Regeringen Hansson III
Regeringen Hansson III eller samlingsregeringen var en svensk regering med Socialdemokraten Per Albin Hansson som statsminister. I övrigt bestod regeringen av ministrar från de fyra största partierna. Regeringen tillträdde den 13 december 1939 och satt fram till den 31 juli 1945 och kom därmed att styra Sverige under andra världskriget.
| Regeringen Hansson III Sveriges regering  | |
 | |
| Statschef | |
| Statschef | Gustaf V |
| Tidsperiod | |
| Tillträde | 13 december 1939 |
| Frånträde | 31 juli 1945 |
| Ministrar och partier | |
| Statsminister | Per Albin Hansson |
| Regeringsparti(er) | Socialdemokraterna Högerpartiet Bondeförbundet Folkpartiet |
| Status i parlamentet | majoritetsregering |
| Oppositionsparti(er) | Sveriges kommunistiska parti Socialistiska partiet |
| Historik | |
| Val | 1940 1944 |
| Senaste valet | 215 / 230
|
| Mandatperiod(er) | 1937-1940 1941-1944 1945-1948 |
| Företrädare | Hansson II |
| Efterträdare | Hansson IV |
SammansättningRedigera
Samlingsregeringen bestod av representanter för de fyra största partierna:
- Socialdemokraterna
- Bondeförbundet (som senare bytte namn till Centerpartiet)
- Folkpartiet (som senare bytte namn till Liberalerna)
- Högern (som senare bytte namn till Moderaterna)
Två riksdagspartier hölls utanför regeringen, det prosovjetiska Sveriges kommunistiska parti (senare Vänsterpartiet) samt Socialistiska partiet.
Tillkomst och syfteRedigera
Regeringen tillkom som ett resultat av det sovjetiska anfallet mot Finland i Vinterkriget[källa behövs] och regerade till slutet av andra världskriget.
Samlingsregeringen hade två mål som den ville upprätthålla till varje pris:[1]:18
- Att hålla Sverige utanför andra världskriget
- Att hålla ihop samlingsregeringen
Alla andra politiska beslut var underordnade dessa två mål.[2]
I regeringsdeklarationen framhölls att syftet bland annat var att lägga de inrikespolitiska stridsfrågorna åt sidan. Då regeringen bestod av de fyra största partierna, deras partiledare och mest framträdande politiker innebar detta att riksdagen förlorade inflytande. Det innebar också att Sverige under perioden även var utan egentlig politisk opposition.[1]:19
Utökade maktbefogenheter och förskjuten maktfördelningRedigera
Samlingsregeringen utökade sina egna maktbefogenheter under hela tiden som kriget pågick och det fanns ingen politisk opposition som kunde stoppa den.[1]:19 Politikernas utökade maktbefogenheter skedde på bekostnad av demokratin och folkets frihet.[1]:97
Genom kriget hade riksdagen gett regeringen extraordinära fullmakter, till exempel över statsbudgeten.[3] I praktiken fungerade det så att riksdagen ofta informerades och fick godkänna beslut i efterhand. Sveriges kommunistiska parti var inte representerat vare sig i utrikesutskottet eller utrikesnämnden och saknade helt inflytande.[3]
Massövervakning och kontrollRedigera
| [Regeringen] vinnlade sig om att hålla folket i okunnighet om vad som egentligen skedde. Och som därvid fick hjälp av pressen. |
| – Maria-Pia Boëthius, Heder och samvete[1]:105-106 |
Den Allmänna säkerhetstjänsten (STJ) var en hemlig polis som lydde direkt under regeringen. Den hade bildats 1938 av Regeringen Hansson II men trädde inte i full funktion förrän 12 april 1940 och förblev hemlig för folket fram till januari 1943. STJ sorterade under socialminister Gustav Möller och ansvarade för censur- och övervakningstjänst.[4]:56 STJ:s Centralbyrå kontrollerade kommunikationer. STJ:s Spaningsbyrå spanade på misstänkta personer.
