivetRedigera

Varaktigt bosattaRedigera

Huvudartikel: Varaktigt bosatt

Utvidgning av socialförsäkringsförordningen till att gälla vissa tredjelandsmedborgareRedigera

Sektorsspecifika bestämmelser om anställda, egenföretagare, studenter m.fl.Redigera

Se även: EU-blåkort

Den gemensamma invandringspolitiken innefattar vissa gemensamma bestämmelser om inresa och vistelse för vissa tredjelandsmedborgare. Dessa bestämmelser är sektorsspecifika och riktar sig till särskilda grupper av personer, till exempel högkvalificerade arbetstagare, studenter och forskare samt säsongsarbetare. Bestämmelserna påverkar inte medlemsstaternas rätt att införa inresekvoter för tredjelandsmedborgare som avser att arbeta eller driva företag.

Relevant lagstiftning

Uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandelRedigera

Bestämmelser som utgör en del av SchengenregelverketRedigera

Dessa bestämmelser utgör en del av Schengenregelverket och omfattar således Danmark som internationell rätt samt Island, Liechtenstein, Norge och Schweiz genom särskilda associeringsavtal med Europeiska unionen.

Utfärdande av uppehållstillstånd och visum för längre vistelseRedigera

 
Den enhetliga utformningen av uppehållstillstånd inom Europeiska unionen.

Den gemensamma invandringspolitiken innefattar vissa gemensamma bestämmelser för utformningen och giltigheten av uppehållstillstånd. Uppehållstillstånd är en handling som ger en tredjelandsmedborgare rätt att uppehålla sig i en medlemsstat, normalt för att bo, studera och/eller arbeta. Tredjelandsmedborgare som är familjemedlemmar till en unionsmedborgare har i enlighet med rörlighetsdirektivet rätt till motsvarande tillstånd i form av ett uppehållskort, utan att de behöver uppfylla några särskilda krav så som andra tredjelandsmedborgare behöver.

Uppehållstillstånd och uppehållskort ger innehavaren även rätt att röra sig för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) i andra medlemsstater inom Schengenområdet än den som har utfärdat handlingen. Ett uppehållstillstånd är enhetligt utformat.[6] Den tredjelandsmedborgare som har uppehållit sig i en medlemsstat i minst fem år kan ansöka om att erhålla status som varaktigt bosatt och på så sätt få tillgång till fri rörlighet på liknande villkor som unionsmedborgare. Det ger då tredjelandsmedborgaren rätt att flytta till vilken medlemsstat som helst med syfte att t.ex. studera eller arbeta, under förutsättning att personen kan försörja sig själv.

Personer som är tillfälligt på besök i unionen för kortare (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) eller längre (maximalt ett år) vistelse behöver visum istället för uppehållstillstånd. Ett visum utfärdat i enlighet med den gemensamma viseringspolitiken ger rätt att resa inom Schengenområdet, men inte att t.ex. jobba eller studera.

Utöver viseringar och uppehållstillstånd finns det även tillstånd som utfärdas i väntan på att en person ska beviljas eller få förnyat uppehållstillstånd. Sådana tillstånd utfärdas även till asylsökande som ännu inte har fått beslut om uppehållstillstånd. Dessa tillstånd gäller inte som uppehållstillstånd och ger inte innehavaren rätt att resa till andra medlemsstater inom unionen för kortare vistelse.

Bestämmelserna om den enhetliga utformningen av uppehållstillstånd omfattar även Irland, som har valt att genomföra dessa bestämmelser.

Relevant lagstiftning

Ändrar artiklarna 18, 21 och 25 i Schengenkonventionen.

Irland har valt att delta i dessa rättsakter:

Utvisning och återvändandeRedigera

Återvändandedirektivet, som utgör en del av Schengenregelverket, reglerar hur medlemsstaterna ska skicka tillbaka tredjelandsmedborgare som inte uppfyller eller inte längre uppfyller villkoren för inresa och vistelse i en medlemsstat. Det finns även bland annat ett direktiv om ömsesidigt erkännande av avvisning- och utvisningsbeslut.

Ersätter artiklarna 23 och 24 i Schengenkonventionen.

Följande rättsakter deltar Irland i:

Lagstiftning om bekämpning av irreguljär invandring och transportörers ansvarRedigera

Bestämmelser om hur hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse ska definieras har antagits inom ramen för den gemensamma invandringspolitiken. Irland har valt att delta i dessa rättsakter.[7]

Upphäver artikel 27.1 i Schengenkonventionen.

Bekämpning av olaglig invandring och olaglig vistelseRedigera

ÅtertagandeavtalRedigera

EU har ingått en rad återtagandeavtal om återtagande med tredjeländer. Irland har valt att delta i flera av dem.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.