Direkt effekt

rättsprincip inom EU-rätten
Ej att förväxla med direkt tillämplighet.

Direkt effekt inom europeisk unionsrätt innebär att en rättsakt, eller en enskild bestämmelse i en rättsakt, kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om den inte har införlivats i den nationella lagstiftningen. Den direkta effekten är en karaktäristisk egenskap hos unionsrätten som gör den till en unik rättsordning i internationell rätt. Alla rättsakter har dock inte direkt effekt, utan den direkta effekten beror på typen av rättsakt och huruvida rättsakten skapar rättigheter som tillkommer enskilda.

Unionsrättens direkta effekt grundar sig på rättspraxis som fastställdes för första gången av EU-domstolen genom dess dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963. Domstolen slog då fast att unionsrätten inte enbart skapar skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan i vissa fall även ”individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda”.[1] Senare har domstolen även fastställt företrädesprincipen, som innebär att unionsrätten äger företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den.

Den direkta effekten syftar till att säkerställa att unionsrätten tillämpas ändamålsenligt och att de rättigheter som har skapats på europeisk nivå upprätthålls. Det åligger de nationella domstolarna att tillämpa unionsrätten fullt ut och för detta ändamål begära förhandsavgöranden från EU-domstolen när unionsrätten behöver tolkas i enskilda mål i vilka den är tillämplig.

InnebördRedigera

En bestämmelse som har direkt effekt kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Detta är normalt inte fallet för internationell rätt, till exempel måste internationella avtal normalt införlivas i den nationella lagstiftningen innan de får rättslig effekt för fysiska och juridiska personer. Direkt effekt är inte heller en princip som uttryckligen finns återgiven i unionens fördrag. I sin dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963 konstaterade dock EU-domstolen att bildandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen, sedermera Europeiska unionen, utgör ”en ny rättsordning inom folkrätten till vars förmån staterna, låt vara på begränsade områden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna utan även dessas medborgare lyder under”. Genom domen fastställde domstolen att enskilda bestämmelser i gemenskapsrätten, sedermera unionsrätten, kan åberopas av enskilda inför de nationella domstolarna om vissa villkor är uppfyllda.[1]

Van Gend en Loos-kriteriernaRedigera

I sin dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963 slog EU-domstolen fast att en bestämmelse i fördragen har direkt effekt om[1][2]

  • den är ovillkorlig och tillräckligt precis, och
  • den inte kräver kompletterande nationella åtgärder eller unionsåtgärder.

För vissa rättsakter, särskilt direktiv, är den direkta effekten begränsad till att vara vertikal. Vertikal direkt effekt innebär att rättsakten enbart kan åberopas gentemot det offentliga, och inte andra fysiska eller juridiska personer. En rättsakt med fullständig direkt effekt har däremot både vertikal och horisontell direkt effekt, det vill säga den kan åberopas även mot fysiska och juridiska personer likt en nationell lag.[2]

Direkt effekt för olika typer av rättsakterRedigera

Den direkta effekten varierar beroende på typ av rättsakt.

Fördrag och internationella avtalRedigera

En bestämmelse i unionens fördrag har fullständig direkt effekt om den uppfyller Van Gend en Loos-kriterierna, det vill säga är ovillkorlig, tillräckligt precis och inte kräver kompletterande nationella åtgärder eller unionsåtgärder.[2]

Även ett internationellt avtal mellan Europeiska unionen och en annan part kan innehålla bestämmelser som har direkt effekt under samma villkor som fördragen.[2]

FörordningarRedigera

En förordning är direkt tillämplig enligt fördragen och har följaktligen alltid fullständig direkt effekt.[2][3]

Direktiv och beslutRedigera

Ett direktiv är till sin natur ämnat att inte ha direkt effekt, utan ska istället införlivas i den nationella lagstiftningen. EU-domstolen har dock fastställt att ett direktiv kan ha direkt effekt om det inte har införlivats i tid eller inte har införlivats korrekt av en medlemsstat och bestämmelserna är ovillkorliga och tillräckligt precisa. Den direkta effekten för ett sådant direktiv är dock begränsad till att vara vertikal.[4] Ett felaktigt införlivat direktiv kan i vissa fall ge upphov till skadeståndsansvar för det offentliga.[5]

Ett beslut har direkt effekt gentemot den eller de som det är riktat till. Ett beslut som är riktat till en medlemsstat kan ha vertikal direkt effekt.

Rekommendationer och yttrandenRedigera

Rekommendationer och yttranden är icke-bindande rättsakter och har därför aldrig direkt effekt.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.