Novalis

tysk författare och poet
Novalis.jpg

Nattvardens
gudomliga mening
är för jordiska sinnen en gåta
/.../
Aldrig slutar den ljuva måltiden,
aldrig blir kärleken mätt.
Ej innerlig nog, ej sig själv nog
kan den äga den älskade.

Ur Hymn; övers. Johannes Edfelt

Novalis, pseudonym för friherre Georg Philipp Friedrich Leopold von Hardenberg, född 2 maj 1772 i Oberwiederstedt, Sachsen, död 25 mars 1801, var en tysk romantisk poet och novellist. Han kallas ibland "romantikens profet".

Innehåll

BiografiRedigera

Friedrich von Hardenberg föddes i Oberwiederstedt som äldste son, ett av tio barn, till baron Heinrich Ulrich Erasmus von Hardenberg (1738-1814) och Auguste Bernhardine, född von Böltzig (1749-1818). Släkten var uradlig med anor från 1100-talet då de kallat sig de Novali efter sin sätesgård. Hemmet var djupt religiöst: fadern var medlem av en herrnhutisk sekt.

1790 lämnade Hardenberg hemmet för studier i Jena, där han hänfördes av Friedrich Schiller och Johann Gottlieb Fichte, och kom därifrån till Leipzig där han lärde känna Friedrich Schlegel och genom denne sammanträffade med den nyromantiska kretsän, varmed han blev intimt förbunden. Ludwig Tieck blev här hans närmaste vän.[1]

Hardenberg studerade filosofi, geologi och juridik, förutom i Jena och Leipzig även vid universitetet i Wittenberg, och Bergsakademien i Freiberg i Sachsen.

Ett av Hardenberg främsta arbeten Hymner till natten, en samling prosapoesi, skrevs delvis in memoriam till Sophie von Kühn, hans trolovade, som gått bort 1797, och publicerades 1800 under pseudonymen Novalis och blev hans debut. I extatisak, mystiskt religiösa toner besjunger han här natten som det omedvetnas urgrund, dödens och kärlekens moder. I Geistliche Lieder förenades den schellingska naturpanteismen med en varm, personlig religiositet och Kristus-förtröstan. Den rena, innerliga psalmtonen skänker dessa dikter stort poetiskt värde, och de var bland annat av stor betydelse för Adam Oehlenschlägers psalmdiktning.[1]

Hardenbergs romantiska naturfilosofi, påverkad även av Frans Hemsterhuis och Jacob Böhme, kommer till uttryck i sagofragmentet Die Lehrlinge zu Sais och i Die Christenzeit oder Europa (1799, tryckt 1826), inspirerad av bland annat Friedrich Schleiermachers förkunnelse, framträder romantikens svärmeri för mystiken, medeltiden och katolicismen. Hardenbergs filosofisk-estetiska reflexionen och aforismer publicerades under titeln Blüthenstaub i tidskriften Athænum. Sin största berömmelse vann dock Hardenberg genom den ofullbordade romanen Heinrich von Ofterdingen (1799-1800), ett av den tyska romantikens främsta alster. Den är planlagd som ett romantikens motstycke till Goethes av Hardenberg först beundrade, senare kritiserade Wilhelm Meister. Hardenbergs avsikt var att skildra människans stegvisa utveckling och frälsning från jordelivets fjättrar, romantikens eviga längtan efter poesiens förverkligande. Hjälten i romanen färdas genom poesiens och historiens alla skeden för att till slut nå det petiska livets fullkomning. Med utgångspunkt från Fichtes viljefilosofi och Schellings identitetslärar finner Hardenberg jagets suveränitet förverkligande endast i drömmen. I romanen blir också värden dröm och drömmen värld, det mytiska vardagligt och det vardagliga mystiskt, skildringen är vävd av drömmar och syner men samtidigt målmedveten och välberäknad i sin stränga symbolism.[1]

Här möter man också den blå blomman, symbolen för romantikens oändlighetslängtan. I Offerdingens hjälte har Hardenberg även gett ett självporträtt. Romanen är en bikt om trånaden och drömmen hos en romantiker, som funnit sig själv men var vilsekommen i världen och vardagen. Hardenberg är en av den tyska romantikens största begåvningar, den mest eteriske och överkänslige av alla i denna krets. Mystiken var för honom en oemotstsåndlig drift och exaltationen ett nära nog normalt sinnestillstånd. Hardenberg samliad skrifter utgavs av Friedrich Schiegel och Ludvig Tieck i 3 band 1803-46 och av I. Minor i 4 band 1907.[1]

Han påstås därefter ha inlett en relation, om vilket den biografiska romanen The Blue Flower av Penelope Fitzgerald från 1995 handlar. Den blåa blomman var en symbol Novalis använde i sin diktning, och den blev hans och romantikens kännetecken och symboliserade strävan efter odödlighet. Han avled vid 28 års ålder av tuberkulos.

Novalis räknas till de största tyska poeterna, och en av de bästa representanterna för förromantikens diktning. Som psalmförfattare finns han representerad i danska Psalmebog for Kirke og Hjem.

Svenska översättningarRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Carlquist, Gunnar (red.) (1932). Svensk uppslagsbok. Malmö: Svensk Uppslagsbok AB:s förlag, band 12 s. 657.

KällorRedigera

Externa länkarRedigera