En kontrollapparat utvecklades och riktades mot det egna folket.[1]:97 Det gjordes grova intrång i enskilda människors privatliv med hänvisning till "rikets säkerhet".[1]:97 42 miljoner brev öppnades och 11 miljoner telefonsamtal avlyssnades.[1]:98 2 100 lokala ortsombud hade till uppgift att rapportera till makthavarna om opinionsläget.[1]:98 Detta vid en tid då Sveriges befolkning var omkring 6,4 miljoner personer.
Statens informationsstyrelse inrättades och påstods ha till uppgift att informera befolkningen, men som själv såg som sin främsta uppgift att rapportera om folket till de styrande.[1]:98
Strategier utvecklades för att kontrollera folket i en utsträckning som saknade motstycke i svensk historian.[1]:97 Det skedde samtidigt som samlingsregeringen hemlighöll och hemligstämplade sina göranden.[1]:97
Ture Nerman, redaktör för tidningen Trots allt! (1939–1945), ifrågasatte under kriget regeringens taktik att beskära friheten i Sverige istället för att stärka den nationella stoltheten, slå vakt om demokratin och dess principer, och på så sätt väcka folkets kämparvilja.[1]:112 Han jämförde med Winston Churchill i Storbritannien och Franklin D. Roosevelt i USA vilka han skrev ständigt framhöll frihetens värden för att stärka sina folks försvarsberedskap.[1]:112
Efter kriget riktade Sandlerkommissionen (i SOU 1948:7[5]) kritik mot regeringen framför allt för att verksamheten hade varit hemlig, eftersom detta var ett hot mot rättssäkerheten.
InterneringslägerRedigera
Under kriget inrättades interneringsläger i Sverige (ibland kallade koncentrationsläger). De var en typ av arbetsläger för politiska fångar.
Initialt upprättades de för att frihetsberöva kommunister, vilka betraktades som statsfientliga element. Med tiden växte gruppen intagna till att även inkludera radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, och tyska desertörer, så kallade Englandsvänner. Även etnisk bakgrund utgjorde skäl för intagning. Intagning till lägren skedde utan vare sig rättegång eller dom. Tage Erlander, som blev Sveriges statsminister i 23 år med start 1946, var som statssekreterare på socialdepartementet den högste politiska tjänstemannen för dessa läger.[6]
CensurRedigera
Censur av pressenRedigera
315 svenska tidningar beslagtogs åren 1940–1943[1]:103
| 251 beslagtagna tidningar var kritiska mot Nazityskland (80 %) |
| 64 övriga (20 %) |
Under året 1939 åberopades smädelseparagrafen från 1800-talet, som knappast använts sedan sin tillkomst, för att i Sverige åtala 19 tidningar.[1]:102 16 av dessa tryckfrihetsåtal slutade med fängelsestraff för den ansvarige utgivaren.[1]:102 För att undvika dessa uppmärksammade censurrättegångar valde Regeringen Hansson III att medvetet feltolka lagen för att få tillstånd ett förenklat censurförfarande.[1]:102-103 Besluten kom att delegeras till justitieminister Karl Gustaf Westman och sanktionerades av regeringen i efterhand.[1]:103 Åren 1940–1943 beslagtogs 315 svenska tidningar, varav 251 var kritiska mot Nazityskland.[1]:103
Regeringen inrättade ett parallellt regelverk vid sidan av Tryckfrihetsförordningen, samtidigt som vissa paragrafer i lagen ny- och omtolkades för att möjliggöra administrativa ingrepp.[4] Myndigheten Statens informationsstyrelse (SIS) inrättades med sektionen Pressrådet 1939[4]:55 som senare efterträddes av sektionen Pressnämnden.[4] SIS skickade, via Tidningarnas Telegrambyrå, grå lappar till pressen med råd och anvisningar om vad myndigheten ansåg var lämpligt eller olämpligt att offentliggöra.[4]:54
Våren 1940 ålades riksdagen av en enad regering att revidera Tryckfrihetsförordningen så att myndigheter vid krig eller krigsfara kunde censurera tidningar (förhandsgranska och utfärda utgivningsförbud). Förslaget antogs av riksdagen i juni 1940 och året efter, efter valet 1941, antogs lagen en andra gång.[1]:104 Den lagstiftningen kom aldrig att användas. Men våren 1940 gav riksdagen även regeringen makt att med transportförbudet hindra distribution av periodisk skrift genom att förbjuda att den transporterades med allmänna kommunikationer. Denna lagstiftning användes i några fall[vilka?] mot kommunistisk press, till exempel Norrskensflamman.[3] Avsikten med transportförbudet var att hindra utgivning utan att tekniskt sett använda förhandscensur. Enligt de ansvariga användes det för att preventivt stävja vad man kallade ett "missbruk" av tryckfriheten.[1]:104
Justitieministern använde hellre konfiskeringsvapnet, även i fall där åtal var möjligt.[4] I mars 1942 publicerade 17 svenska tidningar en likalydande artikel som var en sammanställning av styrkta vittnesmål om tortyr i norska fängelser. Det ledde till masskonfiskering då justitieminister Karl Gustaf Westman beslagtog samtliga 17 tidningar.[1]:114 Sven Grafström skrev i sin dagbok att initiativet till konfiskering oftast togs från utrikesdepartementet eller justitiedepartementet.[1]:115
Det var främst tre tidningsmän som ådrog sig regeringens vrede och repressalier: Torgny Segerstedt, Ture Nerman och Johannes Wickman.[1]:109
Torgny Segerstedt, chefredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, kritiserade regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland, transiteringstrafiken och inskränkningar i tryckfriheten. Han hamnade i konflikt med det officiella Sverige och ombads upphöra med den "antityska" linjen. Regeringens återkommande propåer och kampanjer fick dock inte gehör och flera nummer av GHT konfiskerades.
Den kanske hårdast drabbade tidningen var Trots allt! (1939–1945) som utkom en gång i veckan och var skarpt kritisk mot nazism och fascism. Tidningen konfiskerades åtta gånger och belades med transportförbud. Redaktören Ture Nerman dömdes till, och avtjänade, tre månaders fängelse[4]:80 för ledartexten "Hitlers helvetesmaskin" publicerad den 10 november 1939.
Johannes Wickman var utrikeskommentator på Dagens Nyheter. Han citerade tal och uttalanden från nazister och lät dessa tala för sig själva. Det ledde till att Pressnämnden, som bestod av publicister, tillställde ordern "Sarkasmer, ironiska och sårande utfall samt insinuanta vändningar måste obetingat undvikas."[1]:113
Censur av kulturRedigera
Förhandscensur av filmer infördes och sådant som ansågs stötande klipptes bort.[1]:98
Böcker, revyer och teater censurerades.[1]:103 Ett uppmärksammat exempel är att Karl Gerhard i augusti 1940 förbjöds framföra numret "Den ökända hästen från Troja" i revyn Gullregn på Folkan. Texten i kupletten är starkt kritisk mot Nazityskland, men även mot Sveriges eftergiftspolitik och permittenttrafiken.
Censuren av kulturen motiverades med att man inte ville reta upp Nazityskland och därmed riskera en ockupation av Sverige, men enligt Maria-Pia Boëthius handlade det istället om att hålla den egna befolkningen i schack och att ingen på allvar tror att Tyskland skulle ha ockuperat Sverige på grund av böcker, revyer, teaterpjäser eller tidningsartiklar. Istället handlade det om att politikerna ville styra utan folkets inblandning genom att förhindra att misshagliga opinioner uppstod. De styrande oroade sig för att en sådan opinion kunde uppstå om folket fick kännedom om tyskarnas våldspolitik.[1]:99
Censur av postRedigera
Förutom brevcensur innebar Allmänna säkerhetstjänstens postcensur även inskränkningar i in- och utförsel av tidningar och tidskrifter till och från Sverige. Till de tidningar som stoppades hörde Daily Worker och den brittiska skämttidningen Punch.[4]:56
Sveriges roll i krigetRedigera
Genom permittenttrafiken under perioden juni 1940 till augusti 1943, samt andra eftergifter till Nazityskland, kom Sverige att delta passivt i kriget på Tysklands sida.[1]:27 Per Albin Hansson medgav i sin dagbok, på regeringssammanträden och i riksdagen att Sverige gav upp sin neutralitet,[1]:27 men han beslutade att inte informera folket om det.[1]:27 Beslutet om permittenttrafiken fattades enhälligt[a] av regeringen och utan att riksdagen tillfrågades.[1]:30 Medborgarna informerades först efter att tågen redan hade börjat rulla efter att rykten om avtalet hade läckt till tidningen Nordens Frihet.[1]:29-30
| Riksdagen har hörts i saken, men riksdagsmötet har bara varit en formsak; beslutet har fattats långt dessförinnan. Per Albin Hansson, statsminister och socialdemokratisk partiledare, har hanterat ett svårt utrikespolitiskt dilemma med hårda nypor och föga respekt för en i djupare mening demokratisk beslutsprocess. |
| — Hans Villius 1987 om Midsommarkrisen 1941[7]:1h3m4s |
I samband med Midsommarkrisen i juni 1941 medgav regeringen transitering av Engelbrechtdivisionen, en fullt utrustad tysk militär division, på järnväg mellan Norge och Finland.
Att tänja på neutraliteten gav Sverige mycket stora fördelar under kriget.[8] Men när kriget var slut var det många länder i Europa, samt USA, som föraktade Sverige.[8]
StatsrådRedigera
* Statsminister eller departementschef
| Företrädare: Regeringen Hansson II |
Sveriges regering 1939-1945 |
Efterträdare: Regeringen Hansson IV |
Se ävenRedigera
FotnoterRedigera
AnmärkningarRedigera
- ^ Rickard Sandler och Östen Undén var de enda som ordentligt protesterade.[1]:29
ReferenserRedigera
- ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae af ag ah ai] Maria-Pia Boëthius. Heder och samvete, 1991, Norstedts förlag.
- ^ Johan Romin. ”Realpolitiken under kriget räddade liv”. Arkiverad från originalet den 5 december 2020. https://web.archive.org/web/20201205081725/https://www.expressen.se/kultur/realpolitiken-under-kriget-raddade-liv/. Läst 26 mars 2021. expressen.se, 13 november 2020.
- ^ [a b c] Stig Hadenius, Björn Molin och Hans Wieslander. Sverige efter 1900. Aldus 1967
- ^ [a b c d e f g h] Ingrid Adielsson. "Det ofria ordet — Censur och tryckrihet 1766–1810 och 1920–1945", Magisteruppsats vid Uppsala Universitet, hösten 2007. Åtkomst den 15 april 2018.
- ^ Betänkande angående säkerhetstjänstens verksamhet, SOU 1948:7.
- ^ Hellström, Jenny (30 augusti 2008). ”Tage Erlander bakom hemliga koncentrationsläger”. Sveriges Radio. Arkiverad från originalet den 3 september 2008. https://web.archive.org/web/20080903230112/http://www.sr.se/cgi-bin/sjuharad/nyheter/artikel.asp?Artikel=2282405. Läst 6 augusti 2018.
- ^ Fyra dagar som skakade Sverige – Midsommarkrisen 1941 (1987)
- ^ [a b] "Andra världskriget - tysktågen, neutraliteten och Nordkalotten", Sveriges Radio, 31 oktober 2010. Åtkomst den 14 april 2018