Öppna huvudmenyn
För Pansarregementet Göta livgarde, se Göta livgarde (pansar).

Göta livgarde (I 2) var ett infanteriförband inom svenska armén som verkade i olika former åren 1809–1939. Förbandsledningen var förlagd i Stockholms garnison i Stockholm. Åren 1809–1939 var regementet en del av Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.[2][3][4]

Göta livgarde
(I 2)
Great coat of arms of Sweden (shield).svg
Vapensköld för Sveriges riksvapen tolkad efter dess blasonering.
Officiellt namnKungliga Göta livgarde
Datum1809–1939
LandSverige
FörsvarsgrenArmén
TypInfanteriet
RollKrigsförband
StorlekRegemente
FöregångareFinska gardesregementet
Svenska gardesregementet
Änkedrottningens livregemente
EfterföljareGöta livgarde
Del avIV. arméfördelningen [a]
HögkvarterStockholms garnison
FörläggningsortStockholm, Vaxholm
FärgerRött     
Marsch"Göta livgardes marsch" (Schubert) [b]
SegernamnSvensksund (1790)
Tjänstetecken
Sveriges örlogsflaggaAM.000496.jpg
Bataljonsfana m/1844AM.010708.jpg
Truppslagstecken m/1906AM.018525.jpg
PlakettAM.088232.jpg

Innehåll

HistoriaRedigera

Regementets ursprungRedigera

Regementet härstammar från överste Gustaf David Hamilton år 1741 värvade regemente med avsikt att minska den garnisonstjänst som åvilade de indelta regementena.[5] Regementet överfördes 1753 till Sveaborg i Finland för att 1758 förläggas till Stockholm. År 1762, samtidigt som regementet bytte namn till Prins Fredrik Adolfs värvade infanteriregemente, fördes det åter över till i Finland där det blev kvar. År 1771 bytte regementet namn till Zöge von Manteuffels regemente och förlades till Sveaborg, men redan året därpå, 1772, bytte regementet namn till Änkedrottningens livregemente. Efter Gustav III:s statskupp samma år införlivades delar av Björnbergska regementet med Änkedrottningens livregemente.[5] Regementet bestod av två bataljoner. År 1773 sattes en tredje bataljon upp i Stockholm och 1793 bröts den tredje bataljonen loss ur Änkedrottningens regemente och bildade Den värvade bataljonen av livregementets lätta infanteri. Bataljonen bytte 1796 namn till Livregementets lätta infanteribataljon och omorganiserades till Finska gardesregementet 1803. Förbandet förlades till Borgå och Sveaborg men återfördes till Stockholm 1805.

 
Georg Gedda i Finska gardesregementets Uniform m/1802. På ett porträtt från ca 1803.

År 1788 bildes de värvade förbanden Ehrenmalms bataljon, Sandels fotjägare, Tornérhjelms bataljon och Storamiralens regemente från Karlskrona för deltagande i det ryska kriget. Efter krigets slut kom dessa kårer att bilda Konungens andra gardesregemente, från 1792 Kungens Göta gardesregemente, och från 1806 Konugens Svea gardesregemente.[5]

Bildandet av regementetRedigera

 
Robert Fredrik von Kræmer 1825 i regementets uniform för en major. Målning av Johan Gustaf Sandberg.
 
Andra Livgardets kaserner till vänster i bild. I fonden kaserner för Livgardet till häst i Kvarteret Krubban.

I början av mars 1808 överfördes en bataljon med bland annat 200 man ur Svea livgarde, Finska gardesregementet och Svenska gardesregementet till Åland. Bataljonen gjorde i juni 1808 ett misslyckat landstigningsförsök vid Lemo nära Åbo. Efter att truppen förstärkts så att respektive gardesregemente hade en bataljon på Åland gjordes ett nytt misslyckat landstigningsförsök i september 1808 vid Lakolaks och Helsinge. Gustav IV Adolf visade sitt missnöje över gardesregementenas insatser under Finska kriget genom att degradera dem till "vanliga" värvade regementen. Finska gardesregementet döptes i oktober 1808 om efter regementschefen af Palén till af Paléns värvade regemente varvid Svenska gardesregementet delades upp så att halva regementet, fem (fyra) kompanier, överfördes till af Paléns värvade regemente och resterande fem kompanier överfördes till Fleetwoodska regementet, före detta Svea Livgarde.

