Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz om fri rörlighet för personer

Avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiz om fri rörlighet för personer är ett bilateralt avtal mellan Europeiska unionen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Schweiz, å andra sidan om fri rörlighet för personer.[1] Det undertecknades tillsammans med sex andra avtal den 21 juni 1999 i Luxemburg och trädde i kraft den 1 juni 2002 efter att ha ratificerats av båda parter.

Avtalet utökar den fria rörligheten för personer till att, med några undantag, gälla även Schweiz och dess medborgare. Avtalet avspeglar bland annat bestämmelserna i förordningen om arbetskraftens fria rörlighet, till exempel har schweiziska medborgare rätt att ta anställning och driva företag i EU:s medlemsstater på samma villkor som unionsmedborgare, och vice versa.[2] Avtalet ger även de båda parternas medborgare rätt att fritt röra sig mellan EU och Schweiz, och uppehålla sig på den andra partens territorium i upp till tre månader utan uppehållstillstånd. Däremot omfattas schweiziska medborgare inte av rörlighetsdirektivets bestämmelser om uppehållsrätt. Det innebär att schweiziska medborgare behöver söka uppehållstillstånd vid uppehåll som varar mer än tre månader och på samma sätt behöver unionsmedborgare söka uppehållstillstånd i Schweiz vid uppehåll som varar mer än tre månader. Genom avtalet är socialförsäkringsförordningen tillämplig i Schweiz.

Avtalet är en del av Schweiz deltagande i större delen av den inre marknaden. Det omfattas av en giljotinklausul tillsammans med de sex andra avtal som slöts samtidigt, vilket innebär att om Schweiz inte uppfyller sina åtaganden i ett av avtalen så kan EU upphäva samtliga sju avtal. Avtalet har varit kontroversiellt i Schweiz eftersom det medför fri arbetskraftsinvandring till landet från större delen av Europa.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.