Socialdemokraterna (Sverige)

svenskt politiskt parti

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP), vanligen Socialdemokraterna (S), är ett socialdemokratiskt politiskt parti i Sverige. På partiets valsedlar anges partibeteckningen Arbetarepartiet Socialdemokraterna. Partiordförande sedan 4 november 2021 är Magdalena Andersson.

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti
FörkortningS, SAP
LandSverige
PartiordförandeMagdalena Andersson
PartisekreterareTobias Baudin
GruppledareLena Hallengren
Grundat23 april 1889 (134 år sedan)
HuvudkontorSveavägen 68, Stockholm
Antal medlemmar75 000[1] (1)
Politisk ideologiSocialdemokrati[2]
Demokratisk socialism
Feminism[3]
Se även: SAP:s idéutveckling
Politisk positionMitten-vänster[4]
Internationellt samarbetsorganProgressiva Alliansen[5][6]
Europeiskt samarbetsorganEuropeiska socialdemokratiska partiet (PES)
Politisk grupp i EuropaparlamentetS&D-gruppen
Färg(er)Röd
UngdomsförbundSveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU)
StudentförbundSocialdemokratiska Studentförbundet (S-Studenter)
Europaparlamentet[7]
Röstandel
23,48 %
Mandat
5 / 20
Riksdagen[8]
Röstandel
30,33 %
Mandat
107 / 349
Regionfullmäktige[9][10]
Röstandel
31,68 %
Mandat
576 / 1 720
Kommunfullmäktige[9][10]
Röstandel
29,31 %
Mandat
3 771 / 12 614
Webbplats
www.socialdemokraterna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val

Socialdemokraterna har sitt ursprung i den socialistiska arbetarrörelsen och är dess främsta politiska gren i Sverige.

Socialdemokraterna blev för första gången en del av Sveriges regering 1917. Den första helt socialdemokratiska regeringen, ledd av Hjalmar Branting, tillträdde 1920. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet från 1936 till 1976, och därefter under åren 1982 till 1991, samt 1994 till 2006. Partiet satt 2014–2021 i en koalitionsregering med Miljöpartiet, efter att ha varit i opposition sedan valet 2006. 2021–2022 bildade Socialdemokraterna en enpartiregering, för första regeringen i svensk historia med en kvinna, Magdalena Andersson, som statsminister. Partiet förlorade regeringsmakten i riksdagsvalet 2022 och är sedan dess Sveriges ledande oppositionsparti.

Partiet har stått för ett blandekonomiskt system, en marknadsekonomi kombinerat med politiska regleringar och statligt ägande ett samhälle med allmän välfärd genom en stark, skattefinansierad offentlig sektor. I och med 1980- och 1990-talens tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[11] Partiets officiella ideologi är demokratisk socialism.[2] Socialdemokraterna betonar vikten av fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[12]

Partiet är Sveriges största både sett till antalet medlemmar och sett till valresultat i riksdagsval, och har varit det ända sedan början av 1900-talet. Socialdemokraterna har sitt starkaste stöd i storstädernas utanförskapsområden samt i norra Sverige.[13]

I Europaparlamentsvalet 2019 erhöll Socialdemokraterna 23,48 procent av rösterna och fick därmed fem mandat i parlamentet. I parlamentet är Socialdemokraterna en del av Gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet (S&D). Partiet är medlem av Europeiska socialdemokratiska partiet.

Partiet är också en nomineringsgrupp i Svenska kyrkan under beteckningen Arbetarepartiet Socialdemokraterna. År 2021 var partiet den största nomineringsgruppen i kyrkomötet.[14]

Historia redigera

 
Liksom de flesta andra socialdemokratiska partier har Socialdemokraterna en röd ros som partisymbol.
 
August Palm (1849–1922).
 
Hjalmar Branting (1860–1925).

Ursprung och uppkomst redigera

Den svenska socialdemokratins historia kan anses ha börjat den 6 november 1881 när August Palm höll talet "Vad vilja socialdemokraterna?"[a] i Malmö, men det var först åtta år senare som Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades. Bakom bildandet 1889 stod fackföreningar, sjuk- och begravningskassor och olika socialistiska grupper. Den konstituerande kongressen hölls påskhelgen 19–22 april 1889 med 49 ombud i en lokal hos Stockholms Murareförening på dåvarande Tunnelgatan 12 (nuvarande Olof Palmes gata 12) i Stockholm.[17][18]

Utomparlamentariska tiden redigera

Partikongressen i Norrköping 1891 uttalade att det organiserade våldet skulle kunna bli arbetarklassens väg till makten och uppmanade till folkbeväpning. Samtidigt med uttalandet beslutade kongressen att det Socialdemokratiska partiet endast skulle begagna kampmedel som motsvarade "folkets naturliga rättsmedvetande".[19] Den unga svenska arbetarrörelsen fortsatte agera utomparlamentariskt genom att organisera en folkriksdag 1893 och 1896. Dessa ansåg att man skulle behöva ta till stridsåtgärder för att få en få bättre representation i riksdagen (strejk, skatte- och mönstringsvägran). På den socialdemokratiska partikongressen 1897 beslöts att inte delta i riksdagen 1899. 1898 bildade socialdemokraterna Landsorganisationen (LO). De båda organisationerna anordnande sedan 1902 i samverkan en storstrejk med omkring 120 000 deltagande för att införa allmän och lika rösträtt.

I riksdagen redigera

Partiet enades tidigt att driva två huvudfrågor: allmän och lika rösträtt och åtta timmars arbetsdag (även känt som 8 timmars arbete – 8 timmars fritid – 8 timmars vila). Kravet om åtta timmars arbetsdag blev verklighet 1919 när 48-timmarsarbetsveckan introducerades och 1921 omfattade den allmänna och lika rösträtten även kvinnor. Dock saknade fortfarande stora grupper rösträtt, bland annat människor som uppbar fattighjälp.

I och med första världskriget 1914 hamnade den internationella arbetarrörelsen i kris när de olika socialdemokratiska partierna slöt upp bakom respektive nationell regering. Under världskriget ökade motsättningarna i det svenska samhället, som var hårt drabbat av svält med kravaller som följd (1917) och Sveriges konservativa statsminister Hjalmar Hammarskjöld gavs öknamnet "Hungersköld". Även inom socialdemokratin ökade motsättningarna med en allt djupare spricka mellan en partiledning som slutit upp bakom nationen och den borgerliga regeringen och ett ungdomsförbund som bedrev en antimilitaristisk linje. På grund av den så kallade munkorgsstadgan kom socialdemokratin att splittras i två partier när det Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SDUF) tillsammans med vänsteroppositionen i protest lämnade partiet och bildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV), som i dag är Vänsterpartiet. Den uppdelningen gjorde slut på en lång period av inre konflikter och slitningar inom Socialdemokraterna.

I regeringsställning redigera

Den första regeringen där socialdemokratiska statsråd ingick, den liberala regeringen Edén, bildades 19 oktober 1917. Det var en koalitionsregering med Liberala samlingspartiet med Nils Edén som statsminister. I valet till andra kammaren 1917 hade högern förlorat stort. Efter misslyckade försök till regeringsbildning av mer konservativa politiker bad kung Gustaf V slutligen liberalen Nils Edén att bilda regering. Edén avkrävde kungen löfte om att inte stoppa ett regeringsförslag om allmän rösträtt, samt att kungen skulle godkänna de statsråd som statsministern föreslog inklusive de socialdemokratiska. Socialdemokraterna var också den större koalitionspartnern i regeringen. De socialdemokratiska ministrarna i regeringen var finansminister Hjalmar Branting, sjöminister Erik Palmstierna, ecklesiastikminister Värner Rydén och konsultativt statsråd Östen Undén. Branting ersattes redan några månader senare av Fredrik Vilhelm Thorsson, och Rydén ersattes efter två år av Olof Olsson.

När Edén drivit igenom kvinnlig rösträtt och avskaffat den 40-gradiga röstskalan i kommunalvalet började socialdemokrater kritisera regeringen för att den inte gjorde tillräckligt. Regeringen Edén efterträddes den 10 mars 1920 av en rent socialdemokratisk regering, regeringen Branting I, varvid Hjalmar Branting också blev den första socialdemokratiska statsministern.

Folkhemmet redigera

År 1928 formulerade Per Albin Hansson Socialdemokraternas vision om Folkhemmet: "Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn." Från och med valet 1932 inleddes en period av socialdemokratisk dominans inom svensk politik. Partiet innehade regeringsmakten oavbrutet fram till 1976 (med ett kort undantag av 19 juni28 september 1936Bondeförbundets regering med Axel Pehrsson-Bramstorp som statsminister styrde) under vilken period man sjösatte flera stora socialpolitiska reformer, såsom den allmänna sjukförsäkringen och allmänna tilläggspension (ATP). Även 1938 års överenskommelse mellan Landsorganisationens och Svenska arbetsgivareföreningen (SAF), kallat Saltsjöbadsavtalet, var av stor vikt för den socialdemokratiska samförståndspolitiken som Per Albin Hansson ämnade föra med mål om att uppnå det klasslösa samhället.

1970-talet redigera

Under den så kallade lotteririksdagen 1973–1976 drogs huvudlinjerna i de lagar som kom att utgöra arbetsrättsreformerna, såsom lagen om anställningsskydd (LAS) och medbestämmandelagen (MBL), upp. Under samma årtionde kom även kungens makt att inskränkas genom den så kallade Torekovskompromissen, samt en åsiktsregistrering ombesörjt av socialdemokraterna att avslöjas (se IB-affären).

Förlust av makten redigera

I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna valet och för första gången sedan 1936 övertogs regeringsmakten av en borgerlig regering under Torbjörn Fälldin, Centerpartiet. Socialdemokraterna kom att förlora ytterligare ett val, 1979, innan Olof Palme kunde återkomma som regeringsbildare efter riksdagsvalet 1982. Därefter har socialdemokraterna förlorat makten 1991−1994 (regeringen Carl Bildt, allmänborgerlig) och 2006−2014 (regeringen Reinfeldt, allmänborgerlig).

Under 1980-talet avgjordes kärnkraftsfrågan och därmed kom ett avslut på inre slitningar inom partiet, reformen om löntagarfonder genomförs och Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund (SSU) slänger ut vänsterfalangen, kallade trotskisterna, ur förbundet. I mitten av 1980-talet genomför Socialdemokraterna omfattande avregleringar av finans- och kreditmarknaderna som kommit att kallas novemberrevolutionen. År 1986 mördades den socialdemokratiske statsministern Olof Palme.

