Värdekonservatism

politisk filosofi
Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Neokonservatism
Paleokonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Civilsamhället · Dygd
Familj · Försyn · Hierarki · Kulturarv
Lojalitet · Monarki · Naturrätt · Normer
Patriotism · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
Winston Churchill
Russell Kirk
Rudolf Kjellén
Joseph de Maistre
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Värdekonservatism är uppfattningen att samhället bör bevara och förstärka en viss etik (vissa värderingar) eftersom man anser att den är nödvändig för ett gott samhälle. Värdekonservativa identifierar vanligtvis Västvärldens traditionella kristna etik som den etik som bör vara vägledande i samhället. Personalismen är en teoribildning inom värdekonservatismen som tar ställning mot socialismens kollektiva lösningar, såväl som mot liberalismens betonande av individualism.

Begreppet värdekonservatism myntades ursprungligen av Stig Strömholm 1971 i boken Kämpande konservatism som ett sätt att markera skillnaden mellan en ideologisk konservatism och strukturkonservatism (status-quo konservatism).[1] Begreppet har sedermera kommit att användas som konventionell beteckning på personer som står upp för traditionella ståndpunkter i så kallade värdefrågor, och som internationellt ofta betecknas som "konservativa" eller "kristdemokratiska".

Exempel på värden som en värdekonservativ vill bevara och/eller förstärka kan vara kärnfamiljen eller annan typ av familj som grund för samhällsbildningen, värnandet av traditioner, människovärde för foster och åldringar, samt motstånd mot industriell pornografi.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Unger, Gunnar, red (1971). Kämpande konservatism: en debattbok. NoK debatt, 99-0306151-X. Stockholm: Natur & Kultur. Libris 79107 

Externa länkarRedigera