Wikipedia

Liberalerna

svenskt politiskt parti
Artikel Diskussion
Den här artikeln handlar om svenska partiet Liberalerna. För andra betydelser, se Liberalerna (olika betydelser).
Uppslagsordet ”Folkpartiet” leder hit. För andra betydelser, se Folkpartiet (olika betydelser).

Liberalerna (L) är ett liberalt politiskt parti i Sverige. Partiledare är sedan april 2022 Johan Pehrson.[8][9][10] Sedan valet 2022 är Liberalerna riksdagens minsta parti med 4,61%.

Liberalerna
Ett blått L
FörkortningL
LandSverige Sverige
PartiledareJohan Pehrson
PartisekreterareGulan Avci[1]
GruppledareLina Nordquist
Grundat5 augusti 19341
HuvudkontorRiksdagshuset, Stockholm
Antal medlemmar12 179[2] (7)
Politisk ideologiLiberalism
Socialliberalism
Liberalfeminism[3]
Pro-europeisk
Politisk positionCenter–Höger
Internationellt samarbetsorganLiberala internationalen
Europeiskt samarbetsorganAlliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE)
Politisk grupp i EuropaparlamentetRenew-gruppen
Färg(er)Blå, orange
UngdomsförbundLiberala ungdomsförbundet (LUF)
StudentförbundLiberala studenter (LS)
Europaparlamentet[4]
Röstandel
4,13 %
Mandat
1 / 20
Riksdagen[5]
Röstandel
4,61 %
Mandat
16 / 349
Regionfullmäktige[6][7]
Röstandel
4,60 %
Mandat
57 / 1 720
Kommunfullmäktige[6][7]
Röstandel
5,24 %
Mandat
509 / 12 614
Webbplats
www.liberalerna.se
Svensk politik
Politiska partier
Val
1Partiet räknar sina rötter till Frisinnade landsföreningen, som grundades 23 februari 1902.

Partiet bildades 1934 under namnet Folkpartiet genom en sammanslagning av riksdagspartierna Sveriges liberala parti och Frisinnade folkpartiet. Partiledaren Bertil Ohlin förespråkade på 1940-talet idén om "fri ekonomi med socialt ansvar" och socialliberalism som partiets ideologi. Partiet ville bli ett reformvänligt alternativ till Socialdemokraterna i svensk politik. Från 1940- till 1960-talet var Liberalerna under namnet Folkpartiet mestadels det största partiet i den politiska mitten.

Sedan 1990-talet har partiet intagit en tydlig borgerlig profil för marknadsinslag i ekonomin, avregleringar och privatiseringar.[11] Mellan 2004 och 2019 ingick Liberalerna tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Centerpartiet i den borgerliga Alliansen.[12] I valet 2022 fick partiet 4,6 procent av rösterna och sedan oktober 2022 ingår Liberalerna i regeringen tillsammans med Moderaterna och Kristdemokraterna.[13]

Liberalerna beskriver sig som ett liberalt idéparti med individen i centrum, som genom politik verkar för att människans valfrihet och egenmakt ökar och skapar förutsättningar snarare än hinder. Liberalerna profilerar sig främst inom utbildnings-, jämställdhets-, integrations- och invandrings- samt Europafrågor.

Liberalerna har traditionellt sitt starkaste stöd i storstadsområdena och på högskoleorter. I riksdagsvalet 2022 var partiet starkast i Stockholms kommuns valkrets följt av Skåne läns södra valkrets.[14] Statsvetare brukar ibland kalla Liberalerna för "partisystemets Hallsberg; en väntsal för partibytare", då partiet har mycket svårt att behålla sina väljare, men samtidigt utgör nästan var femte väljares andrahandsval.[15]

I Europaparlamentsvalet 2019 fick de 4,1 procent av väljarnas röster och därmed ett mandat i parlamentet.[4] Liberalerna utgör där en del av det europeiska partiet Alliansen liberaler och demokrater för Europa (ALDE) och ingår i parlamentsgruppen med samma namn. Partiet har inte längre någon nomineringsgrupp i Svenska kyrkan, utan har ersatts av nätverket Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) vars nomineringsgrupp har samma namn.

Historiska föregångare Redigera

 
Anders Chydenius (1729–1803).

Liberalerna räknar sin historia tillbaka till enskilda föregångare på 1700-talet.[16] Anders Chydenius, församlingspräst från Österbotten och riksdagsman 1765–1766, drev fram ekonomiska avregleringar, bland annat avskaffande av det bottniska handelstvånget, och införande av världens äldsta lag om tryckfrihet. Senare slogs han för sociala reformer för de fattiga på landsbygden i Sverige och Finland.

År 1809 bildades en gruppering i den svenska riksdagen som kallade sig "det liberala partiet". Det är förmodligen den första uttalat liberala partigruppen i världen, men gruppen blev kortlivad. Bland de saker som liberalerna vid denna tid genomförde ingick den nya regeringsformen 1809, där bland annat JO-ämbetet inrättades, och ett återställande av tryckfrihetsförordningen efter Gustav III:s censur. En av de ledande svenska liberalerna under 1800-talet var Adolf Hedin, som blev ledande i det kortlivade nyliberala partiet som verkade i riksdagen 1868–1871. Ett parti med namnet Folkpartiet bildades i andra kammaren 1895. Viktiga frågor vid denna tid var frihandel (avskaffande av spannmålstullarna) och rösträttsreformer. Tillsammans med två andra liberala grupper i riksdagen bildade Folkpartiet den 16 januari 1900 Liberala samlingspartiet, ett riksdagsparti som kom att bestå till partisprängningen 1923.

1902–1934 Redigera

 
Liberalernas partisymbol var en blåklint. Den svenska rösträttsrörelsen startade i Östergötland och använde sig av dess landskapsblomma, det vill säga just en blåklint, som symbol. Folkpartiet kom senare att använda samma blomma för att tydliggöra partiets rötter i rösträttsrörelsen.[17]

År 1902 bildades Frisinnade landsföreningen av bland andra Sixten von Friesen, Gustav Rosén och Karl Staaff som en liberal riksorganisation åt Liberala samlingspartiet. Frisinnade landsföreningen hade sina rötter i den så kallade rösträttsrörelsen, vars symbol var blåklinten och som därför sedan ingick i Folkpartiets logotyp. År 1906 utbröt inom verkstadsindustrin en omfattande arbetskonflikt, som i grunden handlade om rätten att vara fackligt organiserad, vid Mackmyra då arbetsgivaren vräkte och sparkade arbetare som var fackligt aktiva. Arbetsgivarna var tvungna att sluta med dessa metoder då de inte fick något politiskt stöd från liberalerna. Liberalen Nils Edén kallade det "bränsle för klasshat" och "återfall i barbariskt tyranni".[18] Både socialdemokrater och liberaler ansåg att föreningsrätten var en viktig del i en demokrati.

Partiet var med och införde allmän rösträtt tillsammans med socialdemokraterna som man regerade tillsammans med en kort tid. Under denna tid var liberalen Nils Edén (1917–1920) statsminister. Partiet stred också för andra fri- och rättigheter som föreningsrätten. Liberala samlingspartiet delades efter stora interna stridigheter i två partier 1923. Motsättningarna rörde i mycket sociala frågor, främst inställningen till ett förbud mot alkohol. En folkomröstning i den frågan hade anordnats 1922, och förbudsanhängarna förlorade med ett par procent. Majoriteten i frisinnade landsföreningen fortsatte att verka för införande av ett förbud och motståndarna till ett förbud tågade därför bokstavligen talat ut från partiet efter landsmötesbeslutet. I riksdagen bildade de kvarvarande liberalerna i Frisinnade landsföreningen Frisinnade folkpartiet och partisplittrarna bildade Sveriges liberala parti, med Liberala riksdagspartiet som riksdagsgrupp. Medan Frisinnade folkpartiet alltjämt spelade en betydelsefull roll i riksdag och regering tynade utbrytarpartiet bort till en handfull mandat.

Historia Redigera

1934 – 1944 Redigera

Frisinnade folkpartiet och Sveriges liberala parti återförenades tillsammans med några andra mindre partier 1934 i Folkpartiet. De stod utanför regeringen under tiden fram till bildandet av samlingsregeringen i december 1939. Under andra världskriget intog folkpartiet en mindre tyskvänlig hållning än regeringen i övrigt, och motståndet mot inskränkningarna i de medborgerliga fri- och rättigheterna var starkast i den folkpartistiska riksdagsgruppen.[19]

1944–1967 Redigera

1944 valdes Bertil Ohlin till ny partiledare. Under dennes ledning växte Folkpartiet till att bli det största oppositionspartiet och i valen 1948, 1952 och 1956 hamnade partiet mellan 23 och 24 procent, dock utan att hamna i regeringsställning. Striden kring ATP-frågan i slutet av 1950-talet, där Folkpartiet förespråkade tjänstepension under frivilliga former, blev en negativ vändpunkt för partiet med minskat stöd i valmanskåren.

1967–1983 Redigera

År 1967 valdes Sven Wedén till partiledare. Det förväntade maktskiftet 1968 gick om intet (tvärtom fick Socialdemokraterna egen majoritet i andra kammaren). Wedén avgick 1969 och efterträddes av Gunnar Helén. Under 1960-talet och början av 1970-talet sökte Folkpartiet skapa en samarbetskoalition med centerpartiet, för att på så sätt skapa ett kraftfullt alternativ till de regerande Socialdemokraterna. Efter valet 1973 försökte partiet få till stånd en partisammanslagning med Centerpartiet, vilket dock misslyckades sedan Centern sagt nej. Samtidigt skedde en markant föryngring av partiets ledande företrädare, med bland andra Per Ahlmark och Ola Ullsten i spetsen. Per Ahlmark efterträdde Helén som partiledare 1975.

Ett första steg till sammanslagning med Centerpartiet skedde dock 1967 då Liberala studieförbundet (LiS) slogs samman med Svenska Landsbygdens Studieförbund (SLS), som var knutet till Centerpartiet, och bildade nuvarande Studieförbundet Vuxenskolan (SV). Tillsammans med Lantbrukarnas Riksförbund (LRF) utgör de båda partierna SV:s basorganisationer. Namnet Studieförbundet Vuxenskolan valdes då en statlig utredning på 1960-talet föreslog att den kommunala vuxenutbildningen - det som senare blev KomVux - skulle skötas av studieförbunden.

Efter valet 1976 medverkade Folkpartiet till bildandet av en borgerlig trepartiregering under Centerledaren Thorbjörn Fälldins ledning. Per Ahlmark, som var vice statsminister i regeringen, lämnade av personliga skäl politiken 1978 och efterträddes av Ola Ullsten. Folkpartiet kom att bli det enda parti som medverkade i samtliga borgerliga regeringar mellan 1976 och 1982, under en period (1978–1979) i en folkpartistisk enpartiregering med Ola Ullsten som statsminister.

1983–1994 Redigera

 
Ola Ullsten, folkpartistisk statsminister.

1983 valdes Bengt Westerberg till partiledare, sedan Ola Ullsten avgått i svallvågorna efter ett mycket dåligt valresultat i 1982 års val. Westerbergs första riksdagsval som partiledare 1985, innebar en märkvärd uppgång för partiet och uttrycket "Westerbergeffekten" myntades. Det var dock det enda riksdagsval under Westerbergs ledning där Folkpartiet gick fram.

Under slutet av 1980-talet bildade partiet också en liberal biståndsstiftelse, Swedish International Liberal Centre (SILC), som främjar demokrati och mänskliga rättigheter.[20] Denna stiftelse driver bland annat Silc förlag.

Folkpartiet liberalerna Redigera

1990 lades ordet "liberalerna" till partinamnet. 1991–1994 ingick folkpartiet i den borgerliga fyrpartiregeringen under ledning av Carl Bildt. Regeringen Bildt saknade majoritet i riksdagen och behövde stöd av Ny demokrati, ett parti som Westerberg gick till hårt angrepp mot.

1994–2006 Redigera

I valrörelsen 1994 höll Bengt Westerberg möjligheten öppen för en koalitionsregering mellan Folkpartiet och Socialdemokraterna, och efter den borgerliga valförlusten gjorde partiet också ett sådant försök. När detta avvisades av Socialdemokraterna valde Bengt Westerberg att avgå. År 1995 valdes Maria Leissner till partiledare efter en partiledarstrid mot valberedningens kandidat Bo Könberg och den andra utmanaren Anne Wibble. Leissner avgick dock redan efter två år och ersattes 1997 av Lars Leijonborg. Leijonborg hade till en början svårt att vända opinionen och i valet 1998 nådde partiet sin dittills sämsta notering någonsin med endast 4,7 procent av rösterna.

Valet 2002 blev en stor framgång för folkpartiet, då man med 13,3 procent av rösterna nådde sin bästa notering sedan riksdagsvalet 1985, och därmed blev tredje största parti i riksdagen. Folkpartiets riksdagsgrupp ökade från 17 till 48 mandat.[21] Opinionsundersökning mätte till 16 procent för FP den 26 september 2002.[22] Folkpartiet var större än Moderaterna i flera opinionsundersökningar under slutet av 2002.[22]

Valframgången kopplas ofta samman med det under valrörelsen presenterade förslaget om krav på så kallat "språkkrav" för beviljande av medborgarskap, som skapade stor uppmärksamhet kring partiet. Mer signifikant var moderaternas tillbakagång, orsakat av bland annat Uppdrag gransknings valstugereportage, som bidrog till en femprocentig tillströmning av moderata väljare till folkpartiet.

2006–2010 Redigera

 
Jan Björklund var partiledare 2007–2019.

Inför valet 2006 ingick folkpartiet i den borgerliga samarbetskonstellationen Allians för Sverige, där syftet var att nå ett maktskifte, vilket de också lyckades med. Folkpartiet gick dock ned, vilket förmodligen delvis berodde på en dataintrångsskandal som uppdagades endast några veckor innan valet. Folkpartiet fick 7,5 procent (en tillbakagång med 5,9 procentenheter). Alliansen erhöll tillsammans 48,1 procent av rösterna och en riksdagsmajoritet. Moderaterna ökade kraftigt och anses ha tagit tillbaka många av de väljare de förlorade till Folkpartiet i valet 2002. Av de 349 mandat som finns i riksdagen fick alliansen 178, varav Folkpartiet fick 28. Den 23 april 2007 meddelade Lars Leijonborg att han inte ställde upp för omval som partiledare, ett besked som föranleddes av att många länsförbund inte längre förordade honom som partiledare. Till ny partiledare valdes Jan Björklund på hösten samma år.

2010 och framåt Redigera

Riksdagsvalet 2010 hölls den 19 september och resulterade i en liten tillbakagång för folkpartiet från 7,5 procent till 7,1 procent varvid partiet förlorade fyra platser i riksdagen och gick från 28 till 24 mandat. Vid rekryteringen av ministrar fick Folkpartiet behålla samma antal ministrar, och Jan Björklund övertog även posten som vice statsminister i egenskap av partiledare för Alliansens näst största parti. Partiledaren ökade kraftigt sitt inflytande över regeringen dels på grund av vice statsministerposten men även då han tilldelades posten högskoleminister vilket gjorde att den förre högskoleministern, folkpartisten Tobias Krantz, fick lämna regeringen.

Det skedde även omfördelningar på andra folkpartistiska ministerstolar. Nyamko Sabuni fick dela sin post som jämställdhets- och integrationsminister med förre partisekreteraren Erik Ullenhag som efter regeringsbildningen övertog rollen som integrationsminister. Sabuni kvarstod som jämställdhetsminister och övertog även ansvaret för bland annat förskolefrågor. Det departement där Sabuni tidigare var ensam minister, Integrations- och jämställdhetsdepartementet, lades ned och posterna förflyttades till arbetsmarknads- respektive utbildningsdepartementet. EU-minister Birgitta Ohlsson behöll sin statsrådspost i statsrådsberedningen och fick även sin portfölj utökad med demokrati- och konsumentfrågor.

Liberalerna Redigera

Inom Folkpartiet hade det flera gånger motionerats om namnbyte på deras landsmöten och hösten 2015 verkade även partiledningen mer öppen för ett nytt namn.[23] På landsmötet 25 november 2015 beslutades ett namnbyte till Liberalerna i en önskan att framhäva partiets rötter i upplysningstiden och tydliggöra partiets aktuella värderingsgrund. Svenska småpartiet Liberala partiet protesterade mot namnbytet.[24][25]

Ideologi och idéutveckling Redigera

Liberalerna definierar sig som ett liberalt parti. Liberalismen hävdar individens frihet och marknadens suveränitet och varnar för följderna av omfattande samhällsingripanden och ett högt så kallat skattetryck. Tidigare partiledaren Bertil Ohlin ansåg dock att staten i en fri ekonomi har ansvar för de svagaste och sämst ställda och att vissa begränsningar i den fria marknaden därför måste accepteras. Ohlin myntade termen "socialliberalism" (jämför John Rawls politiska teorier) som beteckning för denna politiska linje. Spänningar har funnits inom partiet mellan ny- och konservativa liberaler på ena sidan och socialliberaler och frisinnade på den andra.

Liberalernas liberalism har kännetecknats av ett starkt betonande av fri- och rättigheter. Detta tog sig länge i uttryck i den folkliga och socialt engagerade frisinnet med stark förankring i frikyrka och nykterhetsrörelse och i en socialliberalism där även personer med kulturradikala drag fanns representerade. Den tidigare starka frisinnade falangen i partiet har sedan 1970-talet förlorat i inflytande, medan partiet in på 1990-talet hade socialpolitiska frågor som sjukvård och funktionsnedsättningsfrågor som huvudämnen. På 2000-talet har partiet blivit mer högerliberalt och kraftigt betonat frågor som skola och utbildning, EU och integration. Frågor som ofta orsakar livlig intern diskussion är de så kallade pappamånaderna i föräldraförsäkringen samt integritet och brottsbekämpning, i båda fallen på grund av målkonflikten mellan individens frihet och andra samhällsmål.

Lars Leijonborg påbörjade förändringen av partiet åt höger på samma sätt som han även gjorde med ungdomsförbundet när han på 1970-talet valdes till dess ledare. Denna högerorientering visade sig vinnande i 2002 års riksdagsval, då Liberalerna lyckades vinna många moderata röster och väckte liv i striden om vilket borgerligt parti som skulle vara det stora och tongivande partiet. Vändningen mot en mer renodlat liberal linje fortsatte under Leijonborgs styre och så även när Jan Björklund tog över partiledarposten. Skolpolitikens ställning förstärktes ytterligare av Björklund där förslag mot den så kallade "flumskolan" blev tongivande, och en återgång till den skola som fanns innan de stora läroplansreformerna på 1970 och 1990-talet med ett återförstatligande av skolan som långsiktigt mål. Även om sociala reformer såsom allmän a-kassa, högre ersättningsnivåer i socialförsäkringen och humanare flyktingpolitik föreslagits under senare år lagts fram för att blidka den fortfarande starka socialliberala falangen, är högersvängen tydlig.

Efter januariavtalet 2019, då Liberalerna medverkade till att släppa igenom en socialdemokratisk regering, beslutades att partiet därefter istället skulle verka för en ny borgerlig regering.[26] Detta innebar också en kursändring i förhållandet till Sverigedemokraterna, som partiet tidigare tagit avstånd från. I november 2021 meddelande Sabuni att Liberalerna kan samarbeta med Sverigedemokraterna.[27]

Valresultat Redigera

 
Resultat i riksdagsvalet 2022 på kommunnivå.

Resultat i riksdagsval per kommun Redigera

Riksdagsval Redigera

Se även: Resultat i val till Sveriges riksdag
Val[n 1] Andel (%) Mandat Karta Ref
1908 ? 99 / 230
1911
40,2 %
 102 / 230 [28]
1914 (vår)
32,2 %
 71 / 230 [28]
1914 (höst)
26,9 %
 57 / 230 [28]
1917
27,6 %
 62 / 230 [28]
1920
21,8 %
 47 / 230 [28]
1921
18,7 %
 41 / 230 [28]
1924
13,0 %
 28 / 230 [28]
1928
12,9 %
 28 / 230 [28]
1932
10,0 %
 20 / 230 [28]
1936
12,9 %
 27 / 230 [28]
1940
12,0 %
 23 / 230 [28]
1944
12,9 %
 26 / 230 [28]
1948
22,7 %
 57 / 230 [28]
1952
24,4 %
 58 / 230 [28]
1956
23,8 %
 58 / 231 [28]
1958
18,2 %
 38 / 231 [28]
1960
17,5 %
 40 / 232 [28]
1964
17,1 %
 42 / 233 [28]
1968
15,0 %
 34 / 233 [28]
1970
16,2 %
 58 / 350 [28]
1973
9,4 %
 34 / 350   [28]
1976
11,1 %
 39 / 349   [28]
1979
10,6 %
 38 / 349   [28]
1982
5,9 %
 21 / 349   [28]
1985
14,2 %
 51 / 349   [28]
1988
12,2 %
 44 / 349   [28]
1991
9,1 %
 33 / 349   [28]
1994
7,2 %
 26 / 349   [28]
1998
4,7 %
 17 / 349   [28]
2002
13,4 %
 48 / 349   [28]
2006
7,5 %
 28 / 349   [28]
2010
7,06 %
 24 / 349   [29]
2014
5,42 %
 19 / 349 [30]
2018
5,49 %
 20 / 349 [31]
2022
4,61 %
 16 / 349 [32]

Landstingsval Redigera

Val[n 2] Andel (%) Ref
1910
42,5 %
 [28]
1912[n 3]
35,7 %
 [28]
1914[n 3]
33,7 %
 [28]
1916[n 3]
29,3 %
 [28]
1918[n 3]
27,3 %
 [28]
1919
25,4 %
 [28]
1922[n 4]
17,1 %
 [28]
1926[n 4]
16,1 %
 [28]
1930[n 4]
13,5 %
 [28]
1934[n 4]
12,5 %
 [28]
1938
12,2 %
 [28]
1942
12,4 %
 [28]
1946
15,6 %
 [28]
1950
21,7 %
 [28]
1954
21,7 %
 [28]
1958
15,6 %
 [28]
1962
17,1 %
 [28]
1966
16,7 %
 [28]
1970
15,3 %
 [28]
1973
9,5 %
 [28]
1976
10,9 %
 [28]
1979
10,4 %
 [28]
1982
5,7 %
 [28]
1985
13,2 %
 [28]
1988
12,3 %
 [28]
1991
10,8 %
 [28]
1994
7,4 %
 [28]
1998
6,1 %
 [28]
2002
12,0 %
 [28]
2006
8,1 %
 [28]
2010
7,5 %
 [33]
2014
6,28 %
 [34]
2018
6,27 %
 [35]
2022
4,60 %
 [28]

Kommunalval Redigera

Val Andel (%) Ref
1970
16,1 %
 [28]
1973
10,4 %
 [28]
1976
11,3 %
 [28]
1979
10,5 %
 [28]
1982
6,0 %
 [28]
1985
12,4 %
 [28]
1988
11,3 %
 [28]
1991
9,6 %
 [28]
1994
6,9 %
 [28]
1998
6,0 %
 [28]
2002
11,5 %
 [28]
2006
8,1 %
 [28]
2010
7,9 %
 [36]
2014
6,55 %
 [37]
2018
6,81 %
 [38]
2022
5,24 %
 [28]

Europaparlamentsval Redigera

Val Procent Mandat Ref
1995
4,9 %
 1 / 22
1999
13,9 %
 3 / 22 [39]
2004
9,9 %
 2 / 19 [40]
2009
13,6 %
 3 / 18 [41]
2014
9,91 %
 2 / 20 [42]
2019
4,13 %
 1 / 20 [4]

Lista över partiföreträdare Redigera

För en lista över Liberalernas nuvarande riksdagsledamöter, se Lista över ledamöter av Sveriges riksdag 2018–2022.
För en lista över liberala eller folkpartistiska statsministrar genom tiderna, se Sveriges statsminister.
För övriga personer, se Kategori:Personer i Liberalerna och Folkpartiet.

Grafisk tidsaxel över partiordförande och partisekreterare Redigera

Johan PehrsonNyamko SabuniJan BjörklundLars LeijonborgMaria LeissnerBengt WesterbergOla UllstenPer AhlmarkGunnar HelénSven WedénBertil OhlinGustaf AnderssonFelix HamrinGulan AvciMaria NilssonJuno BlomMaria ArnholmNina LarssonErik UllenhagHelena DyrssenJohan JakobssonJohan PehrsonTorbjörn PetterssonSusann TorgersonPeter ÖrnBirgit FriggeboLars LeijonborgGunnar StrömCarl ThamDavid WirmarkCyril OlssonOlle DahlénBirger LundströmGunnar Hammarlund

Partiordförande Redigera

Se Liberala samlingspartiet, Frisinnade landsföreningen och Sveriges liberala parti för partiordförande i Liberalernas historiska föregångare.
NamnTillträddeAvgick Ref
Felix Hamrin5 augusti 193410 januari 1935[43]
Gustaf Andersson i Rasjön10 januari 193528 september 1944[43]
Bertil Ohlin28 september 194411 juni 1967[43]
Sven Wedén11 juni 196726 september 1969[43]
Gunnar Helén7 november 19697 november 1975[43][44]
Per Ahlmark7 november 19754 mars 1978[43][44][45]
Ola Ullsten4 mars 19781 oktober 1983[43][45]
Bengt Westerberg1 oktober 19834 februari 1995[43]
Maria Leissner4 februari 199515 mars 1997[43]
Lars Leijonborg15 mars 19977 september 2007[43]
Jan Björklund7 september 200728 juni 2019[43][46][47]
Nyamko Sabuni28 juni 20198 april 2022[48]
Johan Pehrson8 april 2022 (tillförordnad)
26 november 2022 (vald)		nuvarande[49][8]

Partisekreterare Redigera

Not: Mellan 1934 och 1953 var titeln ombudsman för den person som ansvarade för samma arbetsuppgifter som partisekreteraren ansvarar för idag. Den förste att tituleras partisekreterare var Birger Lundström.[50]

NamnTillträddeAvgick Ref
Gunnar Hammarlund19341943[50]
Birger Lundström19431960[50]
Olle Dahlén19601964[50]
Cyril Olsson19641967[50]
David Wirmark19671969[50]
Carl Tham19691976[50]
Gunnar Ström19761979[50]
Lars Leijonborg19791982[50]
Birgit Friggebo (tf.)19821984[50]
Peter Örn19841994[50]
Susann Torgerson (tf.)19941995[50]
Torbjörn Pettersson19952001[50]
Johan Pehrson20012003[50][51]
Johan Jakobsson20032006[50][51][52]
Helena Dyrssen (tf.)20062006[50][53]
Erik Ullenhag10 oktober 20065 oktober 2010[50][54][55]
Nina Larsson5 oktober 20103 oktober 2014[55]
Maria Arnholm3 oktober 201428 juni 2019[56]
Juno Blom28 juni 20198 april 2022[57][58]
Maria Nilsson13 april 202217 oktober 2022[59]
Gulan Avci17 oktober 2022Nuvarande[60]

Gruppledare i riksdagen Redigera

Den här listan är ofullständig, du kan hjälpa till genom att utöka den.
NamnTillträddeAvgick Ref
Rolf Wirtén19761978 
Gabriel Romanus19781978 
Björn Molin19781981 
Jörgen Ullenhag19811985 
Ingemar Eliasson19851990 
Birgit Friggebo19901991 
Lars Leijonborg19911997 
Anne Wibble19971997 
Isa Halvarsson19971998 
Bo Könberg19982005 
Anna Grönlund Krantz20062006 
Johan Pehrson11 oktober 200628 september 2014[61]
Erik Ullenhag28 september 20147 juni 2016 
Christer Nylander7 juni 201628 juni 2019 
Johan Pehrson28 juni 20198 april 2022[62]
Mats Persson8 april 202221 oktober 2022[63]
Lina Nordquist21 oktober 2022nuvarande[64]

Europaparlamentariker genom tiderna Redigera

Partistyrelseledamöter (nuvarande)[65][66] Redigera

Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2022-11)
Motivering: Detta avsnitt behöver uppdateras efter partiets landsmöte den 26 november 2022
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.

Samverkande organisationer Redigera

Liberalerna har två samverkande organisationer: Liberala ungdomsförbundet (LUF) och Liberala kvinnor (LK). Dessa båda organisationer är fristående från partiet, och agerar utifrån egna stadgar och riktlinjer. Partiet har dock gett dem en särställning, genom att i sina stadgar ange att de får sända ombud till partiets landsmöte och ha adjungerade representanter i partistyrelsen. För Liberala ungdomsförbundet gäller att ett av ombuden och en av representanterna ska utses av ungdomsförbundets nätverk för högskolestuderande, Liberala Studenter (LS).[67]

Andra organisationer som är närstående Liberalerna Redigera

Utöver de samverkande organisationerna finns ett flertal föreningar, nätverk och förbund som är knutna till, har sin bakgrund inom eller har till syfte att stötta och påverka partiet.

  • Fria liberaler i Svenska kyrkan (FiSK) är en liberal nomineringsgrupp inom Svenska kyrkan.
  • Frisinnad tidskrift är en socialliberal tidskrift, som ges ut av oberoende förening med samma namn Frisinnad Tidskrift.
  • Funktionella Liberaler är ett rikstäckande nätverk för funktionshinderspolitik.
  • Gröna Liberaler är ett rikstäckande nätverk för miljö- och klimatfrågor.
  • Homo-, bi- och transliberaler (HBT-liberaler) är ett fristående förbund med fokus på homo-, bisexuellas och transpersoners villkor.
  • Kristna Liberaler är ett nätverk för kristna och frisinnade liberaler.
  • Liberal Debatt är en partipolitiskt obunden idétidskrift, som ges ut av en oberoende stiftelse med samma namn.
  • Liberala företagare är ett rikstäckande nätverk för näringspolitiska frågor.
  • Liberala seniorer är ett rikstäckande nätverk för äldrepolitiska frågor.
  • Liberala studenter är ett nätverk av högskolestuderande inom Liberala ungdomsförbundet.
  • Ohlininstitutet är en partipolitiskt obunden stiftelse för vetenskaplig forskning om liberala idéer. Stiftelsen ordnar bland annat debatter, seminarier och utgivning av böcker och vetenskapliga rapporter.
  • Karl Staaffs fond för frisinnade ändamål ger bidrag till frisinnad press och frisinnade politikers studier.
  • Studieförbundet Vuxenskolan (SV) är partiets studieförbund; Liberalerna var en av tre grundarorganisationer och har tillsammans med Centerpartiet och Lantbrukarnas Riksförbund fortsatt en särställning inom studieförbundet.
  • Swedish International Liberal Centre (Silc) är partiets biståndsorganisation.
  • Tidningen NU är en liberal nyhetstidning med veckovis utgivning. Tidningen ägs till största del av partiet, via Liberal information AB.

Liberala företagare Redigera

Liberala Företagare är en förening inom Liberalerna syftar till att samla liberaler med intresse för företagarpolitik. Föreningen startade under våren 2009 och har verksamhet i flera lokalavdelningar. Förbundsordförande är (2011) Gunilla Gustafsson.

Liberala ledarsidor Redigera

Liberalerna är, via bolaget Liberal Information AB, delägare i Tidningen NU.[68] Utöver Tidningen Nu finns det ett mycket stort antal tidningar som inte ägs av partiet men betecknar sig som liberala, frisinnade liberala eller oberoende liberala.

Fotnoter Redigera

  1. ^ T.o.m. 1968 andrakammarval.
  2. ^ Fr.o.m. 1919 även stadsfullmäktigeval (1922–1935 elektorsval) i städer som ej ingick i landsting. Från 1970 exklusive landstingsfria kommuner.
  3. ^ [a b c d] Val ägde rum endast i en av de båda valkretsgrupperna.
  4. ^ [a b c d] Val skedde i Stockholm året därpå.

Referenser Redigera

  1. ^ Gulan Avci ny partisekreterare för Liberalerna
  2. ^ ”Tusentals medlemmar lämnade S i fjol, bara SD ökade”. Nyheter Idag. https://nyheteridag.se/tusentals-medlemmar-lamnade-s-i-fjol-bara-sd-okade. Läst 30 april 2021. 
  3. ^ ”Feminism”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 2 september 2014. https://web.archive.org/web/20140902081104/http://www.folkpartiet.se/politik/politik-a-o/feminism/. 
  4. ^ [a b c] ”Fördelning av mandat i Europaparlamentet och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 31 maj 2019. sid. 3. https://historik.val.se/val/ep2019/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 31 maj 2019. 
  5. ^ ”Fördelning av mandat i riksdagen och fastställande av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare” (pdf). Beslutsprotokoll. Valmyndigheten. 17 september 2022. sid. 86. https://resultat.val.se/protokoll/protokoll_Val_20220911_00_RD.pdf. Läst 19 september 2022. 
  6. ^ [a b] ”Slutligt valresultat 2022”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#Slutligtvalresultat. Läst 12 november 2022. 
  7. ^ [a b] ”Valresultat 2022 - Mandatfördelning”. Valmyndigheten. https://www.val.se/valresultat/riksdag-region-och-kommun/2022/radata-och-statistik.html#mandatfordelning. Läst 12 november 2022. 
  8. ^ [a b] ”Johan Pehrson vald till partiledare för L”. DN. 26 november 2022. https://www.dn.se/sverige/johan-pehrson-vald-till-partiledare-for-l/. Läst 26 november 2022. 
  9. ^ Riksdagsförvaltningen. ”Johan Pehrson (L) - Riksdagen”. www.riksdagen.se. https://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/ledamot/johan-pehrson_d7c327f8-83e4-11d4-ae60-0050040c9b55. Läst 9 april 2022. 
  10. ^ ”Språket: Partinamn”. Sverige Radio. 9 november 2009. https://sverigesradio.se/artikel/3224909. Läst 30 mars 2021. 
  11. ^ Nilsson, Torbjörn (27 april 2007). ”Vem behöver folkpartiet?”. Fokus. http://www.fokus.se/2007/04/vem-behover-folkpartiet/. Läst 16 april 2008. 
  12. ^ Frenker (29 mars 2021). ”Liberaler lämnar partiet efter SD-beskedet”. SVT Nyheter. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/liberaler-lamnar-partiet-efter-sd-beskedet. Läst 3 maj 2021. 
  13. ^ ”Valresultat 2022 – för riksdagsvalet, region- och kommunval”. valresultat.svt.se. https://valresultat.svt.se/2022/index.html. Läst 26 oktober 2022. 
  14. ^ ”Val till riksdagen - Slutligt valresultat - Riket”. Valmyndigheten. 17 september 2022. https://resultat.val.se/val2022/slutlig/RD/rike. Läst 18 december 2022. 
  15. ^ Oscarsson, Henrik; Holmberg, Sören (3 september 2008). ”Alliansseger” (PDF). Allmänna valen 2006. Göteborgs universitet. sid. 205. Arkiverad från originalet den 29 december 2009. https://web.archive.org/web/20091229074048/http://www.valforskning.pol.gu.se/digitalAssets/1220/1220331_Oscarsson___Holmberg__2008__Alliansseger.pdf. Läst 16 april 2008. 
  16. ^ ”Liberalismens rötter”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 3 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100503153957/http://www.folkpartiet.se/Var-politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/. 
  17. ^ ”Varför blåklinten?”. Liberalism. Folkpartiet liberalerna. Arkiverad från originalet den 6 juni 2007. https://web.archive.org/web/20070606021158/http://www.folkpartiet.se/FPTemplates/AreaContentPage____18228.aspx. Läst 16 april 2008. 
  18. ^ Det första seklet (sida 182–186).
  19. ^ Kent Zetterberg: Liberalism i kris. Folkpartiet 1939–1935 (doktorsavhandling i historia, Liber förlag 1975
  20. ^ ”Om Silc – SILC – Swedish International Liberal Centre”. https://silc.se/om-silc/. Läst 19 december 2022. 
  21. ^ ”Slutlig sammanräkning, riksdagsvalet 2002”. Valmyndigheten. https://historik.val.se/val/val_02/slutresultat/00R/00.html. 
  22. ^ [a b] ”Väljarbarometrar i Sverige: TEMO:s samt övriga undersökningsföretags publicerade mätningar”. Temo. Arkiverad från originalet den 12 februari 2003. https://web.archive.org/web/20030212201345/http://www.temo.se/dok/proj/valjarbarometern/valjbsamtliga.htm. 
  23. ^ ”Namnbyte ska rädda Folkpartiet”. Expressen. http://www.expressen.se/nyheter/namnbyte-ska-radda-folkpartiet/. Läst 24 november 2015. 
  24. ^ ”Folkpartiet heter nu Liberalerna”. Aftonbladet. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article21810753.ab. Läst 24 november 2015. 
  25. ^ ””Vi vill stoppa FP:s namnbyte””. DN.SE. http://www.dn.se/debatt/repliker/vi-vill-stoppa-fps-namnbyte/. Läst 24 november 2015. 
  26. ^ ”L vill lämna januariavtalet: ”Kräver mer liberal politik””. www.expressen.se. https://www.expressen.se/tv/politik/l-will-lamna-januariavtalet-kraver-mer-liberal-politik/. Läst 27 juli 2022. 
  27. ^ ”Liberalerna kan samarbeta med SD för att få en ny regering”. Sveriges Radio. 22 november 2021. https://sverigesradio.se/artikel/liberalerna-kan-samarbeta-med-sd-for-att-fa-en-ny-regering. Läst 27 juli 2022. 
  28. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai aj ak al am an ao ap aq ar as at au av aw ax ay az ba bb bc bd be bf bg bh bi bj bk bl bm bn bo bp bq br bs bt bu bv bw] ”Allmänna val, valresultat”. Statistiska centralbyrån. Arkiverad från originalet den 27 november 2014. https://web.archive.org/web/20141127174325/http://www.scb.se/sv_/Hitta-statistik/Statistik-efter-amne/Demokrati/Allmanna-val/Allmanna-val-valresultat/12268/12275/Historisk-valstatistik/32065/. Läst 14 november 2010. 
  29. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. https://historik.val.se/val/val2010/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  30. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 19 september 2014. https://historik.val.se/val/val2014/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  31. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 16 september 2018. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 16 februari 2020. 
  32. ^ ”Val till riksdagen - Röster”. Valmyndigheten. 17 september 2022. https://resultat.val.se/val2022/slutlig/RD/rike. Läst 22 september 2022. 
  33. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. Arkiverad från originalet den 22 september 2010. https://web.archive.org/web/20100922110851/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  34. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924063606/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  35. ^ ”Val till landstingsfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 25 september 2018. https://historik.val.se/val/val2018/slutresultat/L/rike/index.html. Läst 23 februari 2020. 
