Öppna huvudmenyn

Fri rörlighet för personer är en av de fyra friheterna inom Europeiska unionen och en central del av den inre marknaden. Den fria rörligheten gäller bland annat arbetstagare[1], som kan använda den fria rörligheten för att söka jobb i ett annat medlemsland, resa över en inre gräns till sitt arbete (även kallade gränsgångare[2]), flytta åter till sitt hemland efter avslutad anställning utomlands samt vidhängande rättigheter för familjemedlemmar till dessa.[3]

Unionsmedborgare kan också röra sig fritt inom unionen och uppehålla sig i andra medlemsstater i upp till tre månader utan några andra krav än att inneha ett giltigt pass eller nationellt identitetskort. Har unionsmedborgaren inget arbete i mottagarlandet har denna under dessa tre månader inte rätt att ta del av de välfärds- och sociala trygghetssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig, men rätt till akutsjukvård.[4]

Unionsmedborgare har rätt att ta anställning i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten och för detta ändamål uppehålla sig i medlemsstaten på obegränsad tid. Även studenter, pensionärer och andra personer som kan försörja sig själva och sin familj, samt har en sjukförsäkring, har rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat mer än tre månader. Den fria rörligheten omfattar i regel även tillhörande familjemedlemmar.

Den fria rörligheten för personer grundar sig på unionens fördrag och regleras huvudsakligen genom rörlighetsdirektivet. En central del av direktivet är likabehandlingsprincipen, som innebär att unionsmedborgare ska behandlas på samma sätt som de egna medborgarna i en medlemsstat. Medlemsstaterna får dock vidta vissa begränsningar när det gäller tillgången till socialt bistånd, studiebidrag och studielån.

Den fria rörligheten kan begränsas med hänsyn till allmän ordning, inre säkerhet eller hälsa, även nya medlemsländer kan ha begränsningar för hur deras medborgare får röra sig inom unionen.[5] Under vissa omständigheter, till exempel vid brott, kan en person bli utvisad från den mottagande medlemsstaten och beläggas med återreseförbud. Det gäller även om personen utgör en belastning för den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem under vistelsens första tre månaderna om personen inte är anställd, egenföretagare eller tillhörande familjemedlem.

HistoriaRedigera

Den fria rörligheten sträcker sig tillbaka till det europeiska samarbetets grundande på 1950-talet. Viss fri rörlighet för personer hade redan införts genom fördraget om upprättandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen i början av 1950-talet, men omfattade då endast arbetstagare inom kol- och stålsektorerna. Det var först genom fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen (numera fördraget om Europeiska unionens funktionssätt), som undertecknades den 25 mars 1957 och trädde i kraft den 1 januari 1958, som vägen mot en allmän fri rörlighet stakades ut. Vid denna tidpunkt handlade den fria rörligheten i första hand om att underlätta för arbetstagare och deras familjemedlemmar att kunna röra sig fritt för att ta anställning i någon av gemenskapens medlemsstater.

Den fria rörligheten för arbetstagare skulle enligt fördraget införas genom en stegvis process under en tolvårsperiod. För att uppnå detta antogs en rad förordningar av Europeiska ekonomiska gemenskapens råd i början av 1960-talet. Olika begränsningar på arbetsmarknaderna togs bort samtidigt som de sociala trygghetssystemen samordnades i syfte att underlätta för gränsöverskridande arbetstagare. Det var dock först genom förordning (EEG) nr 1612/68, som trädde i kraft den 8 november 1968, som fri rörlighet för arbetstagare genomfördes fullt ut.[6] Genom förordningen fick arbetstagare inom hela Europeiska ekonomiska gemenskapen rätt att ta anställning i en annan medlemsstat på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. Denna förordning ändrades ett antal gånger fram till 2011, då den kodifierades genom förordningen om arbetskraftens fria rörlighet.[7]

Genom direktiv 68/360/EEG, som antogs samtidigt som förordning (EEG) nr 1612/68, fick arbetstagare och deras familjemedlemmar även rätt att röra sig fritt och bosätta sig i en medlemsstat i syfte att ta anställning där.[8] Genom flera direktiv på 1970-talet utökades denna rätt till fri rörlighet och bosättning till egenföretagare.[9][10][11] I början av 1990-talet utökades den även till alla personer med tillräckliga tillgångar för att inte utgöra en belastning på den mottagande medlemsstatens sociala trygghetssystem under vistelsen.[12] Samtidigt antog rådet ett direktiv om att ge samma rättigheter till studenter.[13] Europaparlamentet ansåg dock att detta direktiv antogs utifrån en felaktig rättslig grund, som åsidosatte parlamentets inflytande under lagstiftningsprocessen. Direktivet upphävdes efter en talan om ogiltigförklaring, och ersattes av ett nytt direktiv 1993.[14]

