Hemvärnet

Hemvärnet, även Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna, är en organisation inom Försvarsmakten som verkat i olika former sedan 1940. Förbandsledningen är förlagd i Stockholms garnison i Stockholm. Hemvärnet utgör sedan 1 juli 2000 huvuddelen av Försvarsmaktens personal och alla som tjänstgör i Hemvärnet är frivilliga. Hemvärnet ska kunna skydda, bevaka och ytövervaka samt stödja samhället vid svåra påfrestningar (vid exempelvis naturkatastrofer). Hemvärnet övar årligen sina stridsuppgifter och upprätthåller redan i fredstid en mycket hög beredskap genom att militär personlig utrustning förvaras i hemvärnssoldatens bostad. Högste företrädare för Hemvärnets organisation och utbildning är Rikshemvärnschefen.

Hemvärnet
Vapen för Hemvärnet tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namn	Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna
Datum	1940 (79 år)
Land	Sverige
Typ	Hemvärn
Roll	Bevaka, skydda, ytövervaka samt stödja det civila samhället
Storlek	cirka 22 000 personer
Föregångare	Borgarbeväpning
Del av	Försvarsmakten
Högkvarter	Stockholms garnison
Förläggningsort	Flertalet orter
Marsch	"Hemvärnets marsch" (Damberg)
Årsdagar	29 maj
Dekorationer	HvPetriBM HvPetriSM HvGM HvSM HvBM HvBMmkr HvSMmLk HvEkenbergSM
Befälhavare
Rikshemvärnschef	Generalmajor Stefan Sandborg
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflagga

En hemvärnsgård är i Sverige en typ av byggnad eller byggnadskomplex som förvaltas, eller har förvaltats, av Hemvärnet.

Hemvärnsgårdar är ofta bondgårdar som anpassats för att användas som förläggning och förråd.

Historia

Hemvärnskompani i Lund, 1940.

Hemvärnet övar i Ystad 2015.

I Sverige hade redan Riksdagen 1624 slagit fast att befolkningen både i städer och på landsbygden skulle försvara hembygden vid krigsfara eller krigshot. Denna historiska föregångare till hemvärnet kallades Borgarbeväpning. Dock hade den sista resten av detta upplösts 1870 då Stockholms borgerskaps militärkårer upplöstes.

Det upptrappade krigshotet under 1939 som övergick i Andra världskriget efter Tysklands anfall på Polen och Sovjetunionens på Finland under hösten samma år, skapade stor oro i Sverige. Värnpliktsarmén hade begränsade resurser och man började ställa krav på att kunna försvara hembygden med någon form av skyddsstyrkor. Flera skytteföreningar började på eget initiativ bilda hemvärn, först ut var Tärnsjö i Uppland 4 januari 1940, följt av Lit i Jämtland den 21 januari (började 1939, först formellt 21/1), Morlanda i Bohuslän 26 januari. I Skåne bildade under våren 1940 skyttegillena i Tågarp, Barkåkra, Genarp, Oderljunga och Klippan egna hemvärn. Man kom dock här i konflikt med lagen mot bildade av militära skyddskårer av år 1934.

Försvarsviljan var stark och regeringen agerade snabbt. Den 29 maj 1940 beslöt riksdagen om att bilda ett hemvärn. Då hade också Danmark och Norge, i början på april, fallit för den framryckande tyska krigsmakten. Hemvärnet skulle bestå dels av ungdomar som inte gjort sin värnplikt, dels av äldre som överstigit värnpliktsåldern. Man räknade med att Hemvärnet skulle omfatta cirka 50 000 man, men några veckor senare kunde den nyutnämnde hemvärnschefen överste Gustaf Petri räkna in cirka 90 000 frivilliga män.

