Liberalerna

svenskt politiskt parti
Artikel Diskussion
Den här artikeln handlar om svenska partiet Liberalerna. För andra betydelser, se Liberalerna (olika betydelser).
Uppslagsordet ”Folkpartiet” leder hit. För andra betydelser, se Folkpartiet (olika betydelser).

Liberalerna (L),[7] åren 1990 till 2015 folkpartiet liberalerna (fp) eller Folkpartiet liberalerna (FP) och dessförinnan folkpartiet (fp) – partinamn skrevs under 1900‑talet med liten begynnelsebokstav[8] – är ett socialliberalt politiskt parti i Sverige. Partiledare är sedan 2019 Nyamko Sabuni.

Liberalerna
Ett blått L
FörkortningL
LandSverige Sverige
PartiledareNyamko Sabuni
PartisekreterareJuno Blom
GruppledareJohan Pehrson
Grundat5 augusti 19341
HuvudkontorRiksdagshuset, Stockholm
Antal medlemmar14 432[1] (7)
Politisk ideologiSocialliberalism
Liberalfeminism[2]
Pro-europeisk
Politisk positionCenter–Höger
Internationellt samarbetsorganLiberala internationalen
Europeiskt samarbetsorganAlliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE)
Politisk grupp i EuropaparlamentetRenew-gruppen
Färg(er)Blå, orange
UngdomsförbundLiberala ungdomsförbundet (LUF)
StudentförbundLiberala studenter (LS)
Europaparlamentet[3]
Röstandel
4,13 %
Mandat
1 / 20
Riksdagen[4]
Röstandel
5,49 %
Mandat
20 / 349
Landstingsfullmäktige[5]
Röstandel
6,27 %
Mandat
94 / 1 696
Kommunfullmäktige[6]
Röstandel
6,81 %
Mandat
689 / 12 700
Webbplats
www.liberalerna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val
1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902.

Partiet bildades 1934 under namnet Folkpartiet genom en sammanslagning av riksdagspartierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Från 1940- till 1960-talet var de mestadels det största borgerliga partiet. Mellan 2004 och 2019 ingick Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen.

Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" eller socialliberalismen som partiets ideologi för att formulera ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Sedan mitten på 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar.[9] Liberalerna beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och som genom politik skapar förutsättningar snarare än hinder. Liberalerna profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.

Partiet är efter riksdagsvalet 2018 storleksmässigt det sjunde största i Sveriges riksdag, endast Miljöpartiet har färre mandat. Liberalerna har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2018 var partiet starkast i Stockholms kommuns valkrets följt av Göteborgs kommuns valkrets. Partiets starkaste kommuner i kommunalvalet var Landskrona kommun där partiet erhöll 34,2 procent av rösterna följt av Skinnskattebergs kommun med 21,5 procent. Överlag har partiet sitt största stöd hos storstads- och förortsbor, men även hos akademiker och unga.[10] Statsvetare brukar ibland kalla Liberalerna för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.[11]

I Europaparlamentsvalet 2019 fick de 4,13 procentenheter av väljarnas röster och därmed ett mandat i parlamentet.[3] Liberalerna utgör en del av det europeiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och ingår i parlamentsgruppen med samma namn. I riksdagsvalet 2014 minskade partiet med 1,7 procentenheter till 5,4 procent.

Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) vars nomineringsgrupp har samma namn.

Historiska föregångareRedigera

 
Anders Chydenius (1729–1803).

Liberalerna räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet.[12] Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868–1871. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902–1934Redigera

 
Liberalernas partisymbol var en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen.[13]

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten som därför sedan ingick i Folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".[14] Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

HistoriaRedigera

1934 – 1944Redigera

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet. De stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.[15]

1944–1967Redigera

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24 procent, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967–1983Redigera

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte partiet få till stånd en partisammanslagning med Centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan Centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Ett första steg till sammanslagning med Centerpartiet skedde dock 1967 då Liberala studieförbundet (LiS) slogs samman med Svenska Landsbygdens Studieförbund (SLS), som var knutet till Centerpartiet, och bildade nuvarande Studieförbundet Vuxenskolan (SV). Tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) utgör de båda partierna SV:s basorganisationer. Namnet Studieförbundet Vuxenskolan valdes då en statlig utredning på 1960-talet föreslog att den kommunala vuxenutbildningen - det som senare blev KomVux - skulle skötas av studieförbunden.

Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983–1994Redigera

 
Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerbergs ledning där Folkpartiet gick fram.

Folkpartiet liberalernaRedigera

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991–1994 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1994–2006Redigera

I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin sämsta notering någonsin med endast 4,7 procent av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 procent av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och därmed blev tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 17 till 48 mandat.[16] Opinionsundersökning mätte till 16 procent för FP den 26 september 2002.[17] Folkpartiet var större än Moderaterna i fler opinionsundersökningar under slutet år 2002.[17]

Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare.

2006–2010Redigera

 
Jan Björklund var partiledare 2007–2019.

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5 procent (en tillbakagång med 5,9 procent). Alliansen erhöll tillsammans 48,1 procent av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.

2010 och framåtRedigera

Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5 procent till 7,1 procent varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även posten som vice statsminister i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.

Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.

LiberalernaRedigera

Inom Folkpartiet hade det flera gånger motionerats om namnbyte på deras landsmöten och hösten 2015 verkade även partiledningen mer öppen för ett nytt namn.[18] På landsmötet 25 november 2015 beslutades ett namnbyte till Liberalerna i en önskan att framhäva partiets rötter i upplysningstiden och tydliggöra partiets aktuella värderingsgrund. Svenska småpartiet Liberala partiet protesterade mot namnbytet.[19][20]

Ideologi och idéutvecklingRedigera

Liberalerna definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan ny- och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Liberalernas liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.

Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, då Liberalerna lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte under Leijonborgs styre och så även när Jan Björklund tog över partiledarposten. Skolpolitikens ställning förstärktes ytterligare av Björklund där förslag mot den så kallade "flumskolan" blev tongivande, och en återgång till den skola som fanns innan de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet med ett återförstatligande av skolan som långsiktigt mål. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och humanare flyktingpolitik föreslagits under senare år lagts fram för att blidka den fortfarande starka socialliberala falangen, är högersvängen tydlig. Med januariavtalet 2019 då liberalerna medverkade till att släppa igenom en socialdemokratisk regering uppstod dock både en nationell och intern debatt där röster höjdes[vilka?] om att gå ytterligare åt höger.[källa behövs]

ValresultatRedigera

 
Resultat i riksdagsvalet 2018 på kommunnivå.

Resultat i riksdagsval per kommunRedigera

RiksdagsvalRedigera

Se även: Resultat i val till Sveriges riksdag
Val[n 1] Andel (%) Mandat Karta Ref
1908 ? 99 / 230
1911
40,2 %
 102 / 230 [21]
1914 (vår)
32,2 %
 71 / 230 [21]
1914 (höst)
26,9 %
 57 / 230 [21]
1917
27,6 %
 62 / 230 [21]
1920
21,8 %
 47 / 230 [21]
1921
18,7 %
 41 / 230 [21]
1924
13,0 %
 28 / 230 [21]
1928
12,9 %
 28 / 230 [21]
1932
10,0 %
 20 / 230 [21]
1936
12,9 %
 27 / 230 [21]
1940
12,0 %
 23 / 230 [21]
1944
12,9 %
 26 / 230 [21]
1948
22,7 %
 57 / 230 [21]
1952
24,4 %
 58 / 230 [21]
1956
23,8 %
 58 / 231 [21]
1958
18,2 %
 38 / 231 [21]
1960
17,5 %
 40 / 232 [21]
1964
17,1 %
 42 / 233 [21]
1968
15,0 %
 34 / 233 [21]
1970
16,2 %
 58 / 350 [21]
1973
9,4 %
 34 / 350   [21]
1976
11,1 %
 39 / 349   [21]
1979
10,6 %
 38 / 349   [21]
1982
5,9 %
 21 / 349   [21]
1985
14,2 %
 51 / 349   [21]
1988
12,2 %
 44 / 349   [21]
1991
9,1 %
 33 / 349   [21]
1994
7,2 %
 26 / 349   [21]
1998
4,7 %
 17 / 349   [21]
2002
13,4 %
 48 / 349   [21]
2006
7,5 %
 28 / 349   [21]
2010
7,06 %
 24 / 349   [22]
2014
5,42 %
 19 / 349 [23]
2018
5,49 %
 20 / 349 [24]

LandstingsvalRedigera

Val[n 2] Andel (%) Ref
1910
42,5 %
 [21]
1912[n 3]
35,7 %
 [21]
1914[n 3]
33,7 %
 [21]
1916[n 3]
29,3 %
 [21]
1918[n 3]
27,3 %
 [21]
1919
25,4 %
 [21]
1922[n 4]
17,1 %
 [21]
1926[n 4]
16,1 %
 [21]
1930[n 4]
13,5 %
 [21]
1934[n 4]
12,5 %
 [21]
1938
12,2 %
 [21]
1942
12,4 %
 [21]
1946
15,6 %
 [21]
1950
21,7 %
 [21]
1954
21,7 %
 [21]
1958
15,6 %
 [21]
1962
17,1 %
 [21]
1966
16,7 %
 [21]
1970
15,3 %
 [21]
1973
9,5 %
 [21]
1976
10,9 %
 [21]
1979
10,4 %
 [21]
1982
5,7 %
 [21]
1985
13,2 %
 [21]
1988
12,3 %
 [21]
1991
10,8 %
 [21]
1994
7,4 %
 [21]
1998
6,1 %
 [21]
2002
12,0 %
 [21]
2006
8,1 %
 [21]
2010
7,5 %
 [25]
2014
6,28 %
 [26]
2018
6,27 %
 [27]

KommunalvalRedigera

Val Andel (%) Ref
1970
16,1 %
 [21]
1973
10,4 %
 [21]
1976
11,3 %
 [21]
1979
10,5 %
 [21]
1982
6,0 %
 [21]
1985
12,4 %
 [21]
1988
11,3 %
 [21]
1991
9,6 %
 [21]
1994
6,9 %
 [21]
1998
6,0 %
 [21]
2002
11,5 %
 [21]
2006
8,1 %
 [21]
2010
7,9 %
 [28]
2014
6,55 %
 [29]
2018
6,81 %
 [30]

EuropaparlamentsvalRedigera

Val Procent Mandat Ref
1995
4,9 %
 1 / 22
1999
13,9 %
 3 / 22 [31]
2004
9,9 %
 2 / 19 [32]
2009
13,6 %
 3 / 18 [33]
2014
9,91 %
 2 / 20 [34]
2019
4,13 %
 1 / 20 [3]

Lista över partiföreträdareRedigera

För en lista över Liberalernas nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2018–2022.
För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.
För övriga personer, se Kategori:Personer i Liberalerna och Folkpartiet.

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterareRedigera

Nyamko SabuniJan BjörklundLars LeijonborgMaria LeissnerBengt WesterbergOla UllstenPer AhlmarkGunnar HelénSven WedénBertil OhlinGustaf AnderssonFelix HamrinJuno BlomMaria ArnholmNina LarssonErik UllenhagHelena DyrssenJohan JakobssonJohan PehrsonTorbjörn PetterssonSusann TorgersonPeter ÖrnBirgit FriggeboLars LeijonborgGunnar StrömCarl ThamDavid WirmarkCyril OlssonOlle DahlénBirger LundströmGunnar Hammarlund

PartiordförandeRedigera

Se Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti för partiordförande i Liberalernas historiska föregångare.
NamnTillträddeAvgick Ref
Felix Hamrin5 augusti 193410 januari 1935[35]
Gustaf Andersson i Rasjön10 januari 193528 september 1944[35]
Bertil Ohlin28 september 194411 juni 1967[35]
Sven Wedén11 juni 196726 september 1969[35]
Gunnar Helén7 november 19697 november 1975[35][36]
Per Ahlmark7 november 19754 mars 1978[35][36][37]
Ola Ullsten4 mars 19781 oktober 1983[35][37]
Bengt Westerberg1 oktober 19834 februari 1995[35]
Maria Leissner4 februari 199515 mars 1997[35]
Lars Leijonborg15 mars 19977 september 2007[35]
Jan Björklund7 september 200728 juni 2019[35][38][39]
Nyamko Sabuni28 juni 2019nuvarande[40]