Genom fördraget om Europeiska unionen, som trädde i kraft den 1 november 1993, infördes ett unionsmedborgarskap för alla medborgare i unionens medlemsstater. Genom rörlighetsdirektivet, som ersatte samtliga tidigare direktiv om rätten till bosättning, infördes bestämmelser med utgångspunkt i unionsmedborgarskapet. En allmän uppehållsrätt infördes för alla unionsmedborgare för uppehåll i andra medlemsstater i upp till tre månader,[15] samtidigt som de tidigare bestämmelserna sammanfogades i en enda unionsakt.

Lagstiftningens utvecklingRedigera

 

Grundläggande begreppRedigera

Den fria rörligheten grundar sig i huvudsak på två grundläggande begrepp: uppehållsrätt och likabehandling. Uppehållsrätt innebär att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar, under relativt liberala villkor, har rätt att uppehålla sig i andra medlemsstater än den där de är medborgare. Likabehandlingsprincipen innebär att personer som åtnjuter uppehållsrätt och utnyttjar den fria rörligheten ska behandlas på samma sätt som de egna medborgarna i en medlemsstat. Detta gäller särskilt anställda och egenföretagare.

UppehållsrättRedigera

Huvudartikel: Uppehållsrätt

Uppehållsrätt innebär att unionsmedborgare och deras familjemedlemmar har rätt att uppehålla sig på medlemsstaternas territorium utan att behöva inneha visum, uppehållstillstånd eller motsvarande. Medlemsstaterna får inte begränsa tillgången till delar av deras territorium mer än i den mån samma begränsning görs för de egna medborgarna.

LikabehandlingRedigera

Personer som omfattas av fri rörlighet omfattas av likabehandlingsprincipen. Det innebär att medlemsstaterna ska behandla dessa personer på samma sätt som sina egna medborgare, såvida inte unionsrätten ger dem rätt att göra åtskillnad. I regel är all diskriminering baserat på nationalitet förbjuden.

Olika typer av fri rörlighet för personerRedigera

Som unionsmedborgare har man möjlighet att resa fritt mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat. Under dessa tre månader kan man söka arbete eller turista. Man har under denna tid inte rätt att ta del av de välfärds,- och sociala trygghetssystem som finns i den medlemsstat där man uppehåller sig, men rätt till akutsjukvård. För att få uppehålla sig längre än tre månader måste man ha fått ett arbete i den nya medlemsstaten. Vissa andra grupper, så som studenter, har också rätt att stanna längre än tre månader om de kan försörja sig själva och inte blir en belastning för den nya medlemsstaten. Dessa andra grupper har inte lika långtgående rättigheter som de arbetstagare har. Rätten att uppehålla sig i en annan medlemsstat kan begränsas utifrån hänsyn till den inre säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan, men tillfälliga begränsningar kan också finnas i medlemsstatens anslutningsfördrag till EU.

För att uppehålla sig längre än tre månader i en annan medlemsstat krävs att man tillhör en av följande kategorier;[16]

  • Anställda, eller egenföretagare som kan försörja sig själva,
  • De med tillgångar, samt sjukförsäkringar, tillräckliga för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man uppehåller sig,
  • Studenter med tillräckliga tillgångar, samt sjukförsäkring, för att personen inte ska bli en belastning för den medlemsstat där man studerar,
  • Närstående till en familjemedlem som uppfyller något av de ovanstående kraven.

Om personen faller utanför en av dessa fyra kategorier finns det inte någon rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat efter det att de inledande tre månaderna löpt ut. Den mottagande medlemsstaten kan då välja att bevilja uppehållstillstånd utifrån nationella regler, men är inte tvingad av EU-rätten att göra det.

För att ha rätt att stanna längre än de inledande tre månader i en annan medlemsstat ska personen ha fått ett arbete i den mottagande medlemsstaten. Man kan även ha en viss rätt att stanna om man tillhör vissa grupper som inte är en belastning för den mottagande medlemsstaten, men denna rätt är inte lika långtgående och välutvecklad som rätten för arbetstagare.[17] Rätten till fri rörlighet gäller generellt för alla unionsmedborgare men är ingen absolut rättighet, vilket innebär att den både kan begränsas och inte automatiskt gäller alla. Detta gäller även för de inledande tre månaderna. Inskränkningar i rätten till fri rörlighet kan ha gjorts i hemlandets anslutningsfördrag till EU, vilket bland annat gjorts för Kroatien, Bulgarien och Rumänien. Medborgare i dessa länder kan vara begränsade i sin fria rörlighet om de länder de vill resa till har valt att utnyttja rätten att begränsa deras fria rörlighet. Sverige har i dagsläget valt att inte utnyttja möjligheterna att begränsa den fria rörligheten.