Från början fanns inga uniformer utan envar hade endast en armbindel med landstormsmärke och i bästa fall ett m/96-gevär eller en hagelbössa. Man led i början svår brist på vapen till hemvärnet, och övervägde att förse trupperna med de enkelladdade 8 mm Remingtongevären m/1867-89 som fortfarande fanns i arméns förråd. Efter fredsslutet mellan Finland och Ryssland 1940 återlämnades dock 77 000 m/96 gevär som varit utlånade dit, varvid vapenfrågan löste sig och Remingtongevären kunde stanna i förråden som en "sista reserv". Ett uniformsreglemente antogs 1940, varvid områdes- och kretsbefälhavare tilldelades m/39-uniform. Övriga hemvärnsmän tilldelades en enklare överdragsuniform, m/1940. Den visade sig dock snart olämplig för fältbruk, och en ny överdragsuniform m/1941 antogs, vilken i oktober började levereras på förbanden. Vinterutrustning saknades dock fortfarande. En särskilt överdragsmössa togs fram för hemvärnets behov, men blev inte uppskattad bland förbanden. I stället anskaffade många vintermössa m/1943. I takt med att äldre kappor av m/1886 och m/1910 kasserades för fälttjänst övertogs dessa av hemvärnet. Genom lottor och anhöriga till hemvärnsmän syddes snökåpor och snödräkter av kasserade lakan efter modellanvisningar. Under 1941 började hemvärnsmännen förses med stålhjälmar av m/1921. Det tog ända fram till 1950 innan alla hade tilldelats m/39-uniform.

Under 1940-talet startade Tidningen Hemvärnet, Hemvärnets stridsskola grundades och det första driftvärnet sattes upp.

Under kalla kriget blev den viktigaste uppgiften att bevaka alla de mobiliseringsförråd som fanns utspridda i landet. I uppslagsverket Kunskapens bok från 1951 står att läsa:

”	Hemvärnet, [är ett] lokalt militärförsvar, vanligen bestående av personer, som på grund av ålders- eller andra skäl ej äro värnpliktiga. H. ingår numera i de flesta länders försvar som följd av riskerna för fientliga luftlandsättningar och liknande krigshandlingar som kunna förvandla hemorten till krigsskådeplats. I det svenska H. som under chefen för armén ledes av en rikshemvärnschef, är rekryteringen frivillig. H. omfattar dels det allmänna hemvärnet och dels driftvärnet.	„
– Kunskapens bok, 1951

Hemvärnssoldater 2015.

Hemvärnsuppvisning vid Regementets dag på Revingehed, 2015.

År 1964 började hemvärdet tilldelas omsydda fältuniform m/1939-58 och samma år började hemvärnsbefälet erhålla permissionsuniform m/1960. Under början av 1970-talet började hemvärnsmännen utrustas med fältuniform m/1959.

År 1985 bildades det marina hemvärnet och då fanns omkring 120 000 frivilliga inom 66 hemvärnsbataljoner, men det dröjde ända fram till 1989 innan kvinnor fick bli hemvärnssoldater (om de först genomgått militär grundutbildning). År 2010 var 15 procent av personalen kvinnor. 1995 skrotades m/96-gevären och ersattes med Automatkarbin 4 och nu började hemvärnet även köpa in egen materiel i stället för att enbart använda arméns avlagda. År 2000 fanns ungefär 70 000 soldater och 60 bataljoner kvar.

Efter försvarsbeslutet 2004 lades driftvärnet ner 2005, och nu hade antalet soldater minskat till cirka 40 000. Detta år blev det även en stor debatt om att hemvärnet skulle byta namn. Resultatet blev "Hemvärnet – nationella skyddsstyrkorna", även om namnet inte ändrades formellt. Nu började även hemvärnsinsatskompanier bildas.

I och med försvarsbeslutet 2009 blev värnplikten vilande och ersattes med en frivillig militär grundutbildning. För att inte förlora rekryteringsgrunden började Hemvärnet år 2010 med en frivillig direktutbildning, kallad grundläggande soldatutbildning – hemvärn (GSU-Hv). Man beslutade också att Hemvärnets numerär skall vara 22 000 och antalet bataljoner ska vara 40 stycken före år 2014. Hemvärnet skall också bli slagkraftigare genom att 17 000 soldater istället för som tidigare cirka 5 000 skall ingå i de mer kvalificerade och rörligare hemvärnsinsatskompanierna. GSU-Hv är numera integrerad i GMU.