Omedelbart efter Gustav IV Adolfs avsättning i mars 1809 återfick gardesregementena sin rang, och Finska gardesregementet, delar av Svenska gardesregementet samt kvarvarande delar av Änkedrottningens livregemente, som kapitulerade på Sveaborg 1808, sammanslogs under namnet Konungens Andra gardesregemente. År 1816 fick samtliga svenska regementen ett ordningsnummer, där regementet tilldelades № 2. Regementet fick namnet Kungliga Göta Livgarde 1894.

År 1914 justerades samtliga ordningsnummer inom Armén. För Göta livgarde innebar det att regementet blev tilldelad beteckningen I 2. Justeringen av beteckningen gjorde för att särskilja regementena mellan truppslagen, samt från deras eventuella reserv- och dubbleringsregemente. År 1818 antog regementet namnet Andra livgardet och 1894 Göta livgarde.

Första avvecklingsbeslutetRedigera

I samband med försvarsbeslutet 1925 beslutades det att regementet skulle avvecklas den 31 december 1927 och att Svea livgarde (I 1) skulle överta fästningsinfanteriet från Vaxholms grenadjärregemente (I 26) samt att ett garnisonskompani skulle organiseras. Vidare skulle stridsvagnsverksamheten som påbörjats vid Svea livgarde 1922 fortsätta och utvecklas.

Men med beslutet så blev Svea livgarde både oproportionerligt och oformligt stort, då det både skulle sätta upp egna fältförband, svara för krigsbesättning av Vaxholms fästning, som enda förband bedriva stridsvagnsutbildning samt svara för garnisonstjänst. Göta livgardes dåvarande sekundchef John Nauckhoff kom i slutet av 1925 med ett förslag, som gick ut på att Svea livgarde skulle ombildas till Livgardet och sedan bestå av regementsstab och två förbandsdelar, Svea och Göta livgarde.

I 1927 års riksdag hävdes beslutet om avvecklingen av Göta livgarde, istället beslutades det att Svea livgarde skulle delas till två regementen. Det ena regementet under namnet Svea livgarde och organiserat som ett "normal infanteriregemente" och det andra under namnet Göta livgarde bestående av två bataljoner och ett självständigt kompani. Den nya organisationen trädde i kraft den 1 januari 1928.[6]

Andra avvecklingsbeslutetRedigera

Den 11 juni 1936 behandlade riksdagen den försvarsproposition som låg som grund till försvarsbeslutet 1936. I beslutet framgick att regementet skulle avvecklas och var dessutom det enda regemente som avvecklades i samband med beslutet. Innan avvecklingen tillfördes regementet extra resurser i samband med att den pansarorganisation som fanns vid regementet skulle ta form innan den skulle delas upp i två pansarbataljoner och fördelas till Skaraborgs regemente (I 9) och Södermanlands regemente (I 10). Fästningsbataljonen i Vaxholm avvecklades i sin helhet och Garnisonskompaniet överfördes till Svea livgarde. Den 24 september 1939 genomförde regementet en avskedsparad i Stockholm inför den avveckling av regementet som skulle vara genomförd den 30 september 1939. Från den 1 oktober 1939 övergick de kvarvarande delarna vid regementet till en avvecklingsorganisation. Den 31 mars 1940 upphörde avvecklingsorganisation.

Vid försvarsbeslutet 1942 återuppsattes regementet, men då som pansarregementet Göta pansarlivgarde (P 1) och förlades till Enköping.[6]

Ingående enheterRedigera

Genom att regementet omorganiserades den 1 januari 1928, kom dess tre bataljoner ersattes av två bataljoner samt fristående kompani.

  • Göta livgardes fästningsbataljon (I 2 V) blev regementets första bataljon och bestod av en bataljonsstab samt Livkompaniet, 2. kompaniet och Ksp-kompaniet. Bataljonen hade sin förläggningen på Rindö vid Vaxholm.
  • Stridsvagnsbataljonen (Strvbat I 2 S) blev regementets andra bataljon och bestod av en bataljonsstab samt 5. kompaniet och 6. kompaniet.
  • Garnisonskompaniet (7. komp) var ett självständigt kompani och lydde direkt under sekundchefen. Kompaniet hade som uppgift att utbilda värnpliktiga för garnisonstjänst, vilken i huvudsak bestod av tjänstgöring vid Högvakten i Stockholm.[6]

Förläggningar och övningsplatserRedigera

FörläggningRedigera

 
De 1888 (I 1) och 1890 (I 2) ingivna palatsliknande fotgardeskasernerna vid Linnégatan i Stockholm.

