Konservatism

politisk filosofi med fokus på att bevara traditionella sociala institutioner
(Omdirigerad från Oberoende konservativ)
Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Neokonservatism
Paleokonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Civilsamhället · Dygd
Familj · Försyn · Hierarki · Kulturarv
Lojalitet · Monarki · Naturrätt · Normer
Patriotism · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
Winston Churchill
Russell Kirk
Rudolf Kjellén
Joseph de Maistre
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Konservatism är en politisk och social filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner. Exempel på sådana institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen och monarkin. Den konservativa filosofin syftar till att upprätthålla ordningen i samhället, att bevara hierarkier i allmänhet och att värna om kulturen i stort. Det finns en förkärlek för sådana saker och företeelser, som har gamla anor och djupa rötter.

En konservativ människa vill hellre hålla fast vid det som har beprövad erfarenhet, med den ordning och trygghet detta innebär, än exempelvis att pröva nya idéer, att vara öppen för intryck från andra kulturer eller att ägna sig åt filosofiska spekulationer. Således går det att karakterisera konservativa människor som empirister i större utsträckning än som idealister, med en benägenhet till pessimism i högre grad än till optimism, även om gränserna däremellan kan vara flytande för olika personer i olika situationer. Som listan till höger visar förgrenar sig konservatismen i en rad olika huvudinriktningar.

Konservatismens rötterRedigera

Politisk högerRedigera

 
Edmund Burke (1729–1797) anses vara den som grundade konservatismen som filosofi.

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som själv verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal. Konservatismen, med dess betoning på politisk stabilitet och kontinuitet över sociala och ekonomiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan: vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter franska revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.

LärofäderRedigera

Grundaren till konservatismen som filosofi anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke, som kritiserade revolutionen för dess rationalism, egalitarism och progressivitet. Allt detta var, enligt Burke, destabiliserande för såväl samhälle som stat, vilka bara kan upprätthållas med hjälp av gamla traditioner, tydliga normer och etablerad auktoritet. Eventuella förändringar måste ske långsamt och eventuella reformer bör utföras med yttersta försiktighet.

En annan konservativ lärofader är Joseph de Maistre, som, fastän influerad av Burke och verkande under samma tid, var mindre pragmatisk och mera reaktionär i sina politiska ställningstaganden. Bland annat var han en stark förespråkare för utökad makt åt påvedömet: vilket, enligt honom, skulle kunna lösa den politiska och existentiella krisen i det postrevolutionära Europa genom att förena befolkningen under en gemensam kristen tro och motverka de destruktiva tendenserna hos såväl radikala revolutionärer som så kallade upplysta despoter, båda sidorna gudlösa och barn till upplysningen.

Politisk färgRedigera

Konservatismen använder sig traditionellt av blå som politisk färg. Ljusblå står för måttlig konservatism[1] och mörkblå betecknar mera höggradig konservatism.[2] Detta val av färg har sitt ursprung hos Tories i Storbritannien (1670–1830), föregångare till Konservativa partiet.[3] Konservatismens motståndare har använt sig av den färg som finns på andra sidan av färgspektret, nämligen rött (socialism) och orange (Whigs). En annan färg som konservativa traditionellt har använt sig av är vit. Det var den färg, som lojalister och rojalister använde sig av under såväl franska som ryska revolutionen.[4] Återigen har motståndare till konservatismen, i detta fall anarkister, använt sig av den motsatta färgen, nämligen svart. Blå och vit kan förklaras färgsymboliskt: blå står för lojalitet och tro (konservativa värderingar) medan vit står för renhet och fred (konservativa målsättningar).[5]

Konservativ filosofiRedigera

 
Margaret Thatcher ledde det konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister (1979–1990) samtidigt som Ronald Reagan ledde det republikanska partiet som USA:s president (1981–1989).

Vad som skall bevarasRedigera

Konservativa vill bevara hävdvunna, konventionella eller traditionella samhällsinstitutioner. Vilka specifika institutioner det rör sig om har varierat från samhälle till samhälle, även om vissa drag är mera förekommande än andra, såsom familj/kärnfamilj, släkt/ätt, börd, (stats)kyrka/församling och religion i allmänhet, lokalsamhälle/landsbygd samt monarki.

