Europeiska unionens energipolitik

Europeiska unionens energipolitik är Europeiska unionens politik gällande energifrågor. Målet för politiken är att ”garantera att energimarknaden fungerar, garantera energiförsörjningen inom unionen, främja energieffektivitet och energibesparingar samt utveckling av nya och förnybara energikällor och främja sammankopplade energinät”.[1]

Energipolitik är ett delat befogenhetsområde för unionen. Det innebär att både unionen och medlemsstaterna kan anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock göra detta endast den mån unionen inte redan har utövat motsvarande befogenhet.

EnergisäkerhetRedigera

Europa har ett omfattande energiberoende till Ryssland. 2008 var Baltikum, Slovakien och Finland beroende till nästan 100 procent av Ryssland vad gäller gasimporter. För Grekland var motsvarande siffra 86,8 procent, Tjeckien 80,8 procent, Österrike 73,4 procent, Tyskland 44,9 procent och Frankrike 26,8 procent. Ryssland kunde därigenom använda energiberoendet för att sätta tryck på de berörda länderna.[2] Efter rysk-ukrainska gaskonflikten började dock Europa försöka diviersiera sina gas- och oljeimporter. Nord Stream lanserades med stöd av Tyskland för att förse Västeuropa med gas, till Polens och Ungerns missnöje.

Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 presenterade EU-kommissionen förslag för att minska energiberoendet av Ryssland. Målet var att senast 2027 vara oberoende av rysk olja, gas och kol.[3]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.