Som värvat livgarde var man till en början inkvarterat hos borgerskapet i Stockholm inom Stockholms garnison. 1833 inköpte kronan det tidigare skeppsvarvet Terra Nova och utmed Grev Magnigatan lät man enligt arkitekten Carl Christoffer Gjörwells ritningar uppföra tre stora kasernbyggnader i tre våningar som möjligen var inflyttningsklara redan 1829.[7]

År 1890 flyttade man in i nya kaserner på Linnégatan med Svea livgarde som granne. Här hade man uppfört två i allt väsentligt lika kasernkomplex för Göta livgarde och Svea livgarde med huvudfasader mot Linnégatan. Byggnaderna uppfördes efter ritningar av Ernst Jacobsson som var en av Sveriges ledande kasernarkitekter. De båda komplexen färdigställdes med två års mellanrum, Svea livgarde stod klart år 1888 och Göta livgarde år 1890.[8]

DetachementRedigera

Som ett led i försvarsbeslutet 1925 beslutades att Vaxholms grenadjärregemente skulle avvecklas och upplösas den 31 december 1927. Dock kom delar av regementets organisation kvarstå. Då en bataljon bibehölls inom Armén från den 1 januari 1928 som en reducerad skärgårdsinfanteribataljon. Bataljonen underställdes Göta livgarde (I 2) under namnet Göta livgardes fästningsbataljon (I 2 V). Bataljonen bibehöll sin förläggning i Vaxholm och kom att bestå av en bataljonstab samt tre kompanier (Livkompaniet, 2. kompaniet och Ksp-kompaniet).[9] Bataljonen lydde under två myndigheter, där administration och utbildning låg under Göta livgardes ansvar. För krigsplanläggning och mobilisering lydde bataljonen under kommendanten i Vaxholms fästning, vilken var en officer från Marinen. Genom försvarsbeslutet 1936 kom bataljonen att avvecklas tillsammans med Göta livgarde den 30 september 1939.[9] Kasernområdet som frigjordes på Rindö, övertogs 1941 av Vaxholms kustartilleriregemente.[4]

Heraldik och traditionerRedigera

 
Regements lejongruppen

Göta livgarde var det enda förband med namnet "Göta" som var förlagt i Svealand, då övriga "Götaförband" var förlagda i Götaland.

År 1850 tilldelades regementet två fanor, vilka ersatte de tidigare vaktfanor som tillkom under tiden som Karl XIV Johan var regementschef. De fanor som tilldelades 1850 var vita och hade det stora riksvapnet på duken. År 1894 tilldelades regementet två nya fanor, vilka prydes med texten "Kongl Göta lifgarde 1. bataljonen" respektive "Kongl Göta lifgarde 2. bataljon" vilka båda även var försedda med segernamnet Svensksund. Fanorna bars av regementet fram till att det avvecklades den 30 september 1939. Den 16 september 1945 överlämnade ställföreträdande chefen för IV. militärområdet Arvid Moberg dessa två fanor till det nya Göta livgarde (P 2).[10]

Till minne av Göta livgarde har det rests tre minnesstenar. En minnessten i Stockholm, norr om Linnéparken, avtäcktes den 31 mars 1940. En minnessten avtäcktes på Rindö den 25 september 1939 som ett minne av fästningsbataljonen. En minnessten i Borgå överlämnades av regementet till Borgå stad den 6 juni 1939.[10]

Regementets mest iögonfallande traditionsobjekt är den så kallade lejongruppen, en träskulptur som framställdes av Carl Ahlborn till Andra livgardets kasern på Grev Magnigatan. Lejongruppen flyttade senare till kasernerna vid Linnégatan, där den placerades i gymnastiksalen. Senare kom den att flyttas till Enköping, där den monterades ovan infarten till regementet. Sedan 1971 är den placerad inne i matsalen vid kasernetablissemanget i Enköping.[10]

FörbandscheferRedigera

 
Regementets uniformer vid mitten av 1860-talet.

Regementet var indelat i en regementsstab, en reducerad infanteribataljon i Vaxholm, en stridsvagnsbataljon samt ett fristående kompani. Nedan presenteras de chefer som tjänstgjorde för respektive enhet under perioden 1901 till 1939.[6] Sekundchef var en titel som användes fram till 1975 vid de regementen som ingick i Kungl. Maj:ts Liv- och Hustrupper.

Sekundchefer vid regementet

  • -1896: Generalmajor J. Z. Rudbeck
  • 1896-1901: Överste P.C.L. Lovén
  • 1901–1908: Överste Ludvig Falkman
  • 1908–1915: Överste Hugo Fallenius
  • 1915–1926: Överste John Nauckhoff
  • 1926–1934: Överste Tage af Klercker
  • 1934–1938: Överste Folke Hellgren
  • 1938–1939: Överste Bertil Uggla

Lägre chefer vid regementetRedigera

Bataljonchefer vid Stridsvagnsbataljonen

  • 1928–1930: Överste Bertil Burén
  • 1930–1934: Överstelöjtnant Gösta Hahr
  • 1934–1938: Överstelöjtnant Curt Klingspor
  • 1938–1939: Överstelöjtnant Carl August Ehrensvärd

Bataljonchefer vid Fästningsbataljonen

  • 1928–1929: Överstelöjtnant Hjalmar Fahlström
  • 1929–1933: Överstelöjtnant I T Broman
  • 1933–1937: Överstelöjtnant Justus Holmgren
  • 1937–1939: Överstelöjtnant Eric Grill

Kompanichefer vid Garnisonskompaniet

  • 1928–1936: Kapten Anders Daevel
  • 1936–1939: Kapten Folke Fleetwood

Namn, beteckning och förläggningsortRedigera

Namn
Kungl Andra gardesregementet 1809-04-14 1818
Kungl Andra livgardet 1818 1894-08-05
Kungl Göta livgarde 1894-08-06 1939-09-30
Avvecklingsorganisation 1939-10-01 1940-03-31
Beteckningar
№ 2 1830 1914-09-30
I 2 1914-10-01 1939-09-30
I 2 S 1928-01-01 1939-09-30
I 2 V 1928-01-01 1939-09-30
Förläggningsorter, detachement och övningsfält
Stockholms garnison (F) 1943-08-12 1944-01-17
Rindö (D) 1928-01-01 1939-09-30
Ladugårdsgärdet (Ö) 1809 190?
Järva skjutfält (Ö) 1907 1939-09-30

GalleriRedigera

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

AnmärkningarRedigera

  1. ^ Åren 1833–1888 var regementet underställt chefen för 4. militärdistriktet, åren 1889–1893 chefen för 5. militärdistriktet, åren 1893–1901 chefen för 4. arméfördelningen, åren 1902–1927 chefen för IV. arméfördelningen, åren 1928–1936 chefen för Östra arméfördelningen, åren 1937–1939 chefen för IV. arméfördelningen.
  2. ^ Förbandsmarschen antogs 1890. Marschen användes av Göta livgarde (pansar) åren 1943–1980.[1]

NoterRedigera

  1. ^ Sandberg (2007), s. 69
  2. ^ Braunstein (2003), s. 149–152
  3. ^ Kjellander (2003), s. 267
  4. ^ [a b] Holmberg (1993), s. 7
  5. ^ [a b c] Svensk uppslagsbok, Malmö 1932[sidnummer behövs]
  6. ^ [a b c d] Östlund, Nils (red.) (1980). Kungl. Göta Livgarde 1901-1980 - ett regemente går ur tiden. Karlskrona: Göta Livgardes Historiekommitte. sid. 76-81, 94,106, 111, 210 
  7. ^ Thomas Roth: Stockholms första kasern
  8. ^ ”Om Garnisonen”. Patentbesvärsrätten. 20 februari 2004. Arkiverad från originalet den 20 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100820152528/http://www.pbr.se/garnisonen.htm. Läst 4 december 2009. 
  9. ^ [a b] Östlund (1980), s. 83-89
  10. ^ [a b c] Östlund (1980), s. 182-185

Tryckta källorRedigera

  • Braunstein, Christian (2003). Sveriges arméförband under 1900-talet. Skrift / Statens försvarshistoriska museer, 1101-7023 ; 5. Stockholm: Statens försvarshistoriska museer. Libris 8902928. ISBN 91-971584-4-5 
  • Holmberg, Björn (1993). Arméns regementen, skolor och staber: [en uppslagsbok] : en sammanställning. Arvidsjaur: Svenskt militärhistoriskt bibliotek (SMB). Libris 7796532. ISBN 91-972209-0-6 
  • Kjellander, Rune (2003). Sveriges regementschefer 1700-2000: chefsbiografier och förbandsöversikter. Stockholm: Probus. Libris 8981272. ISBN 91-87184-74-5 
  • Sandberg, Bo (2007). Försvarets marscher och signaler förr och nu. Gävle: Militärmusiksamfundet med Svenskt Marscharkiv. ISBN 978-91-631-8699-8 
  • Östlund, Nils, red (1980). Kungl. Göta livgarde 1901-1980: ett regemente i tiden går ur tiden. Enköping: Göta livgardes historiekomm. Libris 8202864 

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera