Kvinnlig rösträtt

begrepp som innebär att kvinnor enligt lag tillåts rösta vid myndig ålder

Kvinnlig rösträtt innebär att kvinnor enligt lag tillåts rösta vid myndig ålder. Kvinnlig rösträtt har införts vid vitt skilda tidpunkter världen över: Nya Zeeland införde reformen 1893, och Saudiarabien 2015.

Kvinnlig rösträtt
En organisation för kvinnlig rösträtt i USA år 1912.

I vissa fall har rösträtt införts efter en lång period av aktivism, som i Storbritannien och USA, och i andra fall har den införts snabbt i samband med till exempel nationens självständighetsförklaring, som i Polen. Kvinnlig rösträtt har ibland införts och sedan avskaffats för att sedan införas igen, som i Sverige, där vissa kvinnor fick rösta redan under 1700-talet. Andra gånger har olika kategorier kvinnor getts rösträtt medan andra inte har fått sin förrän långt senare, så som i Sydafrika, där vita kvinnor fick rösta långt före svarta. Det har också varit vanligt att lokal rösträtt införts före den nationella.

AllmäntRedigera

Kvinnlig rösträtt togs för första gången upp under franska revolutionen, och blev en av frågorna när kvinnorörelsen organiserades under den första vågens feminism på 1800-talet.

Sedan International Woman Suffrage Alliance bildades 1904, samarbetade olika länders rösträttsföreningar internationellt för kvinnlig rösträtt, och organiserade regelbundet kongresser i frågan.

Kvinnlig rösträtt inkluderades i Konventionen om kvinnors politiska rättigheter, som antogs av FN 1952.

Årtal då kvinnlig rösträtt introducerades i världens länder (gul = ingen kvinnlig rösträtt).

AfrikaRedigera

Afrika söder om Sahara koloniserades till stor del av Europa kring sekelskiftet 1900. Det var kolonialmakten som införde ett modernt parlamentariskt politiskt system, och i många fall infördes kvinnlig rösträtt automatiskt när dessa länder blev självständiga efter andra världskriget. Kvinnlig rösträtt infördes för första gången i Afrika i Sydafrika 1930, och sist i Namibia 1989.

LiberiaRedigera

Liberia införde kvinnlig rösträtt år 1946. Det var en av de första länderna i Afrika som införde reformen.

EtiopienRedigera

Etiopien införde kvinnlig rösträtt år 1955.

KenyaRedigera

Kenya införde kvinnlig rösträtt år 1963.

KongoRedigera

Kongo införde kvinnlig rösträtt år 1967.

NamibiaRedigera

Namibia införde kvinnlig rösträtt år 1989. Reformen infördes i samband med landets självständighet.

Sierra LeoneRedigera

I nuvarande Sierra Leone grundades 1787 Freetown av befriade afroamerikanska slavar från Nova Scotia, där alla överhuvud för ett hushåll hade rösträtt oavsett kön. I staten Sierra Leone infördes kvinnlig rösträtt 1930.

SomaliaRedigera

Somalia införde kvinnlig rösträtt år 1956.

SydafrikaRedigera

Sydafrika var det första landet i Afrika som införde reformen, men inte den första som införde allmän rösträtt för kvinnor. Kvinnlig rösträtt infördes i Sydafrika i flera stadier. Den tillerkändes vita kvinnor år 1930, och tillämpades första gången i valet 1933. Asiatiska och färgade kvinnor fick rösträtt år 1983. Allmän rösträtt för kvinnor och män infördes 1994.

AmerikaRedigera

Både USA och Kanada har haft en liknande utveckling i frågan som Europa, och införandet av kvinnlig rösträtt föregick där av ett långvarigt agiterande. En liknande utveckling ägde rum i Latinamerika och Västindien, där reformen dock ofta bar frukt först efter andra världskriget. Det första land som införde kvinnlig rösträtt var Kanada 1917, och det sista var Paraguay 1961.

ArgentinaRedigera

Argentina införde kvinnlig rösträtt år 1952. [1]

BrasilienRedigera

En kvinnorörelse bildades i Brasilien vid 1800-talets mitt, men denna organiserade sig inte för kvinnlig rösträtt förrän 1922, när Bertha Lutz organiserade den första föreningen för att verka för frågan, Federação Brasileira pelo Progresso Feminino (FBPF), för vilken hon själv blev ordförande under hela rösträttskampanjen.[2] De engagerade bestod av en minoritet välutbildade yrkeskvinnor ur Brasiliens bildade elit, vilket var anledningen till att den inte uppfattades som särskilt hotfull av den styrande regimen och uppnådde relativt snabb framgång.

Brasilien införde kvinnlig rösträtt år 1932; den inkluderades i konstitutionen 1934 och utövades för första gången 1935.

ChileRedigera

Rörelsen för frågan började sin verksamhet 1920. Kvinnlig rösträtt i lokalvalen infördes 1934.

Chile införde kvinnlig rösträtt år 1949.

ColombiaRedigera

En rörelse för frågan verkade aktivt sedan 1930-talet, där dess ledande företrädare var Esmeralda Arboleda, Josefina Valencia och Ofelia Uribe. Rörelsens företrädare var främst en krets vita elitkvinnor, och deras huvudmotståndare det katolska etablissemanget.