I Försvarsmaktens budgetunderlag till regeringen för 2020 föreslogs att de fyra militärregionala staberna från 1 januari 2020 skulle inrättas som egna organisationsenheter. Cheferna för militärregionstaberna föreslogs i sin tur underställas rikshemvärnschefen avseende produktion av utbildningsgrupper och hemvärnsförband. Där med kom även utbildningsgrupperna med hemvärnsbataljonerna vid samma tidpunkt att överföras och underställas militärregionerna. Detta medförde att utbildningsgrupperna överfördes från utbildningsförbanden till militärregionerna.I regeringens proposition framhöll dock regeringen att den militära regionala indelningen kunde komma att justeras, det beroende på utfallet av utredningen "Ansvar, ledning och samordning inom civilt försvar" (dir. 2018:79).

Organisation

Minsta stridande enhet inom Hemvärnet är plutonen. två till fyra plutoner bildar ett kompani som står under befäl av en kompanichef. Två eller fler kompanier ingår sedan i en hemvärnsbataljon med en bataljonschef som ansvarar för insatserna inom sitt område. Bataljonschefen är i sin tur underställd regional stab. Staberna har ansvaret för regional ledning vid nationell krishantering och ska fungera som kontaktpunkt för exempelvis polis, räddningstjänst, kommuner och länsstyrelser.

Sverige är indelat i fyra militärregioner. De regionala staberna har uppgiften att leda främst bevaknings- och skyddsuppgifter, genomföra civil-militär samverkan samt stöd till samhället. När uppgifternas löses kan chefen för den regionala staben föra befälet över olika krigsförband däribland hemvärnsförband. De regionala cheferna med stab ska stödja samhällets krisberedskap såväl vid händelser i fred, vid kris och vid krig.

• Militärregion Nord (MR N) omfattar Norrbottens-, Västerbottens, Jämtlands- och Västernorrlands län. Den regionala staben finns i Bodens garnison.
• Militärregion Mitt (MR M) omfattar Stockholms-, Gotlands-, Södermanlands-, Uppsala-, Västmanlands-, Dalarnas- och Gävleborgs län. Den regionala staben finns i Kungsängens garnison.
• Militärregion Väst (MR V) omfattar Västra Götalands-, Hallands-, Örebro och Värmlands län. Den regionala staben finns i Skövde garnison
• Militärregion Syd (MR S) omfattar Skåne-, Blekinge-, Kronobergs-, Jönköpings-, Kalmar-, och Östergötlands län. Den regionala staben finns i Revinge garnison.

Hemvärnet stöds med resurser för utbildning och administration av 22 utbildningsgrupper som är geografiskt fördelade över hela Sverige. Dessa utbildningsgrupper är i sin tur underställda cheferna för tolv olika utbildningsförband. Enhetliga riktlinjer och material för utbildningar bestäms centralt av Hemvärnets stridsskola.

Förband

Från och med den 1 januari 2012 är Hemvärnet organiserat i 40 bataljoner, detta efter en reducering av det tidigare antalet 60 stycken. I den nya organisationen numreras Hemvärnsbataljonerna från 10 till 49. Vidare skiljer sig själva sammansättningen av bataljonerna, detta då unika specialförmågor ingår i bataljonerna, vilka i vissa fall ses som nationella resurser. Den skilda sammansättningen berör dock inte Hemvärnets insats- och bevakningskompanier, då dessa återfinns i samtliga bataljoner. Från den 1 januari 2015 gjordes en namnjustering på bataljonerna, till exempel Norrbottens hemvärnsbataljon bytte namn till Norrbottensbataljonen.

