Öppna huvudmenyn

Sven Stolpe

svensk författare, översättare, journalist, litteraturforskare och litteraturkritiker

Sven Johan Stolpe, född 24 augusti 1905 i Stockholm, död 26 augusti 1996 i Filipstad,[1] var en svensk författare, översättare, journalist, litteraturforskare, lärare och litteraturkritiker.

Sven Stolpe
Sven Stolpe, någon gång under 1930-talet.
Sven Stolpe, någon gång under 1930-talet.
FöddSven Johan Stolpe
24 augusti 1905
Stockholm, Sverige
Död26 augusti 1996 (91 år)
Filipstad, Sverige
YrkeFörfattare, översättare, journalist, litteraturforskare
NationalitetSvensk Sverige
SpråkSvenska
Verksam19291996
Make/makaKarin von Euler-Chelpin
BarnStaffan Stolpe
Lisette Schulman
Monica Rennerfelt
Benkt Stolpe
SläktingarBarbro Stolpe syster)
Birger Stolpe (bror)
Herman Stolpe (bror)
Alex Schulman (barnbarn)
Carl Schulman (barnbarn)
Jan Stolpe (brorson)
Sven Stolpe som ung, sent 1920-tal eller tidigt 1930-tal.
Sven Stolpe omkring 1960.

Innehåll

KarriärRedigera

Stolpe växte upp på Södermalm i Stockholm.[2] Han debuterade som författare 1929 med essäsamlingen Två generationer. Efter att ha smittats av tuberkulos vistades Stolpe på sanatorium i Schweiz åren 1927–1928. Detta tillsammans med en allvarlig trafikolycka i vuxen ålder gjorde att Stolpe bara hade en halvt fungerande lunga. 1930 kom den uppmärksammade romanen I dödens väntrum, där Stolpe beskrev sina erfarenheter från sanatoriet. I dödens väntrum följdes av ytterligare romaner.

Från 1936 och ett tiotal år framåt var Sven Stolpe engagerad i Oxfordgrupprörelsen (senare Moralisk upprustning, MRA), en aktivistisk kristen rörelse, som åren närmast före andra världskriget spelade en betydande roll i svenskt kyrkligt liv.[3][4] Oxfordrörelsen förde också inför konflikten med nazismen en "icke-politisk" personlig omvändelselinje, vilket 1940 ledde till en konflikt mellan Stolpe och antinazistiska aktivister som Eyvind Johnson. Johnson tecknade också i romanen Krilons resa 1942 ett långt nidporträtt av Sven Stolpe (romanfiguren Tollius).

Stolpe blev tidigt intresserad av katolicismen, vilket bland annat tog sig uttryck i hans essäsamling Den kristna falangen (1934–1936). År 1947 konverterade han till katolicismen.[5] I samband med detta skrev han en bok om Jeanne d'Arc. Åren 1951–1960 var han medredaktör för den romersk-katolska tidskriften Credo.

En följd av Stolpes katolska orientering var också de biografier han skrev över drottning Kristina och den heliga Birgitta. Han disputerade 1959 på en avhandling om Kristina, Från stoicism till mystik. I arbetet med avhandlingen fick Stolpe tillträde till kyrkliga arkiv i Rom. Stolpes avhandling och biografi över drottningen upprörde historikern Curt Weibull som skrev en artikel med titeln Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse[6] som gick till hårt angrepp mot denne. Detta ledde till en omfattande polemik mellan Weibull och Stolpe. I stora drag handlade debatten om Weibulls ståndpunkt att Kristina var en starkt religiös person och att den katolska kyrkans källor om henne är tillförlitliga ställd mot Stolpes ståndpunkt att hennes abdikation föranleddes av ett starkt intresse för libertinismen vilken hon kunde närma sig som katolik.[7]

Åren 1964–1972 arbetade han som läroverkslektor i Mjölby. Han framträdde ofta som konservativ kulturkritiker i media; bland annat var han kritiker i Aftonbladet 1945–1961. Han var tidvis bosatt i Malexander i Östergötland, men också i Värmland, ett landskap han beskrev i boken Mitt Värmland.

1970 utkom han med boken Låt mig berätta, en samling humoristiska,[8] och enligt egen uppgift självupplevda, minnen och anekdoter som kom att få två uppföljare: Låt mig berätta mer 1971 och Tål ni höra mer? 1976. På 1970-talet utgav Stolpe också memoarverk, och började på egen hand skriva en svensk litteraturhistoria i flera band. Där kunde han skriva om sina litterära hjältar, som Verner von Heidenstam och Selma Lagerlöf. Han ägnade också en volym åt August Strindberg, en författare han var betydligt mer negativ till. År 1980 publicerade han en kontroversiell studie över Olof Lagercrantz, en författarkollega Stolpe tyckte illa om och menade hade haft ett destruktivt inflytande på det svenska kulturlivet. Stolpe utlovade även liknande granskningar av Bertil Malmberg och Eyvind Johnson, som han ansåg hade utövat ett liknande skadligt inflytande, dessa förblev dock outgivna. Eyvind Johnson och Stolpe var sedan gammalt konkurrenter och ideologiska motpoler och hade under 1930–1950-talen utväxlat en serie karikatyrer och polemiker; Stolpe uppträder t.ex. i Johnsons romaner Krilons resa (1942, under täcknamnet Dr Tollius) och Tidens gång (1955). (Även i Folke Fridells roman Greppet hårdnar hittar man ett kritiskt porträtt av Stolpe.)

