Erik Palmstierna

svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker

Erik Kule Palmstierna (i riksdagen kallad Palmstierna i Stockholm), född 10 november 1877 i Klara församling, Stockholm, död 22 oktober 1959 i Florens, Italien, var en svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker (till 1911 liberal, därefter socialdemokrat). Han var sjöminister 1917–1920, utrikesminister 1920 samt envoyé i London 1920–1937. Eftersom han trots sin högadliga börd var socialdemokrat har han även kommit att kallas Röde baronen,[1] ett epitet som annars, och av helt andra skäl, oftast har tillkommit den tyske stridspiloten Manfred von Richthofen.

Erik Palmstierna

Erik Palmstierna fotograferad av Henry B. Goodwin 1917.

Tid i befattningen
10 mars 192027 oktober 1920
Statsminister Hjalmar Branting
Företrädare Johannes Hellner
Efterträdare Herman Wrangel

Tid i befattningen
19 oktober 191710 mars 1920
Statsminister Nils Edén
Företrädare Hans Ericson
Efterträdare Bernhard Eriksson

Mandatperiod
19091920
Valkrets Stockholms stads valkrets (1909–1911)
Stockholms stads andra valkrets (1912–1920)
Uppdrag i riksdagen
Ordförande i fjärde tillfälliga utskottet (1910–1911)
Ledamot i bevillningsutskottet (1912–1917)

Född Erik Kule Palmstierna
10 november 1877
Klara församling, Stockholm
Död 22 oktober 1959 (81 år)
Florens, Italien
Nationalitet Sverige Svensk
Politiskt parti Liberala samlingspartiet (till 1911)
Socialdemokraterna (från 1911)
Ministär Edén
Branting I
Maka Ebba Carlheim-Gyllensköld (g. 1899–1959; hans död)
Barn Kule Palmstierna (1900–1983)
Carl-Fredrik Palmstierna (1903–1993)
Margareta Palmstierna (1905–1942)
Föräldrar Carl Fredrik Palmstierna (1823–1896)
Hanna Maria Edla von Holst (1842–1912)

Biografi redigera

Palmstierna var ursprungligen sjöofficer och blev 1906 kapten, men övergick samma år till reserven och blev sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete.[2] Palmstierna grundade hösten 1908 diskussionsklubben ”Vi”, som kom att samla en stor del av sin tids yngre radikala politiker.[3]

Erik Palmstierna var riksdagsledamot i andra kammaren under åren 1909–1920, 1909–1911 för Stockholms stads valkrets och därefter för Stockholms stads andra valkrets. Han tillhörde Liberala samlingspartiet fram till 1911, men övergick 1912 till Socialdemokraterna. I riksdagen var han bland annat ordförande för andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1910–1911 och ledamot i bevillningsutskottet 1912–1917. Som riksdagspolitiker arbetade han bland annat med socialpolitiska frågor, men lämnade också in motioner om exempelvis grundlagsfästande av Sveriges permanenta neutralitet. Palmstierna var drivande för grundandet av Svenska stadsförbundet 1908 och blev dess förste sekreterare, med andre sekreteraren och vännen Yngve Larsson vid sin sida.[4]

Hans krav på utredning om monopolen på svenska arbetsmarknaden resulterade i tillsättandet av 1911 års trust- och kartellkommitté, där han var medlem. Palmstierna var 1916–1917 riksgäldsfullmäktig och var en av de fyra socialdemokrater som tillsattes i regeringen Edén, där han var sjöminister 19 oktober 1917–10 mars 1920. I den första regeringen Branting var Palmstierna 10 mars–27 oktober 1920 utrikesminister.[2]

Palmstierna tillhörde de ledande bland de svenskar som förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland till Sverige, för att på det viset lösa den så kallade Ålandsfrågan.[5] Han var Sveriges delegerade i Ålandsfrågan inför Nationernas förbund 1920.[2]

Palmstierna har bland annat utgett Vattenkraftens socialisering (1908), Fred och krig (1914) och Internationell ordningsmakt (1916).[2]

Privatliv redigera

Palmstierna var son till diplomaten Carl Fredrik Palmstierna och Hanna Maria Edla, född von Holst. Han var från 1899 gift med Ebba Carlheim-Gyllensköld, med vem han fick två söner, läkaren Kule Palmstierna (1900–1983) och historikern Carl-Fredrik Palmstierna (1903–1993) samt dottern Margareta Palmstierna, gift de Seynes (1905–1942).

Palmstiernas grav återfinns på Protestantiska kyrkogården i Florens, Italien.[6]

Bibliografi (urval) redigera

  • 1908 – Vattenkraftens socialisering i Sverige. Stockholm: Ljus. Libris 1182090 
  • 1914 – Fred och krig: dagens fråga i utvecklingens ljus (4. uppl.). Stockholm: Tiden. Libris 2906356 
  • 1916 – Internationell ordningsmakt: avväpningsfrågan i nytt läge. Stockholm: Tiden. Libris 8222896 
  • 1952–1954 – Orostid: politiska dagboksanteckningar. Stockholm: Tiden. Libris 8074909 
  • 1954 – Dagjämning: politiska dagboksanteckningar, 1920-1921. Stockholm: Tiden. Libris 32522 

Utmärkelser redigera

Referenser redigera

Noter redigera

Källor redigera

Vidare läsning redigera

Externa länkar redigera

Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Svenska stadsförbundets förste sekreterare
1908–1915
Efterträdare:
Yngve Larsson
Företrädare:
Hans Ericson
Sveriges sjöminister
1917–1920
Efterträdare:
Bernhard Eriksson
Företrädare:
Johannes Hellner
Sveriges utrikesminister
1920
Efterträdare:
Herman Wrangel
Företrädare:
Herman Wrangel
Sveriges ambassadör i London
1920–1937
Efterträdare:
Björn Prytz