Beteckning	Benämning	Stabsort	Utbildningsgrupp	Utbildningsförband
10. hvbat	Lapplandsjägarbataljonen	Kiruna	Lapplandsjägargruppen	Norrbottens regemente
11. hvbat	Gränsjägarbataljonen	Kalix	Lapplandsjägargruppen	Norrbottens regemente
12. hvbat	Norrbottensbataljonen	Boden	Norrbottensgruppen	Norrbottens regemente
13. hvbat	Västerbottensbataljonen	Umeå	Västerbottensgruppen	Norrbottens regemente
14. hvbat	Fältjägarbataljonen	Östersund	Fältjägargruppen	Norrbottens regemente
15. hvbat	Ångermanlandsbataljonen	Härnösand	Västernorrlandsgruppen	Norrbottens regemente
16. hvbat	Medelpadsbataljonen	Härnösand	Västernorrlandsgruppen	Norrbottens regemente
17. hvbat	Dalabataljonen	Falun	Dalregementsgruppen	Livgardet
18. hvbat	Gävleborgsbataljonen	Gävle	Gävleborgsgruppen	Livgardet
19. hvbat	Värmlandsbataljonen	Karlstad	Örebro-Värmlandsgruppen	Livregementets husarer
20. hvbat	Sannahedsbataljonen	Örebro	Örebro-Värmlandsgruppen	Livregementets husarer
21. hvbat	Upplandsbataljonen	Enköping	Upplands- och Västmanlandsgruppen	Ledningsregementet
22. hvbat	Västmanlandsbataljonen	Enköping	Upplands- och Västmanlandsgruppen	Ledningsregementet
23. hvbat	Attundalandsbataljonen	Kungsängen	Livgardesgruppen	Livgardet
24. hvbat	Stockholmsbataljonen	Kungsängen	Livgardesgruppen	Livgardet
25. hvbat	Taeliehusbataljonen	Kungsängen	Livgardesgruppen	Livgardet
26. hvbat	Järvabataljonen	Kungsängen	Livgardesgruppen	Livgardet
27. hvbat	Södermanlandsbataljonen	Strängnäs	Södermanlandsgruppen	Ledningsregementet
28. hvbat	Roslagsbataljonen	Haninge	Södertörnsgruppen	Amfibieregementet
29. hvbat	Södertörnsbataljonen	Haninge	Södertörnsgruppen	Amfibieregementet
30. hvbat	Första livgrenadjärbataljonen	Linköping	Livgrenadjärgruppen	Helikopterflottiljen
31. hvbat	Andra livgrenadjärbataljonen	Linköping	Livgrenadjärgruppen	Helikopterflottiljen
32. hvbat	Gotlandsbataljonen	Visby/Haninge	Gotlandsgruppen	Gotlands regemente
33. hvbat	Norra Smålandsbataljonen	Eksjö	Norra Smålandsgruppen	Göta ingenjörregemente
34. hvbat	Kalmarbataljonen	Kalmar	Kalmar- och Kronobergsgruppen	Marinbasen
35. hvbat	Kronobergsbataljonen	Växjö	Kalmar- och Kronobergsgruppen	Marinbasen
36. hvbat	Blekinge västra bataljon	Karlskrona	Blekingegruppen	Marinbasen
37. hvbat	Blekinge östra bataljon	Karlskrona	Blekingegruppen	Marinbasen
38. hvbat	Kinnebataljonen	Skövde	Skaraborgsgruppen	Skaraborgs regemente
39. hvbat	Kåkindbataljonen	Skövde	Skaraborgsgruppen	Skaraborgs regemente
40. hvbat	Bohusbataljonen	Skredsvik	Bohusdalgruppen	Skaraborgs regemente
41. hvbat	Göteborgs södra bataljon	Göteborg	Elfsborgsgruppen	Försvarsmedicincentrum
42. hvbat	Göteborgs norra bataljon	Göteborg	Elfsborgsgruppen	Försvarsmedicincentrum
43. hvbat	Göteborgs skärgårds bataljon	Göteborg	Elfsborgsgruppen	Försvarsmedicincentrum
44. hvbat	Älvsborgsbataljonen	Göteborg	Elfsborgsgruppen	Försvarsmedicincentrum
45. hvbat	Hallandsbataljonen	Halmstad	Hallandsgruppen	Luftvärnsregementet
46. hvbat	Södra skånska bataljonen	Revingehed	Skånska gruppen	Södra skånska regementet
47. hvbat	Malmöhusbataljonen	Malmö	Skånska gruppen	Södra skånska regementet
48. hvbat	Skånska dragonbataljonen	Helsingborg	Skånska gruppen	Södra skånska regementet
49. hvbat	Norra skånska bataljonen	Revingehed	Skånska gruppen	Södra skånska regementet

Avtalsorganisationer

Bandvagnar (Bv206) körs av bland annat av Bilkåren.

I Hemvärnet ingår även personal ur nio frivilliga försvarsorganisationer, så kallade specialister:

• Frivilliga Flygkåren (FFK) – spaning och transport
• Frivilliga motorcykelkåren (FMCK) – ordonnanser och spaning
• Frivilliga radioorganisationen (FRO) – radio och telefonisamband
• Försvarsutbildarna (FBU) – sjukvårdare, informationsbefäl och CBRN-personal
• Svenska Brukshundklubben (SBK) – hundtjänst, genomsök och eftersök
• Sveriges Bilkårers Riksförbund (SBR) – transport och bilförare
• Riksförbundet Sveriges lottakårer (SLK) – tross och stabstjänst
• Sjövärnskåren (SVK) – transport i och försvar av skärgården
• Flygvapenfrivilliga (FVRF) – spaning och underrättelse

Uppgifter

Hemvärnet är en del av armén och ingår i de nationella skyddsstyrkorna. Huvuduppgiften är att skydda, bevaka och ytövervaka. Hemvärnet är också en viktig del av det civila samhällets katastrofberedskap och deltar regelbundet bland annat i eftersök av försvunna personer och skogsbrandsläckning samt vid översvämningar och snökaos. Enheter för försvar av infallsportar, marina uppgifter och underrättelseinhämtning ingår också. Hemvärnet består av hemvärnsbataljoner (omfattande en eller flera kommuner) med olika antal hemvärnsinsatskompanier samt hemvärnsbevakningskompanier.

Antagningskrav

Alla svenska medborgare som fullgjort militärtjänst om minst 85 dagar eller särskild korttidsutbildning om tre månader, kan frivilligt skriva avtal (kontrakt) med Försvarsmakten om att ingå i Hemvärnet. Efter ansökan ska personen godkännas av Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten och Säkerhetspolisen och ett utlåtande ska lämnas av de lokala sociala myndigheterna. I de fall där vapnet ska förvaras i bostaden görs även en kontroll för att se hur inbrottssäkert hemmet är. Efter en så kallad introduktionsutbildning anses personen vara kontrakterad hemvärnssoldat och då sker placeringen i förband som i normalfallet blir det närmaste kompaniet inom den lokala hemvärnsbataljonen.

Den som ej genomgått ordinarie militär grundutbildning kan antas som specialist i Hemvärnet efter att ha genomfört Grundläggande soldatutbildning för frivilliga (GU-F) som är 14 dagar lång och genomförs av någon av de frivilliga försvarsorganisationerna. Därefter utförs specialist-utbildningen som också är drygt 14 dagar lång i någon av de frivilliga försvarsorganisationernas regi. När man blivit godkänd på dessa kurser gör man en 3 dagars introduktionsutbildning på sitt förband och sedan blir man specialist och upptas i förbandet. Den totala utbildningstiden för att bli specialist i hemvärnet är således ca 1 månad.

Utbildning

Årsmärke som utdelas om man fullgjort kontraktstiden för året.

Hemvärnssoldater är kontrakterade att öva minst fyra eller åtta dagar per år (fyra dagar gäller för de cirka 5 000 soldaterna i bevakningskompanierna, åtta dagar gäller för de cirka 17 000 soldaterna i hemvärnsinsatskompanierna) och varje enskild bataljon har en krigsförbandsövning (KFÖ) som omfattar fyra dagar och som äger rum samma vecka varje år. Chefer övar upp till 13 dagar per år beroende på befattning. Den fasta övningsveckan ska ge möjlighet för varje soldat att kunna planera inför just sin övning. Hemvärnsinsatskompanierna genomför förutom denna KFÖ även en särskild övning [för] förband (SÖF) om fyra dagar. Specialistpersonalen följer den utbildningstid som gäller för just det kompani de tjänstgör inom, som exempel ska en bilförare i ett hemvärnsinsatskompani göra åtta dagar. Före 2010 gällde ett timsystem där den enskilde soldaten skulle göra minst 20 timmar (60 timmar för insats). När dagsystemet infördes höjdes även ersättningarna för fullgjord avtalstid för att motivera soldaterna att ta ledigt för övningar utan att förlora för mycket inkomst.

Övrig utbildning varierar till innehåll, från formella skjutövningar till strid i bebyggelse och sträcker sig uppemot en vecka i tid. Dock är det i regel fråga om helgövningar på en eller två dygn. Hemvärnets stridsskola (HvSS) i Vällinge utanför Stockholm, Försvarsutbildarna (FU) och andra frivilliga försvarsorganisationer (FFO) såsom Riksförbundet Sveriges lottakårer och Frivilliga Radioorganisationen anordnar årligen centrala veckokurser i exempelvis ledarskap, sprängtjänst och språk för kontraktspersonal och specialister. Utbildning av befäl och specialister sker huvudsakligen på HvSS och genom de frivilliga försvarsorganisationerna, men utbildningar genomförs även hos de lokala utbildningsgrupperna i landet. Hemvärnet utbildar även skyddsvakter för att kunna lösa sina bevakningsuppgifter.

Hemvärnet ordnar även med soldatutbildning, så kallad GMU, grundläggande militär utbildning (tidigare benämnd GSU) följt av befattningsutbildning som exempelvis hemvärnssoldat, fordonsförare eller andra befattningar. Utbildningen tillhör den frivilliga delen av pliktsystemet och sträcker sig totalt från fyra till elva månader. Efter godkänd utbildning har den färdiga soldaten möjlighet att skriva kontrakt med Hemvärnet eller söka sig till den övriga Försvarsmakten.

Utrustning

Hemvärnssoldaten förfogar i stort över samma utrustning som övriga Försvarsmakten, inklusive fältuniformssystem m/90. Merparten av förbanden har tillgång till bland annat terrängbilar (Tgb 13 och 20) samt bandvagnar (Bv 206). Hemvärnsbataljoner med marina uppgifter har även stridsbåt 90H. År 2011 inleddes ett byte av terrängbilarna mot minibussar av typen Personbil 8, som i första hand ska användas av hemvärnsinsatskompanierna i bataljonerna med beteckning 17–49, det vill säga i södra Sverige.

Standardbeväpning för hemvärnet är Ak 4B med rödpunktsikte eller pistol m/88. Insatsförbanden får även ut 40mm granattillsats. Understödsvapen innefattar kulspruta 58, granatgevär m/48, pansarskott m/86 och prickskyttegevär 90. Skydd består i huvudsak av hjälm m/90 och kroppsskydd m/90A. Kroppsskydd m/94K finns förrådsställt i begränsad omfattning. Mot CBRN-hot finns skyddsmask m/90.