PartisekreterareRedigera

Not: Mellan 1934 och 1953 var titeln ombudsman för den person som ansvarade för samma arbetsuppgifter som partisekreteraren ansvarar för idag. Den förste att tituleras partisekreterare var Birger Lundström.[41]

NamnTillträddeAvgick Ref
Gunnar Hammarlund19341943[41]
Birger Lundström19431960[41]
Olle Dahlén19601964[41]
Cyril Olsson19641967[41]
David Wirmark19671969[41]
Carl Tham19691976[41]
Gunnar Ström19761979[41]
Lars Leijonborg19791982[41]
Birgit Friggebo (tf.)19821984[41]
Peter Örn19841994[41]
Susann Torgerson (tf.)19941995[41]
Torbjörn Pettersson19952001[41]
Johan Pehrson20012003[41][42]
Johan Jakobsson20032006[41][42][43]
Helena Dyrssen (tf.)20062006[41][44]
Erik Ullenhag10 oktober 20065 oktober 2010[41][45][46]
Nina Larsson5 oktober 20103 oktober 2014[46]
Maria Arnholm3 oktober 201428 juni 2019[47]
Juno Blom28 juni 2019Nuvarande[48]

Gruppledare i riksdagenRedigera

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
NamnTillträddeAvgick Ref
Rolf Wirtén19761978 
Gabriel Romanus19781978 
Björn Molin19781981 
Jörgen Ullenhag19811985 
Ingemar Eliasson19851990 
Birgit Friggebo19901991 
Lars Leijonborg19911997 
Anne Wibble19971997 
Isa Halvarsson19971998 
Bo Könberg19982005 
Anna Grönlund Krantz20062006 
Johan Pehrson11 oktober 200628 september 2014[49]
Erik Ullenhag28 september 20147 juni 2016 
Christer Nylander7 juni 201628 juni 2019 
Johan Pehrson28 juni 2019Nuvarande[50]

Europaparlamentariker genom tidernaRedigera

Partistyrelseledamöter (nuvarande)[51]Redigera

TalespersonerRedigera

Samverkande organisationerRedigera

Som samverkande organisationer räknas dem som tilldelats adjungerad plats i partistyrelsen.

Andra nätverk och föreningar närstående LiberalernaRedigera

Liberala företagareRedigera

Liberala Företagare är en förening inom Liberalerna syftar till att samla liberaler med intresse för företagarpolitik. Föreningen startade under våren 2009 och har verksamhet i flera lokalavdelningar. Förbundsordförande är (2011) Gunilla Gustafsson.

Homo-, bi- och transliberalerRedigera

 
HBT-liberalerna på Stockholm Pride 2013.

Homo-, bi- och transliberaler, förkortat HBT-liberaler eller tidigare HL, är en rikstäckande organisation som i nära samverkan med Liberalerna arbetar för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. Organisationen bildades som ett nätverk 1980 och nybildades som förening 1989 under namnet Homosexuella liberaler. Det nuvarande namnet antog man 2002. Lokalavdelningar finns i Storstockholm (Stockholms län och Uppsala län), Mälardalen (Västmanland, Sörmland, Dalarna, Örebro län och Värmland), Syd (Skåne och Blekinge) och Väst (Västra Götaland och Halland). Ordförande mellan 2001 och 2009 var Martin Andreasson, 2010–2011 Catrine Norrgård, 2012–2015 Christoffer Jönsson. Sedan 2015 är Mats Nordström förbundsordförande för HBT-liberaler. Verksamheten handlar om att påverka Liberalernas politiker i hbt-frågor, verka för liberala idéer i hbt-världen samt ha mötesverksamhet för medlemmarna. HBT-liberaler syns varje år på fler pridefestivaler runt om i landet, bland annat i Eskilstuna, Luleå, Jönköping, Karlskrona, Västerås, Göteborg, Malmö och Stockholm Pride.

Liberala ledarsidorRedigera

Liberalerna är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen NU.[53] Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala.

FotnoterRedigera

  1. ^ T.o.m. 1968 andrakammarval.
  2. ^ Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigeval (1922–1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.
  3. ^ [a b c d] Val ägde rum endast i en av de båda valkretsgrupperna.
  4. ^ [a b c d] Val skedde i Stockholm året därpå.

ReferenserRedigera

  1. ^ ”Medlemstapp i partierna - bara KD och SD ökar”. Svenska Dagbladet. 15 februari 2020. https://www.svd.se/medlemstapp-i-partierna--bara-kd-och-sd-okar. Läst 22 juli 2020. 
  2. ^ ”Feminism”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 2 september 2014. https://web.archive.org/web/20140902081104/http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/feminism/. 
  3. ^ [a b c] ”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid. 3. https://data.val.se/val/ep2019/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 31 maj 2019. 
  4. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 16 september 2018. 
  5. ^ ”Röster landstingsval 2018”. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 20 oktober 2018. 
  6. ^ ”Röster kommunval 2018”. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 20 oktober 2018. 
  7. ^ ”Liberalerna ändrar sig om namnet”. Dagens Industri. 23 november 2015. http://www.di.se/artiklar/2015/11/23/liberalerna-andrar-sig-om-namnet. Läst 23 november 2015. 
  8. ^ ”Språket: Partinamn”. Sverige Radio. 9 november 2009. https://sverigesradio.se/artikel/3224909. Läst 30 mars 2021. 
  9. ^ Nilsson, Torbjörn (27 april 2007). ”Vem behöver folkpartiet?”. Fokus. http://www.fokus.se/2007/04/vem-behover-folkpartiet/. Läst 16 april 2008. 
  10. ^ ”Svensk liberalism år för år”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. Arkiverad från originalet den 23 december 2008. https://web.archive.org/web/20081223005937/http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____61249.aspx. Läst 16 april 2008. 
  11. ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (13 april 2008). ”Alliansseger” (PDF). Allmänna valen 2006. Göteborgs universitet. sid. 205. http://valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1220/1220331_Oscarsson___Holmberg__2008__Alliansseger.pdf. Läst 16 april 2008. 
  12. ^ ”Liberalismens rötter”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 3 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100503153957/http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/. 
  13. ^ ”Varför blåklinten?”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. Arkiverad från originalet den 6 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070606021158/http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____18228.aspx. Läst 16 april 2008. 
  14. ^ Det första seklet (sida 182–186).
  15. ^ Kent Zetterberg: Liberalism i kris. Folkpartiet 1939–1935 (doktorsavhandling i historia, Liber förlag 1975
  16. ^ ”Slutlig sammanräkning, riksdagsvalet 2002”. Valmyndigheten. http://www.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. 
  17. ^ [a b] ”Väljarbarometrar i Sverige: TEMO:s samt övriga undersökningsföretags publicerade mätningar”. Temo. Arkiverad från originalet den 12 februari 2003. https://web.archive.org/web/20030212201345/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm. 
  18. ^ ”Namnbyte ska rädda Folkpartiet”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/namnbyte-ska-radda-folkpartiet/. Läst 24 november 2015. 
  19. ^ ”Folkpartiet heter nu Liberalerna”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21810753.ab. Läst 24 november 2015. 
  20. ^ ””Vi vill stoppa FP:s namnbyte””. DN.SE. http://www.dn.se/debatt/repliker/vi-vill-stoppa-fps-namnbyte/. Läst 24 november 2015. 
  21. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 27 november 2014. https://web.archive.org/web/20141127174325/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/12268/12275/Historisk-valstatistik/32065/. Läst 14 november 2010. 
  22. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  23. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  24. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 16 september 2018. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 16 februari 2020. 
  25. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. Arkiverad från originalet den 22 september 2010. https://web.archive.org/web/20100922110851/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  26. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924063606/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  27. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 25 september 2018. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 23 februari 2020. 
  28. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. Arkiverad från originalet den 15 september 2010. https://web.archive.org/web/20100915153222/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  29. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924084004/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  30. ^ Val till kommunfullmäktige - Röster|datum = 25 september 2018|hämtdatum = 23 februari 2020