Konservatismen ställer sig mitt emellan liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism och postulerar, att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar: det är i familjen vi lär oss omtanke, kärlek och medkänsla, det är i familjen vi uppfostras till att bli goda människor, det är i familjen vi känner starkast och naturligast gemenskap, det är i familjen olika sorters människor förenas till en harmonisk helhet. Därför är bevarandet av starka familjeband av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. "Den konservative vet", skriver Russell Kirk, en av konservatismens stora tänkare, "att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras."[6]

Vilka institutioner och traditioner som anses viktiga att bevara varierar mellan olika politiska grupperingar och framför allt mellan olika kulturer. I USA, där det klassiskt liberala inslaget är starkt i kulturen, anser många konservativa att det är viktigt att bevara medborgarnas rätt att bära vapen, eftersom denna sedvänja, med århundraden av beprövad erfarenhet, effektivt har värnat den individuella friheten mot en alltför stark statsmakt med våldsmonopol samt givit medborgare större förmåga att utöva självförsvar mot exempelvis brottslingar. I Europa betonar de konservativa snarare civilsamhället och statskyrkan.

Exempel på institutioner som det råder delade meningar om bland konservativa är kapitalismen och krigsmakten. Vissa förhåller sig kritiska till bådadera, vanligen konservativt kristna. Andra sätter sin tilltro till dem; se t.ex. neokonservatism. Andra bejakar frihandel och marknadsekonomi, men är kritiska till alla former av militarism och imperialism: dessa benämns frihetligt konservativa, liberalkonservativa eller – om de bor i USA – paleokonservativa. En fjärde och sista ståndpunkt, att man hyllar krigsmakten men ringaktar kapitalismen, är inte särskilt förekommande i dagens liberala demokratier, men den var desto vanligare i äldre tider, då monarkin betraktades som en gudomligt sanktionerad institution under det att handelsmän och köpmän hade låg social status. Slutligen finns det givetvis konservativa, som står och väger mellan dessa olika ställningstaganden, befinnande sig någonstans däremellan.

Ibland används uttrycket konservatism för att beskriva en generell vilja att bevara status quo. Denna så kallade strukturkonservatism skall dock inte förväxlas med filosofisk och politisk konservatism, som menar att det finns vissa absoluta värden och vissa givna institutioner, som vi bör värna om.[7]

Grundläggande principerRedigera

Två grundläggande principer som tillskrivs mycket stort värde inom konservatismen, och ibland brukar beskrivas som dess kännetecken, är följande:

  • Konservatismen anser att det existerar en naturlig rätt, det vill säga en universell objektiv etisk ordning som människan inte kan förändra och som existerar oberoende av människors vilja. När människor väljer att leva i enlighet med denna ordning tror konservatismen att samhället och människan utvecklas på ett relativt harmoniskt och lyckligt vis. Framsteg, enligt konservativa, är således när människor lever mer och mer i enlighet med den naturliga rätten och man anser därför att värdenihilismen är såväl teoretiskt som praktiskt felaktig.[8][9]
  • Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Denna ofullkomlighet gäller även hennes förnuft och därför anser konservatismen att människan inte enbart med hjälp av förnuftet kan upptäcka och tillgodogöra sig den naturliga rätten. Istället menar konservatismen att den naturliga rätten främst kan synliggöras genom kultur, traditioner och sedvänjor. Dessa har nämligen skapats spontant över flera generationer genom trial-and-error, vilket medför att den naturliga rätten med tiden utkristalliseras allt tydligare i dessa. Denna små stegens utveckling kallar Edmund Burke för innovation. Till detta kommer därför ett generellt avståndstagande från alla projekt och tankar med mål att skapa utopier och perfekta samhällen; konservatismen anser att människans natur omöjliggör detta.[10]
 
Russell Kirk (1918–1994) inledde konservatismens renässans i efterkrigstidens USA med sitt verk The Conservative Mind.