• 

  Automatkarbin 4B (Ak 4B)

• 

  Pistol m/88

• 

  Kulspruta 58B (Ksp 58B)

• 

  Granatgevär m/48 (Grg m/48)

• 

  Pansarskott m/86 (P-skott)

• 

  Prickskyttegevär 90 (Psg 90)

• 

  7,62 × 51 mm NATO

• 

  Personbil 8

• 

  Bandvagn 206

• 

  Terrängbil 11

• 

  Terrängbil 13

• 

  Terrängbil 20

• 

  Stridsbåt 90H

• 

  Civila småflygplan (exempelvis Cessna 172)

• 

  Gruppbåt

Bataljonsledningarna har visst datorstöd för stridsledning. Radiokommunikation sker i huvudsak med Ra180 som ersätter de gamla Ra145/146 samt med UK/HF-radio Ra763. En gruppradio samt RAKEL är under utdelning. Bildförstärkarna Körning och Span4 har introducerats inom hemvärnet på plutonsnivå och Hemvärnet köpte även in egna bildförstärkare från Ryssland under tidigt 2000-tal. Minor finns att tillgå mot bepansrade och obepansrade fiender.

Frivilligorganisationerna förser Hemvärnet med specialistkompetens såsom signalister, fordonsförare och förplägnadspersonal. Till exempel används hundar och hundförare från Svenska Brukshundsklubben då hunden i många fall är överlägsen människan i att upptäcka vissa former av hot.

Den personliga utrustningen förvaras i hemvärnssoldatens bostad. Det personliga vapnet förvaras centralt i en vapenkassun. Alla understödsvapen samlas centralt inom utbildningsgruppen, och kompaniernas egna utrustningar (tält, koktrossar med mera) förvaras i lokala förråd.

Befälssystem

Rikshemvärnschefen (RiksHvC) har genom beslut av den 12 september 2008 fastställt hur tvåbefälssystemet skall tillämpas i Hemvärnet.

Grad	Befattning	Anmärkning
OF3 Major	Bataljonschef	Urvalsbefattning efter beslut av rikshvch
OF2 Kapten	Bataljonschef Kompanichef
OF1 Löjtnant	Kompanichef Plutonchef
OF1 Fänrik	Plutonchef
OR7 Fanjunkare	Mycket rutinerad med flera års tjänstgöring i befattning och fackområde	Urvalsbefattning efter beslut av chef utbildningsgrupp.
OR6 Förste sergeant	Rutinerad instruktör	Urvalsbefattning
OR5 Sergeant	Gruppchef	Med grundutbildning för instruktör
OR4 Korpral	Gruppchef	Med grundutbildning för gruppchefer
OR3 Vicekorpral	—	Denna grad avses inte att tillämpas för hemvärnspersonal
OR2 Menig 1 kl	Menig	Vid kontrakt
OR1 Menig	Menig	Under utbildning

Ungdomsverksamhet

Hemvärnet har även en ungdomsverksamhet (hemvärnsungdomar) där flickor och pojkar vid 15 års ålder kan bli medlemmar. Ungdomarna får utbildning i skytte, sjukvård, militär idrott, hälsa, förläggningstjänst, lära sig leva i kallt klimat och viss militärkunskap. Någon soldatutbildning får ej förekomma i enlighet med FN:s konvention om barnets rättigheter, som Sverige har ratificerat. Ungdomarna skjuter med gevär i kaliber 22 long (samma kaliber som ett skidskyttegevär) tills de blir 17 år och får utbildas på AK 4 och AK 5. Ungdomarna får vid myndig ålder (18 år) börja utbildas för strid.

Militär ungdomsverksamhet bedrivs i stor utsträckning av Hemvärnet, Försvarsutbildarna, Sjövärnskåren och Flygvapenfrivilliga. Sjövärnskåren och Flygvapenfrivilliga har huvudmannaskap på sina respektive arenor medan Försvarsutbildarna delar sitt uppdrag med bland annat FMCK och FRO.

Försvarsubildarna, Sjövärnskåren och Flygvapenfrivilliga har alla längre kurser under sommar- och vinterlov. Försvarsutbildarna har även kurser under vår- och höstloven. Många av dess regionala och lokala verksamheter bedrivs veckovis återkommande.