Fri rörlighet för arbetstagare och deras familjemedlemmarRedigera

Det ursprungliga EEG-fördraget föreskrev att fri rörlighet för arbetstagare skulle inrättas gradvis. Fri rörlighet för arbetstagare realiserades i slutet av 1960-talet mellan de sex medlemsstaterna: Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Västtyskland. Den fria rörligheten innefattar likabehandlingsprincipen, som innebär att europeiska arbetstagare inte får diskrimineras negativt gentemot de inhemska arbetstagarna i en medlemsstat.

Den fria rörligheten för arbetstagare inom EU är i grunden ett verktyg för att skapa en inre marknad för arbetskraft. EU-medborgare ska fritt kunna söka arbete inom unionens medlemsstater och för att kunna göra det har de getts en rätt till fri rörlighet. Medborgare i medlemsstater med hög arbetslöshet kan då täcka behovet av arbetskraft i medlemsstater med arbetskraftsbrist och specialistkompetens kan lättare hitta arbete inom sin smala bransch när det står fritt att söka arbete inom hela unionen. Den fria rörligheten har sin grund främst i artikel 45 i EUF-fördraget, men har också utvecklats genom sekundärrätt, så som rörlighetsdirektivet, och genom praxis, rättsliga avgöranden, från EU-domstolen. EU-medborgare har genom dessa regleringar en viss rätt att röra sig mellan medlemsstaterna och att uppehålla sig i en annan medlemsstat, om vissa kriterier och tidsramar uppfylls. Genom detta kan eventuell obalans mellan tillgång och efterfrågan på arbetskraft och arbeten jämnas ut.

För att räknas som anställd eller egenföretagare måste man nå upp till vissa grundkrav som definierats av EU-domstolen. Arbetet måste vara stadigvarande och löpande samt ske mot en ersättning. Med andra ord ska det handla om fast arbete mot en i förväg förutsebar lön. Det gör att till exempel tiggeri eller tillfälliga påhugg inte ger en rätt att uppehålla sig i en annan EU-stat. Däremot behöver inte lönen utgöras av pengar, det går bra att arbeta mot till exempel mat och husrum för att kvalificera sig till rätten att uppehålla sig.[18][19]

Fri rörlighet för studenter och deras familjemedlemmarRedigera

Studenter som studerar vid erkänd institution och innehar sjukförsäkring samt avlägger försäkran om innehav av tillräckliga medel för att finansiera sitt eget uppehälle har rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat.

Fri rörlighet för andra unionsmedborgare och deras familjemedlemmarRedigera

Genom olika direktiv på 1990-talet utökades den fria rörligheten för personer till att även innefatta andra grupper än arbetstagare, däribland studenter, pensionärer och andra personer som kan försörja sig själva och sin familj i den mottagande medlemsstaten. Dessa bestämmelser återfinns nu i rörlighetsdirektivet.

Grundförutsättningarna är att man har rätt att uppehålla sig i upp till tre månader i en annan medlemsstat förutsatt att man har ett giltigt identitetskort eller pass. Även om en av grundtankarna var att dessa tre månader skulle kunna användas för att ha möjlighet att söka arbete i andra medlemsstater finns det inga generella begränsningar för hur dessa tre månader får användas, till exempel kan perioden användas för att turista. Under denna första tidsperiod har man inte rätt att utnyttja de sociala välfärds,- och trygghetssystem som finns i den medlemsstat man rest in i, men däremot rätt till akutsjukvård.[20][21] Den medlemsstat man uppehåller sig i har rätt att kräva att man anmäler sin närvaro inom en rimlig tid från inresan.[16] De första tre månadernas fria rörlighet kan begränsas, eller helt upphävas, vid omständigheter som rör den allmänna säkerheten, den allmänna ordningen eller folkhälsan.

Krav för rörlighet för personer
Kategori Kortare vistelse
(maximalt tre månader)
Längre vistelse
(mer än tre månader)
Permanent bosättning
(mer än 1 år)
  Unionsmedborgare
(medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet)
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)  · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Självförsörjande eller annan grund för uppehållsrätt
 · (Registrering hos nationella myndigheter kan krävas)
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Självförsörjande eller annan grund för uppehållsrätt
 · (Registrering hos nationella myndigheter kan krävas)
Medborgare i Island, Liechtenstein eller Norge
(medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt EES-avtalet)
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)  · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Självförsörjande eller annan grund för uppehållsrätt
 · (Registrering hos nationella myndigheter kan krävas)
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Självförsörjande eller annan grund för uppehållsrätt
 · (Registrering hos nationella myndigheter kan krävas)
Familjemedlem till unionsmedborgare eller annan EES-medborgare
(medborgare som åtnjuter fri rörlighet enligt rörlighetsdirektivet)
 · Medföljer/ansluter familjemedlem med uppehållsrätt
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Giltigt uppehållskort/visum om personen omfattas av visumkrav
 · (Registrering hos nationella myndigheter kan krävas)
 · Medföljer/ansluter familjemedlem med uppehållsrätt
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Giltigt uppehållskort om personen är tredjelandsmedborgare
 · Medföljer/ansluter familjemedlem med uppehållsrätt
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Giltigt uppehållskort om personen är tredjelandsmedborgare
Medborgare i Schweiz
(medborgare som delvis åtnjuter fri rörlighet enligt bilaterala avtal)
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)  · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Giltigt uppehållstillstånd
 · Självförsörjande eller annan giltig grund för vistelse
 · Giltig resehandling (pass eller nationellt identitetskort)
 · Giltigt uppehållstillstånd
 · Självförsörjande eller annan giltig grund för vistelse
Varaktigt bosatta tredjelandsmedborgare
(medborgare som åtnjuter särskilda rättigheter enligt direktiv 2003/109/EG)
 · Giltig resehandling (pass)
 · Giltigt uppehållstillstånd som varaktigt bosatt
 · Giltig resehandling (pass)
 · Giltigt uppehållstillstånd
 · Självförsörjande eller annan giltig grund för vistelse
 · Giltig resehandling (pass)
 · Giltigt uppehållstillstånd
 · Självförsörjande eller annan giltig grund för vistelse
Tredjelandsmedborgare som omfattas av visumfrihet  · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltigt visum för längre vistelse eller uppehållstillstånd
 · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltigt uppehållstillstånd
Tredjelandsmedborgare som omfattas av visumkrav  · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltigt visum eller uppehållstillstånd
 · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltigt visum för längre vistelse eller uppehållstillstånd
 · Giltig resehandling (pass)
 · Syftet med vistelsen kan styrkas
 · Innehav av tillräckliga medel för personens uppehälle
 · Giltigt uppehållstillstånd

Relation till SchengensamarbetetRedigera

Schengensamarbetet kompletterar den fria rörligheten för personer genom att gränskontrollerna mellan de länder som deltar i Schengensamarbetet är borttagna. Genom att bara ha fasta kontroller vid Schengenländernas yttre gränsen underlättas resor över de inre gränserna. Inte minst är tanken att underlätta rörlighet för arbetstagare i gränsområdena, så att de slipper köa vid passkontroller två gånger om dagen. De som reser mellan Schengenländerna måste fortfarande kunna identifiera sig och visa att de har rätt att uppehålla sig inom Schengenområdet. Tillfälliga kontroller vid gränser kan förekomma vid behov, till exempel för att söka efter efterlysta personer. För tillfället är 26 länder anslutna till Schengen, varav 22 av EU:s 28 medlemsstater samt alla fyra EFTA-länder. Storbritannien och Irland och fyra andra EU-länder deltar inte i Schengensamarbetet.

Ekonomiska och politiska konsekvenserRedigera

Se även: EU-migrant och social turism

EU-migrant är inte en term som har någon juridisk betydelse i EU-rätten, utan används främst av svensk media för att beteckna de EU-medborgare som utnyttjar sig av den fria rörlighetens rätt till inresa och tre månaders uppehåll i en annan EU-stat i annat syfte än att turista, söka arbete eller studera och som inte heller har tillgångar tillräckliga för att försörja sig själva väl på plats. Begreppet har främst använts för att beteckna EU-medborgare som reser från medlemsstater med lägre ekonomisk standard till medlemsstater med högre ekonomisk standard. Syftet för att uppehålla sig i den nya medlemsstaten kan vara att få tillgång till de nationella välfärdssystemen, så som sjukvård, arbetslöshetsunderstöd eller andra sociala förmåner, men också att tjäna pengar genom t.ex. prostitution[22] eller tiggeri. EU-migrant som begrepp har kopplingar till begreppet välfärdsturism, eller social turism, och de diskussioner som fördes om risken för utnyttjande av välfärdsskillnader inom unionen vid tiden för EU:s utvidgning i östra Europa.[23]

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”Fri rörlighet för EU-medborgare - Sysselsättning, socialpolitik och inkludering - Europeiska kommissionen”. ec.europa.eu. https://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=457&langId=sv. Läst 10 september 2019. 
  2. ^ ”Gränsarbetare”. Ditt Europa - Privatpersoner. https://europa.eu/youreurope/citizens/work/work-abroad/cross-border-commuters/index_sv.htm. Läst 10 september 2019. 
  3. ^ ”Fri rörlighet för EU-medborgare - Sysselsättning, socialpolitik och inkludering - Europeiska kommissionen”. ec.europa.eu. https://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=457&langId=sv. Läst 10 september 2019. 
  4. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård”. 4 april 2011. http://data.europa.eu/eli/dir/2011/24/oj/swe. Läst 10 september 2019. 
  5. ^ ”Kroatien - Sysselsättning, socialpolitik och inkludering - Europeiska kommissionen”. ec.europa.eu. https://ec.europa.eu/social/main.jsp?catId=1067&langId=sv. Läst 10 september 2019. 
  6. ^ ”Rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen”. EGT L 257, 19.10.1968, s. 33-43. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31968R1612. 
  7. ^ ”Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 492/2011 av den 5 april 2011 om arbetskraftens fria rörlighet inom unionen”. EUT L 141, 27.5.2011, s. 1-12. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32011R0492. 
  8. ^ ”Rådets direktiv av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (68/360/EEG)”. EGT L 257, 19.10.1968, s. 44-47. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31968L0360. 
  9. ^ ”Rådets direktiv av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (73/148/EEG)”. EGT L 172, 28.6.1973, s. 135-137. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31973L0148. 
  10. ^ ”Rådets direktiv av den 17 december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (75/34/EEG)”. EGT L 14, 20.1.1975, s. 172-174. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31975L0034. 
  11. ^ ”Rådets direktiv av den 17 december 1974 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktiv nr 64/221 /EEG om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta medborgare i en medlemsstat som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha verkat där som egna företagare (75/35/EEG)”. EGT L 14, 20.1.1975, s. 175. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31975L0035. 
  12. ^ ”Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (90/364/EEG)”. EGT L 180, 13.7.1990, s. 58-59. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:31990L0364. 
  13. ^ ”Council directive of 28 June 1990 on the right of residence for students (90/366/EEC)”. EGT L 180, 13.7.1990, s. 30-31. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:31990L0366. 
  14. ^ ”Council directive 93/96/EEC of 29 October 1993 on the right of residence for students”. EGT L 317, 18.12.1993, s. 59-60. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/PDF/?uri=CELEX:31993L0096. 
  15. ^ ”Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG”. EUT L 229, 29.6.2004, s. 35-48. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:32004L0038R(01). 
  16. ^ [a b] Europaparlamentets och rådets direktiv 2004/38/EG av den 29 april 2004 om unionsmedborgares och deras familjemedlemmars rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier och om ändring av förordning (EEG) nr 1612/68 och om upphävande av direktiven 64/221/EEG, 68/360/EEG, 72/194/EEG, 73/148/EEG, 75/34/EEG, 75/35/EEG, 90/364/EEG, 90/365/EEG och 93/96/EEG (Rörlighetsdirektivet)
  17. ^ Fri rörlighet för EU-medborgare
  18. ^ http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:61987CJ0196:SV:HTML
  19. ^ http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:62002CC0456:SV:HTML
  20. ^ ”Planerar du inför semestern – glöm inte ditt europeiska sjukvårdskort!”. http://ec.europa.eu/sverige/news/topics/environment/news_date_945_sv.htm. 
  21. ^ ”Court: EU foreigners must wait three months for social benefits in Germany”. Deutsche Welle. http://www.dw.com/en/court-eu-foreigners-must-wait-three-months-for-social-benefits-in-germany/a-19072605. Läst 9 oktober 2016. 
  22. ^ ”EU-migranter säljer sex öppet på Malmös gator”. Sydsvenskan. http://www.sydsvenskan.se/malmo/eu-migranter-saljer-sex-oppet-pa-malmos-gator/. Läst 4 juni 2015. 
  23. ^ Blauberger, Michael. Schmidt, Susanne K. (Dec, 2014). ”Welfare migration? Free movement of EU citizens and access to social benefits”. Research & Politics. http://rap.sagepub.com/content/1/3/2053168014563879.full.pdf+html. Läst 5 oktober 2017.  Arkiverad 20 september 2016 hämtat från the Wayback Machine.
  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.