Att dessa två pelare, objektiv moral och relativa lösningar, kan komma i konflikt med varandra är en av de mer grundläggande spänningsfälten i den konservativa ideologin. Vissa utomstående icke-konservativa kan gå med på endera pelaren, men det är kombinationen av dessa två som utgör kärnan i konservatismen. Thomister anser till exempel att det existerar en naturlig lag, men de anser också att det går att upptäcka den med hjälp av förnuftet och skolastiken. Den klassiske liberalen Friedrich von Hayek i sin tur delade konservatismens kritik emot förnuftstron, men ansåg inte att det går att upptäcka en naturlig lag genom kulturen och traditionerna.

Ett annat sätt att beskriva konservatismens huvuddrag gjordes av den konservative teoretikern Russell Kirk, som formulerade sex principer vilka till stor del tar sin utgångspunkt i de två ovannämnda principerna:

  1. Tron på en på gudomlig ordning baserad transcendent ordning.
  2. Förkärleken för den mänskliga existensens mångfald och mysterium.
  3. Övertygelsen att samhället behöver hierarkier och klasser, som uttrycker naturliga olikheter, även om dessa inte är eviga eller omöjliga att reformera.
  4. Förvissningen att det finns ett nära samband mellan privategendom och frihet.
  5. Tilliten till sed, konvention och hävd.
  6. Erkännandet att innovation bör ske i enlighet med existerande traditioner och sedvänjor, vilket innebär respekt för det politiska värdet av klokhetens dygd.

Kritik mot meningsmotståndareRedigera

Utifrån sina principer riktar konservatismen traditionellt sett kritik mot sina motståndare utifrån fem punkter:

  1. Konservatismen anser att de politiska ideologierna lider av en överdriven förnuftstro. Själva inser de att människans förnuft är kraftigt begränsat och att alla strikt förnuftsbaserade planer därför kommer att föra med sig oförutsedda (och ofta mycket negativa) konsekvenser. Människans förnuft är otillräckligt för att tillgodogöra sig en önskad och hastig samhällsförändring, vilket åskådliggörs i Burkes kritik av den franska revolutionen.
  2. Konservatismen anser att de politiska ideologierna ofta förändrar utan att förbättra. De omkullkastar kultur och tradition bara för omkullkastandets skull och begriper inte värdet i det långsamt, organiskt framväxta.
  3. Konservatismen anser att de politiska ideologierna är mer intresserade av att skissera på nya samhällen än att utveckla det vi har, och att dessa skisser inte kommer att fungera i praktiken.
  4. Konservatismen anser att de politiska ideologierna blundar för människans mörka sidor. De politiska ideologierna tror att det går att uppnå utopier (perfekta samhällen) där människans ondska kommer att vara bortblåst. Konservatismen menar att detta är en naiv syn på människan, att motiven och viljan att göra onda handlingar (girighet, maktlystnad, lust o.s.v.) kommer att finnas i alla samhällen och i alla tider, eftersom de är medfödda. En konservativt kristen skulle kunna hänvisa till arvsynden.
  5. Konservatismen anser att de politiska ideologierna blundar för och motarbetar de naturliga skillnader som finns mellan människor. Att människor är olika och olika bra på olika saker är varken fel eller något som bör bekämpas. Dessa försök att bryta ned de naturliga olikheterna kallar konservatismen för nivellering eftersom den enda möjliga konsekvensen av en sådan process är att de naturliga talangerna jämnas ner till de talanglösas nivå.

Det harmoniska samhälletRedigera

En viktig tanke inom konservatismen är harmonin: det eftersträvas harmoni mellan olika personer, grupper och företeelser, exempelvis mellan gamla och unga, kvinnor och män, natur och kultur, kapital och arbete, landet och grannländerna. Genom starka normer skyddas de äldre mot de yngres vårdslöshet samt kvinnorna mot manligt våld: två klassiskt konservativa värderingar är att unga skall hysa respekt för äldre och att män skall uppföra sig väl gentemot kvinnor, vara gentlemän. Naturen skyddas från civilisationens våld genom naturvård och ekologism samt genom att man upprättar en nära relation till naturen/landsbygden i största allmänhet. Arbetare skyddas från exploatering m.m. genom exempelvis fördelningspolitik. Landet skyddas från andra länder genom att man bibehåller sin självständighet och försvarar sina gränser.

Av samma skäl instämmer inte konservatismen med sådana ideologier som betonar konflikt, vare sig det gäller individualistisk konkurrens (liberalism), kollektivistisk klasskamp (socialism), "könskriget" (feminism) eller krig mellan länder (nationalism). Angående den sista punkten är det emellertid vanligt med patriotism inom konservativa kretsar, d.v.s. att man är stolt över sitt fosterland och vill försvara det mot brottslingar, upprorsmakare, inkräktare, korrupta makthavare eller andra som kan tänkas verka för dess förstörelse. En konservativ människa motsätter sig allt det, som hotar att bryta ner eller lösa upp samhället, oavsett om det rör sig om subversiv verksamhet inifrån eller inkräktande verksamhet utifrån.

 
Socialpsykologen Jonathan Haidt upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.

MoralfundamentRedigera

Inom moralpsykologin har psykologerna Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar av ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförståelser mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[11] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan socialisterna och socialliberalerna själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[12]

Medan socialister och socialliberaler bejakar de moraliska fundament som sätter fokus på individen, värderar konservativa därtill även några som betonar gruppsamhörighet. I boken The Righteous Mind betonar Haidt, som själv är socialliberal, hur viktiga dessa gruppbetonande moraliska fundament är för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[13]

Motsättningar inom konservatismenRedigera

Liberal- och socialkonservatismRedigera

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som drar mer åt liberalkonservatismen) och den kontinentala (som drar mer åt socialkonservatismen). Den tyska socialkonservatismen kombinerade traditionellt detta drag med nationalism och benämndes då nationalkonservatism. Den stora skillnaden mellan dessa är synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan "den europeiska" konservatismen bejakar staten som "den stora förhindraren av katastrof" (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta emot välfärdssystem, medan socialkonservativa ser välfärdslösningar som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring (Otto von Bismarck, ofta sedd som grundaren till statssocialismen, i Storbritannien representerad av Benjamin Disraeli). Liberalkonservativa är också ofta mera välvilligt inställda till globalisering än vad socialkonservativa är.

Medan Edmund Burke anses ha lagt grunden för all modern konservatism, har inflytandet från kontrarevolutionären Joseph de Maistre och filosofen Friedrich Hegel varit avgörande för den kontinentala konservatismens parallella idéutveckling med den anglosaxiska konservatismen.

Neo- och paleokonservatismRedigera

En annan schism mellan konservativa, som härrör ifrån att man betonar principer olika, är den i amerikansk konservatism rådande konflikten mellan neokonservativa och paleokonservativa.

Neokonservatismen anser att det finns en tämligen god uppfattning om vad naturrätten omfattar för värderingar. Till dessa räknar man frihet, demokrati, familj, äganderätt o.s.v. Man menar därför också att vi har ansvar att sprida dessa värderingar till andra platser och avsätta diktaturer som motarbetar dessa värderingar – med militärt våld, om så krävs.

Paleokonservatismen menar i motsats till detta, att även om det stämmer att vi har en god uppfattning om naturrätten, så kan vi inte ”exportera” den hur som helst. Vår respekt för den naturliga rätten kommer ur vår historia och den har en tydlig förankring i vår kultur och vår moral. Även om naturrätten är sann för varenda individ ur det världsomspännande människosläktet, kan man inte skapa förankring för den bara genom förnuftet, utan den måste också genomgå den tidskrävande processen att förankras i kulturen och traditionerna. Därtill kan vi inte förutse konsekvenserna av att försöka förändra andra samhällen ifrån grunden, och risken blir att man gör samma fel som de franska revolutionärerna gjorde.

George W. Bush presidentskap har kallats neokonservativt och Dick Cheney har pekats ut som en ledande företrädare för den linjen inom administrationen. Pat Buchanan identifieras ofta som en ledande paleokonservativ politiker. I och med Tea Party-rörelsens uppkomst, valet av Barack Obama till USA:s president och republikanernas seger har de paleokonservativa elementen inom amerikansk konservatism stärkts – och republikanerna framstår i viss mån åter som det isolationistiska partiet. Bland annat var flera republikanska politiker kritiska till interventionen i Libyen 2011, en uppfattning som partiets dåvarande presidentkandidat Mitt Romney inte delade.

Konservatism i SverigeRedigera

Konservativa partierRedigera

I Sverige finns det två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras filosofiska inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje, medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.

Kristdemokraterna, och särskilt dess ungdomsförbund KDU, företräder vanligen också tydligt konservatismen, även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som kristdemokratiskt. Kristdemokratin som politisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar, även när den förespråkar social marknadsekonomi på det ekonomiska planet.

Ny demokrati var ett politiskt parti, vars ideologi var en kombination av nyliberala element (sänkta skatter) och konservativa element (mera restriktiv invandringspolitik samt lag och ordning). Partiet var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994 men förklarades i konkurs år 2000.[14]

Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, men har övergivit dessa efterhand och är i dagens läge ett socialliberalt parti.[15]

ÖvrigtRedigera

Studentföreningarna Konservativa förbundet och Föreningen Heimdal företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer.

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel. I dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn och krönikören Malcom Kyeyune.

Framstående konservativa intellektuellaRedigera

Frankrike

Storbritannien & Irland

Sverige

Tyskland

USA

Övrigt

Framstående konservativa politikerRedigera

Frankrike

Storbritannien

Sverige

Tyskland & Österrike

USA

Övrigt

Introduktioner till konservatismenRedigera

EngelskaRedigera

  • Fawcett, Edmund (2020), Conservatism: The Fight for a Tradition. Princeton University Press: Princeton. ISBN 978-0-691-17410-5
  • Kirk, Russell (2019), Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. 2 uppl. Regnery Publishing Inc: Washington, D.C. ISBN 978-1-621-57878-9
  • Scruton, Roger (2017), Conservatism: An Invitation to the Great Tradition. All Points Books: London. ISBN 978-1-250-17056-9

SvenskaRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ”ljusblå - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/ljusbl%C3%A5. Läst 13 april 2021. 
  2. ^ ”mörkblå - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/m%C3%B6rkbl%C3%A5. Läst 13 april 2021. 
  3. ^ ”Why is the Conservative Party blue?” (på brittisk engelska). 20 april 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/uk_news/magazine/4923050.stm. Läst 13 april 2021. 
  4. ^ ”WHITE TERROR | Definition of WHITE TERROR by Oxford Dictionary on Lexico.com also meaning of WHITE TERROR” (på engelska). Lexico Dictionaries | English. https://www.lexico.com/definition/white_terror. Läst 13 april 2021. 
  5. ^ Stone, Terry Lee (2006). Color design workbook : a real-world guide to using color in graphic design. Gloucester, Mass. : Rockport Publishers. sid. 86. ISBN 978-1-59253-192-9. http://archive.org/details/colordesignworkb0000ston. Läst 13 april 2021 
  6. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's concise guide to conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  7. ^ Kämpande konservatism : en debattbok. NoK debatt. Natur o. kultur. 1971. http://libris.kb.se/bib/79107. Läst 4 februari 2020 
  8. ^ Stanlis, Peter, Edmund Burke and the Natural Law (1958), The University of Michigan Press
  9. ^ Pappin, Joseph L., The Metaphysics of Edmund Burke (1993), Fordham University Press
  10. ^ Kirk, Russell, Enemies of the Permanent Things: Observations of Abnormity in Literature and Politics (1969), Arlington House
  11. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  12. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  13. ^ Haidt, Jonathan: The righteous mind. Why good people are divided by politics and religion (Pantheon Books, New York 2012), s. 109, 143, 292.
  14. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. OCLC 466860187. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  15. ^ ”"En hållbar framtid" - Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 6 augusti 2013. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön. Den är jordnära och frihetlig. Den bygger på rättvisa och hållbarhet. Den ser samhället som större än bara staten, som en gemenskap där alla behövs.” 

Externa länkarRedigera