Varje år arrangerar HvSS en ungdomstävling med lag från hela Sverige och utländska lag. Tävlingen är för ungdomar mellan 15 och 20 år med grenar som sjukvårdstjänst, orientering i olika former, radiosamband och ett överraskningsmoment som är olika från år till år.

Medinflytande

Varje kompani, bataljon och utbildningsgrupp har ett eget råd och behandlar frågor om på just deras nivå. Motioner och andra förslag kan även skickas uppåt i beslutsordningen.

Rikshemvärnsrådet behandlar frågor som gäller övergripande för hela hemvärnet och vad som ska skickas vidare för behandling av Rikshemvärnstinget. Det kan exempelvis gälla ny materiel eller, som under 2005 års rikshemvärnsting, organisationens namn. Rikshemvärnschefen är städse ordförande i såväl Rikshemvärnsrådet som -tinget.

Enligt beslut ska samverkan och rådslag ske enligt följande:

• inom Hv-komp i Hemvärnskompanistämma och hemvärnskompaniråd,
• inom Hv-bat i Hemvärnsbataljonsråd,
• inom utbildningsgrupper i hemvärnsråd,
• för hela riket i Rikshemvärnstinget och rikshemvärnsrådet.

Rikshemvärnsrådet och rikshemvärnstinget

Medinflytande inom hemvärnet utövas av förtroendevalda. För hela landet utövas medinflytande av rikshemvärnstinget och rikshemvärnsrådet. Rikshemvärnstingets syfte är att ge ombuden tillfälle att diskutera frågor av betydelse för hemvärnet. Försvarsmakten skall höra rikshemvärnsrådet i viktiga frågor som rör hemvärnet. I rikshemvärnstinget skall valda ombud ur hemvärnets personal delta. Rikshemvärnschefen är ordförande vid rikshemvärnstinget. När rikshemvärnschefen har förhinder skall rikshemvärnsrådets vice ordförande vara ersättare. Rikshemvärnsrådet består av rikshemvärnschefen, som är ordförande, en ledamot som förordnas av regeringen, ledamöter och ersättare som utses av rikshemvärnstinget och i övrigt ledamöter enligt Försvarsmaktens bestämmande. Rikshemvärnsrådet skall inom sig utse en vice ordförande.

Media och trycksaker

Tidningen Hemvärnet grundades i januari 1941 och ges ut sex gånger om året till all kontrakterad personal, även i avtalsorganisationerna. Den finns även som webbtidning. Tidningen är oberoende och ges ut av rikshemvärnsrådet.

För central information och artiklar om de lokala förbandens verksamheter finns den officiella webbplatsen hemvarnet.se. Webbredaktörer från de flesta bataljoner har möjlighet att skriva om övningar och andra händelser som sker inom deras egen bataljon. Webbredaktörerna är vanliga soldater som lägger tid på detta utöver sitt ordinarie kontrakt med Hemvärnet. Ansvaret för innehållet på varje bataljonssida ligger hos den lokala bataljonschefen.

Heraldik och traditioner

Den 4 november 1946 antogs "Hemvärnets marsch" (Damberg) som förbandsmarsch, det i samband med en pristävling.

Namn, beteckning och förläggningsort

Namn Hemvärnet 1940-05-29 – Beteckningar Hv 1940-05-29 –

Förläggningsorter Stockholms garnison (F) 1940-05-29 –

Se även

• Hemvärn
• Milis
• Hemvärnsmuseet
• Driftvärn
• Företagshemvärn
• Lista över svenska hemvärnsgrupper
• Hemvärnsungdom
• Skarpskytterörelsen
• Hemvärnsmusiken
• Svenska försvarsmaktens organisation 1989

Referenser

Tryckta källor

• Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 

Externa länkar

• Wikimedia Commons har media som rör Hemvärnet.
  Bilder & media
• Hemvärnet på Försvarsmaktens webbplats
• Hemvärnets officiella webbplats
• Tidningen Hemvärnet