Under 1990-talet genomförde socialdemokraterna en hård sanering av svensk ekonomi genom ett omfattande sparprogram med nedskärningar i den offentliga sektorn och privatiseringar samt en uppgörelse med de borgerliga partierna om ett nytt pensionssystem där ATP-systemet på sikt avvecklades. Under saneringsåren samarbetade Socialdemokraterna med Centerpartiet, för att från 1998 fram till 2006 samarbeta med Vänsterpartiet och Miljöpartiet för att behålla regeringsmakten.

Under 2000-talet blev socialdemokraterna efter kongressbeslut (2001) ett feministiskt parti och 2007 fick partiet sin första kvinnliga partiledare, Mona Sahlin, efter nära 120 år av manliga föregångare.

Tiden från 2010 redigera

I riksdagsvalet 2010 fick Socialdemokraterna 30,66 procent av rösterna och 112 mandat.[20][21] Socialdemokraterna förblev därmed med knapp marginal det största partiet i Sverige, även om partiet samtidigt fick sitt lägsta valresultat sedan andrakammarvalet våren 1914. De rödgröna som helhet blev också mindre än den borgerliga Alliansen, som efter valet fortsatte att regera utan majoritet i riksdagen. Socialdemokraternas partiordförande Sahlin valde att avgå efter valet och på en extra partikongress den 25 mars 2011 valdes Håkan Juholt till ny partiordförande.

Juholt avgick som partiledare den 21 januari 2012 efter en period av motgångar för Juholt i media. Den 27 januari 2012 utsågs Stefan Löfven till ny partiordförande.[22] I riksdagsvalet 2014 ökade Socialdemokraterna marginellt och fick 31,01 procent vilket motsvarade 113 mandat.[23] Det rödgröna blocket blev större än Alliansen, dock utan egen majoritet, och valet blev därmed det första segervalet för Socialdemokraterna sedan riksdagsvalet 2002. Efter valet bildade Stefan Löfven en koalitionsregering med Miljöpartiet.

Organisation redigera

 
Fyra av ledamöterna i partistyrelsen 2013 (från vänster): Carin Jämtin, Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Mikael Damberg.
 
Magdalena Andersson, partiordförande sedan 4 november 2021.

Riksnivå redigera

Partiet har sitt huvudkontor på Sveavägen 68 i Stockholm. Här sammanträder partistyrelsen och dess verkställande utskott (VU) som är högsta beslutande organ mellan kongresserna, som hålls vartannat år. LO:s ordförande har alltid en adjungerad plats i både partistyrelsen och VU. För socialdemokratiska ledamöter i Sveriges riksdag, se Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Socialdemokraterna.

Länsnivå redigera

Partiet är uppdelat i 26 partidistrikt. Partidistrikten utgör partiets högsta organisatoriska enhet på regional nivå. Distrikten styrs av en distriktsstyrelse, som väljs på distriktets kongress. Distriktets kongress utgör partidistriktets högsta beslutande organ. Partidistrikten fastställer partiets kandidatlistor för val till landstingsfullmäktige och Svenska kyrkans valda beslutsorgan.

Partidistrikt redigera

Gotlands, Göteborgs och Stockholms partidistrikt räknas organisatoriskt som både partidistrikt och arbetarekommuner. De 26 partidistrikten:[24]

Kommunnivå redigera

Partiets minsta organisatoriska enhet är den socialdemokratiska föreningen. I varje primärkommun finns det flera socialdemokratiska föreningar (s-föreningar), som tillsammans bildar en arbetarekommun. Arbetarekommunen, som begrepp, förekom inom partiet för första gången 1894 och har sedan partistadgarna från år 1900 varit vedertaget inom partiet.[25]

Det är i s-föreningen som den dagliga politiska verksamheten sker. S-föreningen nominerar medlemmar från den egna föreningen eller någon annan förening inom samma arbetarekommun till kommunala politiska uppdrag.

Arbetarekommunen håller regelbundna möten där s-föreningarna lägger fram frågor som rör partiets politik på kommunal nivå. Arbetarekommunen styrs av en styrelse som utses varje år på ett årsmöte. Arbetarekommunen fastställer partiets kandidatlistor till kommunfullmäktigeval.

Medlemsantal redigera

Under 1980-talet hade partiet cirka 1,2 miljoner medlemmar, men efter att kollektivanslutningen avskaffades vid årsskiftet 1991–1992 var antalet medlemmar 260 346.[26] År 1999 hade siffran sjunkit till 177 316 och 2003 var man nere i 152 402 medlemmar.[26] I slutet av 2012 var medlemsantalet för första gången under 100 000 medlemmar, närmare bestämt 99 484.[27] 2013 gick medlemsantalet ner till 97 396, men vände tillfälligt upp igen till 101 674 medlemmar vid årsskiftet 2014/2015.[28] Talet har därefter gått nedåt och var 2020/2021 75 000 medlemmar.[1] En viss ökning skedde till årsskiftet 2021/2022 då partiet hade 76 552 medlemmar.[29]

Partiet är alltjämt Sveriges största, sett till medlemsantal. Närmast efter är Moderaterna, med drygt hälften så många medlemmar. Läs mer: Riksdagspartiernas medlemsutveckling.

Ideologi redigera

Socialdemokraternas ideologi är demokratisk socialism, vilken partiet anser vara synonym med begreppet socialdemokrati. Socialdemokraterna betonar vikten av en rättvis och aktiv fördelningspolitik samt principen av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov.[12]

Partiet hade som mål att skapa ett socialistiskt samhälle på demokratisk väg, men med tiden kom man att acceptera marknadsekonomi, med politiska regleringar. Det eftersträvade samhället blev istället folkhemmet med allmän välfärd, säkerställd genom en stark offentlig sektor finansierad av skatter i en så kallad blandekonomi.

En central fråga för partiet var länge hur Sverige skulle socialiseras, till exempel genom debatterna om planhushållning, funktionssocialism och senare ekonomisk demokrati, vilket utmynnade i bland annat löntagarfonderna. I och med 1980- och 1990-talets tredje vägens politik har partiet rört sig närmare den så kallade politiska mitten.[11]

Facklig–politisk samverkan redigera

Redan från början ansågs samarbete mellan arbetarrörelsens fackliga och politiska gren vara nödvändig. På LO:s första kongress beslutades att fackförening som var ansluten till LO inom tre år skulle ansluta sig till det socialdemokratiska partiet. Detta beslut väckte dock opposition och vid LO:s kongress 1900 beslutades att LO i stället skulle verka för att föreningarna skulle ansluta sig till den lokala arbetarekommunen. År 1909 ströks även detta. Enskilda fackförbund kunde dock ansluta sina medlemmar kollektivt till partiet, men enskilda medlemmar reservera sig mot det.

Vid årsskiftet 1990–1991 avskaffades denna fackliga kollektivanslutning. En förening kan fortfarande bli medlem i arbetarekommunen i egenskap av organisation.[30] Antalet medlemmar i Socialdemokraterna minskade därefter från över en miljon till cirka hundratusen år 2008.[31]

Det ekonomiska anslaget till Socialdemokraterna från LO och LO:s medlemsförbund var 11,3 miljoner år 2019.[32] Av den summan stod LO centralt för sex miljoner kronor.

Redan från början satt representanter för LO i partistyrelsen. LO:s ordförande väljs regelmässigt in i partiets verkställande utskott.[33] Det finns många exempel på företrädare för LO som blivit socialdemokratiska riksdagsledamöter eller statsråd.

Partiets ungdomsförbund SSU är också LO:s ungdomsförbund.

Valresultat redigera

Europaparlamentsval redigera

  • 1995: 28,06 procent
  • 1999: 26,00 procent
  • 2004: 24,56 procent
  • 2009: 24,41 procent
  • 2014: 24,19 procent
  • 2019: 23,48 procent

Riksdagsval 1911–2022 redigera

Mellan mitten på 1930-talet och mitten på 1980-talet hade det socialdemokratiska partiet sin "guldålder", då man i hälften av valen fick mellan 44,6 och 46,2 procent av rösterna. I två av valen, åren 1940 och 1968, fick man till och med över 50 procent (50,1) av rösterna. I endast tre val, åren 1973, 1976 och 1979, fick man under 44,6 procent av rösterna.

  • 1911: 28,5 %
  • 1914 våren: 30,1 %
  • 1914 hösten: 36,4 %
  • 1917: 39,2 %
  • 1920: 36,1 %
  • 1921: 39,4 %
  • 1924: 41,1 %
  • 1928: 37,0 %
  • 1932: 41,1 %
  • 1936: 45,9 %
  • 1940: 53,8 %
  • 1944: 46,6 %
  • 1948: 46,1 %
  • 1952: 46,0 %
  • 1956: 44,6 %
  • 1958: 46,2 %
  • 1960: 47,8 %
  • 1964: 47,3 %
  • 1968: 50,1 %
  • 1970: 45,3 %
  • 1973: 43,6 %
  • 1976: 42,7 %
  • 1979: 43,2 %
  • 1982: 45,6 %
  • 1985: 44,7 %
  • 1988: 43,2 %
  • 1991: 37,7 %
  • 1994: 45,2 %
  • 1998: 36,4 %
  • 2002: 39,9 %
  • 2006: 34,9 %
  • 2010: 30,7 %
  • 2014: 31,0 %
  • 2018: 28,3 %
  • 2022: 30,3 %

Resultat i riksdagsval per kommun redigera

 
Resultat i riksdagsvalet 2022 på kommunnivå

Kommunalval 1910–2022 redigera

Från slutet på 1930-talet till 1960-talet så var det Socialdemokratiska partiet starkt gynnat i kommunalvalen i förhållande till valen till den andra kammaren. Kommunalvalet år 1966 blev dock ett bakslag. År 1970 började kommunalvalen hållas på samma dag som Riksdagsvalen och Landstingsvalen. Då blev valresultaten istället jämförbara med de andra valresultaten. År 1985 påbörjades en ny trend igen dock, då man istället fick märkbart lägre valresultat än i de andra valen. Detta skedde då miljöpartiet och andra lokala partier ökade i popularitet i kommunalvalen.

  • 1910: 16,8 %
  • 1912: 21,8 %
  • 1914: 26,4 %
  • 1916: 30,2 %
  • 1918: 32,3 %
  • 1919: 36,3 %
  • 1922: 34,7 %
  • 1926: 39,0 %
  • 1930: 41,4 %
  • 1934: 42,1 %
  • 1938: 50,4 %
  • 1942: 50,3 %
  • 1946: 44,4 %
  • 1950: 48,6 %
  • 1954: 47,4 %
  • 1958: 46,8 %
  • 1962: 50,5 %
  • 1966: 42,2 %
  • 1970: 45,6 %
  • 1973: 43,2 %
  • 1976: 43,0 %
  • 1979: 43,0 %
  • 1982: 45,5 %
  • 1985: 42,6 %
  • 1988: 41,6 %
  • 1991: 36,6 %
  • 1994: 43,4 %
  • 1998: 35,1 %
  • 2002: 37,2 %
  • 2006: 34,6 %
  • 2010: 32,4 %
  • 2014: 31,2 %
  • 2018: 27,6 %
  • 2022: 29,3 %

Landstingsval 1970–2022 redigera

Det socialdemokratiska partiet har generellt sett fått högre valresultat i Landstingsvalen jämfört med Riksdagsvalen. De enda undantagen är åren 1985, 1998 och 2002.

  • 1970: 45,8 %
  • 1973: 43,8 %
  • 1976: 43,7 %
  • 1979: 43,9 %
  • 1982: 46,6 %
  • 1985: 44,4 %
  • 1988: 43,7 %
  • 1991: 38,3 %
  • 1994: 45,5 %
  • 1998: 35,8 %
  • 2002: 38,3 %
  • 2006: 34,9 %
  • 2010: 33,0 %
  • 2014: 32,9 %
  • 2018: 28,7 %
  • 2022: 31,7 %

Socialdemokratiska regeringar redigera

Sveriges statsministrar från 1932 till 1986, bortsett från juni–september 1936 och 1976–1982.
Från vänster:
Per Albin Hansson (1885–1946), statsminister 1932–1936 och 1936–1946;
Tage Erlander (1901–1985), statsminister 1946–1969;
Olof Palme (1927–1986), statsminister 1969–1976 och 1982–1986.

Från 1932 var socialdemokraterna i regeringsställning så gott som oavbrutet fram till 1976. Det enda undantaget utgjordes av Bondeförbundets Regeringen Pehrsson-Bramstorp, som regerade från juni till september 1936.

1. Branting I 1920
2. Branting II 1921–1923
3. Branting III 1924–1925
4. Sandler 1925–1926
5. Hansson I 1932–1936
6. Hansson II 1936–1939
Anmärkningar
7. Hansson III 1939–1945
Anmärkningar
Den så kallade samlingsregeringen (13 december 1939–31 juli 1945) tillsammans med Bondeförbundet, Folkpartiet och Högerpartiet.
8. Hansson IV 1945–1946
9. Erlander I 1946–1951
10. Erlander II 1951–1957
Anmärkningar
11. Erlander III 1957–1969
12. Palme I 1969–1976
13. Palme II 1982–1986
14. Carlsson I 1986–1990
15. Carlsson II 1990–1991
16. Carlsson III 1994–1996
Anmärkningar
Budgetsamarbete först med Vänsterpartiet, sedan med Centerpartiet.
17. Persson 1996–2006
Anmärkningar
Budgetsamarbete först med Centerpartiet, sedan med Vänsterpartiet och Miljöpartiet.
18. Löfven I 2014–2019
Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet, budgetsamarbete med Vänsterpartiet.
19. Löfven II 2019–2021
Anmärkningar
Koalitionsregering tillsammans med Miljöpartiet, budgetsamarbete med Centerpartiet och Liberalerna.
20. Löfven III 2021
Anmärkningar
21. Andersson 2021–2022

Styrande ställning i kommuner redigera

Under mandatperioden 2018–2022 (efter kommunalvalen 2018) är Socialdemokraterna med och styr (eller styr ensamma) i 138 av Sveriges 290 kommuner. Nedan följer en tabell över några av dessa kommuner, sorterade efter folkmängd:

Kommun Folkmängd Kommunstyrelsens ordförande Samarbetspartier
Malmö kommun 344 166 Katrin Stjernfeldt Jammeh (S) Liberalerna
Uppsala kommun 230 767 Erik Pelling (S) Liberalerna, Miljöpartiet
Örebro kommun 155 696 Kenneth Handberg (S) Centerpartiet, Kristdemokraterna
Västerås kommun 154 049 Staffan Jansson (S) Miljöpartiet, Centerpartiet, Miljöpartiet
Norrköpings kommun 143 171 Olle Vikmång (S) Centerpartiet, Liberalerna, Kristdemokraterna
Jönköpings kommun 141 081 Ann-Marie Nilsson (C) Centerpartiet, Liberalerna, Miljöpartiet
Umeå kommun 128 901 Hans Lindberg (S) Miljöpartiet
Eskilstuna kommun 106 859 Jimmy Jansson (S) Moderaterna, Centerpartiet
Gävle kommun 102 418 Åsa Wiklund Lång (S) Liberalerna, Centerpartiet, Miljöpartiet
Sundsvalls kommun 99 439 Bodil Hansson (S) Centerpartiet, Vänsterpartiet

