Öppna huvudmenyn
Ett enhetligt Schengenvisum som gäller i upp till 90 dagar inom Schengenområdet.

Den gemensamma viseringspolitiken är Europeiska unionens gemensamma politik för visum och andra uppehållstillstånd för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod). Genom den gemensamma viseringspolitiken fastställer unionens institutioner vilka tredjelandsmedborgare som måste inneha visum vid inresa till Schengenområdet. Den gemensamma politiken innefattar även en enhetlig utformning av visumhandlingar och gemensamma bestämmelser om utfärdandet av dessa handlingar.[1]

Ett Schengenvisum för kortare vistelse ger en tredjelandsmedborgare, som inte omfattas av fri rörlighet eller visumfrihet, rätt att resa in i och vistas inom hela Schengenområdet i maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod. Alla utfärdade Schengenvisum registreras i informationssystemet för viseringar (VIS). Även visum för längre vistelse (mer än 90 dagar under en 180-dagarsperiod men maximalt ett år) och uppehållstillstånd som utfärdas för vistelse i en enskild Schengenstat ger i regel rätt till kortare vistelse i övriga Schengenstater.

Den gemensamma viseringspolitiken är en del av Schengensamarbetet och omfattar endast Schengenområdet. Bulgarien, Cypern, Kroatien och Rumänien godkänner dock Schengenvisum unilateralt som nationella visum i väntan på deras anslutning till Schengenområdet,[2] medan Irland och Storbritannien inte godkänner dem alls.

Visumkrav vid kortare vistelseRedigera

Genom den gemensamma viseringspolitiken har Schengenområdet fastställt gemensamma visumkrav för tredjelandsmedborgare, det vill säga personer som inte är unionsmedborgare eller på annat sätt åtnjuter fri rörlighet. Viseringspolitiken började harmoniseras inom Schengenområdet under 1990-talet.[3][4] I mars 1999 fastställdes en gemensam förteckning över stater vars medborgare behöver visum vid kortare vistelse i Schengenområdet.[5] Två år senare fastställdes även en förteckning över stater vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse.[6]

Huvudregeln är att tredjelandsmedborgare måste inneha visum vid kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) i Schengenområdet.[6] Sådant visum ger tredjelandsmedborgare rätt att till exempel turista, besöka anhöriga och delta i konferenser eller affärsmöten, men däremot inte att arbeta eller studera. Vid längre vistelse gäller bestämmelser om uppehållstillstånd som inte är en del av viseringspolitiken.[7]

Med hänsyn till olaglig invandring, allmän ordning och säkerhet, ekonomiska fördelar, framför allt turism och utrikeshandel, samt unionens yttre förbindelser med de berörda tredjeländerna har unionen i vissa fall beviljat visumfrihet för tredjelandsmedborgare. I andra fall gäller istället striktare bestämmelser som kräver visum även vid flygplatstransitering (transitering på internationella flygplatser) genom Schengenområdet. Särskilda bestämmelser gäller bland annat för stats- och regeringschefer, innehavare av diplomat- eller tjänstepass samt civila besättningsmedlemmar.[8]

 
  Övriga delar av Europeiska unionen som helt eller delvis står utanför den gemensamma viseringspolitiken
  Stater vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod)
  Stater vars medborgare behöver visum vid inresa
  Stater vars medborgare behöver visum vid inresa och flygplatstransitering

Medborgare som åtnjuter fri rörlighetRedigera

Unionsmedborgare samt medborgare i nedanstående stater åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet och annan unionsrätt, vilket ger dem rätt att röra sig fritt inom Schengenområdet (och övriga delar av Europeiska unionen) utan visum så länge de innehar ett pass eller nationellt identitetskort (som styrker medborgarskapet):

Även ovanstående medborgares familjemedlemmar kan, när de omfattas av rörlighetsdirektivets bestämmelser om fri rörlighet för tredjelandsmedborgare, röra sig fritt inom Schengenområdet om de innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och ett uppehållskort för en unionsmedborgares familjemedlem.

Medborgare som åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelseRedigera

Medborgare i nedanstående 59 stater åtnjuter, enligt den gemensamma viseringspolitiken, visumfrihet vid kortare vistelse i Schengenområdet (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod).[9] Dessa personer måste dock uppfylla övriga villkor för att få inresa till Schengenområdet. Detta innefattar bland annat att personen innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och kan motivera ändamålet med sin resa.

Medborgare från Storbritannien, som förlorar rätten till fri rörlighet efter Storbritanniens utträde ur Europeiska unionen förutsatt att inte ett utträdesavtal föreskriver något annat, väntas omfattas av visumfrihet från och med den 1 november 2019:

Motsvarande rättigheter gäller medborgare i följande administrativa regioner och enheter samt stater som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:

Därutöver åtnjuter nedanstående personer visumfrihet vid kortare vistelse:[11]

  • Tredjelandsmedborgare, som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik, vid resa inom gränsområdet.
  • Tredjelandsmedborgare som innehar uppehållstillstånd i en Schengenstat.
  • Statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i Europeiska unionen och som innehar en giltig resehandling som har utfärdats av den medlemsstat där de är bosatta.
  • Skolelever, oavsett nationalitet, som är bosatta i Europeiska unionen, innehar en giltig resehandling och deltar i en organiserad skolresa tillsammans med sin lärare.
  • Personer som enligt nationell lagstiftning åtnjuter visumfrihet i en specifik medlemsstat.

När Europeiska systemet för reseuppgifter och resetillstånd har inrättats, vilket planeras ske 2021, kommer personer som åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse, och som inte innehar uppehållstillstånd eller motsvarande, att behöva ansöka om ett resetillstånd innan de reser till Schengenområdet.

Medborgare som behöver visum vid inresaRedigera

Medborgare i nedanstående 103 stater måste, enligt den gemensamma viseringspolitiken, inneha visum vid inresa till Schengenområdet.[12] Dessa personer måste även uppfylla övriga villkor för att få inresa till Schengenområdet. Detta innefattar bland annat att personen innehar en giltig resehandling (som styrker medborgarskapet) och kan motivera ändamålet med sin resa. Undantag från visumkraven kan erhållas för personer som är bosatta i gränsområden och som har erhållit ett tillstånd för lokal gränstrafik. Även personer som innehar uppehållstillstånd i en Schengenstat åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse i andra Schengenstater. I enlighet med transportöransvaret ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid inresa till Schengenområdet i de fall det krävs.

Även statslösa och konventionsflyktingar som är bosatta i ovanstående stater omfattas av visumkraven.

Motsvarande skyldigheter gäller medborgare i följande stater som inte är erkända av alla medlemsstater inom Europeiska unionen:

Medborgare som behöver visum vid flygplatstransiteringRedigera

Enligt Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart behöver personer i regel inte visum för flygplatstransitering, det vill säga för transitering genom de internationella transitområdena på internationella flygplatser. Sådan transitering måste ske inom ett dygn och får inte innehålla resa mellan två flygplatser inom Schengenområdet.

Genom ett särskilt undantag från denna princip måste medborgare i nedanstående 12 stater, enligt den gemensamma viseringspolitiken, dock inneha visum vid flygplatstransitering genom Schengenområdet.[13] Vissa personer är dock undantagna från visumkraven för flygplatstransitering, däribland innehavare av uppehållstillstånd eller motsvarande inom Schengenområdet, innehavare av diplomatpass samt civila besättningsmedlemmar.[14] I enlighet med transportöransvaret ansvarar varje transportör, till exempel ett flygbolag, för att dess passagerare innehar visum vid flygplatstransitering genom Schengenområdet i de fall det krävs.

Varje Schengenstat kan själv besluta om begränsningar för ytterligare tredjelandsmedborgare. Åtskilliga Schengenstater har till exempel begränsningar för medborgare från Sudan och Syrien.[15]

Medborgare i nya och icke-erkända staterRedigera

Medborgare i nya stater, som erkänns av Europeiska unionens medlemsstater, omfattas av samma bestämmelser som för medborgare i den stat som de tidigare tillhört, fram till dess att unionens institutioner beslutar något annat.

Pass och andra resehandlingar utfärdade av nedanstående staters myndigheter erkänns inte av Europeiska unionen, även om enskilda medlemsstater kan göra det.

Ömsesidighets- och upphävandemekanismerRedigera

Huvudprincipen i den gemensamma viseringspolitiken är att varje stat, vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse i Schengenområdet, i utbyte måste bevilja visumfrihet för unionsmedborgare. Genom en särskild ömsesidighetsmekanism kan Europeiska kommissionen på begäran av en berörd medlemsstat tillfälligt upphäva visumfriheten för medborgare från en stat som inte beviljar visumfrihet för den medlemsstatens medborgare. Kommissionen kan också föreslå permanenta ändringar av visumkraven, men dessa måste först godkännas av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet innan de kan träda i kraft.[6]

Ömsesidighetsmekanismen är ett påtryckningsmedel mot stater som inte beviljar visumfrihet för alla unionsmedborgare. Hittills har följande stater beviljat alla unionsmedborgare visumfrihet i utbyte mot att få (eller få behålla) visumfrihet för sina egna medborgare vid kortare vistelse i Schengenområdet: Antigua och Barbuda, Argentina, Australien, Bahamas, Barbados, Brasilien, Brunei, Kanada, Chile, Costa Rica, Dominica, El Salvador, Grenada, Guatemala, Honduras, Japan,[16] Kiribati, Malaysia, Mexiko, Nya Zeeland, Nicaragua, Panama, Paraguay, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucia, Saint Vincent och Grenadinerna, Samoa, Singapore, Salomonöarna, Sydkorea, Tonga, Trinidad och Tobago, Tuvalu, Uruguay och Vanuatu.

USA är den enda kvarvarande staten, vars medborgare åtnjuter visumfrihet vid kortare vistelse i Schengenområdet, men som inte själv beviljar visumfrihet för alla unionsmedborgare.[16] USA har fortfarande visumkrav för medborgare från Bulgarien, Cypern, Kroatien, Polen och Rumänien. USA har vägrat att bevilja dessa medborgare visumfrihet, vilket ledde till att Europaparlamentet den 3 mars 2017 krävde att visumfriheten för amerikanska medborgare vid kortare vistelse i Schengenområdet tas bort.[17] Frågan behandlas fortfarande av kommissionen.[16]

Genom en särskild upphävandemekanism kan en medlemsstat inom Schengenområdet tillfälligt upphäva visumfriheten för medborgare från en stat om det till exempel är många medborgare från staten som vistas olagligen i medlemsstaten.[6]

Utfärdande av visumhandlingarRedigera

Beviljande och utfärdande av visumhandlingar sker enligt bestämmelser som är gemensamma för hela Schengenområdet.[18] En person som vill ansöka om visum ska vända sig till konsulatet för den medlemsstat dit han eller hon ska resa eller, om resan omfattar flera medlemsstater, den medlemsstat där största delen av resan planeras ske. Om resan är uppdelad i lika långa delar i flera medlemsstater ska ansökan riktas till den medlemsstat vars yttre gräns först passeras vid inresan till Schengenområdet. En medlemsstat kan dock frångå dessa principer och istället låta en annan medlemsstats konsulat utfärda visum på dess vägnar.[19]

En visumansökan måste inlämnas minst två veckor, och som mest tre månader, innan inresedatumet. Ett besök hos konsulatet krävs normalt. Vissa personer, till exempel unionsmedborgares familjemedlemmar, kan få sin visumansökan prövad snabbare än andra tredjelandsmedborgare.[19] En person som ansöker om visum måste lämna in en särskild ansökningsblankett och därutöver även en giltig resehandling (som har utfärdats under de senaste tio åren och som gäller i ytterligare minst tre månader efter planerat utresedatum), ett fotografi som följer ICAO:s standarder, fingeravtryck och handlingar som styrker resans ändamål och att personen har tillräckliga medel för sitt uppehälle. Dessutom måste personen i regel betala en viseringsavgift på 60 euro (för vuxna) eller 35 euro (för barn mellan sex och tolv år) för att täcka de administrativa kostnaderna. I vissa fall krävs även bevis på innehav av en medicinsk reseförsäkring.[20][21]

En visumansökan behandlas normalt av ett konsulat inom 15 dagar. I vissa fall kan denna period förlängas till 30 dagar eller, i exceptionella fall, till 60 dagar.[22] Ett visum för kortare vistelse består av ett viseringsmärke som fästs i resehandlingen.

Förenklade bestämmelser gäller i samband med att en medlemsstat står värd för de olympiska spelen och de paralympiska spelen.[23]

Utformning av visumhandlingarRedigera

Visumhandlingar utformas enligt en enhetlig standard som är densamma oavsett vilken medlemsstat som har utfärdat handlingarna.[24] Den enhetliga utformningen antogs ursprungligen 1995, och uppdaterades 2017 för att förbättra säkerhetsdetaljerna.[25] Till skillnad från övriga delar av viseringspolitiken gäller de gemensamma bestämmelserna om utformningen av visumhandlingar alla medlemsstater inom Europeiska unionen som ingår i Schengensamarbetet, även de som ännu inte har anslutit sig till Schengenområdet. Ett visum som utfärdas i någon av de sistnämnda medlemsstaterna gäller dock endast i den medlemsstat som har utfärdat det. Även Irland och Storbritannien (som står utanför större delen av Schengensamarbetet) har möjlighet att använda den enhetliga utformningen för sina egna nationella visumhandlingar.[25]

VisumtyperRedigera

Det finns fyra olika typer av visum som kan utfärdas inom Schengenområdet: A-, B-, C- och D-visum. Dessa skiljer sig åt vad gäller resans syfte, geografiska område och längd.

A-visumRedigera

A-visum betecknar ett enhetligt visum för flygplatstransitering, det vill säga för transitering genom de internationella transitområdena på internationella flygplatser. Ett sådant visum är nödvändigt för de medborgare som inte åtnjuter visumfrihet vid flygplatstransitering enligt Chicagokonventionen angående internationell civil luftfart.

B-visumRedigera

B-visum betecknar ett enhetligt visum för annan transitering än flygplatstransitering. Sedan den 5 april 2010 utfärdas inga B-visum, utan endast C-visum.[26]

C-visumRedigera

C-visum betecknar ett enhetligt visum för kortare vistelse (maximalt 90 dagar under en 180-dagarsperiod) som har utfärdats för hela Schengenområdet.[26] Ett sådant visum krävs även för annan transitering än flygplatstransitering och kan då ha en kort giltighetstid.

D-visumRedigera

D-visum betecknar ett nationellt visum för längre vistelse. Ett sådant visum får gälla högst ett år. För längre vistelse krävs uppehållstillstånd. Visum för längre vistelse utfärdas av de nationella myndigheterna i enlighet med unionsrätten och nationell lag. De har samma enhetliga format som visum för kortare vistelse, men är märkta med ett ”D”. Visumet gäller för den angivna perioden i den utfärdande medlemsstaten, men kan även användas som ett visum för kortare vistelse i övriga Schengenområdet.[27]

ViseringsmärketRedigera

 
Det enhetliga viseringsmärket som fästs i resehandlingen efter beviljad visumansökan.

Ett viseringsmärke, själva visumet, fästs i resehandlingen för den som ansökt om visum efter att visumansökan har godkänts.[28] Viseringsmärket är enhetligt utformat och består av följande delar:[24]

(1) Ett fotografi av den som ansökt om visum,

(2) Ett föränderligt optiskt märke med bland annat det europeiska emblemet,

(3) En logotyp bestående av en eller flera bokstäver som indikerar vilken medlemsstat som har utfärdat visumet,

(4) Ordet ”visering” skrivet med versaler i optiskt föränderligt bläck på något av unionens officiella språk,

(5) Ett förtryckt niosiffrigt nationellt nummer,

(5a) En landskod på tre bokstäver (utom för Tyskland som har förkortningen ”D”) som anger den utfärdande medlemsstaten enligt ICAO:s standard,

(6) En förteckning över vilka områden visumet är giltigt för (vanligtvis ”Schengenstater”),

(7) Visumets giltighetstid (start- och slutdatum),

(8) Typ av visum (A-, C- eller D-visum), samt antal tillåtna inresor och antal giltighetsdagar,

(9) Ort där visumet har utfärdats,

(10) Datum då visumet har utfärdats, samt passnumret för den som ansökt om visum,

(11) Efternamn och förnamn för den som ansökt om visum,

(12) Eventuella anmärkningar,

(13) Maskinläsbar del, vars bottenmönster anger namnet på den medlemsstat som har utfärdat visumet.

Rubriktexterna till rutorna är på engelska och franska samt eventuellt ytterligare ett annat av unionens officiella språk.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Visa policy” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy_en. Läst 13 juli 2019. 
  2. ^ ”Europaparlamentets och rådets beslut nr 565/2014/EU av den 15 maj 2014 om en förenklad ordning för personkontroller vid de yttre gränserna på grundval av Bulgariens, Kroatiens, Cyperns och Rumäniens unilaterala erkännande av vissa handlingar såsom likställda med de egna nationella viseringarna för transitering genom dessa länders territorium eller planerade vistelser på deras territorium som inte överstiger 90 dagar under en 180-dagarsperiod och om upphävande av beslut 895/2006/EG och 582/2008/EG”. EUT L 157, 27.5.2014, s. 23-30. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32014D0565. 
  3. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 15 december 1997 om harmonisering av viseringspolitiken (SCH/Com-ex (97) 32)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 186. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  4. ^ ”Verkställande kommitténs beslut av den 16 december 1998 om upphävande av förteckningen över de stater vars medborgare omfattas av viseringstvång i vissa Schengenstater (SCH/Com-ex (98) 53 rev 2)”. EGT L 239, 22.9.2000, s. 206. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:JOL_2000_239_R_0001_01. 
  5. ^ ”Rådets förordning (EG) nr 574/1999 av den 12 mars 1999 om fastställande av de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar medlemsstaternas yttre gränser”. EGT L 72, 18.3.1999, s. 2-5. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31999R0574. 
  6. ^ [a b c d] ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 39-58. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  7. ^ ”Artikel 1 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 7). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  8. ^ ”Artikel 6.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  9. ^ ”Bilaga II i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 54-56. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  10. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2019/592 av den 10 april 2019 om ändring av förordning (EU) 2018/1806 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav, med avseende på Förenade kungarikets utträde ur unionen”. EUT L 103, 12.4.2019, s. 1-4. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32019R0592. 
  11. ^ ”Artikel 4.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 43-44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  12. ^ ”Bilaga I i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1806 av den 14 november 2018 om fastställande av förteckningen över tredjeländer vars medborgare är skyldiga att inneha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredjeländer vars medborgare är undantagna från detta krav”. EUT L 303, 28.11.2018, s. 51-53. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32018R1806. 
  13. ^ ”Bilaga IV i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 52). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  14. ^ ”Artikel 3 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 9). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  15. ^ ”List of third countries whose nationals are required to be in possession of an airport transit visa when passing through the international transit area of airports situated on the territory of one/some Member States (31 July 2017)” (på engelska). Europeiska kommissionen. 11 mars 2019. https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/annex_7b_atv-national_lists_en.pdf. Läst 13 juli 2019. 
  16. ^ [a b c] ”Communication from the Commission to the European Parliament and the Council: State of play and way forward as regards the situation of non-reciprocity in the area of visa policy” (på engelska). Europeiska kommissionen. 19 december 2018. https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we-do/policies/european-agenda-migration/20181219_com-2018-855-communication_en.pdf. Läst 13 juli 2019. 
  17. ^ ”State of play and the possible ways forward as regards the situation of non-reciprocity with certain third countries in the area of visa policy” (på engelska). Europeiska kommissionen. 12 april 2016. https://ec.europa.eu/home-affairs/sites/homeaffairs/files/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy/docs/communication_visa_non_reciprocity_en.pdf. Läst 13 juli 2019. 
  18. ^ ”Konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 1-79). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  19. ^ [a b] ”Where and how to apply” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy/how_to_apply_en. Läst 13 juli 2019. 
  20. ^ ”Artikel 10 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 13). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  21. ^ ”Required documents” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy/required_documents_en. Läst 13 juli 2019. 
  22. ^ ”Processing of a visa application” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy/visa_application_en. Läst 13 juli 2019. 
  23. ^ ”Artikel 49 i konsoliderad version av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 810/2009 av den 13 juli 2009 om införande av en gemenskapskodex om viseringar (viseringskodex)”. EUT L 243, 15.9.2009 (konsoliderad version: 2009R0810, 12.04.2016, s. 38). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:02009R0810-20160412. 
  24. ^ [a b] ”Konsoliderad version av rådets förordning (EG) nr 1683/95 av den 29 maj 1995 om en enhetlig utformning av visumhandlingar”. EGT L 164, 14.7.1995 (konsoliderad version: 1995R1683, 17.08.2017, s. 1-6). EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:01995R1683-20170817. 
  25. ^ [a b] ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1370 av den 4 juli 2017 om ändring av rådets förordning (EG) nr 1683/95 om en enhetlig utformning av visumhandlingar”. EUT L 198, 28.7.2017, s. 24-28. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32017R1370. 
  26. ^ [a b] ”The EU Visa Code will apply from 5 April 2010” (på engelska). Europeiska kommissionen. http://europa.eu/rapid/press-release_MEMO-10-111_en.htm?locale=en. Läst 13 juli 2019. 
  27. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 265/2010 av den 25 mars 2010 om ändring av konventionen om tillämpning av Schengenavtalet och av förordning (EG) nr 562/2006 vad gäller rörlighet för personer med visering för längre vistelse”. EUT L 85, 31.3.2010, s. 1-4. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32010R0265. 
  28. ^ ”How to read the visa sticker” (på engelska). Europeiska kommissionen. https://ec.europa.eu/home-affairs/what-we-do/policies/borders-and-visas/visa-policy/read_visa_sticker_en. Läst 13 april 2017. 
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.