Colombia införde kvinnlig rösträtt år 1954, och tillämpades för första gången 1957. Reformen infördes av Gustavo Rojas Pinilla som en del av ett reformpaket designat för att dämpa den rådande politiska oron och gynna stabiliteten.

Costa RicaRedigera

Utvecklingen av kvinnorörelsen i Costa Rica skilde sig från de flesta andra latinamerikanska länder tack vare landets ovanliga politiska stabilitet. Landets första kvinnoförening, Damerna av Saint Vincent de Paul, grundades 1878 och följdes av flera, som ägnade sig åt välgörenhet, nykterhet, prostitution och feminism. Kampanjer för kvinnlig rösträtt iscensattes under valreformerna 1913, 1913, 1925, 1927 och 1946.[3]

Kvinnors medverkan i motståndet och störtandet av diktatorn Federico Tinoco 1917-1919 gjorde att frågan togs upp i parlamentet. Kvinnorörelsen för rösträtt organiserade sig i Feminist League 1923, som blev medlem i den internationella International League of Iberian and Hispanic-American Women, som mellan 1925 och 1947 drev en ständigt aktiv kampanj.[4]

Kvinnlig rösträtt stöddes främst av en liten klick kvinnliga aktivister snarare än av majoriteten kvinnor, men frågan fick stöd av ledande manliga politiker och intellektuella, och flera kvinnoföreningar. Kvinnlig rösträtt infördes 20 juli 1949.[5]

El SalvadorRedigera

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig kvinnlig rösträtt 9 September 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig. [6] Under 1920-talet organiserades en rörelse för att återinföra rösträtten och dess ledargestalt Prudencia Ayala lanserade sig som presidentkandidat och partiledare för ett feministparti och lät utge en egen tidning för frågan.[7]

Villkorlig kvinnlig rösträtt infördes 1939, men villkoren var så höga att upp mot 80 procent av landets kvinnor inte kunde använda rösträtten.[8] Efter ytterligare kampanjer under 1940-talet drivna av kvinnorörelser med sina egna tidningar ledda av bland andra Matilde Elena López och Ana Rosa Ochoa, infördes allmän kvinnlig rösträtt år 1950 efter störtandet av diktator Maximiliano Hernandez Martinez. [9]

GuatemalaRedigera

Frågan om kvinnlig rösträtt drevs i Guatemala av arbetarrörelsen.[10]

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig kvinnlig rösträtt 9 September 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig.[11] Ett flertal kvinnorörelser uppkom efter detta för att återinföra rösträtten, varav två av de mest betydande var Gabriela Mistral Society (1925) och Graciela Quans Guatemalan Feminine Pro-Citizenship Union (1945).

Villkorlig rösträtt för litterata kvinnor infördes av Juan José Arévalos revolutionära regering 1945, och allmän 1965.

HaitiRedigera

Haiti införde kvinnlig rösträtt 4 november 1950.

När den amerikanska ockupationen av Haiti upphörde 1934 och samhället skulle organisera sig på nytt grundades La Ligue Feminine d’Action Sociale (LFAS) för att arbeta för kvinnlig rösträtt, ledda av Madeleine Sylvain Bouchereau och Alice Garoute. De fick stöd av övriga haitiska kvinnoorganisationer och även av internationella organisationer, men mötte hårt motstånd i parlamentet. Gifta kvinnor var bland annat omyndiga till 1944, vilket skapade dåliga förutsättningar för rösträtt. I april 1950 organiserade LFAS en stor demonstration genom att bilda First National Congress of Haitian Women där stödet för deras sak frön övriga föreningar demonstrerades så tydligt att parlamentet uppgav sitt motstånd. [12]

HondurasRedigera

År 1920 enades Guatemala, El Salvador och Honduras under Centralamerikanska Federationen, vars konstitution godkände villkorlig kvinnlig rösträtt 9 September 1921, men denna kunde inte införas, då den Centralamerikanska Federationen därefter upphörde och dess konstitution därmed inte var giltig. [13]

Under 1920-talet uppkom en kvinnorörelse vars ledande gestalt var Visitación Padilla, ledare för den största kvinnoföreningen. Kampen för rösträtten dämpades under Tiburcio Carias diktatur 1933-1948, eftersom kvinnorörelsen prioriterade störtandet av diktaturen snarare än rösträtten, men efter störtandet av diktaturen godkändes införandet av kvinnlig rösträtt 1955, och infördes sedan 1957.[14]

KanadaRedigera

Frågan lyftes för första gången 1876 när Emily Stowe grundade The Toronto Woman's Literary Club, som omvandlades till Canadian Women's Suffrage Association 1883, med Jessie Turnbull som en ledande gestalt; Emily Stowe grundade 1889 Dominion Women's Enfranchisement Association (från 1907 kallad Canadian Suffrage Association).

Toronto införde lokal rösträtt för myndiga kvinnor (änkor och ogifta kvinnor) 1882 (från 1884 utan kvalifikationer). Lokal rösträtt infördes av de flesta delstater mellan 1916 (Manitoba) och 1925 (Labrador), men därefter tog det femton år innan det infördes i Quebec 1940.

Genom Wartime Elections Act of 1917 tillerkändes kvinnliga anhöriga till soldater som tjänstgjort i första världskriget (änkor, hustrur, mödrar, systrar och döttrar) rösträtt. År 1918 infördes allmän rösträtt för alla kvinnliga medborgare över 21 års ålder. Detta exkluderade dock kvinnor ur urbefolkningen, som inte betraktades som medborgare, fram till 1961.

KubaRedigera

En kvinnorörelse uppkom på Kuba under 1920-talet. Kvinnlig rösträtt infördes 1934.[15]

MexicoRedigera

Kvinnors rättigheter blev på allvar en fråga i den politiska debatten efter den mexikanska revolutionen 1910. Från denna tid förekom en allt större aktivism i frågan om rösträtt. 1917 års konstitution införde inte kvinnlig rösträtt men innehöll heller inget förbud mot det.

1937 krävde aktivister kvinnlig rösträtt och fullt medborgarskap för kvinnor genom att peka på att 1917 års konstitution var könsneutral. När María del Refugio García ställde upp i 1937 års val och vann med klar marginal, tvingades regeringen medge kvinnor fullt medborgarskap och politisk valbarhet, men rösträtten inkluderas inte.

Mexico införde kvinnlig rösträtt år 1953.

NicaraguaRedigera

I Nicaragua stöddes kvinnorörelsens krav på rösträtt tidigt av familjen Somozas liberala parti, som lierade sig med kvinnorörelsen och dess krav för att använda sig av dess stöd under sin diktatur 1936-1979. I enlighet med denna policy lovade Somozas parti att införa kvinnlig rösträtt 1916 och 1944, och grundade en kvinnoavdelning av sitt parti 1936. Kvinnorörelsens ledare Josefa Toledo begärde 1939 partiets stöd för införandet av rösträtt. Begäran antogs 1950 och infördes 1955, och samma år inkorporerades landets kvinnoföreningar i partiets kvinnoförening, som sedan fick kvinnorörelsens stöd i samtliga fortsatta val och därmed blev en av Somoza-regimens allierade med stöd av Olga Nunez de Saballos, som organiserade landets feminister för partiet. [16]

PanamaRedigera

Panama blev en egen stat under USA:s beskydd 1903 och influerades starkt av USA. Kvinnorörelsen började genom grundandet av Federation of Women's Club of the Canal år 1907, som lydde under General Federation of Clubs i New York, vilket gjorde att kvinnorörelsen i Panama influerades direkt av den amerikanska kvinnorörelsen. 1922 grundades The Feminist Group Renovation (FGR) av Clara Gonzalez, som året därpå omvandlades till Latinamerikas första kvinnoparti: Feminist National Party.[17]

Kvinnlig rösträtt i lokalvalen infördes 1941 och på nationell nivå 1946, vilket var den första i Centralamerika. [18]

ParaguayRedigera

Paraguay införde kvinnlig rösträtt år 1961. Det var det sista landet i Latinamerika, liksom i hela Amerika, som införde reformen.

USARedigera

Huvudartikel: Kvinnlig rösträtt i USA

Vid USA:s grundande 1776 införde New Jersey könsneutral rösträtt, även om rösträtten var begränsad på socioekonomiska och etniska grunder, vilket 1807 ersattes med allmän manlig rösträtt.

Frågan om kvinnlig rösträtt togs för första gången upp i Konferensen i Seneca Falls 1848: därefter samlades National Woman's Rights Convention varje år fram till att American Equal Rights Association bildades 1866. När denna prioriterade svarta mäns rösträtt framför kvinnors bildades 1869 National Woman Suffrage Association (NWSA) och American Woman Suffrage Association (AWSA), som båda 1890 uppgick i National American Woman Suffrage Association, som ledde rörelsen tills målet uppnåddes 1920.

Wyomingterritoriet införde fullständig rösträtt för alla myndiga 1869, inklusive kvinnor, och har behållit det sedan dess. Det första presidentvalet i USA där samtliga kvinnor tilläts delta var i november 1920, efter beslut från högsta domstolen. Tre år tidigare hade republikanen Jeannette Rankin invalts som första kvinna i den federala kongressen. Svarta kvinnor fick (på samma villkor som svarta män) i vissa delstater vänta till 1965, då Voting Rights Act genomdrevs.

VenezuelaRedigera

Rörelsen för kvinnlig rösträtt trädde in i ett avgörande skede efter diktatorn Juan Vicente Gómezs död 1935. Den dominerades av bildade medelklasskvinnor.

Venezuela införde kvinnlig rösträtt år 1946, vilken trädde i kraft med den nya konstitutionen 1947.

AsienRedigera

IndienRedigera

i Indien började rörelsen för rösträtt med grundandet av Women's Indian Association (WIA) år 1917. År 1919 infördes lokala provinsparlament i Indien av britterna, och 1921 infördes villkorlig rösträtt för utbildade kvinnor i Madras och Bengalen. 1925 infördes allmän rösträtt för alla kvinnor i Punjap. Genom Government of India Act 1935 införde britterna separat rösträtt och valbarhet för kvinnor i Indien till särskilda reservera valkretsar och platser.

Indien införde kvinnlig rösträtt i samband med självständigheten från Storbritannien år 1947. Det hade då tillhört kongresspartiets vallöften sedan 1931.

IndonesienRedigera

Nederländerna införde villkorlig rösträtt till lokalvalen för utbildade män och kvinnor i Nederländska Ostindien 1905. När Nederländska Ostindien år 1918 fick sitt eget parlament, Volksraad, uteslöts kvinnor. Rösträttsrörelsen sköttes av Vereeninging voor Vrouwenkiesrecht (VVV), men engagerade främst nederländska kvinnor. Volksraad fick sin första kvinnliga ledamot 1935, men hon valdes inte utan utnämndes av kolonialadministrationen. 1938 fick kvinnor rösträtt till stadens styrelser, och 1941 infördes slutligen allmän kvinnlig rösträtt.

Den nya självständiga nationen Indonesien införde kvinnlig rösträtt år 1945.

JapanRedigera

I Japan uppkom en kvinnorättsrörelse efter Meijirestaurationen 1868. Lokal rösträtt för kvinnor fanns i vissa japanska prefekturer från 1880.

Shin-fujin kyokai, som grundades 1919, fokuserade på kvinnors rätt att organisera sig politiskt, då det var förbjudet för kvinnor att alls närvara vid politiska möten. År 1921 erkändes kvinnors rätt att engagera sig politiskt.

År 1923 bildade de japanska kvinnoföreningarna gemensamt paraplyorganisationen Tokyo Rengo Fujinkai för att kunna samarbeta med nödhjälp efter jordbävningen i Tokyo 1923, och när manlig rösträtt infördes 1924 bildade denna fem satellitgrupper som var och en skulle verka för en huvudfråga: samhällsfrågor, politiska rättigheter, utbildning, arbetsfrågor och yrkesfrågor. Den undergrupp som skulle sköta de politiska frågorna, Fujin Sanseiken Kakutoku Kisei Domei, sedan Fusen Kakutoku Domei (FKD) var också den som fick ansvaret för att arbeta för kvinnlig rösträtt, och som kom att bli den mest betydande.[19]

I Japan infördes kvinnlig rösträtt år 1945, då det ingick i landets nya demokratiska konstitution som infördes under den amerikanska ockupationen efter andra världskriget.

KinaRedigera

Den första nationella rörelsen för kvinnlig rösträtt i Kina organiserades när Tang Qunying grundade rösträttsföreningen Nüzi chanzheng tongmenghui för att verka för att kvinnlig rösträtt skulle inkluderas när den nya konstitutionen skulle skrivas efter republikens införande 1911-1912.[20] Tang Qunying fick stöd av president Sun Yat-sen personligen. Den ökande kvinnliga frigörelsen under kejsardömets sista år hade dock resulterat i en växande misogyni bland manliga republikaner, och den nya republikens konstitution uteslöt kvinnlig rösträtt, vilket ledde till en uppmärksammad demonstration av rösträttsrörelsen i det kinesiska parlamentet. [21] Demonstrationen ledde till att Pekingregeringen effektivt utsläckte rösträttsrörelsen genom att förbjuda kvinnor att organisera sig politiskt år 1914.

Under de följande åren fanns inte förutsättningar för en organiserad nationell rösträttsrörelse på grund av den politiska situationen, när Kina splittrades mellan flera regeringar och saknade ett samlat nationellt styre. Däremot förekom lokala rörelser, och flera lokala föreningar grundades från 1919 under ledning av Nujie lianhe hui (UWA), som lyckades genomdriva kvinnlig rösträtt i lokala konstitutioner i Hunan och Guangdong 1921 och i Sichuan 1923, där också kvinnor valdes in i de lokala parlamenten.[22]

År 1928 enades återigen Kina under Kuomintangregeringen i Nanking, som inkluderade jämlikhet mellan könen bland sina samhällsmål.[23] Kuomintang inkluderade kvinnlig rösträtt i sin nya konstitution av år 1936. [24] 1936 års konstitution hann dock inte införas på grund av det sino-japanska kriget, som utbröt följande år, och vann inte laga kraft förrän januari 1947, när kvinnlig rösträtt alltså infördes i Kina.[25] Denna kom sedan att fortsätta gälla även i Taiwan.

I den officiella kinesiska historieskrivningen infördes dock kvinnlig rösträtt först efter det kommunistiska maktövertagandet 1949.

MongolietRedigera

I Mongoliet infördes formell jämställdhet för alla medborgare oavsett klass, kön, religion och etnicitet i samband med det kommunistiska maktövertagandet 1921. När den kommunistiska staten grundades år 1924 infördes kvinnlig rösträtt och valbarhet som en del av den nya statens konstitution.

SydkoreaRedigera

Kvinnlig rösträtt infördes i Sydkorea år 1948, då den inkluderades i konstitutionen för den nya nationen Sydkorea som förklarades självständigt det året.

ThailandRedigera

Thailand införde kvinnlig rösträtt år 1932.

EuropaRedigera

Europa har en komplicerad historia i frågan om kvinnlig rösträtt, då vissa kategorier av kvinnor i hade villkorlig rösträtt långt innan den blev allmän, och rösträtten i vissa fall infördes för att sedan avskaffas igen. I många länder föregicks reformen av långvarigt arbete, medan andra istället införde den i samband med att de blev självständiga efter första världskriget. Det första landet i Europa som införde en permanent kvinnlig rösträtt i nationella val brukar sägas vara Finland 1906, och det sista var Liechtenstein år 1984.

BelgienRedigera

Kvinnoföreningen organiserades i Belgien av Ligue belge du droit des femmes från 1892, och denna började prioritera frågan om rösträtt 1912.

I Belgien fick vissa kategorier av kvinnor rösträtt i samband med en författningsrevision 1920-1921. Allmän rösträtt för kvinnor infördes 1947.[26]

BulgarienRedigera

Bulgariska Kvinnounionen bildades för att verka för frågan 1901.

1937 infördes en villkorlig rösträtt utan valbarhet för gifta kvinnor. Allmän rösträtt för kvinnor infördes efter det kommunistiska maktövertagandet 1944.

DanmarkRedigera

Dansk Kvindesamfund stödde 1887 Fredrik Bajers förslag om lokal rösträtt för kvinnor, och den första renodlade föreningen för kvinnlig rösträtt var Kvindelig Fremskridtsforening (1886–1904), följd av Kvindevalgretsforeningen (1889–1897), vilka båda år 1890 förenades i De samlede Kvindeforeninger, som arrangerade demonstrationer; denna upplöstes redan 1893, men rörelsen enades återigen under Danske Kvindeforeningers Valgretsforbund som blev en del av International Woman Suffrage Alliance (IWSA). Slutligen bildades år 1907 Landsforbundet for Kvinders Valgret (LKV) av Elna Munch, Johanne Rambusch och Marie Hjelmer, som tillsammans med sin rival organiserade de mindre föreningarna till ett gemensamt mål.

Kvinnlig rösträtt infördes i Danmark 1915.

FinlandRedigera

Finland införde kvinnlig rösträtt år 1906, som första land i Europa och som tredje i världen. Finland var vid den tidpunkten ett självstyrande storfurstendöme under Tsarryssland.

Frågan om kvinnlig rösträtt lyftes först fram av Finsk kvinnoförening, som grundades 1884. Den första renodlade rösträttsföreningen var en utbrytargrupp ur denna, Kvinnosaksförbundet Unionen, som bildades 1892.

Ständerna godkände lantdagsordningen och vallagen den 1 juni, och kejsaren stadfäste dessa i juli. Reformen genomfördes förhållandevis snabbt, eftersom man inte ville förlora momentum. [27]

FrankrikeRedigera

I Frankrike väcktes frågan om kvinnlig rösträtt för första gången under den franska revolutionen. Röster fanns då för att inkluderade kvinnor i det nya politiska demokratiska systemet, främst Nicolas de Condorcet, som utan framgång föreslog att även kvinnor borde få rösträtt till nationalförsamlingen 1789. Denna rättighet inkluderades dock inte i 1791 års konstitution, och i omröstningen om den nationella konventionen i juli 1793 blev kvinnlig rösträtt slutgiltigt avvisad. När kvinnor inte inkluderades i Deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, skrevs Deklarationen om kvinnans och medborgarinnans rättigheter av Olympe de Gouges för att påpeka bristen.

Code Napoléon från 1804 blockerade sedan effektivt all legal jämlikhet mellan könen. Kvinnorörelsen och frågan om kvinnlig rösträtt tillhörde offentlig debatt och togs upp av enskilda författare, av den socialistiska rörelsen och av enskilda aktivister som Jeanne Deroin, som 1849 försökte ställa upp i parlamentsvalet. Ingen organiserad kvinnorörelse uppkom dock förrän i slutet av 1800-talet.

År 1870 grundades Association pour le Droit des Femmes av Maria Deraismes och Léon Richer, som stödde kvinnlig rösträtt i teorin men inte förrän kvinnor uppnått en högre bildning, och efter 1882 ersattes den som Frankrikes ledande kvinnoförening av Maria Deraismes' utbrytargrupp Ligue Française pour le Droit des Femmes, som aktivt verkade för frågan: den senare föreningen kom att kvarbli som en av Frankrikes två ledande rösträttsföreningar fram till rösträttens införande jämsides med Union française pour le suffrage des femmes (1909-1945). Parallellt drevs från 1876 även en militant rörelse för rösträtten av Société le suffrage des femmes under Hubertine Auclert. Även Conseil national des femmes françaises stödde rösträttsrörelsen från sitt bildande 1901.

Den franska regeringen föreslog år 1919 kvinnlig rösträtt inför parlamentet. Förslaget röstades dock ned sex gånger mellan 1919 och 1936.

I Frankrike infördes kvinnlig rösträtt efter befrielsen 1944.

GreklandRedigera

Kvinnorörelsen i Grekland var svag och en rösträttsförening, Syndesmos gia ta Dikaiomata tis Gynaikas, bildades först 1920 av Avra Theodoropoulou.

Kvinnlig rösträtt infördes i Grekland lokalt (utan valbarhet) 1929, och nationellt 1952.

IrlandRedigera

På Irland grundades Dublin Women's Suffrage Association år 1874 av Anna Haslam, som blev en ledande figur i den irländska rösträttsrörelsen. Vid samma tid grundades även en förening i Nordirland Irish Women's Suffrage Society (1872). En mer militant kamp för rösträtten utövades av Irish Women's Franchise League från 1908.

Kvinnlig rösträtt infördes på Irland 1918. Den inkluderades i landets nya konstitution i samband med nationens självständighetsförklaring.

IslandRedigera

På Island organiserades kvinnorörelsen av Bríet Bjarnhéðinsdóttir då hon år 1907 grundade Kvenréttindafélag Íslands, som verkade för kvinnlig rösträtt.

Kvinnlig rösträtt infördes på Island 1915 (Island tillhörde då Danmark).

ItalienRedigera

Italiens första förening för kvinnlig rösträtt var Comitato pro suffragio femminile, som bildades 1905 och året därpå lämnade in en begäran om rösträtt till parlamentet.

I Italien var fascistpartiet bland de första att kräva allmän manlig och kvinnlig rösträtt. Villkorlig rösträtt för "kvalificerade" kvinnor infördes av fascistregering 1925, som eftergift åt rörelsens feministiska aktivister. Full rösträtt infördes sedan republiken utropats 1946.[28]

LiechtensteinRedigera

Sist i Europa med att införa kvinnlig rösträtt på nationell nivå var Liechtenstein, där det infördes 1984.[29]

Den infördes efter Folkomröstningen om kvinnlig rösträtt i Liechtenstein 1984. Folkomröstningar hade tidigare hållits 1968, 1971 och 1973, men då resulterat i seger för nejsidan. Resultatet av omröstningen 1968 gjorde att en rösträttsrörelse för första gången etablerades i det konservativa katolska landet, där frågan förut inte hade fått någon större uppmärksamhet. Den pågående rösträttsrörelsen i grannlandet Schweiz gjorde dock att frågan uppmärksammades mer även i Liechtenstein. Trots att både pressen och de två huvudpartierna stödde reformen, resulterade de tre första omröstningarna i ett nej från de manliga väljarna. Rösträtt på lokal nivå infördes 1976, medan nationell rösträtt infördes efter den knappa segern för jasidan i omröstningen 1984.

LuxemburgRedigera

Det förekom aldrig någon organiserad rösträttsrörelse i Luxemburg eftersom denna reform inkluderades utan debatt i den nya konstitutionen, men kvinnorättsaktivisterna Marguerite Mongenast-Servais och Marguerite Thomas-Clement uttalande sig dock till förmån för reformen offentligt åren 1917-1919.

Kvinnlig rösträtt infördes i Luxemburg 1919. Den inkluderades i den nya demokratiska institutionen.

NederländernaRedigera

I Nederländerna verkade Vrije Vrouwen Vereeniging under Wilhelmina Drucker för frågan från 1889, följd av den första regelrätta rösträttsföreningen Vereeniging voor Vrouwenkiesrecht (1894-1919) under ledning av Aletta Jacobs och Annette Versluys-Poelman.

I Nederländerna infördes allmän rösträtt för män och valbarhet för kvinnor 1917, och rösträtt för kvinnor 1919, vilket vann laga kraft 1920.

NorgeRedigera

I Norge stöddes kvinnlig rösträtt av Norsk Kvinnesaksforening; i Oslo grundades sedan en regelrätt rösträttsförening, Kvindestemmeretsforeningen (1885-1913), och som följdes av den första rikstäckande föreningen för rösträtt, Landskvinnestemmerettsforeningen (LSKF), grundad av Gina Krog, som organiserade arbetet nationellt.

Kvinnlig rösträtt infördes i Norge 1913.

PolenRedigera

Frågan lyftes av Liga Kobiet Polskich, grundad 1913 av Izabela Moszczeńska, som 1916 lämnade in en petition om saken till parlamentet.

Kvinnlig rösträtt infördes i Polen 1918. Den inkluderades i landets nya konstitution i samband med nationens självständighetsförklaring.

PortugalRedigera

År 1911 röstade en kvinna för första gången i ett parlamentsval genom att utnyttja ett kryphål i rösträttslagen som inte specificerade väljaren som man, ett kryphål som sedan tätades med ett uttryckligt förbud mot kvinnlig rösträtt. 1914 bildades därför den första rösträttsföreningen, Conselho Nacional das Mulheres Portuguesas.

Villkorlig rösträtt för utbildade kvinnor infördes i Portugal 1931. Allmän rösträtt för kvinnor infördes efter diktaturens fall 1976.

RumänienRedigera

Rumäniens kvinnorörelse enades nationellt först under Liga Femeilor Române 1894, vilken följdes av Societatea Ortodoxă Națională a Femeilor Române 1910. Den första renodlande rösträttsföreningen var Liga Drepturile si Datoriile Femeii, som grundades 1911 och anslöts till International Alliance of Women. Dessa tre var landets tre största och dominerande kvinnoföreningar, och de stödde alla tre kvinnlig rösträtt, om än av varierande skäl.

Rumänien införde kvinnlig rösträtt för utbildade kvinnor i lokalvalen 1929. År 1939 utsträcktes den villkorliga rösträtten till kvinnor även i nationalvalen, men inga sådana hölls under andra världskriget. År 1946 infördes allmän rösträtt för kvinnor efter det kommunistiska maktövertagandet.

RysslandRedigera

Före ryska revolutionen 1905 var alla politiska föreningar förbjudna och den första kvinnoföreningen, Liga ravnopraviia zhenshchin, grundades därför inte förrän 1907: den lyfte frågan om rösträtten och lämnade in en petition till duman samma år.

Kvinnlig rösträtt infördes i Ryssland efter ryska revolutionen 1917.

SchweizRedigera

I Schweiz lyftes frågan tidigt. Schweizerischer Frauenvereine, som grundades 1899, och Schweizerischer Verband für Frauenstimmrecht, som bildades 1909, var de två dominerande av de många rösträttsföreningarna i Schweiz.

I Schweiz infördes kvinnlig rösträtt från 1959 i en rad kantoner, och på federal nivå genom en folkomröstning i februari 1971.[30][31] I kantonen Appenzell Innerrhodens Landsgemeinde fick kvinnor inte rösträtt förrän 1990, efter beslut från högsta domstolen.

SpanienRedigera

Kvinnorörelsen organiserades under Asociación para la Enseñanza de la Mujer 1870, men lyfte inte frågan om rösträtt förrän efter grundandet av Asociación Nacional de Mujeres Españolas 1919.

Kvinnlig rösträtt infördes i Spanien 1931.

StorbritannienRedigera

Den första kvinnan som röstade i ett val i Storbritannien var Lily Maxwell 1867. En domstol slog dock fast att kvinnor inte hade rösträtt.

Rörelsen för kvinnlig rösträtt började 1867, när den första föreningen för kvinnlig rösträtt bildades, Manchester Society for Women's Suffrage. Den första nationella rösträttsföreningen, National Society for Women's Suffrage, blev dock kortvarig, och splittringen av rörelsen i många små lokala föreningar gjorde att den länge inte kunde uppnå någon större effektivitet. Rörelsen för kvinnlig rösträtt i England tog därför inte fart förrän 1897, då Millicent Fawcett bildade National Union of Women's Suffrage Societies, som lyckades ena samtliga av landets då 500 rösträttsföreningar. År 1903 började de mer militanta suffragetternas kampanj genom bildandet av Women's Social and Political Union.

I Storbritannien infördes kvinnlig rösträtt 1918, men den var på lika villkor som männen först från år 1928 då rösträttsåldern för könen blev densamma.

SverigeRedigera

 
Ett demonstrationståg för kvinnorösträtten i Göteborg i juni 1918.
Huvudartikel: Kvinnlig rösträtt i Sverige

Sverige kan sägas vara den första självständiga nation i världen som för en tid införde kvinnlig rösträtt på nationell nivå, då kvinnor liksom män hade villkorlig rösträtt under frihetstiden 1718-1772.[32] Denna avskaffades dock 1772. Villkorlig kommunal rösträtt för kvinnor återinfördes 1862.

Ett första förslag om kvinnlig rösträtt i nationalvalen lades fram i riksdagen år 1884. Fredrika Bremer-förbundet lämnade fram sin första ansökan om kvinnlig rösträtt år 1899. Rörelsen för kvinnlig rösträtt påbörjades inte förrän med grundandet av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt år 1902.

Den 24 maj 1919 beslutade man i Sverige att införa allmän rösträtt för kvinnor, när det gällde val till riksdagens andra kammare i plenum. År 1921 genomfördes det första valet till andra kammaren där kvinnor deltog.

TjeckienRedigera

Frågan väcktes för första gången i dåvarande Böhmen av Ženský Klub Český, som grundades 1903, och den första renodlade rösträttsföreningen var Výboru pro volební právo žen (1905).

Vid självständigheten från Österrike-Ungern år 1918 inkluderades allmän kvinnliga rösträtt i den demokratiska konstitutionen för den nybildade nationen Tjeckoslovakien, som vann laga kraft 1920.

TysklandRedigera

Kvinnorörelsen i Tyskland debatterade frågan efter Tysklands enande 1870, men lade länge sitt fokus på andra frågor. Den första föreningen som aktivt verkade för frågan på nationell nivå var Deutscher Verband für Frauenstimmrecht, som grundades 1902 och som blev en av de tre stora föreningarna för kvinnlig rösträtt jämsides med Deutsche Vereinigung für Frauenstimmrecht (1911) och Deutscher Frauenstimmrechtsbund (1913): de första två förenades 1916 och bildade Deutscher Reichsverband für Frauenstimmrecht.

I Tyskland antogs en lag om allmän rösträtt för män och kvinnor i november 1918. Vid det följande parlamentsvalet 19 januari 1919 var valdeltagandet över 80 % bland röstberättigade kvinnor.[33] När den valda nationalförsamlingen hade sitt första möte i februari var nästan tio procent av ledamöterna kvinnor.[34]

UngernRedigera

Vilma Glücklich och Rosika Schwimmer grundade år 1904 föreningen Feministák Egyesülete (FE) för att verka för rösträtt och övrig jämlikhet mellan könen, och som blev Ungerns medlem i International Council of Women.

Villkorlig rösträtt med kvalifikationskrav infördes för både män och kvinnor 1919, där kraven var högre för kvinnor. Allmän rösträtt för kvinnor infördes 1945.

ÖsterrikeRedigera

Frågan lyftes från 1893 av Allgemeiner Österreichischer Frauenverein.

18 december 1918 infördes rösträtt för kvinnor över 20 år. Första valet för kvinnor skedde den 2 februari 1919, varefter 8 kvinnor tillträdde det nationella parlamentet den 14 mars 1919. Prostituerade kvinnor fick dock vänta på sin rösträtt till 1920.

MellanösternRedigera

Det första landet i Mellanöstern som införde permanent kvinnlig rösträtt i nationella val var Armenien 1917, och det sista var Saudiarabien 2015.

AfghanistanRedigera

I Afghanistan infördes kvinnlig rösträtt 1963.

ArmenienRedigera

I Armenien infördes kvinnlig rösträtt 1917. Den infördes i samband med att landet blev en del av Sovjetunionen.

AzerbajdzjanRedigera

I Azerbajdzjan infördes kvinnlig rösträtt 1918. Den infördes i samband med att landet blev en del av Sovjetunionen. Det är känt som det första muslimska land som införde kvinnlig rösträtt.

EgyptenRedigera

I Egypten infördes kvinnlig rösträtt 1956.

IranRedigera

I Iran infördes kvinnlig rösträtt 1965. Den var då en del av den så kallade vita revolutionen, ett reformprogram som hade introducerats av shahen.

MarockoRedigera

Marocko införde kvinnlig rösträtt år 1963.

SaudiarabienRedigera

I Saudiarabien infördes kvinnlig rösträtt 2015. Det hålls dock inga nationella val, enbart lokalval.

TurkietRedigera

Turkiet införde kvinnlig rösträtt lokalt 1930 och nationellt år 1934.

OceanienRedigera

Kvinnlig rösträtt infördes för första gången i Oceanien på Pitcairn 1838, och sist på Samoa 1990.

AustralienRedigera

Australien var fram till 1901 indelad i flera kolonier med separata parlament. Kvinnor i kolonin South Australia fick rösträtt i lokalvalen 1861 och till parlamentsvalen 1895. Western Australia införde kvinnlig rösträtt 1899.

Rörelsen för kvinnlig rösträtt påbörjades av Henrietta Dugdale i Melbourne år 1884.

År 1901 förenades de australiska kolonier i en nation som delstater. Allmän rösträtt för vita kvinnor infördes nationellt år 1902; kvinnor ur Australiens urinvånare aboriginer fick dock inte allmän rösträtt förrän 1962.

Nya ZeelandRedigera

Den första självständiga nation i världen som införde kvinnlig rösträtt på nationell nivå brukar traditionellt sett anses vara Nya Zeeland, där denna rätt infördes år 1893.[35] Kvinnor blev dock inte valbara förrän år 1920.

Rösträttsrörelsen på Nya Zeeland började med Mary Ann Müllers An appeal to the men of New Zealand år 1869, och drevs sedan till stor del av New Zealand Women's Christian Temperance Union (WCTU), vars tongivande medlem var Kate Sheppard.

PitcairnRedigera

År 1838 infördes kvinnlig rösträtt i den brittiska kolonin Pitcairn.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  2. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  3. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  4. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  5. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  6. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  7. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  8. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  9. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  10. ^ Ladina Social Activism in Guatemala City, 1871-1954
  11. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  12. ^ http://islandluminous.fiu.edu/part09-slide22.html
  13. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  14. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  15. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  16. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  17. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  18. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  19. ^ Edward R. Beauchamp: Women and Women's Issues in Post World War II Japan
  20. ^ Paul J. Bailey: Women and Gender in Twentieth-Century China
  21. ^ Paul J. Bailey: Women and Gender in Twentieth-Century China
  22. ^ [1]
  23. ^ Bonnie G. Smith: The Oxford Encyclopedia of Women in World History, Volym 1
  24. ^ [2]
  25. ^ [3]
  26. ^ Stjernquist (1996) s. 50
  27. ^ ”Historisk bakgrund” (på sv-FI). www.eduskunta.fi. https://www.eduskunta.fi:443/SV/naineduskuntatoimii/kirjasto/aineistot/yhteiskunta/historia/110-ar-kvinnlig-rostratt/Sidor/historisk-bakgrund.aspx. Läst 1 juni 2020. 
  28. ^ Kevin Passmore Women, Gender and Fascism, sida 16
  29. ^ AROUND THE WORLD; Liechtenstein Women Win Right to Vote - nytimes.com 2 juli 1984
  30. ^ Gatten, Emma (26 september 2015). ”Swiss suffragettes were still fighting for the right to vote in 1971” (på engelska). The Independent. http://www.independent.co.uk/news/world/politics/swiss-suffragettes-were-still-fighting-for-the-right-to-vote-in-1971-10514445.html. Läst 19 december 2017. 
  31. ^ Swiss fact: some Swiss women had to wait until 1991 to vote” (på engelska). Le News. 25 november 2017. http://lenews.ch/2017/11/25/swiss-fact-some-swiss-women-had-to-wait-until-1991-to-vote/. Läst 19 december 2017. 
  32. ^ Åsa Karlsson-Sjögren: Männen, kvinnorna och rösträtten : medborgarskap och representation 1723-1866
  33. ^ Geschichte des Frauenwahlrechts in Deutschland Arkiverad 8 mars 2019 hämtat från the Wayback Machine. Europäische Akademie für Frauen in Politik und Wirtschaft Berlin e.V. Läst 7 mars 2019.
  34. ^ Frauenbewegung, Bpb.de
  35. ^ Women and the vote New Zealand History, New Zealand Ministry for Culture and Heritage. Läst 8 oktober 2019.

KällorRedigera

  • Åsa Karlsson-Sjögren, "Männen, kvinnorna och rösträtten : medborgarskap och representation 1723-1866".
  • Nils Stjernquist (1996). Tvåkammartiden. Sveriges riksdag 1867-1970. Stockholm: Sveriges riksdag. ISBN 91-88398-19-6 

Externa länkarRedigera