Personer med centrala uppdrag redigera

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare redigera

Tobias BaudinLena Rådström BaastadCarin JämtinIbrahim BaylanMarita UlvskogLars StjernkvistIngela ThalénLeif LindeMona SahlinBo ToressonSten AnderssonSven AsplingSven Andersson (statsråd)Torsten NilssonGustav MöllerFredrik StrömCarl Gustaf WickmanKarl Magnus ZiesnitzMagdalena AnderssonStefan LöfvenHåkan JuholtMona SahlinGöran PerssonIngvar CarlssonOlof PalmeTage ErlanderPer Albin HanssonHjalmar BrantingClaes Tholin

Partiordförande redigera

Partiordföranden (i dagligt tal vanligen partiledaren) är Socialdemokraternas högsta representant och väljs av partikongressen. Partiordföranden är ordförande i partistyrelsen samt i verkställande utskottet (VU).[36]

Vid Socialdemokraternas bildande 1889 hade partiet inte någon partiordförande i modern mening. Istället tillämpades ett kollektivt ledarskap genom partiets verkställande utskott. I samband med att posten som ordförande i verkställande utskottet inrättades betraktades innehavaren av denna post även som partiordförande. Den förste partiordföranden att väljas av Socialdemokraternas partikongress var Hjalmar Branting, som valdes vid partikongressen 1908.[37]

Av de elva personer som hittills innehaft posten som partiordförande i Socialdemokraterna (nuvarande partiordförande medräknad) har åtta även innehaft posten som Sveriges statsminister.

1900-talet redigera

Bild Namn Tid Anmärkningar
 
Claes Tholin 1896–1907 Claes Tholin var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1896 och 1907 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande.
 
Hjalmar Branting 1907–1925 Hjalmar Branting var ordförande i Socialdemokraternas verkställande utskott mellan 1907 och 1908 och var i denna egenskap i praktiken partiordförande. Han valdes formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress 1908 och blev därmed partiets förste kongressvalde partiordförande.
 
Per Albin Hansson 1925–1946 Efter Hjalmar Brantings död 1925 utsågs Per Albin Hansson till tillförordnad partiordförande av Socialdemokraternas partistyrelse. 1928 valdes Hansson formellt till partiordförande av Socialdemokraternas partikongress.
 
Tage Erlander 1946–1969
 
Olof Palme 1969–1986
 
Ingvar Carlsson 1986–1996

2000-talet redigera

 
Ingvar Carlsson, Mona Sahlin och Stefan Löfven i Kulturhuset i Stockholm 2016 på 30-årsdagen av mordet på Olof Palme.
Bild Namn Tid Anmärkningar
 
Göran Persson 1996–2007 Sveriges statsminister 1996–2006.
 
Mona Sahlin 2007–2011 Partiets första kvinnliga ordförande.
 
Håkan Juholt 2011–2012
 
Stefan Löfven 2012–2021 Sveriges statsminister 2014–2021.
 
Magdalena Andersson 2021– Sveriges statsminister 2021–2022.

Partisekreterare redigera

Karl Magnus Ziesnitz 1896–1901[36]
Carl Gustaf Wickman 1901–1911[36]
Fredrik Ström 1911–1916[36]
Gustav Möller 1916–1940[36]
000Rickard Lindström (tillförordnad) 1924–1926[36]
000Rickard Lindström (tillförordnad) 1930–1933[36]
000Anders Nilsson (tillförordnad) 1933–1940[36]
Torsten Nilsson 1940–1945[36]
Sven Andersson 1945–1948[36]
Sven Aspling 1948–1962[36]
Sten Andersson 1962–1982[36]
Bo Toresson 1982–1992[36]
Mona Sahlin 1992–1994[36]
Leif Linde 1994–1996[36]
Ingela Thalén 1996–1999[36]
Lars Stjernkvist 1999–2004[36]
Marita Ulvskog 2004–2009[36]
Ibrahim Baylan 2009–2011[36]
Carin Jämtin 2011–2016[36]
Lena Rådström Baastad 2016–2021[36]
Tobias Baudin sedan 2021[36]

Partikassör redigera

Karl Magnus Ziesnitz 1896–1901[38]
Carl Gustaf Wickman 1901–1921[38]
Anna Sterky 1921–1924[38]
Emil Wallin 1925–1948[38]
Ernst Nilsson 1948–1963[38]
Allan Arvidsson 1963–1972[38]
Nils-Gösta Damberg 1972–1987[38]
Björn Wall 1987–1992[38]
Bosse Sundling 1992–1995
Inger Mäler 1995–2000
Birgitta Lönegård 2001–2005
Tommy Ohlström 2005–2013
Hans Dahlgren 2013–2014
Roger Berzell 2014–2021
Joakim Jonsson sedan 2021

Gruppledare i riksdagens första kammare 1933–1970 redigera

Harald Åkerberg 1933–1950
Axel Strand 1951–1970

Gruppledare i riksdagens andra kammare 1933–1970 redigera

Anders Anderson 1933–1940 (lagtima riksdagen)
Allan Vougt 1940–1945 (urtima riksdagen)
Erik Fast 1945–1953
Gösta Skoglund 1954–1957
Gösta Netzén 1957
Ossian Sehlstedt 1957–1959
Hans Gustafsson 1959–1965
Ingemund Bengtsson 1965–1968
Bo Martinsson 1969–1970

Gruppledare i riksdagen (enkammarriksdagen) redigera

Rune Johansson 1971
Ingvar Svanberg 1971–1979
Hans Gustafsson 1979–1982
Lilly Hansson 1982–1985
Ivar Nordberg 1985–1988
Jan Bergqvist 1988–1994
Sven Hulterström 1994–2001
Britt Bohlin Olsson 2001–2008
Sven-Erik Österberg 2008–2011
Carina Moberg 2011–2012
Mikael Damberg 2012–2014
Tomas Eneroth 2014–2017
Anders Ygeman 2017–2019
Annelie Karlsson 2019–2022
Gunilla Carlsson 2022
Lena Hallengren 2022–

Se även redigera

Sidoorganisationer redigera

Socialdemokratiska ledarsidor redigera

Ursprungligen drev socialdemokraterna själva sina egna dagstidningar. Tillsammans med LO förvärvade man på 1970-talet bland annat klassiskt liberala Aftonbladet genom sitt tidningsbolag A-pressen. Efter A-pressens konkurs spriddes flera av tidningarna på olika ägare.

Endast ett fåtal tidningar ägs numera av partiet självt, helt eller delvis och direkt eller via andra bolag. De är:

Dagstidningar med lokal eller regional spridning
Övriga tidningar

Det finns också ett antal tidningar som inte ägs av partiet och betecknar sig som "oberoende socialdemokratiska", "obundna socialdemokratiska" eller "socialdemokratiska".

Skolor redigera

Andra organisationer och företag med anknytning till partiet redigera

Internationella medlemskap och samarbeten redigera

Kommentarer redigera

  1. ^ I August Palms manuskript står "Hvad vil Sosial-Demokraterna?" (Vad vilja socialdemokraterna?).[15][16]