Vid sidan av sitt eget författarskap var Stolpe också en flitig översättare; "Ett hundratal övers fr olika språk" summerade Litteraturlexikon (Natur & Kultur) redan 1974.

Stolpe fick professors namn 1993.

Han är begravd på Vadstena kyrkogård.[9][10] En boksamling som tillhört honom med främst fransk- och tyskspråkig skönlitteratur finns på Linköpings universitetsbibliotek.

SläktförhållandenRedigera

Stolpe var son till överkontrollanten Johan Stolpe (1878–1938) och Maria Schwartz (1879–1946). Han gifte sig 1931 med filosofie kandidat Karin von Euler-Chelpin, dotter till professor Hans von Euler-Chelpin och Astrid Cleve. Han var far till Staffan Stolpe, Lisette Schulman (och därmed morfar till mediapersonligheterna Alex Schulman och Carl Schulman), Monica Rennerfelt (1935–1996) och Benkt Stolpe, bror till Barbro Stolpe, Birger och Herman Stolpe, farbror till Jan Stolpe.

CitatRedigera

  • Intervjuaren: ”Nu när du får tala fritt i Magazinet i kväll, vad ska du säga då?”
Sven Stolpe: ”Jag vill inte träffa lagstiftarna. Jag vill vara med om att hänga dem på Brunkebergstorg i stiliga galgar.”
(inför TV-programmet Magazinet, 1981).
  • ”Sedlig idiot var han för ingen del något dumhuvud.”
Om sin motståndare Olof Lagercrantz i biografin om honom (citat från Viktor Rydbergs biografi om Caligula).
  • Hagge Geigert: ”Vad vill du bli ihågkommen för? Vi har talat om dig i så många definitioner här.”
Sven Stolpe: ”Nej, jag vill inte bli ihågkommen alls. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, i det svenska Sovjetväldet att man blir ihågkommen. Det kommer inte att finnas kvar några av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går.”
(i Gäst hos Hagge i SVT 1977 - se extern länk nedan).

Bibliografi över utgivna böcker, i urvalRedigera

Utförlig bibliografi av Åke Bertenstam i anslutning till Elisabeth Stenborgs artikel i Svenskt biografiskt lexikon band 33, s. 579–588

Filmmanus
Översättningar (urval)

Priser och utmärkelserRedigera

ReferenserRedigera

  • Litteraturlexikon: svensk litteratur under 100 år (Natur & Kultur, 1974), s. 210

NoterRedigera

  1. ^ Sveriges dödbok 1901–2009 Swedish death index 1901–2009 (Version 5.0). Solna: Sveriges Släktforskarförbund. 2010. Libris 11931231 
  2. ^ http://www.bankrattsforeningen.org.se/Boktips/boktips289.html
  3. ^ Hans Hederberg: Därför kan Sven Stolpe inte frikännas från nazismen i Dagens Nyheter Kultur, sidan 10 den 13 januari 2015
  4. ^ Lennart Ejerfelt: Sven Stolpe och tiden i Signum 1975:5
  5. ^ Varför jag blev katolik: en samling inlägg, Stockholm, 1955
  6. ^ Weibull, Curt (1962). ”Om drottning Christinas trosskifte och tronavsägelse”. Scandia - Tidskrift för historisk forskning 28 (2): sid. 14–326. ISSN 0036-5483. https://journals.lub.lu.se/index.php/scandia/article/view/733/519. Läst 23 december 2011. 
  7. ^ Thurén, Torsten (2007). ”Drottning Kristinas tronavsägelse”. Källkritik. Stockholm: Liber AB. sid. 175-197. ISBN 978-91-47-05293-6 
  8. ^ Bonniers Arkiverad 21 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.
  9. ^ Åstrand, Göran; Aunver, Kristjan (1999). Här vilar berömda svenskar: uppslagsbok och guide. Bromma: Ordalaget. sid. 120. Libris 7777883. ISBN 91-89086-02-3 
  10. ^ Katrineholms-Kuriren 10 oktober 1996 sida 9: Stolpe vilar i Vadstena
  11. ^ de Anna, Luigi (2005). Traditio Melitensis - Bulletin för den Skandinaviska Associationen, Suveräna Militära och Hospitaliära Orden av Malta. Skandinaviska Associationen av Suveräna Militära och Hospitalsära Orden av Malta 

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera