Straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen

Straffrättsligt samarbete inom Europeiska unionen är ett av Europeiska unionens politikområden och en del av befogenhetsområdet området med frihet, säkerhet och rättvisa. Samarbetet bygger på principen om ömsesidigt erkännande av nationella domar och den europeiska arresteringsordern om överlämnandet av brottsmisstänkta. Samarbetet innefattar också vissa gemensamma minimibestämmelser om straffrättsliga förfaranden och minimiregler om fastställande av brottsrekvisit och påföljder för vissa gränsöverskridande brott, till exempel terrorism, människohandel, olaglig narkotikahandel, olaglig vapenhandel och penningtvätt.

Det gemensamma straffrättsliga samarbetet inrättades ursprungligen genom fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993. Det utgjorde då en del av rättsliga och inrikes frågor, den tredje pelaren inom unionen som präglades av mellanstatlighet. Genom Amsterdamfördraget överfördes delar av den tredje pelaren till den överstatliga första pelaren, Europeiska gemenskaperna. Straffrättsligt samarbete förblev dock tillsammans med polissamarbete inom den mellanstatliga tredje pelaren inom ramen för polissamarbete och straffrättsligt samarbete. Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, integrerades de resterande delarna av den tredje pelaren i den överstatliga strukturen och straffrättsligt samarbete blev ett eget politikområde.[1]

Danmark och Irland står helt eller delvis utanför det straffrättsliga samarbetet på grund av sina särskilda undantagsklausulerområdet med frihet, säkerhet och rättvisa. Danmark deltar endast i de delar som rör Schengenregelverket, medan Irland kan välja från fall till fall om

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.