  31. ^ ”Valresultat val till Europaparlamentet 1999”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 31 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090531180401/http://www.val.se/tidigare_val/ep1999/resultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  32. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 5 november 2008. https://web.archive.org/web/20081105064421/http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  33. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812001407/http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  34. ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. 30 maj 2014. Arkiverad från originalet den 9 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140609180407/http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 3 juni 2014. 
  35. ^ [a b c d e f g h i j k] Partiledare (FP) 1895–2010, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Partiledare-fp-1895-2010/, läst 1 juli 2014 
  36. ^ [a b] Ahlmark, Per (2011), Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer, Stockholm: Atlantis, s. 189, ISBN 978-91-7353-470-3 
  37. ^ [a b] Ribbing, Magdalena (4 mars 1978), ”Nye fp-ledaren behåller biståndet”, Dagens Nyheter: 6 
  38. ^ ”Hedrad Björklund tar över fp”, TT (publicerad i Svenska Dagbladet), 7 september 2007, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hedrad-bjorklund-tar-over-fp_16803.svd, läst 1 juli 2014 
  39. ^ Jan Björklund vald till folkpartiets ledare, Folkpartiet, 7 september 2007, arkiverad från ursprungsadressen den 17 april 2014, https://web.archive.org/web/20140417062651/http://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/pressmeddelanden/jan-bjorklund-vald-till-folkpartiets-ledare/, läst 1 juli 2014 
  40. ^ ”Nyamko Sabuni vald till ny partiledare för L”, Svd, 28 juni 2019, https://www.svd.se/tuffa-utmaningar-vantar-sabuni, läst 28 juni 2019 
  41. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] Liberalernas partisekreterare sedan 1934, Folkpartiet, http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Liberalernas-partisekreterare-sedan-1934/, läst 3 juli 2014 
  42. ^ [a b] Forssblad, Mari (28 oktober 2002), ”Folkpartiet får ny partisekreterare”, Sveriges Radio, http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=139666, läst 3 juli 2014 
  43. ^ Nandorf, Tove; Crofts, Maria; Kihlström, Staffan (5 september 2006), ”Partisekreteraren tvingades avgå”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/partisekreteraren-tvingades-avga/, läst 3 juli 2014 
  44. ^ Carlbom, Mats (7 september 2006), ”Dyrssen hanterar krisen i partiet”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/sverige/dyrssen-hanterar-krisen-i-partiet/, läst 3 juli 2014 
  45. ^ Karlsson, Lars-Ingmar (10 oktober 2006), ”Ullenhag ny partisekreterare hos fp”, Dagens Nyheter, http://www.dn.se/nyheter/politik/ullenhag-ny-partisekreterare-hos-fp/, läst 3 juli 2014 
  46. ^ [a b] ”Nina Larsson FP:s partisekreterare”, TT (publicerad i Dagens Nyheter), 4 oktober 2010, http://www.dn.se/nyheter/valet-2010/nina-larsson-fps-partisekreterare/, läst 3 juli 2014 
  47. ^ Arnholm ny FP-partisekreterare=Svenska Dagbladet, 17 september 2014, http://www.svd.se/nyheter/inrikes/arnholm-ny-fp-partisekreterare_3928034.svd/, läst 17 september 2014 
  48. ^ ”Juno Blom (L) ny partisekreterare: "Många känslor"”, Expressen, 28 juni 2019, https://www.expressen.se/tv/politik/juno-blom-l-ny-partisekreterare-manga-kanslor/, läst 28 juni 2019 
  49. ^ Johan Pehrson (FP) - Aktuella och tidigare uppdrag, Sveriges riksdag, http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Pehrson-Johan-0224712677012/?hist=true, läst 4 juli 2014 
  50. ^ ”Johan Pehrson vald till ny gruppledare”, Svd, 28 juni 2019, https://www.svd.se/johan-pehrson-vald-till-ny-gruppledare, läst 28 juni 2019 
  51. ^ ”Stor förnyelse i Liberalernas nyvalda partistyrelse”. Liberalerna. 17 november 2019. https://www.liberalerna.se/nyheter/stor-fornyelse-i-liberalernas-nyvalda-partistyrelse/. Läst 20 november 2019. 
  52. ^ ”Nyamko Sabuni vald till ny partiledare för L”, Svd, 28 juni 2019, https://www.svd.se/tuffa-utmaningar-vantar-sabuni, läst 28 juni 2019 
  53. ^ ”Om oss”. tidningen.nu. http://www.tidningen.nu/om-oss/. Läst 20 november 2015. 

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera

Wikimedia Commons har media relaterad till Liberalerna.
Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Liberalerna&oldid=49065613"