Demokrati

statsvetenskapligt begrepp för ett styrelseskick där den politiska makten utgår från en stats medborgare

Demokrati (från grekiskans δήμος, démos – folk och κρατος, krátos – styre, herravälde, översatt: folkstyre eller folkmakt[1]) är ett styrelseskick där makten i en stat eller annan organisation utgår från dess medborgare eller medlemmar. Demokrati är ett omtvistat begrepp och det finns många olika sätt att definiera och kategorisera demokrati.

Demokratins de jure-status i världen. De gröna länderna hävdar själva att de är demokratier, medan de röda inte gör det.
Världskarta som visar Demokratiindex över liberala demokratier (2018), sammanställt av The Economist. Länk till kartan
     Fullvärdiga (liberala) demokratier: 8,01-10,00      (Liberala) Demokratier med anmärkningar: 6,01-8,00      Hybridregimer: 4,01-6,00      Auktoritära regimer: 0,00-4,00
Det här diagrammet visar utvecklingen av antalet "demokratiska" och "auktoritära" stater mellan 1973 och 2013, enligt ett index som ges ut av organisationen Freedom House.
  Delvis liberala demokratier
  Ej liberala demokratier

I västvärlden menar man med "demokrati" oftast liberal demokrati, vilket innebär att medborgarna i en stat genom fria och allmänna val väljer förtroendevalda representanter till dess parlament (representativ demokrati).[2] Direktdemokrati innebär att besluten fattas direkt av den grupp människor som berörs och tillämpas bland annat i föreningar. Även beslutande folkomröstningar är en typ av direktdemokrati.[3]

Sedan åren kring 1990 är demokrati det styrelseskick som de flesta länder uppger sig ha, genom olika demokratimodeller. Demokrati kan därmed innebära en sak i exempelvis Kina och något annat i Danmark. De som förespråkar liberal demokrati kan påstå att stater som inte är liberala demokratier inte är "riktiga demokratier" då man menar att de saknar politisk demokrati. Socialister, anarkister och länder som förespråkar folkdemokrati kan å sin sida påstå att liberala demokratier inte är "riktiga demokratier" då man menar att dessa saknar ekonomisk demokrati.

Exempel på andra styrelseskick än demokrati är (absolut) monarki, envälde, autokrati, aristokrati och hierokrati (präststyre, som slentrianmässigt brukar kallas teokrati, trots att det betyder "gudsvälde"). Monarkier kan vara demokratiska om det rör sig om den politiska makten utgår från folket snarare än monarken själv. Demokratiska monarkier är ofta konstitutionella monarkier.

Utöver att vara ett statsskick är demokrati också en ideologi. Demokratiska grundtankar som framhålls av bland andra Sveriges regering och riksdag är alla människors lika värde och rättigheter, tanke och yttrandefrihet och respekten för de mänskliga rättigheterna enligt internationella konventioner.[2][4]

De flesta demokratiska stater har grundlagar för att förhindra att den politiska makten blir snedfördelad, till exempel genom att makten är delad mellan den verkställande makten, den lagstiftande makten och den dömande makten. Återkommande kritiska poänger är majoritetsförtryck, att medborgarna inte har tid att sätta sig in i alla frågor, och att de politiska partierna ägnar mer tid åt röstfiske än åt att styra. Intressekonfliktsfrågan är också vanlig.

Embryot till den moderna liberala demokratin uppstod i västvärlden på 1700- och 1800-talen med Frankrike och USA som tidiga exempel. Under 1900-talet fördjupades demokratin med bland annat kvinnlig rösträtt. Demokratin har sedan successivt under 1900-talet spridit sig över världen till Latinamerika, Afrika, Asien och mot slutet av århundradet till före detta socialistländer.

Även om begreppet demokrati oftast används i kontexten av politiska stater används det också inom privata organisationer, då ofta med hänsyftning på att alla närvarande har rösträtt. I det sammanhanget kontrasteras demokrati ibland mot chefsstyre eller expertstyre.

EtymologiRedigera

Ordet demokrati är en sammanfogning av grekiskans δῆμος demos, folket, och κράτος kratos, styre, med den ungefärliga betydelsen "folkstyre". I svenskan finns ordet belagt sedan 1596.[5]

DefinitionerRedigera

Grundläggande dragRedigera

Demokrati är ett omtvistat begrepp och det finns många olika sätt att definiera och kategorisera demokrati. Överlag kan man säga att demokrati används både som ett politiskt ideal och ideologi å ena sidan, och som ett analytiskt begrepp för att definiera styrelseskick runt om i världen (och historiskt) å andra sidan.[6]

Sveriges riksdag har definierat sex grundläggande drag för demokrati[7]:

