Klassisk liberalism (även kallad libertarianism eller laissez-faire-liberalism[1]) är en politisk filosofi som siktar på att begränsa staten och skydda individens privategendom. Läran växte fram i slutet av 1700-talet som en följd av upplysningen och exemplifieras av intellektuella storheter såsom Adam Smith, Anders Chydenius, David Ricardo, Frédéric Bastiat, Ludwig von Mises, Friedrich von Hayek och Milton Friedman.

Politisk filosofiRedigera

 
Frédéric Bastiat (1801–1850) är en framstående tänkare inom den klassiskt liberala traditionen.

Enligt den klassiska liberalismen är människor kompetenta nog och goda nog att tillåtas konkurrera med varandra på den fria marknaden; och som naturrätten slår fast, äger varje människa sin egen kropp och därför också det som hon på fredlig väg producerat. Den klassiska liberalismen kombinerar alltså ekonomisk liberalism med politisk liberalism.[2]

Den klassiska liberalismen gör skarp åtskillnad mellan stat och samhälle: staten innebär tvång och våld (som anses godtyckligt utövat), medan samhället innefattar alla frivilliga överenskommelser. För att upprätthålla individens "negativa" rättigheter, bör den statliga verksamheten begränsas till polis-, militär- och domstolsväsen. En sådan minimal stat brukar benämnas nattväktarstat.[3]

Framstående verkRedigera

KritikRedigera

Vissa, framför allt kritiker, tenderar jämka den klassiska liberalismen med nyliberalismen. Den anarkosyndikalistiske filosofen Noam Chomsky har poängterat att den klassiska liberalismen svårligen kan anammas efter 1800-talet, eftersom den, liksom varje annan ideologi, är bunden av en tidsanda. För den klassiska liberalismens politik och historia, se nyliberalism.

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

  1. ^ Adams, Ian, Political Ideology Today (2002), Manchester University Press, page 20
  2. ^ Adams, Ian. Political Ideology Today. Manchester University Press. 2001. p. 20
  3. ^ Øyvind Østerud, 1997, Statsvetenskap - Introduktion i politisk analys sid. 53 Bokförlag Natur och Kultur.