  36. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 23 september 2010. Arkiverad från originalet den 15 september 2010. https://web.archive.org/web/20100915153222/http://www.val.se/val/val2010/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  37. ^ ”Val till kommunfullmäktige - Röster”. Valmyndigheten. 29 september 2014. Arkiverad från originalet den 24 september 2014. https://web.archive.org/web/20140924084004/http://www.val.se/val/val2014/slutresultat/K/rike/index.html. Läst 29 september 2014. 
  38. ^ Val till kommunfullmäktige - Röster|datum = 25 september 2018|hämtdatum = 23 februari 2020
  39. ^ ”Valresultat val till Europaparlamentet 1999”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 31 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090531180401/http://www.val.se/tidigare_val/ep1999/resultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  40. ^ ”Europaparlamentsval 13 juni 2004”. Valmyndigheten. Arkiverad från originalet den 5 november 2008. https://web.archive.org/web/20081105064421/http://www.val.se/val/ep2004/resultat/slutresultat/index.html. Läst 14 november 2010. 
  41. ^ ”Val till Europaparlamentet - Röster”. Valmyndigheten. 11 juni 2009. Arkiverad från originalet den 12 augusti 2010. https://web.archive.org/web/20100812001407/http://www.val.se/val/ep2009/slutresultat/rike/index.html. Läst 14 november 2010. 
  42. ^ ”Fördelning av mandat och fastställelse av vilka kandidater som har valts till ledamöter och ersättare i valet till Europaparlamentet 2014” (pdf). Beslutsprotokoll. 30 maj 2014. Arkiverad från originalet den 9 juni 2014. https://web.archive.org/web/20140609180407/http://www.val.se/val/ep2014/slutresultat/protokoll/protokoll_00E.pdf. Läst 3 juni 2014. 
  43. ^ [a b c d e f g h i j k] ”Partiledare (FP) 1895–2010”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714183114/http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Partiledare-fp-1895-2010/. Läst 1 juli 2014. 
  44. ^ [a b] Ahlmark, Per (2011). Gör inga dumheter medan jag är död! : memoarer. Atlantis. sid. 189. ISBN 978-91-7353-470-3 
  45. ^ [a b] Ribbing, Magdalena (4 mars 1978). ”Nye fp-ledaren behåller biståndet”. Dagens Nyheter: s. 6. 
  46. ^ Hedrad Björklund tar över fp. 7 september 2007. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/hedrad-bjorklund-tar-over-fp_16803.svd. Läst 1 juli 2014. 
  47. ^ ”Jan Björklund vald till folkpartiets ledare”. Folkpartiet. 7 september 2007. Arkiverad från originalet den 17 april 2014. https://web.archive.org/web/20140417062651/http://www.folkpartiet.se/jan-bjorklund/pressmeddelanden/jan-bjorklund-vald-till-folkpartiets-ledare/. Läst 1 juli 2014. 
  48. ^ [a b] ”Nyamko Sabuni vald till ny partiledare för L”. Svenska Dagbladet. 28 juni 2019. https://www.svd.se/tuffa-utmaningar-vantar-sabuni. Läst 28 juni 2019. 
  49. ^ ”Johan Pehrson ny partiledare för Liberalerna”. Liberalerna. 8 april 2022. https://www.liberalerna.se/nyheter/johan-pehrson-ny-partiledare-for-liberalerna. Läst 8 april 2022. 
  50. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q] ”Liberalernas partisekreterare sedan 1934”. Folkpartiet. Arkiverad från originalet den 11 oktober 2014. https://web.archive.org/web/20141011210436/http://www.folkpartiet.se/politik/Liberalism/Liberalismens-rotter/Svensk-liberalism-ar-for-ar/Liberalernas-partisekreterare-sedan-1934/. Läst 3 juli 2014. 
  51. ^ [a b] Forssblad, Mari (28 oktober 2002). ”Folkpartiet får ny partisekreterare”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=139666. Läst 3 juli 2014. 
  52. ^ Nandorf, Tove; Crofts, Maria; Kihlström, Staffan (5 september 2006). ”Partisekreteraren tvingades avgå”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/partisekreteraren-tvingades-avga/. Läst 3 juli 2014. 
  53. ^ Carlbom, Mats (7 september 2006). ”Dyrssen hanterar krisen i partiet”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/sverige/dyrssen-hanterar-krisen-i-partiet/. Läst 3 juli 2014. 
  54. ^ Karlsson, Lars-Ingmar (10 oktober 2006). ”Ullenhag ny partisekreterare hos fp”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/politik/ullenhag-ny-partisekreterare-hos-fp/. Läst 3 juli 2014. 
  55. ^ [a b] ”Nina Larsson FP:s partisekreterare”. TT (publicerad i Dagens Nyheter). 4 oktober 2010. http://www.dn.se/nyheter/valet-2010/nina-larsson-fps-partisekreterare/. Läst 3 juli 2014. 
  56. ^ ”Arnholm ny FP-partisekreterare”. Svenska Dagbladet. 17 september 2014. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/arnholm-ny-fp-partisekreterare_3928034.svd/. Läst 17 september 2014. 
  57. ^ ”Juno Blom (L) ny partisekreterare: "Många känslor"”. Expressen. 28 juni 2019. https://www.expressen.se/tv/politik/juno-blom-l-ny-partisekreterare-manga-kanslor/. Läst 28 juni 2019. 
  58. ^ ”Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni avgår”. DN.se. 8 april 2022. https://www.dn.se/sverige/dn-erfar-nyamko-sabuni-avgar/. Läst 8 april 2022. 
  59. ^ ”Maria Nilsson ny partisekreterare för Liberalerna”. Liberalerna. 13 april 2022. https://news.cision.com/se/liberalerna/r/maria-nilsson-ny-partisekreterare-for-liberalerna,c3546219. Läst 13 april 2022. 
  60. ^ ”Gulan Avci ny partisekreterare för Liberalerna”. Liberalerna. 17 oktober 2022. https://www.liberalerna.se/nyheter/gulan-avci-ny-partisekreterare-for-liberalerna. Läst 18 oktober 2022. 
  61. ^ ”Johan Pehrson (FP) - Aktuella och tidigare uppdrag”. Sveriges riksdag. http://www.riksdagen.se/sv/ledamoter-partier/Hitta-ledamot/Ledamoter/Pehrson-Johan-0224712677012/?hist=true. Läst 4 juli 2014. 
  62. ^ ”Johan Pehrson vald till ny gruppledare”. Svenska Dagbladet. 28 juni 2019. https://www.svd.se/johan-pehrson-vald-till-ny-gruppledare. Läst 28 juni 2019. 
  63. ^ ”Persson ersätter Pehrson som gruppledare för L”. Dagens Industri. 8 april 2022. https://www.di.se/live/persson-ersatter-pehrson-som-gruppledare-for-l/. Läst 8 april 2022. 
  64. ^ ”Lina Nordquist blir ny gruppledare för L i riksdagen”. Expressen. 21 oktober 2022. https://www.expressen.se/nyheter/lina-nordquist-blir-ny-gruppledare-for-l-i-riksdagen/. Läst 29 november 2022. 
  65. ^ ”Partistyrelsen”. Liberalerna. https://www.liberalerna.se/partistyrelsen. Läst 8 april 2022. 
  66. ^ ”Liberalernas landsmöte: söndagen”. Tidningen Nu. 21 november 2021. https://www.tidningen.nu/liberalernas-landsmote-sondagen/. Läst 8 april 2022. 
  67. ^ ”Stadgar för Liberalerna antagna vid landsmötet 2017” (pdf). Liberalerna. 2017. https://www.liberalerna.se/wp-content/uploads/1712-stadgar.pdf. 
  68. ^ ”Om oss”. tidningen.nu. Arkiverad från originalet den 21 november 2015. https://web.archive.org/web/20151121080633/http://www.tidningen.nu/om-oss/. Läst 20 november 2015. 

Vidare läsning Redigera

Externa länkar Redigera

Wikimedia Commons har media relaterad till Liberalerna.
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Liberalerna&oldid=53799629”