  1. Fria val
  2. Mångfald av partier
  3. Politiska rättigheter
  4. Likhet inför lagen och rättssäkerhet
  5. Mänskliga rättigheter
  6. Fungerande statsförvaltning

Vidare anger Sveriges riksdag att demokratins utmaning ligger i tre värden som ibland kan komma i konflikt med varandra, något statsvetarna Katarina Barrling och Sören Holmberg benämner som demokratins triangeldrama[8][9]:

Claudia Zilla beskriver demokrati som ett ideal normativt grundat på två värden: frihet och jämlikhet. Båda är lika centrala för demokrati. Frihet kan förstås ur ett negativt perspektiv som frånvaro av dominans, eller i positiv bemärkelse som individens makt över sig själv (self-government). Demokratins frihetsdimension utgörs enligt Claudia Zilla av att alla som lever i det demokratiska samhället är på lika villkor underordnade den konstitution och de lagar som stiftas, ingen står över lagen. För att detta ska fungera krävs en rättsstat. [6]

Claudia Zilla menar vidare att en av demokratins centrala idéer är inkludering, vilket bygger på demokratins grundläggande värden frihet och jämlikhet. Claudia Zilla menar att demokrati per definition handlar om politisk inkludering, och enligt vissa även om social och ekonomisk inkludering. Det tydligaste uttrycket för politisk inkludering - och ett centralt krav enligt många definitioner - är den politiska rösträtten.[10] Ju fler som inkluderas i politiken och beslutsfattandet av beslut som rör dem, desto mer demokratiskt menar Claudia Zilla att samhället är. Om det bara är en liten elit som styr, även om eliten är vald, så är samhället mindre demokratiskt än om fler varit involverade i beslutsfattandet. Exempelvis menar vissa statsvetare att man inte kan kalla länder utan kvinnlig rösträtt för demokratiska, även om de uppfyller andra krav som allmän rösträtt (för män), valda representanter, m.m.[11] En del menar att detta också också att demokrati inte är ett antingen eller utan att det finns en skala mellan demokrati och icke-demokrati. Ett land skulle med andra ord kunna vara mer eller mindre demokratiskt och demokratin kunna stärkas eller försvagas från år till år.[12]

Olika typer av analytiska definitionerRedigera

När bedömare ska avgöra om ett land utgör en demokrati eller inte, dvs. göra en analytisk bedömning snarare än en normativ, så finns det enligt statsvetaren Charles Tilly fyra olika typer av definitioner som används: konstitutionella, substantiella, procedurdefinitioner och processorienterade definitioner.[11]

De som använder en konstitutionell definition ser till landets grundlag och de bestämmelser som finns rörande politisk aktivitet, människors fri- och rättigheter, m.m. Om ett lands konstitution innehåller tillräckliga demokratiska element så definieras det landet därmed som en demokrati. Det här sättet att definiera ett land som demokrati eller ej har dock en uppenbar brist i att länders politik och styrelse i praktiken tenderar att skilja sig från vad som står skrivet i konstitutionen. Vid en substantiell analys iakttar man livet i landet och vilken politik som regeringen bedriver. Om regeringen förordar individens friheter, trygghet, jämlikhet, en öppen samhällsdebatt, goda levnadsförhållanden och fredliga konfliktlösningar så kan landet anses vara en demokrati. Detta oavsett vad konstitutionen säger. Problemen med metoden är dels hur målkonflikter mellan de ovannämnda värdena ska hanteras, dels att en sådan definition förhindrar en förståelse av under vilka institutionella omständigheter jämlikhet och individuell frihet uppstår.[11]

Den tredje typen av definition, procedurdefinitionerna, siktar in sig på ett urval av sätt som landet styrs på och avgör utifrån dessa landets demokratiska status. Ofta analyserar man hur valen i landet går till. Då tittar man på hur stor del av befolkningen som röstar, om det finns flera genuina politiska alternativ och om det går att byta regeringen och landets politik genom att rösta i allmänna val. En organisation som använder den här definitionen i sitt arbete är demokratiinstitutet Freedom House, där de i sina analyser bl.a. observerar hur valen i ett land har gått till, hur media och partier fungerar, m.m. Problemet med den här typen av demokratidefinition är att det är en relativt snäv bild och analys som görs, vilket innebär att man kan missa odemokratiska element i andra viktiga delar av samhället.[11]

Jämfört med procedurdefinitionerna så utgår en processdefinition av demokratin från en uppsättning processer som hela tiden är i rörelse. Snarare än att bara analysera t.ex. val, så breddar processdefinitionen greppet och ser till en större del av samhället och hur de demokratiska processerna fungerar. Skillnaden är att istället för att se till de formella kraven på t.ex. en organisation eller en stat så observeras demokratiska processer i praktiken och hur de faktiskt fungerar. Har alla samma möjlighet att rösta, kunna påverka dagordningen och delta i det demokratiska samtalet? Den kanske mest kände företrädaren för det här angreppsättet är Robert Dahl som listar fem processkriterier för demokrati: effektivt deltagande, jämlikt röstande, upplyst förståelse, kontroll över dagordningen och inkludering av vuxna. Nackdelen för det här sättet att definiera demokrati är att det - åtminstone på nationell nivå - lätt reduceras till en lista över ja- och nej-frågor. Kritiker har pekat på att ett sådant tillvägagångssätt inte tar hänsyn till att demokrati ofta är en fråga om nyanser, där ett land kan vara mer eller mindre demokratiskt än ett annat.[11]

Robert A. Dahls definitionerRedigera

Som en av USA:s mest inflytelserika statsvetare under 1900-talet har Robert A. Dahls definition av demokrati och polyarki fått ett starkt inflytande och brett erkännande.[13]

Dahl skiljer i huvudsak mellan ett demokratiskt ideal och en empirisk typ av regim. Den förra kallar han demokrati, medan den senare benämns som polyarki. Polyarkin är ett styrelseskick som kommer nära idealet demokrati, men är till skillnad från demokrati inte ett normerande begrepp.[14]

Dahl har formulerat det demokratiska idealet med följande kriterier[15]:

  • Beslutsjämlikhet: Vars och ens åsikt har samma tyngd i kollektivt beslutsfattande
  • Effektivt deltagande: Under hela beslutsprocessen har var och en lika stora möjligheter att uttrycka sina önskemål
  • Upplyst förståelse: Var och en skall ges tillräcklig tid för att sätta sig in i de frågor som ska beslutas
  • Kontroll över dagordningen: Folket bestämmer själv vilka frågor som skall eller inte skall beslutas genom kollektivt beslutsfattande
  • Inkludering: Alla vuxna permanent bosatta i ett land ska anses tillhöra folket (demos).[16]

Som synes är principen om medborgarskap viktig i Dahls kriterier. Under en stor del av demokratins historia var det bara män, inte kvinnor, som betraktades som fullvärdiga medborgare - och på motsvarande sätt har aldrig slavar haft medborgerliga rättigheter. Barn brukar inte heller erkännas alla medborgerliga rättigheter.

Som komplement till det demokratiska idealet ställer Dahl upp ett antal kriterier för polyarki, alltså den empiriska typ av regim som ligger närmast de demokratiska idealen:

  • Valda befattningshavare: Myndigheterna ska kontrolleras av valda representanter
  • Fria och opartiska val: Befattningshavarna ska utses i regelbundna, opartiska val med få inslag av tvång.
  • Allmän rösträtt: Så gott som alla vuxna bör ha rösträtt till valen
  • Rätt att kandidera i valen: Nästan alla vuxna bör ha rätt att ställa upp i valen
  • Yttrandefrihet: Individer i polyarkin ska kunna uttrycka sina politiska åsikter utan risk för straff. Detta rör politik i vid bemärkelse
  • Alternativa informationskällor: Alla medborgare ska kunna söka alternativ information, den typen av information ska rent praktiskt finnas och ska skyddas av lagen.
  • Föreningsfrihet: Medborgarna ska ha rätt att bilda självständiga föreningar, t.ex. politiska partier eller intresseorganisationer.

Rättigheterna och friheterna ska inte bara finnas formellt utan också i praktiken. Detta förutsätter att någon form av rättsstat existerar.[14]

Karl PopperRedigera

Den österrikiske filosofen Karl Popper förde fram en definition av demokrati som det styrelseskick där de styrande kan avlägsnas av de styrda på ett fredligt sätt[17] och att den demokratiska ordninge inte utan vidare kan sättas ur spel.[18]. Det vill säga att folket kan bli av med makthavarna utan blodspillan. Mot detta ställde Popper vad han kallade tyranni, ett styrelseskick som de styrda bara kan förändra med våld. Poppers definition har delvis kritiserats för att vara förenklad, men kanske framför allt för att det inte stämmer att icke-demokratiska stater enbart kan förändras genom våld. Som exempel på detta har kritiker lyft reformerna i Sovjetunionen och hur många kommunistiska länder i Östeuropa kom att genomgå en fredlig övergång från icke-demokrati till demokrati under slutet av 1980-talet och 1990-talet.[17]

Folket och styretRedigera

Frågan om vilka folket eller demos omfattar, har givit upphov till många olika tolkningar. Såväl i det antika Grekland som i moderna styrelseformer har vissa personer uteslutits som okvalificerade. De personer som var kvalificerade att betecknas som folket (och alltså tilläts ha ett politiskt inflytande) var de som var fria manliga medborgare, inom den klassiska definitionen; inte medborgare av en nationalstat utan av en stadsstat, exempelvis Aten, Sparta eller Rom. I modern teori är definitionen av "folket" i folkstyrelsen avgörande för olika förståelse av demokratins innebörd. I den så kallade västerländska demokratin inbegrips alla samhällsgrupper i begreppet "folk".[19]

Likaså har frågan om vad styret är och tolkningen av denna haft skiftande betydelser. Från det klassiska Grekland och fram till slutet av 1700-talet förknippades demokrati med folkets direkta deltagande i den politiska beslutsprocessen, idag kallat direktdemokrati. Demokratin var en styrelseform för stadsstater, vars begränsade geografiska utsträckning och överskådliga invånarantal gjorde det möjligt att samla medborgarna till diskussioner och beslut om offentliga angelägenheter. Ett extremt exempel var det polska liberum veto-systemet som användes mellan 1652 och 1791, som krävde hundra procents uppslutning av sejmens/parlamentets ledamöter bakom ett beslut. Vetosystemet används fortfarande i till exempel EU, NATO och FN.

Olika effekter av demokratin har föreslagits av forskare. Ekonomen Amartya Sen har konstaterat att en hungersnöd aldrig inträffat i en demokrati. Enligt den demokratiska fredsteorin har två demokratier aldrig gått i krig mot varandra.

Demokrati kan ur andra synvinklar även syfta på ett större medbestämmande på andra arenor än i en stat, så som brukardemokrati, arbetsplatsdemokrati, närdemokrati med mera.

Typer av demokratiRedigera

Direkt demokratiRedigera

Den traditionella indelningen av demokrati har varit direkt demokrati och representativ demokrati. Den direkta demokratin brukar anses ha fötts i staden Aten i antikens Grekland, och innebär att alla röstberättigade beslutar själva i alla frågor, vilket har förutsatt att befolkningen är relativt liten. I antikens Aten utövades den direkta demokratin genom att alla fria män samlades på ett torg och fattade beslut med handuppräckning. Samma system, med bistånd av viss modern teknik, används än i dag exempelvis i Schweiz kantoner och i kommuner med lågt befolkningstal i till exempel USA. Informationssamhället med datorer i snart varje hushåll anses öppna för möjligheten av system med direkt demokrati även om befolkningstalet är stort. Folkomröstningar i enstaka frågor är idag den enda formen av direkt demokrati i kommuner, regioner eller länder med högt antal röstberättigade. I Sverige är emellertid folkomröstningarna endast vägledande – statsmakterna eller kommunen behöver inte rätta sig efter folkomröstningens utfall.

Representativ demokrati (indirekt demokrati)Redigera

Representativ demokrati eller indirekt demokrati är idag den dominerande formen av demokrati, och innebär att de röstberättigade väljer ett antal ombud med mandat att under en viss period fatta beslut som ska gälla för alla. Statsskicket i ett land reglerar hur makten ska delars mellan olika valda församlingar och personer. Parlamentarism (som till exempel i Storbritannien eller Sverige) innebär att en folkvald församling i sin tur utser en styrelse eller regering. Presidentialism (som till exempel i USA) innebär att en folkvald president har stor makt. Statsskicken i exempelvis Frankrike och Finland är kombinationer av parlamentariskt och presidentiellt styre.[20]

I Sverige har den valda församlingen (riksdagen) den lagstiftande makten och regeringen den verkställande makten.

Val i Sverige förrättas vart fjärde år till riksdag, landsting och kommunfullmäktige. Val i Finland av president sker vart sjätte år, och till kommun och riksdag vart fjärde år. Europaparlamentet har val vart femte år.

Andra typer av demokratiRedigera

Världens äldsta parlament återfinns på Island, där Alltinget grundades år 930. Även i de övriga nordiska länderna förekom olika former av ting och beslutande församlingar, långt innan begreppet demokrati nått Norden. Alla landskap i Sverige praktiserade ting, och exempel är bland annat Jamtamot i Jämtland och Gutatinget på Gotland. På dessa möten hade dock, liksom i antikens Grekland, endast män rösträtt. Ibland omnämns denna form av demokrati som bondedemokrati. Den lokala formen av ting var sockenstämman.

Konstitutionell demokratiRedigera

Huvudartikel: Liberal demokrati

Begreppet konstitutionell demokrati står för den ursprungligen västerländska formen av demokrati, och är ett styrelseskick med representativ demokrati där de folkvaldas politiska makt står under rättsväsendet. Vanligtvis garanterar grundlagar individens fri- och rättigheter och reglerar majoritetens makt över minoriteters civila rättigheter.

Socialistisk demokratiRedigera

Huvudartikel: Socialistisk demokrati

En annan demokratiterminologi som har sitt ursprung i marxismen är indelningen i politisk demokrati, social demokrati och ekonomisk demokrati, liksom i indelningen borgerlig demokrati och socialistisk demokrati.

  • Politisk demokrati står för avskaffandet av vad socialisterna uppfattar vara diktatur (se borgerlig demokrati) genom avskaffandet av monarkin och bourgeoisin.
  • Social demokrati står för ett samhälle där alla medborgare har lika värde och ursprungligen handlade det om att alla väljares röster skulle ha samma värde oberoende av väljarens inkomster.
  • Ekonomisk demokrati i marxistisk terminologi står för en socialistisk fördelning av samhällets resurser och produktionsmedel, vilket är anledningen till att beteckningen "demokratiska republiken" ingår i namnet på länder som Östtyskland och Vietnam.

Flytande demokratiRedigera

Flytande demokrati är en blandning mellan direktdemokrati och representativ demokrati. Formen ger de röstande möjlighet att i varje fråga antingen rösta själv (direktdemokrati), eller delegera sin röst (representativ demokrati). Formen ger deltagarna möjlighet att själv bestämma i vilken utsträckning de vill engagera sig samtidigt som de som väljer att delegera sina röster har lika mycket inflytande som de som väljer att rösta själva i en fråga.[källa behövs]

Direkt representativ demokrati[21]Redigera

Formen Direkt representativ demokrati innebär att medborgarna genom löpande statistiska undersökningar tillfrågas om deras åsikter i både sakfrågor och principiella frågor. Underlaget behöver vara statistiskt korrekt och till den enskilde medborgarens skyldigheter hör att i så stor utsträckning som möjligt medverka i undersökningarna. Det statistiska underlaget utgör vid varje tillfälle beslutsunderlag för en ämbetsmannaregering som har som enda mandat att verkställa de beslut som underlaget visar på. Vid en jämförelse med Representativ demokrati där riksdagen består av representanter för politiska partier kan man säga att riksdagen i en Direkt representativ demokrati består av representanter för medborgarna. Därav namnet direkt representativ. I en renodlad direkt representativ demokrati utlyses alltså inte några val med mindre än att ämbetsmannaregeringen eller medborgarna begär det. Ett politiskt parti kan verka med direkt representativa principer inom en representativ demokrati. Deras representanter röstar då i en vanlig riksdag i enighet med opinionen hos medborgarna.[bristande balans]

HistoriaRedigera

Huvudartikel: Demokratins historia

Demokratin i antikens GreklandRedigera

 
Pnyx i Aten, där folkförsamlingen samlades.

Folkförsamlingar, vars sumeriska namn var ukkin och akkadiska puhrum, vilka beskrivs ha beslutande funktioner, omtalas i texter från kulturen i Mesopotamien. Särskilt goda belägg för denna folkförsamlings natur och funktion finns i texter från den assyriska handelskolonin i Anatolien (början av 2000-talet f.Kr.) och i texter från de sumeriska stadsstaterna (2000-talet f.Kr.). Denna folkförsamling uppges ibland vara indelad i två "kamrar": en befolkad av de "äldre/stora" och en av de "yngre/små". Folkförsamlingen ska ha tillsatt kommittéer och utsett administrativa och politiska företrädare. Begreppet "primitiv demokrati" har använts för att beteckna sumeriskt styrelseskick. Mycket forskning återstår dock för att klarlägga nämnda församlings exakta natur och organisation.

Antikens Grekland anses ofta vara den västerländska demokratins vagga; se Den atenska demokratin. Under några få århundraden gick man från feodalism till en elementär form av demokrati. År 594 f.Kr. valdes Solon till arkont av Aten. Adelns vanstyre gjorde att en revolt hotade och han fick därför långtgående befogenheter.[22] Han mildrade de drakoniska lagarna och demokratiserade delvis Aten. Bönders skulder avskrevs[22] och slavar frigavs. Tidigare hade bara adeln rösträtt, men i stället infördes timokrati, att rösträtten fördelades efter förmögenhet.[22]

Befolkningen delas upp i fyra fylen (socialklasser) efter rikedom, pentakosiomedimner, hippeis, theten och zeugiter. De valde nio arkonter för ett år i taget. Dessutom fanns det en folkförsamling (ekklesía) som var ett slags stormöten där samtliga medborgare har rösträtt. Det finns även ett så kallat folkråd (boulé) med 500 ledamöter funktion som beredningsorgan för folkförsamlingen.

Efter Solon 590 f.Kr. togs makten åter av diktatorer (tyranner), men efter maktstrider återupptogs 507 f.Kr. den demokratiska utvecklingen av Kleisthenes. Folket delades nu upp i tio fylen och ett råd inrättades med 50 representanter från varje fyle. Dessutom inrättades en folkförsamling dit alla medborgare hade tillträde.

En intressant aspekt på den atenska demokratin var att ämbetsmännen utsågs med lottens hjälp, vem som helst kunde bli ämbetsman. För att undvika inkompetens valdes tio ämbetsmän inom varje område. Val av ämbetsmän ansågs inte demokratiskt eftersom det skulle gynna den som hade stora medel och kunde påverka människor att rösta på honom.

Demokratin i den Romerska republikenRedigera

Mellan åren 509 f.Kr. och 27 f.Kr. (omtvistat, sönderfallet stammade minst ett sekel tillbaka i tiden till mordet på bröderna Gracchus år 133 f.Kr.) var stadsstaten romarriket en republik, med då ungefär samma mening som en folkvald demokrati. Folkförsamlingarna (comitiae) innehade indirekt den utövande makten genom att varje år utse ämbetsmännen (magistrati), bland annat kvestorerna, edilerna, pretorerna, konsulerna och censorerna. Konsulerna tjänade två stycken samtidigt ett år åt gången som senatens ordförande och överbefälhavare för republikens styrkor. De valdes i slutet av varje år i direkta val av comitia centuriata, som bestod av alla vuxna manliga romerska medborgare. Dessa sammanträdde på Marsfältet utanför staden och var enligt socialt spektrum (inkomst, social bakgrund mm) indelade i 193 centurior. Dessa röstade inbördes vilken kandidat de ville se som konsul och kandidaten som fick flest röster fick hela centurians röst (motsvarande delstaternas elektorsröster i dagens USA). De två kandidater som vann flest centurior satt som konsuler under året som följde, och hade absolut vetorätt över varandra, samtliga ämbetsmän och över senaten. Denna var inte demokratiskt vald, utan bestod av de förnämsta politikerna ur Roms rikaste familjer. Folkförsamlingen hade dock alla fria män födda i Rom (från 89 f.Kr. hela Italien) tillgång till, under förutsättning att de uppnått vuxen ålder. Att romerska medborgare "vallfärdade" till Rom årligen för att rösta var dock mycket ovanligt, det var Roms befolkning som hade makten i folkförsamlingarna och de rikare medborgarna hade även där högre inflytande.

Ett ovanligt men välkänt tilltag med stora likheter till dagens undantagstillstånd var senaten och konsulernas möjlighet att utse en diktator i orostider, ett berömt exempel är då Hannibal efter segern vid Trasimenus tågade mot staden. Senaten måste godkänna beslutet varpå konsulerna tillsammans utsåg en välkänd politiker till diktator. Denna hade, förutom ämbetsmännens vanliga immunitet under sin ämbetstid även fullständig juridiskt skydd från åtal även efter sin tid som diktator för förseelser begångna under denna period. Diktatorns makt var begränsad till en sexmånadersintervall och kunde inte förlängas. De två undantag som skedde, i båda fall under hot om vapenmakt, var Sulla och Caesars diktaturer. Den förra skulle vara på "obestämd tid" och nedlades frivilligt av Sulla efter knappt ett år, den andra, Caesars, på livstid men ändades kort efter mordet på honom.

Under det sista århundradet före Kristus började fundamenten i republiken krackelera. Efter en hastig återgång till demokratiska val efter mordet på Caesar 44 f.Kr. utropades det andra triumviratet följande år, en konstitutionssanktionerad, tredelad militärjunta mellan Octavianus, Antonius och Lepidus. Efter att de två sistnämnda stupat respektive tvingats i exil och triumviratet upphört "återlämnade Octavianus makten till senaten och folket", men innehade själv så stor popularitet bland folkförsamlingarna och legionerna att han i realiteten blev envåldshärskare. Läs Augustus för mer information.

Modern tidRedigera

I parlamentarismens föregångsland, England, ledde religiösa motsättningar till den puritanska revolutionen. Den kulminerade 1649 med Karl I:s avrättning och bildandet av en republik. Den världsliga och andliga aristokratin samlades i överhuset, grundat 1649, medan de ofrälse hänvisades till underhuset, som länge också dominerades av aristokratin. Den puritanska republiken avvecklades 1660, men redan 1689 fastslog engelsmännen, i ”Bill of Rights”, parlamentets överhöghet, och den har sedan dess varit obruten. Författningen demokratiserades dock inte förrän ett antal rösträttsreformer genomfördes åren 1832–1928.[23]

De första länder efter antiken som anses uppfylla vissa definitioner av demokrati var Korsikanska republiken (grundad av Pasquale Paoli 1755) och USA. Den amerikanska oavhängighetsförklaringen 1776 fastslog folksuveränitet samt alla människors jämlikhet och grundläggande rättigheter. Författningen av 1789 präglas av maktdelning mellan lagstiftande, verkställande och dömande makt, garantier för tros-, yttrande-, förenings- och församlingsfrihet.[23]

Efter första franska republikens utropande 1792 infördes för första gången allmän rösträtt för myndiga män i ett större europeiskt land (förutom den allmänna rösträtt som hade funnits i Korsika). I valet till det nya franska parlamentet, nationalkonventet, fick varje man en röst. Under 1800-talet utvidgades gradvis den andel av männen som hade rösträtt i Europa och dess nybyggarländer. Från andra halvan av 1800-talet fick även kvinnor rösträtt, med västra USA och vissa kolonier, till exempel Nya Zeeland, som pionjärer. I Europa var Schweiz och Liechtenstein sist att införa kvinnlig rösträtt på nationell nivå; 1971 respektive 1984. Under andra halvan av 1900-talet omvandlades åtskilliga militärdiktaturer och auktoritära regimer i Latinamerika, Afrika, Asien och Sydeuropa till fungerande demokratier. Med Östblockets och Sovjetunionens fall 1989-1992 ökade antalet demokratier ytterligare. Vid millennieskiftet fanns bara två relativt renodlade diktaturer kvar i Europa, Jugoslavien och Vitryssland, även om andra stater i östra Europa hade och fortfarande har svåra problem att utveckla fungerande demokratiska institutioner.

Enligt Freedom House ökade mellan 1900 och 1950 andelen av världens befolkning som bor i demokratier med allmän och lika rösträtt från 0 till 31 procent. År 2000 hade andelen stigit till 58 procent och fortsatte att öka.[24]

Mått på demokratiRedigera

Democracy IndexRedigera

Huvudartikel: Democracy Index

Democracy Index, demokratiindex, är ett jämförelsetal för graden av demokrati, beräknat av tidskriften The Economist.

Enligt detta index var Norge det mest demokratiska landet år 2015, följt av Island och Sverige (med totalt 9,45 poäng), medan Nordkorea klassas som en av ett antal auktoritära regimer och hamnar sist (med 1,03 poäng). Indexet omfattar 167 olika länder, varav 20 klassas som fullt demokratiska.[25]

Länderna klassificeras fyra kategorier baserade på dess demokratiindex: 20 funktionella demokratier, 59 demokratier med anmärkningar, 37 hybridregimer och 51 auktoritära regimer.

Freedom HouseRedigera

Huvudartikel: Freedom House

Freedom House publicerar varje år rapporter över situationen för demokrati och frihet i världens länder. Länderna bedöms i två aspekter, politisk frihet och mänskliga rättigheter, på skalan 1-7. Därefter delas länderna in i tre kategorier till följd av resultatet: fria (free), delvis fria (partly free) och ej fria (not free).

Utöver den årliga publikationen Freedom in the World, publiceras årligen Freedom of the Press, Nations in Transit och Countries at the Crossroad. Den första tar upp journalisters frihet och självständighet runt om i världen, Nations in Transit fokuserar sin bevakning på 29 länder i centrala Europa och Eurasien. Countries at Crossroads är en publikation som behandlar 30 olika länder som alla står i ett vägskäl vad gäller politisk utveckling. Vidare ges flera olika specifika och fristående rapporter ut varje år.

PolityRedigera

Indexet Polity IV är konstruerat av statsvetare som retroaktivt har satt ett värde mellan 0 och 10 på världens länder varje år sedan 1816 dels på en demokratiskala, dels en auktoritär skala.

MaxRange:

MaxRange, ett dataset som definierar demokratinivå och regimtyp (politiskt system) på en 100-gradig skala där varje värde motsvarar ett unikt politiskt tillstånd. Värdena rangordnas 1-100 baserat på grad av demokrati och politiskt ansvarsutkrävande. MaxRange anger det värde som motsvarar alla länder och varje månad från 1789 och fortlöpande. MaxRange är skapat och utvecklat av Max Rånge och är i dag anknutet till Högskolan i Halmstad. En enkel demokratiklassificering för alla stater 1789-2016 enligt MaxRange finns här[26]

Se ävenRedigera

KällorRedigera

  1. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Demokrati”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/. Läst 28 september 2022. 
  2. ^ [a b] Riksdagsförvaltningen. ”Demokrati”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/sa-funkar-riksdagen/demokrati/. Läst 28 september 2022. 
  3. ^ ”Direkt demokrati”. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/direkt-demokrati. Läst 1 oktober 2022. 
  4. ^ Regeringskansliet, Regeringen och (24 september 2014). ”Demokrati och mänskliga rättigheter”. Regeringskansliet. https://www.regeringen.se/regeringens-politik/demokrati-och-manskliga-rattigheter/. Läst 28 september 2022. 
  5. ^ Svenska Akademiens ordbok: Demokrati
  6. ^ [a b] Zilla, Claudia (2022-07-01). ”Defining democratic inclusion from the perspective of democracy and citizenship theory”. Democratization 0 (0): sid. 1–21. doi:10.1080/13510347.2022.2090929. ISSN 1351-0347. https://doi.org/10.1080/13510347.2022.2090929. Läst 28 september 2022. 
  7. ^ ”Demokratins kännetecken”. Demokratijubileet. Sveriges Riksdag. 2019. http://firademokratin.riksdagen.se/fordjupning/demokratins-varderingar/demokratins-kannetecken/. Läst 30 november 2022. 
  8. ^ Barrling, Katarina; Holmberg, Sören (2019). ”Demokratins Framtid” (PDF). Sveriges Riksdag. sid. 13. https://firademokratin.riksdagen.se/globalassets/05.-global/bestall-och-ladda-ner/demokratins-framtid-v2020.pdf. Läst 30 november 2022. 
  9. ^ ”Demokratins kännetecken”. Demokratijubileet. Sveriges Riksdag. 3 december 2019. http://firademokratin.riksdagen.se/fordjupning/demokratins-varderingar/demokratins-kannetecken/. Läst 30 november 2022. 
  10. ^ Zilla, Claudia (2022-11-17). ”Defining democratic inclusion from the perspective of democracy and citizenship theory”. Democratization 29 (8): sid. 1518–1538. doi:10.1080/13510347.2022.2090929. ISSN 1351-0347. https://doi.org/10.1080/13510347.2022.2090929. Läst 27 november 2022. 
  11. ^ [a b c d e] Tilly, Charles (2007). Democracy. Cambridge University Press. ISBN 0-511-27628-1. OCLC 166333278. https://www.worldcat.org/oclc/166333278. Läst 21 november 2022 
  12. ^ Young, Iris Marion (2000). Inclusion and democracy. Oxford University Press. ISBN 978-0-19-152292-5. OCLC 310760669. https://www.worldcat.org/oclc/310760669. Läst 29 september 2022 
  13. ^ ”Few have ever doubted the quality of Robert Dahl’s work”. EUROPP. 22 februari 2014. https://blogs.lse.ac.uk/europpblog/2014/02/22/few-have-ever-doubted-the-quality-of-robert-dahls-work/. Läst 19 november 2022. 
  14. ^ [a b] Ekman, Joakim (2014). Demokratiseringsprocesser : nya perspektiv och utmaningar (2. [uppdaterade] uppl). Studentlitteratur. ISBN 978-91-44-08895-2. OCLC 941493316. https://www.worldcat.org/oclc/941493316. Läst 2 oktober 2022 
  15. ^ Dahl, Robert A. Dilemmas of Pluralist Democracy. Autonomy vs. Control New Haven: Yale University Press 1982
  16. ^ Bailey, Michael; Braybrooke, David (2003-06). ”R OBERT A. D AHL'S P HILOSOPHY OF D EMOCRACY , E XHIBITED IN H IS E SSAYS” (på engelska). Annual Review of Political Science 6 (1): sid. 99–118. doi:10.1146/annurev.polisci.6.121901.085839. ISSN 1094-2939. https://www.annualreviews.org/doi/10.1146/annurev.polisci.6.121901.085839. Läst 2 oktober 2022. 
  17. ^ [a b] Eidlin, Fred (1993) (på engelska). Popper and Democratic Theory. https://papers.ssrn.com/abstract=1965227. Läst 19 november 2022. 
  18. ^ Popper, Karl R. Popper i urval. Thales 1997. Sid. 347. (Även i kap. 7 i Det öppna samhället och dess fiender, Akademilitteratur, 1980-1981).
  19. ^ Arne Helldén, Regeringsmakt och demokrati (1966), s. 34
  20. ^ ”Parlamentarism”. Nationalencyklopedin. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/parlamentarism. Läst 8 oktober 2022. 
  21. ^ ”Folkstyret”. http://folkstyret.se/. Läst 4 april 2016. 
  22. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, uppslagsordet "Solon". sid. 58 
  23. ^ [a b] demokrati i Nationalencyklopedins nätupplaga.
  24. ^ Freedom House, "Democracy's Century"
  25. ^ Democracy Index 2015: Democracy in an age of anxiety
  26. ^ ”AppSheet”. AppSheet. https://www.appsheet.com/start/077aee9f-8ae0-47e1-b348-c57e495ef205#_appName=NewApp-140105-14&_columnOrder=%255B%255D&_columnWidth=%2522Default%2522&_control=2010s&_groupBy=%255B%255D&_page=fastTable&_sortBy=%255B%255D&_table=1790s. Läst 28 juni 2016. [död länk]

Vidare läsningRedigera

  • Näsström, Sofia (2021). Demokrati: En liten bok om en stor sak. Lund: Historiska Media. ISBN 9789177894759 

Externa länkarRedigera