Referenser redigera

Noter redigera

  1. ^ [a b] ”15 000 medlemmar lämnade Socialdemokraterna”. Sveriges Radio. 31 januari 2021. https://sverigesradio.se/artikel/15-000-medlemmar-lamnade-socialdemokraterna. Läst 31 januari 2021. 
  2. ^ [a b] ”Ett program för förändring” (PDF). Partiprogram 2013. Socialdemokraterna. sid. 4. https://www.socialdemokraterna.se/download/18.12ce554f16be946d04640b87/1568881590520/ett-program-for-forandring_2013.pdf. Läst 10 maj 2019. 
  3. ^ ”Feminism och jämställdhet”. Socialdemokraterna. https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/a-till-o/Feminism/. Läst 10 maj 2019. 
  4. ^ Samhällskunskap 7-9 (2017). Serie: Utkik. Gleerups.
  5. ^ ”S nobbar Socialistinternationalen”. Sydsvenskan. 27 februari 2017. https://www.sydsvenskan.se/2017-02-27/s-nobbar-socialistinternationalen. Läst 29 maj 2017. 
  6. ^ ”Löfven till styrelsen för ny organisation”. Västerbottens-Kuriren. 10 mars 2017. Arkiverad från originalet den 3 april 2017. https://web.archive.org/web/20170403014756/http://www.vk.se/1953407/lofven-till-styrelsen-for-ny-organisation. Läst 29 maj 2017. 
  7. ^ ”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid. 3. https://historik.val.se/val/ep2019/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 31 maj 2019. 
  8. ^ ”Fördelning av mandat i riksdagen och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 17 september 2022. sid. 86. https://resultat.val.se/protokoll/protokoll_Val_20220911_00_RD.pdf. Läst 19 september 2022. 
  9. ^ [a b] ”Slutligt valresultat 2022”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#Slutligtvalresultat. Läst 12 november 2022. 
  10. ^ [a b] ”Valresultat 2022 - Mandatfördelning”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#mandatfordelning. Läst 12 november 2022. 
  11. ^ [a b] Arnstad, Henrik; Janson, Barbro (13 mars 2006). ”Ideologier - Socialism”. Valet 06. Television. Arkiverad från originalet den 15 maj 2011. https://web.archive.org/web/20110515111417/http://svt.se/svt/jsp/Crosslink.jsp?d=50714&a=574127. Läst 7 oktober 2008. 
  12. ^ [a b] ”Den svenska modellen”. Vår Politik A till Ö. Socialdemokraterna. http://www.socialdemokraterna.se/Var-politik/Var-politik-A-till-O/Den-svenska-modellen/. Läst 13 oktober 2008. ”Gemensamt betalar vi skatt, var och en efter förmåga. Gemensamt får vi del av trygghet och välfärd, var och en efter behov.” 
  13. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 november 2018. 
  14. ^ ”Slutgiltigt resultat för val till kyrkomöte 2021”. Svenska Kyrkan. Arkiverad från originalet den 28 november 2022. https://web.archive.org/web/20221128133631/https://kyrkoval.svenskakyrkan.se/Valresultat2021/slutg/Visning/Resultat/Kyrkomote.aspx. Läst 10 juli 2023. 
  15. ^ "Hvad vil Sosial-Demokraterna?" (Palms handskrivna talmanus i sin helhet). Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek. Läst 4 juli 2019.
  16. ^ Haste, Hans (1988). Det första seklet. Tiden. sid. 34. ISBN 9789155033255 
  17. ^ Nerman, Ture (1938). Svensk arbetarrörelsen under hundra år del 5. sid. 150 
  18. ^ "Nu fyller Socialdemokraterna 130 år". Aktuellt i Politiken. 18 april 2019. Läst 3 juli 2023.
  19. ^ ”Statsvetenskaplig tidskrift för politik, statistik, ekonomi”. Fahlbeckska stiftelsen. 1927. https://journals.lub.lu.se/index.php/st/article/view/2630/2205. 
  20. ^ ”Val till riksdagen - Röster, Röstfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. https://historik.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 27 december 2011. 
  21. ^ ”Val till riksdagen - Valda, Mandatfördelning” (html). Valmyndigheten. 23 september 2010. https://historik.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/valda.html. Läst 27 december 2011. 
  22. ^ ”Nu är Stefan Löfven partiledare”. Sveriges Radio. 27 januari 2012. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4932988. 
  23. ^ ”Val till riksdag kommun och landsting 2014”. https://historik.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 18 mars 2015. 
  24. ^ "Hitta ditt distrikt". Socialdemokraterna. Läst 7 maj 2020.
  25. ^ Törnqvist, I. (2019). Arbetarekommunen: En central men förbisedd institution inom socialdemokratin sedan 1800-talets slut (Dissertation). Hämtad 7 maj 2020.
  26. ^ [a b] Petersson, Olof (2005). De politiska partiernas medlemsutveckling. Rapporter till SNS Demokratiråd. Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. http://www.olofpetersson.se/_arkiv/skrifter/partimedlemmar.pdf. Läst 7 maj 2020 
  27. ^ SvD 4 april 2013. "Historiskt låga medlemstal i S"
  28. ^ ”Fler gick med i partier valåret”. Göteborgs-Posten. 12 februari 2015. Arkiverad från originalet den 23 februari 2015. https://web.archive.org/web/20150223231543/http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2628172-fler-gick-med-i-partier-valaret. Läst 23 februari 2015. 
  29. ^ ”S fick fler medlemmar under 2021”. https://aip.nu/s-fick-fler-medlemmar-under-2021/. Läst 29 juni 2022. 
  30. ^ Nelander, Sven (13 mars 2004). ”Facket som folkrörelse” (pdf). Landsorganisationen i Sverige. sid. 17. http://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vres/lo_fakta_1366027492914_facketsomfolkrorelse_pdf/$file/facketsomfolkrorelse.pdf. Läst 4 maj 2016. 
  31. ^ ”Socialdemokraterna: Vårt parti”. http://www.socialdemokraterna.se/Vart-parti/. , Socialdemokraterna.se
  32. ^ ”Redovisning – Sveriges Socialdemokratiska Arbetareparti (S)”. Kammarkollegiet. 13 maj 2020. https://www.kammarkollegiet.se/vara-tjanster/partiinsyn/hamta-ut-redovisade-intakter/redovisade-intakter-fran-politiska-aktorer/redovisning?id=66. Läst 4 december 2020. 
  33. ^ ”Facklig-politisk samverkan”. Landsorganisationen i Sverige. 2012. sid. 13. Arkiverad från originalet den 10 juli 2023. https://web.archive.org/web/20230710205900/https://www.lo.se/home/lo/res.nsf/vres/lo_1366026597536_facklig_politiskt_samverkan_webb_pdf/$file/Facklig_politiskt%20samverkan_Webb.pdf. Läst 10 juli 2023. 
  34. ^ [a b] ”Valstatistik allmänna valen 1970 Del 1 Riksdagsvalet”. Statistiska centralbyrån. http://www.scb.se/H/SOS%201911-/Valstatistiken/Allm%C3%A4nna%20valen%20%28SOS%29%201970-1998/Valstatistik-Allmanna-valen-1970-Del-1-Riksdagsvalet.pdf. 
  35. ^ [a b c] ”Valresultat 1970-2014”. tacitus.nu. http://www.tacitus.nu/svenskhistoria/politik/valresultat.htm. 
  36. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v] Partiledare och partisekreterare, Socialdemokraterna, https://www.socialdemokraterna.se/vart-parti/om-partiet/var-historia/partiledare-och-partisekreterare, läst 22 juni 2014 
  37. ^ Järtelius, Arne (14 mars 2007). ”Socialdemokraterna: Ordförandeval genom tiderna”. Nationalencyklopedin. Arkiverad från originalet den 2 augusti 2014. https://web.archive.org/web/20140802202049/http://www.ne.se/rep/socialdemokraterna-ordf%C3%B6randeval-genom-tiderna. Läst 24 juni 2014. 
  38. ^ [a b c d e f g h] Aspling, Sven (1989). 100 år i Sverige - Vägen till Folkhemmet 
  39. ^ [a b] Tobias Baudin, Amineh Kakabaveh. ”Socialdemokraterna fördjupar samarbete med självstyre”. Arkiverad från originalet den 2 december 2021. https://web.archive.org/web/20211202022601/https://www.socialdemokraterna.se/nyheter/nyheter/2021-11-24-socialdemokraterna-fordjupar-samarbete-med-sjalvstyre. Läst 4 december 2021. , socialdemokraterna.se, 24 november 2021.

Källor redigera

  • Haste, Hans (1988). Det första seklet: [människor, händelser och idéer i svensk socialdemokrati]. D. 1. Stockholm: Tiden. Libris 752682. ISBN 91-550-3325-3 
  • Karlsson, Sten O. (2001). Det intelligenta samhället: en omtolkning av socialdemokratins idéhistoria. Stockholm: Carlsson. Libris 8372214. ISBN 91-7203-376-2 

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera