Öppna huvudmenyn
För det allmänna begreppet, se Infanteri.

Infanteriet (I) är ett truppslag inom den svenska armén som verkade i olika former sedan 1634. Sedan 2005 är Livgardet det enda återstående förbandet inom truppslaget.

Infanteriet
(I)
Arméns infanteri- och kavallericentrum vapen.svg
Vapensköld för Arméns infanteri- och kavallericentrum tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnInfanteriet
Datum1634–
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteri
Del avHögkvarteret [a]
FörläggningsortKungsängen, Stockholm
FärgerGult     
Befälhavare
InfanteriinspektörAlf Sandqvist [b]
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaNaval Ensign of Sweden.svg
Truppslagstecken m/1960 i guldAM.090956 (guld).jpg
Truppslagstecken m/1960 i silverAM.090956 (silver).jpg

Innehåll

HistoriaRedigera

Infanteriet var fram till 2000 det största och äldsta truppslaget inom armén. Enligt 1634 års regeringsform skulle det indelta infanteriet bestå av 20 regementen till fot, varav sju av dessa regementen skulle finnas i Finland. Utöver de indelta regementen tillkom även värvade regementen till fot. Antalet regementen kom att variera under 1700- och 1800-talet och en bit in på 1900-talet, som max fanns det ett 30-tal förband som tillhörde truppslaget. Vid två tillfällen under 1700-talet kom truppslaget att drabbas av två större reduceringar. Dels genom Kapitulationen vid Perevolotjna, men även vid Stenbocks kapitulation vid Tönnigen, då stora delar av den svenska armén gick i fångenskap och regementena fick sättas upp på nytt i Sverige.

År 1816 fick samtliga regementen ett ordningsnummer, där till exempel Kronobergs regemente tilldelades № 11. Från 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom armén. För till exempel Kronobergs regemente innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 11. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena mellan truppslagen, men även från deras eventuella reserv- och dubbleringsregemente. Där huvudregementet till exempel hade beteckningen I 11 och reservregementet hade beteckningen I 111. Vidare tillkom en truppslagsinspektör för infanteriet.

Vid 1925 års försvarsbeslut reducerades antalet regementen med fem samt att de kvarvarande regementena reducerades till att omfatta max två bataljoner. För arméns del beslöts det att vissa infanteriregementen skulle delas upp i en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. Genom Försvarsbeslutet 1936 beslutades att bataljonerna vid Skaraborgs regemente och Södermanlands regemente (I 10) skulle fördelas till en infanteri- respektive en stridsvagnsbataljon. År 1942 överfördes dessa två regementen till det nybildade truppslaget pansartrupperna. Vid samma tidpunkt kom samtliga infanteriförband att sätta upp ett dubbleringsregemente. Detta gällde dock inte Värmlands regemente, Gotlands infanteriregemente och Norrbottens regemente. År 1943 kom fick infanteriet och kavalleriet gemensam truppslagsinspektör.

Genom försvarsbeslutet 1948 kom arméns och infanteriets fältregementen att omorganiseras till infanteribrigader. Totalt kom 35 infanteribrigader att sättas upp åren 1949–1951, vilka i viss mån övertog fältregementets namn och numrering. Till exempel fältregementet Livregementets grenadjärer (I 3) blev Livbrigaden (IB 3) och Nerikes regemente (I 33) blev Närkebrigaden (IB 33). Åren 1963–1988 motoriserades tio brigader med banddrivna fordon i högre uträckning mot de övriga brigaderna och antog en brigadorganisation benämnd Norrlandsbrigad. Norrlandsbrigaden var organiserad för klara klimatet och geografin i Norrland på ett bättre sätt än den vanliga infanteribrigaden. De brigader som omorganiserades till Norrlandsbrigad fick ny beteckning, till exempel Norrbottensbrigaden (IB 19) kom att benämnas Norrbottensbrigaden (NB 19).

Infanteriets organisation fortlevde i stort sett intakt fram till försvarsutredning 1988 då det beslutades att samtliga brigader av organisationstypen IB 66 skulle upplösas och utgå. Genom samma försvarsutredningen beslutades även att truppslagsinspektörerna med truppslagsavdelningar vid Arméstaben skulle bilda truppslagscentrum tillsammans med arméns strids- och skjutskolor samt övriga truppslagsskolor. Vid infanteriet och kavalleriet, som hade gemensam truppslagsinspektör, bildades Arméns infanteri- och kavallericentrum.

Reduceringen av truppslaget fortsatte genom försvarsbeslutet 1992, vilket även angav att brigaderna skulle avskiljas från regementena och bilda egna kaderorganiserade förband. År 1995 sammanslogs Arméns infanteri- och kavallericentrum med Arméns pansarcentrum och bildade Arméns brigadcentrum, cilket även resulterade i att infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna fick en gemensam truppslagsinspektör.

Efter försvarsbeslutet 1996 omfattade truppslaget nio regementen och sju brigader. Vidare kom arméns samtliga truppslagscentrum att avvecklas och dess uppgifter övertogs av nybildade Armécentrum. Därmed fick samtliga truppslag inom armén en gemensam inspektör benämnd generalinspektör för armén. Genom försvarsbeslutet 2000 reducerades infanteriet så det endast återstod två regementen, vilka i praktiken bestod av flera truppslag. Så praktiken var det endast två infanteribataljoner, Gardesbataljonen och Jämtlands infanteribataljon. Efter försvarsbeslutet 2004 återstod endast Livgardet med Gardesbataljonen inom truppslaget.

Ingående enheterRedigera

Från och med försvarsbeslutet 2004 omfattas truppslaget endast av en bataljon vid Livgardet. Även om Hemvärnet sedan 2013 består av 40 bataljoner, vilka motsvarar lätta skyttebataljoner, så tillhör de formellt inte infanteriet.

Tidigare ingående enheterRedigera

1634Redigera

Genom 1634 års regeringsform upptog 20 infanteriregementen. Där 13 regementen skulle sättas upp i Sverige och i Finland (den östra rikshalvan) skulle sju regementen sättas upp i ståndsordning.[1]

1700Redigera

Inför det stora nordiska kriget mönstrade den svenska armén 22 indelta regementen till fot. Dessa regementen var så kallade landskapsregementen, vilka uppsattes med hjälpa av rotering genom indelningsverket. Vid Kapitulationen vid Perevolotjna samt Stenbocks kapitulation vid Tönnigen föll flertalet av regementen i rysk och dansk fångenskap. En del regementen, som till exempel Jönköpings regemente hade decimerats inför slaget vid Poltava att efter slaget så återstod knappt något alls av regementet. Under det stora nordiska kriget fick flera av regementena sättas upp på nytt mer än en gång. Till exempel som Södermanlands regemente som fick sättas upp på nytt både 1710 och 1714.[2]

1810Redigera

Efter freden i Fredrikshamn den 17 september 1809 kom de indelta regementen till fot att omfatta 15 regementen, sju regementen i Finland upplöstes.[3]

Regementen

Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper
Från 1790 bildades gardesregementen, vilka dock i huvudsak var så kallade värvade regementen till fot. Från 1902 kom även dessa att sättas upp genom värnpliktig.

1902Redigera

Genom försvarsreformen 1901 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 28 regementen. Vidare avvecklades Indelningsverket helt och ersattes med värnplikt.[4]

1928Redigera

Genom försvarsbeslutet 1925 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 22 regementen. Samtidigt fick fem regementen ny beteckning, då de övertog beteckning i en lägre serie från ett regemente som utgått.[5]

1942Redigera

Genom försvarsbeslutet 1942 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen. Två regementen Skaraborgs- och Södermanlands regemente överfördes till det nya truppslaget pansartrupperna. Som en del i den svenska beredskapen under andra världskriget kom kvarvarande infanteriregementen i regel att uppsätta ett dubbleringsregemente. Dubbleringsregementet erhöll det ordinarie regementets nummer plus 30, till exempel fick Svea livgardes dubbleringsregemente nummer 31.

Regementen

Dubbleringsregemente

  • 31. Stockholms infanteriregemente
  • 32. Vakant
  • 33. Nerikes regemente
  • 34. Östgöta infanteriregemente
  • 35. Härjedalens regemente
  • 36. Vakant
  • 37. Malmöhus regemente
  • 38. Roslagens regemente
  • 39. Vakant
  • 40. Vakant
  • 41. Södra Smålands regemente
  • 42. Norra Smålands regemente
  • 43. Kopparbergs regemente
  • 44. Gästriklands regemente
  • 45. Västgöta regemente
  • 46. Varbergs regemente
  • 47. Göteborgs regemente
  • 48. Vakant
  • 49. Vakant
  • 50. Lapplands regemente
  • 51. Ångermanlands regemente

1949Redigera

Genom försvarsbeslutet 1948 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 21 regementen.

Regementen

Brigader

1994Redigera

Genom försvarsbeslutet 1992 fastslogs att infanteriet skulle bestå av 14 regementen. Vidare fastslogs att avskilja brigaderna från regementena, för att bilda tio kaderorganiserade krigsförband. Norrbottens regemente överfördes till pansartrupperna, men behöll sin beteckning. Försvarsbeslutet var det första försvarsbeslutet som påverkade infanteriet i en större omfattning av truppslaget.

Regementen

Brigader

1998Redigera

Genom försvarsbeslutet 1996 fastslogs att infanteriet skulle bestå av nio regementen och sju brigader, varav tre var så kallad Norrlandsbrigad.

Regementen

Brigader

  1. Livgardesbrigaden
  2. Värmlandsbrigaden
  3. Vakant
  4. Vakant
  5. Fältjägarbrigaden
  6. Vakant
  7. Vakant
  8. Vakant
  9. Vakant
  10. Vakant
  11. Vakant
  12. Smålandsbrigaden
  13. Dalabrigaden
  14. Vakant
  15. Vakant
  16. Hallandsbrigaden
  17. Vakant
  18. Vakant
  19. Vakant
  20. Vakant
  21. Ångermanlandsbrigaden

2000Redigera

Genom försvarsbeslutet 2000 fastslogs att infanteriet skulle bestå av två regementen, brigaderna utgick samtidigt som kaderorganiserade krigsförband.

Inspektörer för infanterietRedigera

Åren 1914–1943 infanteriet en egen truppslagsinspektör, åren 1943–1995 hade infanteriet gemensam inspektör med kavalleriet. Vilken åren 1991–1995 även var förbandschef för Arméns infanteri- och kavallericentrum. Åren 1995–1998 hade infanteriet och kavalleriet gemensam inspektör med pansartrupperna, vilken även var förbandschef för Brigadcentrum. Från 1998 utgick befattningen truppslagsinspektör, för istället samla alla truppslag inom armén under en gemensam arméinspektör.[6]

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Åren 1942–1991 var truppslaget underställt infanteriinspektören vid arméstabens pansaravdelning, åren 1991–1995 chefen för Arméns infanteri- och kavallericentrum, åren 1995–1997 chefen för åren Arméns brigadcentrum, 1997–2000 chefen för Armécentrum, åren 2000–2005 Operativa insatsledningen.
  2. ^ Alf Sandqvist var den sista inspektören för truppslaget.
  3. ^ Regementena skulle bilda Smålands regemente, men det regementet bildades aldrig och istället behölls Kronobergs regemente och Jönköpings regemente separata.
  4. ^ Bildades 1791 genom sammanslagning av Östgöta infanteriregemente och Östgöta kavalleriregemente.
  5. ^ Var organiserad som infanteri åren 1957–1963.
  6. ^ Omorganiserades till pansar år 1994.
  7. ^ Omorganiserades till pansar år 1963.
  8. ^ Var organiserad som pansar åren 1949–1969.
  9. ^ Åren 1995–1997 även inspektör för infanteriet, kavalleriet och pansartrupperna.

NoterRedigera

  1. ^ Nelsson (1993), s. 32
  2. ^ Kjellander (2003), s. 346
  3. ^ Kjellander (2003), s. 350
  4. ^ Kjellander (2003), s. 351
  5. ^ Kjellander (2003), s. 352
  6. ^ Nelsson (1993), s. 261-262

Tryckta källorRedigera

  • Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0 

Vidare läsningRedigera

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Herlitz, Carl (1967). Svenska arméns regementen: regementstraditioner. Militärlitteraturföreningen, nr 244 (första upplagan). Stockholm: Militärhistoriska förlaget. Libris 1202739 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Nelsson, Bertil (1993). Från Brunkeberg till Nordanvind: 500 år med svenskt infanteri. Stockholm: Probus. Libris 7762911. ISBN 91-87184-23-0