Öppna huvudmenyn

Erik Kule Palmstierna, född 10 november 1877 i Stockholm, död 22 oktober 1959 i Florens, Italien, var en svensk friherre, sjöofficer, diplomat och politiker (till 1911 liberal, därefter socialdemokrat). Han var sjöminister 1917–1920, utrikesminister 1920 samt envoyé i London 1920–1937. Eftersom han trots sin högadliga börd var socialdemokrat brukade han kallas "Röde baronen" (ett epitet som annars, och av helt andra skäl, oftast har tillkommit Manfred von Richthofen).

Erik Palmstierna
Palmstierna2.jpg
Erik Palmstierna fotograferad av Henry B. Goodwin 1917.
Född10 november 1877[1][2]
Klara församling[1]
Död22 november 1959[1] (82 år)
Florens[1]Italien
NationalitetSvensk
SysselsättningPolitiker[1], diplomat[1]
BefattningLedamot av Sveriges riksdag
Ambassadör
Utrikesminister[1]
Politiskt partiSocialdemokraterna[1]
Make/makaEbba Margareta Carlheim-Gyllensköld[1]
BarnCarl-Fredrik Palmstierna (f. 1903)
FöräldrarCarl Fredrik Palmstierna
Redigera Wikidata

BiografiRedigera

Palmstierna var ursprungligen sjöofficer och blev 1906 kapten men övergick samma år till reserven och blev sekreterare i Centralförbundet för socialt arbete.[3]

Palmstierna grundade hösten 1908 diskussionsklubben "Vi", som kom att samla en stor del av sin tids yngre radikala politiker.[4]

Erik Palmstierna var riksdagsledamot i andra kammaren under åren 1909–1920, 1909–1911 för Stockholms stads valkrets och därefter för Stockholms stads andra valkrets. Han tillhörde Liberala samlingspartiet fram till 1911 men övergick 1912 till Socialdemokraterna. I riksdagen var han bland annat ordförande för andra kammarens fjärde tillfälliga utskott 1910–1911 och ledamot i bevillningsutskottet 1912–1917. Som riksdagspolitiker arbetade han bland annat med socialpolitiska frågor, men lämnade också in motioner om exempelvis grundlagsfästande av Sveriges permanenta neutralitet. Palmstierna var drivande för grundandet av Svenska stadsförbundet 1908 och blev dess förste sekreterare, med andre sekreteraren och vännen Yngve Larsson vid sin sida.[5]

Hans krav på utredning om monopolen på svenska arbetsmarknaden resulterade i tillsättandet av 1911 års trust- och kartellkommitté, där han var medlem. Palmstierna var 1916–17 riksgäldsfullmäktig och var en av de fyra socialdemokrater som tillsattes i regeringen Edén, där han var sjöminister 19 oktober 1917–10 mars 1920. I den första regeringen Branting var Palmstierna 10 mars–27 oktober 1920 utrikesminister.[3]

Palmstierna tillhörde de ledande bland de svenskar som förespråkade att Sverige skulle ingripa militärt för att få Finland att avstå Åland till Sverige, för att på det viset lösa den så kallade Ålandsfrågan.[6] Han var Sveriges delegerade i Ålandsfrågan inför Nationernas förbund 1920.[3]

Palmstierna har bland annat utgett Vattenkraftens socialisering (1908), Fred och krig (1914) och Internationell ordningsmakt (1916).[3]

Palmstierna var son till diplomaten Carl Fredrik Palmstierna och fick två söner, läkaren Kule Palmstierna och historikern Carl-Fredrik Palmstierna samt dottern Margareta, gift de Seynes.

Palmstiernas grav återfinns på Protestantiska kyrkogården i Florens, Italien.[7]

UtmärkelserRedigera

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g h i j] Erik K Palmstierna, Svenskt biografiskt lexikon, Svenskt Biografiskt Lexikon: 8021
  2. ^ SNAC, Social Networks and Archival Context ID: w6sv1xhv, omnämnd som: Erik Palmstierna, läst: 9 oktober 2017
  3. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar, red (1937). Svensk uppslagsbok. Bd 20. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB. sid. 1214-1215 
  4. ^ Hayen, Mats (2008). Ett sekel i självstyrelsens tjänst: Sveriges kommuner och landsting 100 år. Stockholm: Sveriges kommuner och landsting. Libris länk. ISBN 978-91-7164-374-2. http://brs.skl.se/publikationer/index.jsp?http://brs.skl.se/publikationer/publdoc.jsp?searchpage=/dummy&search_titn=%2239279%22&db=KATA&from=1&toc_length=20&currdoc=1 
  5. ^ Larsson 1977, s. 68
  6. ^ Linder, Jan: Finlands fyra krig, Infomanager förlag, 2004, ISBN 91-631-4818-8, s. 20
  7. ^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 101. Libris länk. ISBN 91-89086-02-3 
  8. ^ ”https://www.adelsvapen.com/genealogi/Palmstierna_nr_220#TAB_8”. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Palmstierna_nr_220#TAB_8. Läst 28 januari 2019. 
  9. ^ ”189 (Sveriges statskalender / 1931)” (på sv). runeberg.org. http://runeberg.org/statskal/1931/0189.html. Läst 28 januari 2019. 
  10. ^ ”183 (Sveriges statskalender / 1925)” (på sv). runeberg.org. http://runeberg.org/statskal/1925/0190.html. Läst 28 januari 2019. 

LitteraturRedigera

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Förste ämbetsinnehavaren
Svenska stadsförbundets förste sekreterare
1908–1915
Efterträdare:
Yngve Larsson
Företrädare:
Hans Ericson
Sveriges sjöminister
1917–1920
Efterträdare:
Bernhard Eriksson
Företrädare:
Johannes Hellner
Sveriges utrikesminister
1920
Efterträdare:
Herman Wrangel
Företrädare:
Herman Wrangel
Sveriges ambassadör i London
1920–1937
Efterträdare:
Björn Prytz