Europeisk unionsrätt

(Omdirigerad från EU-rätten)

Europeisk unionsrätt (EU-rätt), tidigare gemenskapsrätt (EG-rätt), är den rättsordning som Europeiska unionen grundar sig på. Unionsrätten utgör en unik rättsordning inom folkrätten till vars förmån medlemsstaterna, inom specifika befogenhetsområden, har inskränkt sina suveräna rättigheter och som inte enbart medlemsstaterna, utan även deras medborgare, lyder under.[1] Unionsrätten har bland annat företräde framför nationell rätt,[2] och kan i viss utsträckning åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag, även när medlemsstaterna avstår från att vidta nödvändiga nationella genomförandeåtgärder.[3]

Unionsrätten bygger på ett regelverk bestående av unionens fördrag och de rättsakter som har antagits av unionens institutioner, organ och byråer med fördragen som rättslig grund. Europeiska unionens domstol ansvarar för att avgöra lagenligheten för rättsakterna och tolkar unionsrätten på begäran av de nationella domstolarna genom att meddela förhandsavgöranden.[4][5]

Genom Lissabonfördraget, som trädde i kraft den 1 december 2009, blev Europeiska unionen en juridisk person och ersatte Europeiska gemenskapen. Samtidigt ersattes ”gemenskapsrätten” av ”unionsrätten” som begrepp.

HistoriaRedigera

Utvecklandet av gemenskapsrätten och unionsrätten har till stor del präglats av rättspraxis från Europeiska unionens domstol. Distinktionen mellan gemenskapsrätten och unionsrätten beror på Europeiska unionens fördragsstruktur. Europeiska gemenskapen utgjorde en del av Europeiska unionens första pelare, Europeiska gemenskaperna, och omfattade den inre marknadens sociala och ekonomiska frågor. Den andra och tredje pelaren utgjordes av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp) och polissamarbete och straffrättsligt samarbete (PSS). Från 1993 till 2009 var EU inte en juridisk person. Istället utgjorde varje pelare en egen juridisk person, därav skillnaden mellan gemenskapsrätten och unionsrätten.

Genom Lissabonfördraget sammanfogades de tre pelarna till en enhetlig struktur. Därigenom blev också EU en enda juridisk person, som ersatte pelarstrukturen. Samtidigt ersatte unionsrätten den tidigare gemenskapsrätten genom att även omfatta frågor relaterade till exempelvis polisiärt och straffrättsligt samarbete.

Olika principer, såsom subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen, har utvecklats med tiden och blev kodifierade i unionens fördrag genom Maastrichtfördraget, som trädde i kraft den 1 november 1993.

AvgränsningRedigera

Unionsrätten är avgränsad till de områden där unionen har getts befogenhet av sina medlemsstater att vidta åtgärder, till exempel lagstifta. Enligt principen om tilldelade befogenheter får unionen vidta åtgärder endast inom sina befogenhetsområden; varje befogenhet som inte har tilldelats unionen enligt dess fördrag tillhör medlemsstaterna.[6] Inom vissa områden har unionen exklusiva befogenheter, medan den inom andra områden har delade eller stödjande befogenheter. Varje rättsakt som antas av unionens institutioner måste ha en giltig rättslig grund i fördragen; annars kan den ogiltigförklaras av EU-domstolen genom en talan om ogiltigförklaring.

Utövandet av unionens befogenheter styrs av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. Subsidiaritetsprincipen innebär att unionen inom sina icke-exklusiva befogenhetsområden endast får vidta åtgärder om målen för dem inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna, på nationell, regional eller lokal nivå, och därför bättre kan uppnås på unionsnivå. De nationella parlamenten kontrollerar att subsidiaritetsprincipen följs genom ett särskilt förfarandet för subsidiaritetsprövning.[7] Proportionalitetsprincipen innebär att unionens åtgärder inte får gå utöver vad som är nödvändigt för att nå målen i fördragen.[8]

BefogenhetsområdenRedigera

Unionens befogenhetsområden är uppdelade i tre befogenhetskategorier: exklusiva befogenheter, delade befogenheter och stödjande befogenheter. Varje befogenhetskategori kännetecknas av olika långtgående befogenheter för unionen och dess medlemsstater.[9] Unionens befogenheter kan endast ändras genom att unionens fördrag ändras i enlighet med det ordinarie ändringsförfarandet, vilket kräver ett sammankallande av ett konvent och därefter en regeringskonferens för att utarbeta en fördragsändring. Fördragsändringen måste slutligen ratificeras av alla medlemsstater i enlighet med deras respektive konstitutionella bestämmelser innan den kan träda i kraft.

Exklusiva befogenheter är de mest långtgående befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har exklusiva befogenheter får endast unionen lagstifta och anta rättsligt bindande akter medan medlemsstaterna får göra detta själva endast efter bemyndigande av unionen eller för att genomföra unionens akter.[10]

Delade befogenheter innebär att både unionen och dess medlemsstater har befogenhet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter. Medlemsstaterna får dock utöva sin befogenhet endast i den mån som unionen inte redan har utövat sin befogenhet. Medlemsstaterna får på nytt utöva sin befogenhet om unionen beslutar att inte längre utöva sin befogenhet.[11] Inom vissa befogenhetsområden har unionen dock möjlighet att lagstifta och anta rättsligt bindande akter, utan att det hindrar medlemsstaterna från att utöva sina befogenheter. Dessutom har unionen befogenhet att samordna medlemsstaternas politik inom vissa områden. Unionen har även befogenhet att fastställa och genomföra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, inbegripet den gradvisa utformningen av en gemensam försvarspolitik.

Stödjande befogenheter är de mest begränsade befogenheterna som unionen kan tilldelas. Inom de befogenhetsområden där unionen har stödjande befogenheter får unionen vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta medlemsstaternas befogenheter på dessa områden. De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.[12]

Exklusiva befogenheter
Endast unionen får lagstifta och anta rättsligt bindande akter.
Delade befogenheter
Medlemsstaterna får utöva sina befogenheter i den mån som unionen inte redan har utövat sin. Unionen kan utöva sin befogenhet, men det får inte hindra medlemsstaterna från att utöva sina.
  • Forskning, teknisk utveckling och rymden
  • Utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd
Medlemsstaterna ska samordna sin politik inom unionen.
Stödjande befogenheter
Unionen kan vidta åtgärder för att stödja, samordna eller komplettera medlemsstaternas åtgärder, dock utan att ersätta deras befogenheter på dessa områden.
  • Skydd för och förbättring av människors hälsa
  • Industri
  • Kultur
  • Turism
  • Utbildning, yrkesutbildning, ungdomsfrågor och idrott
  • Civilskydd
  • Administrativt samarbete
De rättsligt bindande akter som unionen antar inom dessa befogenhetsområden får inte omfatta någon harmonisering av medlemsstaternas lagar och andra författningar.


RättskällorRedigera

Unionsrätten bygger på en mängd rättskällor, som vanligtvis delas in i olika kategorier beroende på deras rättsliga värde. Den främsta kategorin kallas för primärrätten och består huvudsakligen av unionens fördrag. Den kan förenklat liknas vid en konstitution som är överordnad övriga rättskällor och som reglerar bland annat unionens befogenheter, den institutionella strukturen och de övergripande formerna för samarbetet.[13] Med primärrätten som rättslig grund kan unionens institutioner anta olika rättsakter – till exempel förordningar, direktiv och beslut – som utgör den så kallade sekundärrätten.[14][15] Även internationella avtal som unionen och dess medlemsstater har ingått med tredjeländer eller internationella organisationer samt rättspraxis och domar som fastställts av EU-domstolen utgör viktiga rättskällor inom unionsrätten.[16]

Därutöver finns det ett antal konventioner och andra mellanstatliga avtal, däribland K.3-konventionerna, som ingåtts mellan medlemsstaterna och som är tätt förknippade med unionsrätten, men som inte är en integrerad del av den. Vissa av dessa ingår dock i unionens regelverk som en del av de akter som nya medlemsstater måste ansluta sig till för att bli medlemmar i unionen.

Primärrätten och allmänna principerRedigera

Fördragen, och de protokoll och bilagor som är fogade till dem, utgör unionsrättens primärrätt. Primärrätten står ovanför all annan unionsrätt och fastslår principerna för samarbetet, hur EU:s institutioner ska fungera och vilka befogenheter EU ska ha. Fördragen kan delas in i tre olika kategorier. Den första är ”grundfördragen”. Dit hör fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Grundfördragen har ändrats genom en rad ”ändringsfördrag”. Dit hör till exempel Nicefördraget, Amsterdamfördraget och Lissabonfördraget.

Den juridiskt gällande primärrätten består av grundfördragen med de ändringar som skett genom ändringsfördragen. Därutöver finns också ”anslutningsfördragen”. Dessa föreskriver bestämmelserna för de stater som anslutit samarbetet efter dess grundande. Även Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna är en del av primärrätten. unionens valakt räknas ibland som en del av primärrätten.[17]

Allmänna rättsprinciper, däribland subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen samt respekt för grundläggande rättigheter, utgör viktiga rättskällor som används av EU-domstolen när den tolkar unionsrätten. Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft är Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna rättsligt bindande och en del av primärrätten.[18]

 
Stadgans inledande artiklar om allas lika värdighet och rätten till liv.

Den 7 december 2000 antog ledarna för de politiska institutionerna stadgan som fastslog bestämmelser om mänskliga rättigheter.

En ny version av denna stadga signerades den 12 december 2007, dagen innan Lissabonfördraget signerades. Syftet med stadgan var att förstärka och tydliggöra unionens delaktighet för de grundläggande rättigheterna.

I stadgans första avdelning fastslås bland annat att människans värdighet är okränkbar, att ingen får dömas till döden, att alla människor har rätt till integritet samt att tortyr och slaveri är förbjudet.[19] Genom Lissabonfördraget fick stadgan samma rättsliga värde som fördragen.[20]

Genom Lissabonfördraget blev det möjligt för unionen att i sin helhet ansluta sig till Europakonventionen, som ingår i unionsrätten som allmänna principer.[21] Även om det inte har varit ett juridiskt krav, har en anslutning till konventionen varit ett politiskt krav för varje ny medlemsstat i unionen.

SekundärrättenRedigera

Huvudartikel: Rättsakt

Med fördragen som rättslig grund kan Europeiska unionens institutioner, organ och byråer anta rättsakter. Rättsakterna utgör den unilaterala sekundärrätten, en viktig del av unionsrätten. Det finns fem typer av typiska rättsakter: förordningar, direktiv, beslut, rekommendationer och yttranden.[22] Därutöver förekommer det även atypiska rättsakter, till exempel slutsatser, resolutioner och riktlinjer.[23][24] Förordningar, direktiv och beslut är bindande rättsakter, medan rekommendationer och yttranden inte är bindande.[22] Om de tre förstnämnda akterna antas i enlighet med ett lagstiftningsförfarande utgör de ”lagstiftningsakter”,[25] medan övriga akter utgör ”icke-lagstiftningsakter”.[26] Även om dessa akter inte är lagstiftningsakter är de rättsligt bindande, men underställda lagstiftningsakterna. Delegerade akter antas av Europeiska kommissionen för att komplettera eller ändra vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt.[27] Genomförandeakter antas av kommissionen eller, i vissa fall, Europeiska unionens råd för att fastställa enhetliga villkor för genomförandet av lagstiftningsakterna.[28] Alla lagstiftningsakter samt de flesta icke-lagstiftningsakter offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning innan de träder i kraft.[29]

När fördragen inte specificerar vilken typ av rättsakt en institution ska välja vid lagstiftning, ska proportionalitetsprincipen vara vägledande.[30]

De nationella parlamenten har åtta veckor på sig att granska lagförslagen. Om ett nationellt parlament anser att ett lagförslag inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen kan den lämna ett motiverat yttrande till unionens politiska institutioner. Dessa ska ta hänsyn till de inkomna yttrandena.[31] Varje nationellt parlament har två röster vid granskningen av subsidiaritetsprincipen. Om parlamentet har två kamrar, har varje kammare en röst var. Om minst en tredjedel (en fjärdedel för frågor relaterade till området med frihet, säkerhet och rättvisa) av de nationella parlamentens tilldelade röster står bakom att ett lagförslag inte är förenligt med principen, måste utkastet omprövas.[32] Om en enkel majoritet av de avlagda rösterna står bakom att lagförslaget inte är förenligt med principen, måste hela förslaget till lagstiftningsakt omprövas.[33]

LagstiftningsförfarandeRedigera

Internationella avtalRedigera

 
Möte mellan USA och EU.

Sekundärrätten omfattar även de internationella avtal som Europeiska unionen eller dess föregångare ingått med tredjeland, en grupp av tredjeländer eller internationella organisationer.[34][35] På områden där unionen har delad befogenhet, har den ingått avtal gemensamt med medlemsstaterna.

Före den 1 december 2009 var inte Europeiska unionen en juridisk person, vilket innebar att den inte kunde ingå egna internationella avtal och vara representerad i internationella organisationer. Istället var det någon av dess tre pelare, som var och en utgjorde en juridisk person, som fick ingå internationella avtal på EU:s vägnar. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande den 1 december 2009 blev EU en juridisk person och ersatte sin pelarstruktur.[36] Det innebar också att unionen fick möjlighet att ingå internationella avtal och representera medlemsstaterna i exempelvis Världshandelsorganisationen (WTO), vilket Europeiska gemenskaperna hade gjort tidigare. De internationella avtalen har företräde framför de unilaterala rättsakterna i sekundärrätten.[37]

Interinstitutionella avtalRedigera

I enlighet med fördragens bestämmelser kan unionens institutioner ingå interinstitutionella avtal. Dessa avtal är bindande för de ingående institutionerna och kan reglera olika arrangemang för hur de ska koordinera sitt arbete.

Rättspraxis och domarRedigera

Utöver primär- och sekundärrätten innefattar unionsrätten subsidiär rätt, som är oskrivna rättskällor eller rättskällor som syftar till att komplettera och fylla igen luckor i primär- och sekundärrätten.[38][39] Den subsidiära rätten innefattar vissa allmänna rättsprinciper, rättspraxis från EU-domstolen och viss internationell rätt.

Utöver primär- och sekundärrätten utgör rättspraxis från EU-domstolen en viktig rättskälla. Rättspraxisen är avgörande för att avgöra hur unionsrätten ska tolkas och tillämpas. Viss rättspraxis upprättas även av till exempel tillsynsmyndigheter när de fattar beslut i frågor som rör unionsrätten.

Andra akter med anknytning till unionsrättenRedigera

Huvudartikel: K.3-konvention

Den kompletterande lagstiftningen omfattar de mellanstatliga avtal som medlemsstaterna eller deras företrädare har slutit mellan sig, utöver primärrätten. I vissa fall föreskriver fördragen att beslut ska tas på detta sätt, exempelvis när sätet för ett nytt organ ska bestämmas och när medlemsstaterna ska utse en domare eller generaladvokat i Europeiska unionens domstol. Dessa beslut kräver enhällighet bland medlemsstaterna för att kunna fattas.

Den kompletterande lagstiftningen innefattar även samarbetsområden som från början inte har varit en del av unionsrätten, men som senare har införlivats inom unionens ramar. Detta gäller exempelvis Dublinkonventionen, Schengenregelverket och K.3-konventionerna.

Dessutom inkluderar den kompletterande lagstiftningen resolutioner och konventioner som antagits av medlemsstaterna. När beslut ska tas i samförstånd mellan företrädare för medlemsstaterna sker detta vanligtvis i rådet.

Genomförande och tillämpningRedigera

Stora delar av unionsrätten blir tillämplig först efter att den har införlivats i den nationella rätten genom nationella lagar eller andra författningar. Enligt EU-fördragen är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla sådana nödvändiga åtgärder för att säkerställa att deras skyldigheter enligt fördragen eller rättsakter följs.[40] Till exempel är medlemsstaterna förpliktade att vidta alla nödvändiga nationella lagstiftningsåtgärder som krävs för att genomföra unionens rättsligt bindande akter.[41] Även i de fall då till exempel en medlemsstat inte införlivar en rättsakt kan den ha direkt effekt, det vill säga åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag.

I en del av fall är unionsrätten direkt tillämplig, till exempel genom förordningar, vilket innebär att bestämmelserna inte behöver införlivas på nationell nivå för att få rättslig effekt. Medlemsstaterna kan fortfarande behöva vidta kompletterande åtgärder på nationell nivå för att undanröja motstridigheter mellan nationell lagstiftning och europeisk rätt eller för att tydliggöra hur den europeiska rätten ska tillämpas.

Europeiska kommissionen kan ges i uppdrag att vidta genomförandeåtgärder på europeisk nivå i de fall detta är nödvändigt.

LojalitetsprincipenRedigera

Huvudartikel: Lojalitetsprincipen

Medlemsstaterna är enligt lojalitetsprincipen förpliktade att handla i en anda av lojalitet mellan varandra och med unionens institutioner, organ och byråer. De ska respektera och bistå varandra när de fullgör de uppgifter som följer av fördragen.[42]

Direkt tillämplighet och genomförandeåtgärderRedigera

Beroende på typ av rättsakt kan en bestämmelse i unionsrätten få rättslig verkan antingen direkt eller först efter att den har införlivats i den nationella lagstiftningen. En förordning är till exempel alltid direkt tillämplig, vilket innebär att den har rättsverkan inom hela unionen så fort den har trätt i kraft. Ett direktiv, å andra sidan, är endast bindande för medlemsstaterna och dess innehåll får därför rättsverkan först efter att det har införlivats av medlemsstaterna i deras nationella lagstiftning.

Direkt effekt och företrädesprincipenRedigera

Direkt effekt är ett begrepp som tillkommit genom EU-domstolens rättspraxis och som innebär att en EU-rättslig bestämmelse, i vissa fall, kan åberopas inför en nationell domstol likt en nationell lag. Direkt tillämpliga rättsakter, till exempel förordningar, har alltid full direkt effekt, medan direktiv normalt saknar direkt effekt. Ett direktiv kan dock i vissa fall, om det inte har införlivats korrekt av en medlemsstat, ha direkt effekt, men då endast vertikalt, det vill säga enskilda kan åberopa det endast gentemot det offentliga och inte mot varandra.

Ömsesidigt erkännandeRedigera

En grundläggande princip i unionsrätten är ömsesidigt erkännande av till exempel olika certifikat, beslut och domar. Ömsesidigt erkännande innebär att medlemsstaterna, inom specificerade områden, ska erkänna varandras beslut som giltiga och likvärdiga. Det kan till exempel handla om att erkänna en dom, en yrkesexamen eller ett medicinskt recept från en medlemsstat som giltig i övriga medlemsstater. Ömsesidigt erkännande är en viktig komponent för den inre marknadens funktion, men också inom det rättsliga samarbetet inom området med frihet, säkerhet och rättvisa.

Tolkning och efterlevnadRedigera

En viktig egenskap hos unionsrätten är att den ska tillämpas enhetligt (konformt) inom hela unionen. Det är viktigt inte minst för att undvika snedvriden konkurrens på inre marknaden eller rättsliga kryphål som kan utnyttjas. EU-domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten för detta ändamål. Domstolen har bland annat etablerat rättspraxis som innebär att unionsrätten i vissa fall har direkt effekt, det vill säga kan åberopas av enskilda inför en nationell domstol likt en nationell lag. Den direkta effekten kan vara både vertikal och horisontell för till exempel fördragsbestämmelser och förordningar, vilket innebär att enskilda kan åberopa bestämmelserna både mot andra enskilda och det allmänna. I andra fall, till exempel i fall då direktiv inte har införlivats korrekt, finns endast vertikal direkt effekt, vilket innebär att bestämmelserna endast kan åberopas gentemot det allmänna.[43]

Europeiska kommissionen har till uppgift att övervaka medlemsstaternas tillämpning av unionsrätten och inleda överträdelseförfarande om den anser att en medlemsstat inte uppfyller sina skyldigheter enligt fördragen. Om medlemsstaten inte rättar sig efter påpekande från kommissionen kan talan om fördragsbrott väckas vid EU-domstolen.[44]

EU-domstolens främsta tolkningsprincip är ändamålsorienterade tolkning eller så kallad teleologisk tolkning.[45] En viktig del av detta är att domstolen tolkar oklara bestämmelser i unionsrätten utifrån vilket syfte de antas ha.

FörhandsavgörandenRedigera

Förutom primär- och sekundärrätten räknas även rättspraxis från Europeiska unionens domstol in i unionsrätten. Domstolen har till uppgift att tolka unionsrätten och avgöra tvister som är relaterade till den mellan bland annat medlemsstaterna eller institutionerna. Domstolen består av en domare från varje medlemsstat och har sitt säte i Luxemburg, där även Europeiska revisionsrätten har sitt säte.

Domstolen har haft stor betydelse för utvecklingen av unionsrätten, eftersom den flera gånger har avkunnat kontroversiella domar av stor juridisk, politisk och ekonomisk betydelse.

Det är till exempel praxis att unionsrätten har företräde framför medlemsstaternas egen lagstiftning,[46] och att den har direkt effekt, vilket innebär att den kan åberopas på nationell nivå inför varje allmän domstol.

ÖverträdelseförfarandeRedigera

För att säkerställa att fördragen och unionsrätten tillämpas korrekt har Europeiska kommissionen till uppgift att granska medlemsstaternas efterlevnad av sina åtaganden. Om kommissionen anser att en medlemsstat bryter mot sina åtaganden kan den inleda ett överträdelseförfarande. Om medlemsstaten inte rättar sig efter kommissionens synpunkter kan kommissionen gå vidare med en talan om fördragsbrott vid EU-domstolen. En medlemsstat som inte rättar sig efter EU-domstolens dom kan bli föremål för en ny talan och då dömas till vite.

Artikel 7-förfarandeRedigera

Huvudartikel: Artikel 7-förfarande

En medlemsstat som allvarligt åsidosätter Europeiska unionens grundläggande värden, till exempel rättsstatens principer, kan bli föremål för ett artikel 7-förfarande. Ett sådan förfarande kan ytterst leda till att övriga medlemsstater fråntar den berörda medlemsstaten vissa eller alla av de rättigheter som tillkommer medlemsstaterna enligt EU-fördragen, inbegripet rösträtten i Europeiska unionens råd. En medlemsstats skyldigheter påverkas dock inte.

Andra typer av skyddsklausulerRedigera

För att skydda unionsrätten mot missbruk av olika slag finns det flera olika typer av skyddsklausuler. För nya medlemsstater har det funnits en särskild skyddsklausul – mekanismen för samarbete och kontroll – som kan aktiveras om en medlemsstat till exempel inte kan tillgodose kraven på bekämpning av korruption och organiserad brottslighet. En sådan mekanism har endast aktiverats för Bulgarien och Rumänien 2007.

Sedan 2021 finns det även en generell villkorlighetsordning för skydd av unionsbudgeten, som syftar till att skydda medel från unionsbudgeten mot bland annat korruption och oegentligheter.

Skydd för personer som rapporterar överträdelserRedigera

Ett särskilt direktiv antogs av Europaparlamentet och Europeiska unionens råd den 23 oktober 2019 för att skydda personer som rapporterar överträdelser av unionsrätten.[47]

UnionsmedborgarskapetRedigera

Huvudartikel: Unionsmedborgarskap

All diskriminering på grund av nationalitet är förbjuden inom unionen.[48] I och med fördraget om Europeiska unionen upprättades ett unionsmedborgarskap, som varje medborgare i en medlemsstat åtnjuter. Unionsmedborgarskapet kompletterar och ersätter inte de nationella medborgarskapen.[49][50]

Som unionsmedborgare har man rätt att röra sig fritt och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier samt rösta och kandidera i val till Europaparlamentet och i kommunala val i den medlemsstat där man är bosatt. En unionsmedborgare har också rätt till skydd av någon annan medlemsstats ambassad eller konsulat i ett tredjeland där den egna medlemsstaten inte är representerad.[51][52]

Slutligen har en unionsmedborgare också rätt att kontakta institutionerna på något av unionens officiella språk och få svar på samma språk samt att få tillgång till handlingar från parlamentet, rådet och kommissionen.[51][52]

Territoriellt tillämpningsområdeRedigera

 
  Unionsrätten fullt tillämplig
  Delar av unionsrätten tillämplig genom EES-avtalet
  Delar av unionsrätten tillämplig genom bilaterala avtal

I fördraget om Europeiska unionen fastställs att alla Europeiska unionens medlemsstater omfattas av fördragen, och således också av hela unionsrätten eftersom den är antagen med fördragen som rättslig grund.[53]

I fördraget om Europeiska unionens funktionssätt återfinns närmare bestämmelser kring den territoriella tillämpningen. Fördragen omfattar de yttersta randområdena (OMR-områdena),[54] medan de utomeuropeiska länderna och territorierna (OCT-områdena) omfattas av en särskild associeringsordning.[55]

Fördragen gäller även de europeiska områden vars utrikes angelägenheter omhändertas av en medlemsstat.[56] Åland har dock specialstatus.[57] Däremot gäller fördragen endast minimalt beträffande Kanalöarna och Isle of Man, och inte alls beträffande Akrotiri och Dhekelia och Färöarna.[58]

Enligt fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan Europeiska rådet anta ett beslut om att ändra statusen för ett danskt, franskt eller nederländskt land eller territorium efter initiativ från den berörda medlemsstaten. Ett sådant beslut ska tas med enhällighet efter att kommissionen har konsulterats.[59]

Fördjupade samarbetenRedigera

Sedan Amsterdamfördraget trädde i kraft den 1 maj 1999 finns det möjlighet för en grupp medlemsstater att inrätta fördjupade samarbeten inom unionens icke-exklusiva områden om ett beslut inte kan samla tillräckligt stöd bland alla medlemsstater. Detta syftar till att undvika blockering inom EU:s institutionella ramverk och tillåta medlemsstater som vill gå längre i den europeiska integrationen att göra det utan att alla måste vara med. Schengensamarbetet införlivades som ett fördjupat samarbete genom Amsterdamfördraget. Sedan dess har ytterligare ett antal fördjupade samarbeten skapats, samtliga inom det rättsliga området. Bortsett från Schengensamarbetet utgör de fördjupade samarbetena inte en integrerad del av unionsrätten och behöver därför inte antas av anslutande medlemsstater.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Dom av den 5 februari 1963 i mål 26/62, van Gend & Loos mot Nederländerna, REG 1963, s. 163-171”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61962CJ0026. 
  2. ^ ”Dom av den 15 juli 1964 i mål 6/64, Costa mot E.N.E.L., REG 1964, s. 215-225”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61964CJ0006. 
  3. ^ ”Dom av den 19 november 1991 i mål C-6/90 och C-9/90, Francovich mot Italien, REG 1991, s. I-438-452”. Rättsfallssamling för Europeiska gemenskaperna. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:61990CJ0006. 
  4. ^ ”Artikel 19.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 326, 26.10.2012, s. 27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:12012M/TXT. 
  5. ^ ”Allmänt om institutionen”. Europeiska unionens domstol. http://curia.europa.eu/jcms/jcms/Jo2_6999/. Läst 24 februari 2012. 
  6. ^ ”Artikel 4.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  7. ^ ”Artikel 5.3 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  8. ^ ”Artikel 5.4 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 18. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  9. ^ ”EU:s politikområden: Fokus på gemensamma mål”. Sveriges riksdags EU-information. 1 februari 2020. http://eu.riksdagen.se/vad-gor-eu/eus-politikomraden/#EUs-makt-beror-p%C3%A5-fr%C3%A5gan. Läst 14 juni 2022. 
  10. ^ ”Artikel 2.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  11. ^ ”Artikel 2.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  12. ^ ”Artikel 2.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 50. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  13. ^ [1]
  14. ^ ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 202, 7.6.2016, s. 171–172. EUR-Lex. https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=OJ:C:2016:202:FULL. 
  15. ^ [2]
  16. ^ [3]
  17. ^ ”Europa: Primärrätten”. Europa (webbportal). 12 augusti 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14530_sv.htm. Läst 1 februari 2012. 
  18. ^ [4]
  19. ^ ”Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 389-403. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0389:0403:SV:PDF. 
  20. ^ ”Artikel 6.1 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  21. ^ ”Artikel 6 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 19. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  22. ^ [a b] ”Artikel 288 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 171-172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  23. ^ ”Atypiska rättsakter”. Europa (webbportal). 17 september 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0037_sv.htm. Läst 23 juni 2013. 
  24. ^ Borchardt, Klaus-Dieter (2011). EU-rättens ABC. Luxemburg: Europeiska unionens publikationsbyrå. sid. 95-97. ISBN 978-92-78-40724-7 
  25. ^ ”Artikel 289.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  26. ^ ”Artikel 297.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  27. ^ ”Artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 172. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  28. ^ ”Artikel 291 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 173. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  29. ^ ”Artikel 297 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  30. ^ ”Artikel 296 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 175-176. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  31. ^ ”Artikel 7.1 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 207. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  32. ^ ”Artikel 7.2 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 208. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  33. ^ ”Artikel 7.3 i protokoll 2 fogat till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 208. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0201:0328:SV:PDF. 
  34. ^ ”Sources of EU law” (på engelska). Europeiska kommissionen. 30 oktober 2010. Arkiverad från originalet den 25 mars 2010. https://web.archive.org/web/20100325074012/http://ec.europa.eu/ireland/about_the_eu/legal_information_and_eu_law/sources_eu_law/index_en.htm. Läst 6 januari 2011. 
  35. ^ ”Europa: Europeiska unionens rättskällor”. Europa (webbportal). 18 augusti 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/l14534_sv.htm. Läst 1 februari 2012. 
  36. ^ ”Artikel 47 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 41. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  37. ^ ”De internationella avtalen”. Europa (webbportal). 13 augusti 2010. http://europa.eu/legislation_summaries/institutional_affairs/decisionmaking_process/ai0034_sv.htm. Läst 1 februari 2012. 
  38. ^ [5]
  39. ^ [6]
  40. ^ Artikel 4.1 i EU-fördraget
  41. ^ Artikel 291.1 i EUF-fördraget
  42. ^ Artikel 4.3 i EU-fördraget
  43. ^ [7]
  44. ^ [8]
  45. ^ [9]
  46. ^ ”EU-rättsliga principer styr EU-domstolen och nationella domstolar”. EU-upplysningen. http://www.eu-upplysningen.se/Om-EU/Om-EUs-lagar-och-beslutsfattande/EU-rattsliga-principer/. 
  47. ^ [10]
  48. ^ ”Artikel 18 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 26-27. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  49. ^ ”Artikel 9 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 20. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  50. ^ ”Artikel 20.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 56. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  51. ^ [a b] ”Artikel 20.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 56-57. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  52. ^ [a b] ”EU-medborgarskap”. EU-upplysningen. 3 maj 2010. http://www.eu-upplysningen.se/Du-i-EU/Dina-rattigheter-i-EU/EU-medborgarskap/. Läst 14 maj 2012. 
  53. ^ ”Artikel 52 i fördraget om Europeiska unionen”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 44. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0013:0046:SV:PDF. 
  54. ^ ”Artikel 355.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 197. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  55. ^ ”Artikel 355.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 197-198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  56. ^ ”Artikel 355.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  57. ^ ”Artikel 355.4 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  58. ^ ”Artikel 355.5 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 
  59. ^ ”Artikel 355.6 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt”. EUT C 83, 30.3.2010, s. 198. EUR-Lex. http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=OJ:C:2010:083:0047:0200:SV:PDF. 

Externa länkarRedigera

  EU-portalen – temasidan för Europeiska unionen på svenskspråkiga Wikipedia.