Wikipedia

Europeisk unionsrätt

Artikel Diskussion
(Omdirigerad från Europeiska unionsrätten)

Europeisk unionsrätt (EU-rätt), tidigare europeisk gemenskapsrätt (EG-rätt), är den rättsordning som Europeiska unionen grundar sig på. Den bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund.

Europeiska flaggan

Unionsrätten gäller som rättsordning i unionens medlemsstater vid sidan av de nationella rättsordningarna, inom de befogenhetsområden som unionen har tilldelats. Unionsrätten skapar inte enbart skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan i vissa fall även individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda.[1] Delar av unionsrätten har därför direkt effekt och kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även när medlemsstaterna avstår från att vidta nödvändiga nationella genomförandeåtgärder.[2] I enlighet med företrädesprincipen äger unionsrätten företräde framför nationell rätt om en bestämmelse i den nationella lagstiftningen skulle visa sig vara oförenlig med den.[3]

För att säkerställa att unionsrätten tillämpas korrekt och tolkas enhetligt i alla medlemsstater tolkar EU-domstolen unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.[4][5] Europeiska kommissionen kan även inleda ett överträdelseförfarande mot en medlemsstat som inte anses uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten, med möjlighet att väcka talan om fördragsbrott vid EU-domstolen.

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, blev Europeiska unionen en juridisk person och ersatte Europeiska gemenskapen. Samtidigt ersattes ”gemenskapsrätten” av ”unionsrätten” som begrepp.

Historia redigera

Huvudartikel: Europeiska unionens historia

Unionsrättens historia sträcker sig tillbaka till 1950-talet, då Europeiska gemenskaperna upprättades. Gemenskapsrätten – unionsrättens dåvarande namn – utvecklades utifrån de rättsakter som antogs med gemenskapernas fördrag som rättslig grund. EG-domstolen – EU-domstolens dåvarande namn – hade exklusiv behörighet att tolka denna rätt. En milstolpe i utvecklandet av gemenskapsrätten var EG-domstolens dom i målet Van Gend & Loos mot Nederländerna den 5 februari 1963. Domstolen slog då fast att gemenskapsrätten inte enbart skapar skyldigheter mellan medlemsstaterna, utan i vissa fall även ”individuella rättigheter för enskilda som det åligger de nationella domstolarna att skydda”. Vidare slog EG-domstolen fast att gemenskapsrätten utgör en ”unik rättsordning inom folkrätten till vars förmån medlemsstaterna, inom specifika befogenhetsområden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna, utan även deras medborgare, lyder under”.[1] Genom domen fastställdes principen om direkt effekt, som innebär att en rättsakt, eller en enskild bestämmelse i en rättsakt, kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om den inte har införlivats i den nationella lagstiftningen. EG-domstolen fastställde även företrädesprincipen 1964, vilket var en annan milstolpe i utvecklandet av gemenskapsrätten.

EG-domstolens rättspraxis har senare utvecklats genom en mängd olika mål. Samtidigt har det europeiska samarbetet och därigenom gemenskapsrätten utvecklats genom antagandet av nya fördrag. Genom Maastrichtfördraget upprättades Europeiska unionen med en pelarstruktur bestående av Europeiska gemenskaperna, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken samt rättsliga och inrikes frågor. EG-domstolens behörighet var i princip begränsad till den första pelaren. Genom Lissabonfördraget avskaffades dock pelarstrukturen och en enhetlig struktur bildades med unionen som en juridisk person. Samtidigt bytte ”gemenskapsrätten” namn till ”unionsrätten” och ”EG-domstolen” namn till ”EU-domstolen”.

Principen om tilldelade befogenheter redigera

Huvudartiklar: Principen om tilldelade befogenheter, subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen

Unionsrätten är avgränsad till de områden där unionen har getts befogenhet av sina medlemsstater att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden; varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.[6] Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas måste ha en giltig rättslig grund i fördragen; annars kan den ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.

Utövandet av unionens befogenheter styrs av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på europeisk nivå. De nationella parlamenten kontrollerar att subsidiaritetsprincipen följs genom ett särskilt förfarandet för subsidiaritetsprövning.[7] Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[8]

Befogenhetsområden redigera

Huvudartikel: Europeiska unionens befogenhetsområden

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater.[9] Unionens befogenheter kan endast ändras genom att unionens fördrag ändras i enlighet med det ordinarie ändringsförfarandet, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste slutligen ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.[10]

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet.[11] Inom vissa befogenhetsområden har unionen dock möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, utan att det hindrar medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter. Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas politik inom vissa områden. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.[12]

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete
De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.


Rättskällor redigera

I likhet med medlemsstaternas nationella rättsordningar bygger unionsrätten på olika rättskällor utifrån en normhierarki.[13] Högst upp i hierarkin finns den så kallade primärrätten, som huvudsakligen består av unionens fördrag. Den utgör en sorts konstitution för unionen och är överordnad andra rättskällor inom unionsrätten.[14] Under primärrätten finns internationella avtal som unionen är part i.[15] Dessa är i sin tur överordnade den så kallade sekundärrätten, som består av rättsakter som unionens institutioner, organ och byråer har antagit med fördragen som rättslig grund.[16][17] Även EU-domstolens rättspraxis utgör en rättskälla inom unionsrätten. Förarbeten och doktriner kan också utgöra rättskällor, även om sådana rättskällor har en betydligt mindre betydelse inom unionsrätten än i vissa nationella rättsordningar.

Därutöver finns ett antal konventioner och andra mellanstatliga avtal, däribland K.3-konventionerna, som ingåtts mellan medlemsstaterna genom unionen och som är tätt förknippade med unionsrätten, men som inte är en integrerad del av den. Dessa ingår dock i unionens regelverk som en del av de akter som nya medlemsstater måste ansluta sig till för att bli medlemmar i unionen.

Fördrag och protokoll redigera

Huvudartiklar: Europeiska unionens fördrag och protokoll fogade till Europeiska unionens fördrag

Unionens fördrag och därtill fogade protokoll utgör grunden för unionsrätten – den så kallade primärrätten – och är överordnade andra rättskällor inom unionsrätten. Utöver fördragen innefattar primärrätten vissa allmänna principer som EU-domstolen har slagit fast, exempelvis utifrån medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, samt unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.[18]

Unionen har två grundfördrag: fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Dessa reglerar bland annat unionens befogenhetsområden, institutionernas funktionssätt och övergripande bestämmelser om unionens politik. Därtill finns ännu ett grundfördrag – fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen – som reglerar motsvarande bestämmelser för Europeiska atomenergigemenskapen, som formellt utgör en separat organisation, men som styrs av samma institutioner som Europeiska unionen. Till dessa fördrag finns en rad protokoll som reglerar vissa specifika bestämmelser. Därutöver finns även anslutnings- och utträdesfördrag som reglerar villkoren för medlemsstaters anslutning till respektive utträde ur unionen. Dessa innefattar framför allt olika övergångsbestämmelser.

Grundfördragen har ändrats genom olika ändrings- och tilläggsfördrag, varav Lissabonfördraget är det senaste. Fördragen kan endast ändras genom särskilda ändringsförfaranden. I de flesta fall måste alla medlemsstater godkänna en fördragsändring i enlighet med deras egna konstitutionella bestämmelser. Endast i vissa specifika fall kan Europeiska rådet anta ett beslut om ändring av fördragen.

Allmänna principer och grundläggande rättigheter redigera

Huvudartiklar: Allmänna principer inom europeisk unionsrätt och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna
 
Stadgans inledande artiklar om allas lika värdighet och rätten till liv.

Genom sin rättspraxis har EU-domstolen slagit fast att primärrätten måste kompletteras av allmänna principer som ligger till grund för hur fördragen ska tolkas och tillämpas.[19] Dessa allmänna principer räknas normalt som en del av primärrätten, men också som en del av subsidiärrätten, alltså den rätt som härrör från EU-domstolens rättspraxis och som syftar till att klargöra eventuella oklarheter som uppstår vid tolkningen av primär- och sekundärrätten. Det saknas en fullständig lista över de allmänna principerna; dessa fastställs allteftersom EU-domstolen tolkar unionsrätten i konkreta fall. Hittills har dock domstolen slagit fast att bland annat följande principer ingår som allmänna principer i unionsrätten: proportionalitetsprincipen, mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, principen om berättigade förväntningar, jämlikhet, försiktighetsprincipen och processuell rättvisa.[20] Även ömsesidigt erkännande utgör en allmän princip av stor vikt för framför allt den inre marknaden och området med frihet, säkerhet och rättvisa. Andra allmänna principer, särskilt subsidiaritetsprincipen, har tillkommit först när de uttryckligen har inkluderats i unionens fördrag.[21][22]

De allmänna principerna härrör ofta från rättskällor utanför unionsrätten: Medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner, internationella avtal som unionen eller medlemsstaterna har ingått (särskilt Europakonventionen) och andra bestämmelser i folkrätten.[23]

En del av de allmänna principerna har varit delvis kodifierade eller kodifierats i ett senare skede genom fördragsändringar. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december 2009 utgör även stadgan om de grundläggande rättigheterna en del av primärrätten, på samma villkor som fördragen. Genom stadgan kodifierats en mängd grundläggande rättigheter, vilket i praktiken innebar att en viktig del av de allmänna principerna – mänskliga rättigheter – kodifierades. De allmänna principerna har sedan dess spelat en mindre roll i EU-domstolens rättspraxis än tidigare.

Genom Lissabonfördraget blev det möjligt för unionen att ansluta sig till Europakonventionen, men en sådan anslutning har ännu inte genomförts.

Internationella avtal redigera

Huvudartikel: Europeiska unionens internationella avtal
 
Möte mellan företrädare för USA och EU.

Sekundärrätten omfattar även de internationella avtal som Europeiska unionen eller dess föregångare ingått med tredjeland, en grupp av tredjeländer eller internationella organisationer.[24][25] På områden där unionen har delad befogenhet, har den ingått avtal gemensamt med medlemsstaterna.

Före den 1 december 2009 var inte Europeiska unionen en juridisk person, vilket innebar att den inte kunde ingå egna internationella avtal och vara representerad i internationella organisationer. Istället var det någon av dess tre pelare, som var och en utgjorde en juridisk person, som fick ingå internationella avtal på EU:s vägnar. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 blev EU en juridisk person och ersatte sin pelarstruktur.[26] Det innebar också att unionen fick möjlighet att ingå internationella avtal och representera medlemsstaterna i exempelvis Världshandelsorganisationen (WTO), vilket Europeiska gemenskaperna hade gjort tidigare. De internationella avtalen har företräde framför de unilaterala rättsakterna i sekundärrätten.[27]

Internationella avtal har företräde framför de rättsakter som antagits av unionens institutioner, organ och byråer, men är underordnade primärrätten.[28]

Rättsakter redigera

Huvudartikel: Rättsakt

Med fördragen som rättslig grund kan Europeiska unionens institutioner, organ och byråer anta rättsakter. Rättsakterna utgör sekundärrätten, en viktig del av unionsrätten. Det finns fem typer av typiska rättsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.[29] Därutöver förekommer det även atypiska rättsakter, till exempel slutsatser, resolutioner och riktlinjer.[30][31] Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.[29] Om de tre förstnämnda akterna antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör de ”lagstiftningsakter”,[32] medan övriga akter utgör ”icke-lagstiftningsakter”.[33] Även om dessa akter inte är lagstiftningsakter är de rättsligt bindande, men underställda lagstiftningsakterna. Delegerade akter antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[34] Genomförandeakter antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna.[35] Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft.[36]

När fördragen inte specificerar vilken typ av rättsakt en institution ska välja vid lagstiftning, ska proportionalitetsprincipen vara vägledande.[37]

De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att granska lagförslagen. Om ett nationellt parlament anser att ett lagförslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen kan den lämna ett motiverat yttrande till unionens politiska institutioner. Dessa ska ta hänsyn till de inkomna yttrandena.[38] Varje nationellt parlament har två röster vid granskningen av subsidiaritetsprincipen. Om parlamentet har två kamrar, har varje kammare en röst var. Om minst en tredjedel (en fjärdedel för frågor relaterade till området med frihet, säkerhet och rättvisa) av de nationella parlamentens tilldelade röster står bakom att ett lagförslag inte är förenligt med principen, måste utkastet omprövas.[39] Om en enkel majoritet av de avlagda rösterna står bakom att lagförslaget inte är förenligt med principen, måste hela förslaget till lagstiftningsakt omprövas.[40]

I enlighet med fördragens bestämmelser kan unionens institutioner även ingå interinstitutionella avtal. Dessa avtal är bindande för de ingående institutionerna och kan reglera olika arrangemang för hur de ska koordinera sitt arbete. De saknar däremot allmän giltighet.

Lagstiftningsförfarande redigera

Huvudartiklar: Europeiska unionens lagstiftningsförfarande och ordinarie lagstiftningsförfarande

Rättspraxis redigera

Huvudartikel: Europeiska unionens domstols rättspraxis

Utöver primär- och sekundärrätten innefattar unionsrätten subsidiär rätt, som är oskrivna rättskällor eller rättskällor som syftar till att komplettera och fylla igen luckor i primär- och sekundärrätten.[41][42] Den subsidiära rätten innefattar vissa allmänna rättsprinciper, EU-domstolens rättspraxis och viss internationell rätt.

Utöver primär- och sekundärrätten utgör EU-domstolens rättspraxis en viktig rättskälla. Rättspraxisen är avgörande för att avgöra hur unionsrätten ska tolkas och tillämpas. Viss rättspraxis upprättas även av till exempel tillsynsmyndigheter när de fattar beslut i frågor som rör unionsrätten.

Andra rättskällor som ingår i unionens regelverk redigera

Se även: Unionens regelverk och K.3-konvention

En del akter har antagits av unionens medlemsstater genom mellanstatlig avtal och utgör därför inte en del av unionsrätten, men kan ändå ha starka kopplingar till unionsrätten. De ingår därför i unionens regelverk som måste godtas av varje ny medlemsstat. Dessa akter innefattar:

Historiskt har bland annat Schengenregelverket och Dublinkonventionen antagits utanför unionens ramar och först senare införlivats och blivit en del av unionsrätten. Anledningen har typiskt sett varit antingen att en eller flera medlemsstater har blockerat ett antagande av en rättsakt inom unionens ramar eller att unionen har fått befogenhet att anta en rättsakt på området först senare genom en fördragsändring.

Flera mellanstatliga fördrag har nära kopplingar till unionsrätten utan att utgöra en del av den, däribland fördraget om inrättande av Europeiska stabilitetsmekanismen och fördraget om stabilitet, samordning och styrning.

Genomförande redigera

Stora delar av unionsrätten blir tillämplig först efter att den har införlivats i den nationella rätten genom nationella lagar eller andra författningar. Enligt EU-fördragen är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla sådana nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras skyldigheter enligt fördragen eller rättsakter följs.[43] Till exempel är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla nödvändiga nationella lagstiftningsåtgärder som krävs för att genomföra unionens rättsligt bindande akter.[44] Även i de fall då till exempel en medlemsstat inte införlivar en rättsakt kan den ha direkt effekt, det vill säga åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.

I en del av fall är unionsrätten direkt tillämplig, till exempel genom förordningar, vilket innebär att bestämmelserna inte behöver införlivas på nationell nivå för att få rättslig effekt. Medlemsstaterna kan fortfarande behöva vidta kompletterande åtgärder på nationell nivå för att undanröja motstridigheter mellan nationell och europeisk rätt eller för att tydliggöra hur den europeiska rätten ska tillämpas.

Europeiska kommissionen kan ges i uppdrag att vidta genomförandeåtgärder på europeisk nivå i de fall detta är nödvändigt.

Principen om lojalt samarbete redigera

Huvudartikel: Principen om lojalt samarbete

Medlemsstaterna är enligt principen om lojalt samarbete förpliktade att handla i en anda av lojalitet mellan varandra och med unionens institutioner, organ och byråer. De ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.[45]

Direkt tillämplighet och genomförandeåtgärder redigera

Huvudartiklar: Direkt tillämplighet och införlivande av direktiv

Beroende på typ av rättsakt kan en bestämmelse i unionsrätten få rättsverkan antingen direkt eller först efter att den har införlivats i den nationella lagstiftningen. En förordning, å ena sidan, är till exempel alltid direkt tillämplig, vilket innebär att den har rättsverkan inom hela unionen så fort den har trätt i kraft. Ett direktiv, å andra sidan, är endast bindande för medlemsstaterna och dess innehåll får därför rättsverkan först efter att det har införlivats i medlemsstaternas nationella lagstiftningar.

Tolkning och tillämpning redigera

En viktig egenskap hos unionsrätten är att den ska tolkas och tillämpas enhetligt (konformt) inom hela unionen. Det är viktigt inte minst för att undvika snedvriden konkurrens på inre marknaden eller rättsliga kryphål som kan utnyttjas. EU-domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten för detta ändamål. Domstolen har bland annat utvecklat en rättspraxis som innebär att unionsrätten i vissa fall har direkt effekt, det vill säga kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Den direkta effekten kan vara både vertikal och horisontell för till exempel fördragsbestämmelser och förordningar, vilket innebär att enskilda kan åberopa bestämmelserna både mot andra enskilda och det allmänna. I andra fall, till exempel i fall då direktiv inte har införlivats korrekt, finns endast vertikal direkt effekt, vilket innebär att bestämmelserna endast kan åberopas gentemot det allmänna.[46]

Europeiska kommissionen har till uppgift att övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionsrätten och inleda överträdelseförfarande om den anser att en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt fördragen. Om medlemsstaten inte rättar sig efter påpekande från kommissionen kan talan om fördragsbrott väckas vid EU-domstolen.[47] Medlemsstaterna har förbundit sig att lösa tvister om tolkningen eller tillämpningen av fördragen endast på de sätt som bestämts genom fördragen.[48]

EU-domstolens främsta tolkningsprincip är ändamålsorienterade tolkning eller så kallad teleologisk tolkning.[49] En viktig del av detta är att domstolen tolkar oklara bestämmelser i unionsrätten utifrån vilket syfte de antas ha.

Upprätthållande av unionsrätten av de nationella domstolarna redigera

Förhandsavgöranden redigera

Huvudartiklar: Europeiska unionens domstol och förhandsavgörande

Förutom primär- och sekundärrätten räknas även EU-domstolens rättspraxis in i unionsrätten. Domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten och avgöra tvister som är relaterade till den mellan bland annat medlemsstaterna eller institutionerna. Domstolen består av en domare från varje medlemsstat och har sitt säte i Luxemburg, där även Europeiska revisionsrätten har sitt säte.

Domstolen har haft stor betydelse för utvecklingen av unionsrätten, eftersom den flera gånger har avkunnat kontroversiella domar av stor juridisk, politisk och ekonomisk betydelse.

Det är till exempel praxis att unionsrätten har företräde framför nationell lagstiftning, och att den har direkt effekt, vilket innebär att den kan åberopas på nationell nivå inför varje allmän domstol.

Direkt effekt och företrädesprincipen redigera

Huvudartiklar: Direkt effekt och företrädesprincipen

Direkt effekt är ett begrepp som utvecklats genom EU-domstolens rättspraxis och som innebär att en EU-rättslig bestämmelse, i vissa fall, kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag. Direkt tillämpliga rättsakter, till exempel förordningar, har alltid full direkt effekt, medan direktiv normalt saknar direkt effekt. Ett direktiv kan dock i vissa fall, om det inte har införlivats korrekt av en medlemsstat, ha direkt effekt, men då endast vertikalt, det vill säga enskilda kan åberopa det endast gentemot det offentliga och inte mot varandra.

Mekanismer när en medlemsstat bryter mot unionsrätten redigera

Överträdelseförfarande redigera

Huvudartikel: Överträdelseförfarande

För att säkerställa att fördragen och unionsrätten tillämpas korrekt har Europeiska kommissionen till uppgift att granska medlemsstaternas efterlevnad av sina åtaganden. Om kommissionen anser att en medlemsstat bryter mot sina åtaganden kan den inleda ett överträdelseförfarande. Om medlemsstaten inte rättar sig efter kommissionens synpunkter kan kommissionen gå vidare med en talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. En medlemsstat som inte rättar sig efter EU-domstolens dom kan bli föremål för en ny talan och då dömas till vite.

Artikel 7-förfarande redigera

Huvudartikel: Artikel 7-förfarande

En medlemsstat som allvarligt åsidosätter Europeiska unionens grundläggande värden, till exempel rättsstatens principer, kan bli föremål för ett artikel 7-förfarande. Ett sådan förfarande kan ytterst leda till att övriga medlemsstater fråntar den berörda medlemsstaten vissa eller alla av de rättigheter som tillkommer medlemsstaterna enligt EU-fördragen, inbegripet rösträtten i Europeiska unionens råd. En medlemsstats skyldigheter påverkas dock inte.

Andra typer av skyddsklausuler redigera

Huvudartiklar: Mekanismen för samarbete och kontroll och generella villkorlighetsordningen för skydd av unionsbudgeten

För att skydda unionsrätten mot missbruk av olika slag finns det flera olika typer av skyddsklausuler. För nya medlemsstater har det funnits en särskild skyddsklausul – mekanismen för samarbete och kontroll – som kan aktiveras om en medlemsstat till exempel inte kan tillgodose kraven på bekämpning av korruption och organiserad brottslighet. En sådan mekanism var i kraft för Bulgarien och Rumänien 2007–2023.[50][51] Under 2010- och 2020-talen har den europeiska rättsstatsmekanismen och ramen för rättsstatsprincipen utvecklats för att granska alla medlemsstaters upprätthållande av rättsstatens principer.

Sedan 2021 finns även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten, som syftar till att skydda medel från unionens budget mot bland annat korruption och oegentligheter.

Skydd för personer som rapporterar överträdelser redigera

Ett särskilt direktiv antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 23 oktober 2019 för att skydda personer som rapporterar överträdelser av unionsrätten.[52]

Unionsmedborgarskapet redigera

Huvudartikel: Unionsmedborgarskap

Genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993, inrättades ett unionsmedborgarskap som tillkommer varje person som är medborgare i någon av Europeiska unionens medlemsstater. Medborgarskapet spelar en central roll i unionsrätten eftersom ett antal rättigheter har knutits till det genom stadgan om de grundläggande rättigheterna och unionens grundfördrag. Unionsmedborgare har rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen i enlighet med rörlighetsdirektivets bestämmelser. De har även rätt att till exempel rösta och kandidera vid val till Europaparlamentet och kommunala val i den medlemsstat som de är bosatta i, på samma villkor som de egna medborgarna i den medlemsstaten. EU-domstolen har tolkat fördragen som att unionsmedborgarskapet är ämnat att vara den grundläggande statusen för medlemsstaternas medborgare som säkerställer att de alla behandlas på samma sätt oavsett nationalitet (utom i de undantagsfall som unionsrätten tillåter). Vidare har domstolen gjort tolkningen att de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare enligt fördragen i vissa fall kan ha direkt effekt, det vill säga de kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag, även om de inte är genomförda genom rättsakter eller i nationell lagstiftning.[53]

Unionsmedborgarskapet kompletterar, och ersätter inte, de nationella medborgarskapen. Enda sättet att få unionsmedborgarskap är genom att söka ett nationellt medborgarskap i någon av medlemsstaterna. På samma sätt går det inte att avsäga sig det ena medborgarskapet utan att samtidigt avsäga sig det andra.[54][55] Villkoren för att förvärva eller förlora ett nationellt medborgarskap är en nationell befogenhet och skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat.

Genom EES-avtalet åtnjuter även medborgare från Island, Liechtenstein och Norge vissa av de rättigheter som tillkommer unionsmedborgare, i synnerhet rätten till fri rörlighet. Tillsammans med unionsmedborgare benämns dessa medborgare ibland som EES-medborgare. Även medborgare från Schweiz omfattas av vissa av bestämmelserna om fri rörlighet genom ett bilateralt avtal med unionen. Övriga medborgare i världen benämns vanligtvis som tredjelandsmedborgare i unionsrätten.

Territoriellt tillämpningsområde redigera

Huvudartikel: Europeiska unionsrättens territoriella tillämpningsområde
 
  Stater som omfattas av EES-avtalet
  Schweiz

Enligt Europeiska unionens fördrag är unionsrätten som huvudregel fullt tillämplig i alla medlemsstater.[56] Det territoriella tillämpningsområdet innefattar således Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. Inom detta område gäller unionens fördrag, förordningar, direktiv, beslut och all annan unionsrätt fullt ut, och EU-domstolen ansvarar för tolkningen av denna rätt.

Vissa delar av unionsrätten är dock inte tillämpliga inom hela unionen. Eurosamarbetet omfattar bara euroområdet. Schengensamarbetet, de övriga fördjupade samarbetena samt det permanenta strukturerade samarbetet omfattar bara de deltagande medlemsstaterna. Slutligen omfattas nya medlemsstater av övergångsbestämmelser som gäller under en begränsad tid efter deras anslutning till unionen.

Därutöver finns undantagsklausuler i unionens fördrag som gör att delar av unionsrätten inte är tillämpliga i Danmark och Irland. Dessa undantagsklausuler återfinns i protokoll som är fogade till unionens fördrag och är ett resultat av förhandlingar mellan medlemsstaterna i samband med utarbetandet av unionens fördrag. Danmark och Irland har i olika sammanhang och av olika anledningar inte velat ingå i vissa samarbetsformer. Eftersom nya fördrag måste ratificeras av alla medlemsstater har de erhållit undantagsklausuler i utbyte mot att de har tillåtit övriga medlemsstater att fördjupa sitt samarbete inom unionens ramar.

I enlighet med Edinburghbeslutet omfattas Danmark av två undantagsklausuler som rör eurosamarbetet och området med frihet, säkerhet och rättvisa och som båda är ett resultat av förhandlingarna om Maastrichtfördraget i början av 1990-talet. Även Irland omfattas av två undantagsklausuler som rör området med frihet, säkerhet och rättvisa och Schengensamarbetet.

Fördjupade samarbeten redigera

Huvudartikel: Fördjupade samarbeten inom Europeiska unionen

I samband med införlivandet av Schengenregelverket inom Europeiska unionens ramar genom Amsterdamfördraget skapades en möjlighet för medlemsstaterna att inleda fördjupade samarbeten. Förfarandet innebär att minst nio av unionens medlemsstater integrerar eller samarbetar inom ett politikområde, utan att övriga medlemsstater måste delta.[57] Det är utformat för att övervinna förlamningar i unionens institutionella arbete när ett lagförslag blockeras av en enskild medlemsstat eller en mindre grupp medlemsstater som inte vill bli en del av samarbetet.[58] Fördjupade samarbeten kan upprättas inom alla befogenhetsområden där unionen inte har exklusiv befogenhet.[59] Enligt fördragen ska ett fördjupat samarbete vara en sista utväg för att nå mål som inte hela unionen kan uppnå inom rimlig tid.[60] Ett fördjupat samarbete måste respektera fördragen och unionsrätten. Det får inte heller negativt påverka den inre marknaden eller den ekonomiska, sociala och territoriella sammanhållningen eller leda till diskriminering i handeln eller snedvridning av konkurrensen mellan medlemsstaterna.[61] Därutöver måste de fördjupade samarbetena även respektera de icke-deltagande medlemsstaternas rättigheter och skyldigheter. På motsvarande sätt får inte dessa medlemsstater hindra de deltagande medlemsstaterna från att genomföra samarbetena.[62]

Ett fördjupat samarbete utgör inte en integrerad del av unionens regelverk och behöver således inte godtas fullt ut av nya medlemsstater.[63] Samtliga medlemsstater ska dock när som helst kunna ansluta sig till ett fördjupat samarbete om de uppfyller de villkor som krävs för att få delta.[59] Alla medlemsstater har rätt att delta i rådets överläggningar när det behandlar ett fördjupat samarbete.[64] Vid omröstningar är det dock endast de deltagande medlemsstaterna som har rösträtt.[65]

Se även redigera

Referenser redigera

  1. ^ [a b] ”Domstolens dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend & Loos mot Nederländerna, ECLI:EU:C:1963:1”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61962CJ0026. 
  2. ^ ”Domstolens dom av den 19 november 1991 i mål C-6/90 och C-9/90, Francovich mot Italien, ECLI:EU:C:1991:428”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61990CJ0006. 
  3. ^ ”Domstolens dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L., ECLI:EU:C:1964:66”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61964CJ0006. 
  4. ^ ”Artikel 19.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 27. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  5. ^ ”Allmänt om institutionen”. Europeiska unionens domstol. https://curia.europa.eu/jcms/jcms/Jo2_6999/. Läst 30 september 2023. 
  6. ^ ”Artikel 4.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  7. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  9. ^ ”EU:s politikområden”. Sveriges riksdag. 3 maj 2023. https://www.riksdagen.se/sv/sa-fungerar-riksdagen/sa-fungerar-eu/eus-politikomraden/. Läst 30 september 2023. 
  10. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  13. ^ ”EU:s normhierarki”. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:norms_hierarchy. Läst 30 september 2023. 
  14. ^ ”Europeiska unionens primärrätt”. EUR-Lex. 12 oktober 2022. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM%3Al14530. Läst 30 september 2023. 
  15. ^ ”Europeiska unionens rättskällor”. EUR-Lex. 21 april 2022. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM%3Al14534. Läst 30 september 2023. 
  16. ^ ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 171–172. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  17. ^ ”Unilaterala rättsakter”. EUR-Lex. 21 mars 2018. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=LEGISSUM:l14528. Läst 30 september 2023. 
  18. ^ ”EU-rättens källor och räckvidd”. Europaparlamentet. 1 april 2023. https://www.europarl.europa.eu/factsheets/sv/sheet/6/eu-rattens-kallor-och-rackvidd. Läst 9 oktober 2023. 
  19. ^ [1]
  20. ^ "General principles" på s. 111 i "EU Law: Text, cases, and materials - Sixth Edition"
  21. ^ Se punkt 331 i [2]
  22. ^ [3]
  23. ^ [4]
  24. ^ ”Sources of EU law” (på engelska). Europeiska kommissionen. 30 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 25 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100325074012/http://ec.europa.eu/ireland/about_the_eu/legal_information_and_eu_law/sources_eu_law/index_en.htm. Läst 6 januari 2011. 
  25. ^ ”Europa: Europeiska unionens rättskällor”. Europa (webbportal). 18 augusti 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14534_sv.htm. Läst 1 februari 2012. 
  26. ^ ”Artikel 47 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 41. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  27. ^ ”De internationella avtalen”. Europa (webbportal). 13 augusti 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0034_sv.htm. Läst 1 februari 2012. 
  28. ^ Punkt 35 i [5]
  29. ^ [a b] ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 171-172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  30. ^ ”Atypiska rättsakter”. Europa (webbportal). 17 september 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0037_sv.htm. Läst 23 juni 2013. 
  31. ^ Borchardt, Klaus-Dieter (2011). EU-rättens ABC. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå. sid. 95-97. ISBN 978-92-78-40724-7 
  32. ^ ”Artikel 289.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  33. ^ ”Artikel 297.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  34. ^ ”Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  35. ^ ”Artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  36. ^ ”Artikel 297 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  37. ^ ”Artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 175-176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  38. ^ ”Artikel 7.1 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 207. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  39. ^ ”Artikel 7.2 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 208. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  40. ^ ”Artikel 7.3 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 208. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  41. ^ [6]
  42. ^ [7]
  43. ^ Artikel 4.1 i EU-fördraget
  44. ^ Artikel 291.1 i EUF-fördraget
  45. ^ Artikel 4.3 i EU-fördraget
  46. ^ [8]
  47. ^ [9]
  48. ^ Artikel 344 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt
  49. ^ [10]
  50. ^ ”Rule of Law: Commission formally closes the Cooperation and Verification Mechanism for Bulgaria and Romania” (på engelska). Europeiska kommissionen. 15 september 2023. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/ip_23_4456. Läst 15 september 2023. 
  51. ^ ”Q&A: Commission closes the Cooperation and Verification Mechanism (CVM) for Bulgaria and Romania” (på engelska). Europeiska kommissionen. 15 september 2023. https://ec.europa.eu/commission/presscorner/detail/en/qanda_23_4458. Läst 15 september 2023. 
  52. ^ [11]
  53. ^ ”Domstolens dom av den 20 september 2001 i mål C-184/99, Grzelczyk, ECLI:EU:C:2001:458”. Rättsfallssamling för Europeiska unionen. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61999CJ0184. 
  54. ^ ”Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 20. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  55. ^ ”Artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 56. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  56. ^ ”Artikel 52 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 44. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  57. ^ ”Artikel 20 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 27–28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  58. ^ ”Divorce rules could divide EU states” (på engelska). EUobserver. 24 juli 2008. https://euobserver.com/rule-of-law/26532. Läst 9 juli 2022. 
  59. ^ [a b] ”Artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 27–28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  60. ^ ”Artikel 20.2 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  61. ^ ”Artikel 326 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 189. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  62. ^ ”Artikel 327 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 189. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  63. ^ ”Artikel 20.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  64. ^ ”Artikel 20.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 28. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  65. ^ ”Artikel 330 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 190. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 

Externa länkar redigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Europeisk_unionsrätt&oldid=54090014”