Gustaf Mannerheim

finländsk statsman, republikens president 1944-46

Carl Gustaf Emil Mannerheim ([kɑːɭ ˈɡɵ̂sːtav ˈěːmɪl ˈmânːɛrˌhɛjm]), född 4 juni 1867Villnäs slott i Egentliga Finland, död 27 januari 1951 i Lausanne i Schweiz, var en finlandssvensk friherre, militärofficer och statsman.[1] Han är den ende som innehaft titeln marskalk av Finland. Han är främst känd för sin ledande roll under vinterkriget och fortsättningskriget, men hade därtill ett avgörande inflytande på genomförandet av Finlands självständighet, finska inbördeskriget, dess politiska orientering mot övriga Norden och stadfästandet av Finlands regeringsform från 1919.[a] 53 år efter sin död röstades han fram som den främste finländaren genom tiderna.[2]

Gustaf Mannerheim
Mannerheim som general vid kavalleriet i Finlands armé 1919.
Militärtjänst
I tjänst för Kejsardömet Ryssland Kejsardömet Ryssland
Finland Republiken Finland
Tjänstetid 18871917 (Ryssland)
19181946 (Finland)
Grad Marskalk av Finland
Enhet Ryska armén
De vita
Finländska armén
Befäl Finländska försvarsmakten
Slag/krig Rysk-japanska kriget
Första världskriget
Finska inbördeskriget
Finska vinterkriget
Fortsättningskriget
Lapplandskriget
Utmärkelser Serafimerorden
Svärdsorden
Politik
Parti Partilös
Tillträdde 4 augusti 1944
Avgick 11 mars 1946
Företrädare Risto Ryti
Efterträdare Juho Kusti Paasikivi
Tillträdde 12 december 1918
Avgick 26 juli 1919
Företrädare Pehr Evind Svinhufvud
Efterträdare Kaarlo Juho Ståhlberg
Valspråk Med rena vapen för en ren sak
Personfakta
Födelsenamn Carl Gustaf Emil Mannerheim
Född 4 juni 1867
Villnäs, Finland, Kejsardömet Ryssland
Död 27 januari 1951 (83 år)
Lausanne, Schweiz
Dödsorsak Tarmhinder
Begravd Sandudds begravningsplats i Helsingfors
Släkt
Frälse- eller adelsätt Mannerheim
Far Carl Robert Mannerheim
Mor Hedvig Charlotta Helena von Julin
Familj
Make/maka Anastasia Mannerheim
Barn Sofia "Sophie" Mannerheim (dotter)
Anastasie "Stasie" Mannerheim (dotter)
Gustaf Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Gustaf Mannerheims friherrliga vapen

Gustaf Mannerheim ligger begraven på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.

Bakgrund Redigera

Barndom och uppväxt Redigera

 
Mannerheims födelseställe, Villnäs slott.

Gustaf Mannerheims föddes som son till greve Carl Robert Mannerheim och grevinnan Hedvig Charlotta Helena, född von Julin, på släktherrgården Villnäs slott i Masku. Som den tredje sonen fick han titeln friherre (grevetiteln ärvs genom primogenitur, övriga släktmedlemmar tillhör den friherrliga ätten). Fadern lämnade familjen 1880 med en älskarinna och for till Paris. Modern dog nedbruten av de lidanden denna händelse medfört året därpå när Mannerheim var 14 år. Huvudorsaken till att fadern lämnat landet var de stora spelskulder han ådragit sig. Mannerheim stod nu i praktiken som föräldralös och han placerades tillsammans med syskonen ut bland släktingar för omvårdnad. Hans uppfostran togs om hand av morbrodern Albert von Julin. Mannerheim hade bekymmer med sin skolgång och ålades vid upprepade tillfällen olika former av disciplinstraff.

Utbildning Redigera

Morbrodern, som ville få ordning och reda på den unge Mannerheim, skickade honom därför som 15-åring till Fredrikshamn för att studera på Finska kadettkårens skola, men där blev han relegerad på grund av insubordination. Efter att ha studerat ryska i Charkov och avlagt studentexamen kom Mannerheim som 20-åring in på Nikolajevska kavalleriskolan i Sankt Petersburg 1887.[3] Han blev kornett 1889 och posterades i Polen vid 15:e Alexandriski-dragonregementet i Kalisz. Han skrev om detta i sina "Minnen" (1951):

Regementet, vars hästar voro svarta, kallades fortfarande "dödshusarerna", ett minne från den tid det varit ett husarregemente, och uniformen bestod av svart dolma med silversnodder och silvergaloner. Detta tilltalade mitt ungdomliga sinne, och jag hade ingenting emot att bli stationerad i Polen, dit jag senare med glädje återvände. Ju mer jag lärde känna polackerna, desto bättre förstod jag dem och trivdes bland dem.
– Gustaf Mannerheim, Minnen (1951)

Språkkunskaper Redigera

Mannerheims modersmål var svenska, och han talade och skrev mycket god franska, samt flytande ryska, tyska och engelska. Finska kunde han sämre (och på grund av långa utlandsvistelser lärde han sig aldrig ett bra uttal).[4]

I rysk tjänst Redigera

I januari 1891 blev Mannerheim flyttad till Chevaliergardet i Sankt Petersburg. Hans familj anordnade ett giftermål med Anastasie Arapova, dottern till ryske generalmajoren Nikolaj Arapov. Giftermålet föranleddes mest av ekonomiska orsaker. Paret fick två döttrar, men makarna separerade 1902 och skildes 1919.

Mannerheim deltog som officer i det rysk-japanska kriget 1904–1905, där han befordrades till överste. Efter kriget tillbringade han en tid i Finland och Sverige 1905–1906. Han ledde en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar från juli till oktober 1906, tillsammans med den franske sinologen Paul Pelliot. Kort därefter ledde Mannerheim en separat expedition, fram till hösten 1908, under vilken han mötte bland andra Dalai lama. Efter resan blev han befälhavare över 13. Vladimir Ulanregementet i Novominsk (Mińsk Mazowiecki) i närheten av Warszawa. Följande år blev han befordrad till generalmajor och posterades i Warszawa.

Mannerheim deltog i första världskriget som kommendör för den ryska avdelta Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Han erhöll Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj, Sankt Georgsorden, på hösten 1914. År 1915 blev han kommendör för 12. kavalleridivisionen. År 1917 befordrades han till generallöjtnant och blev kommendör för 6:e kavallerikåren.

Finska inbördeskriget och mellankrigstiden Redigera

Under oktoberrevolutionen, i december 1917, sökte sig Mannerheim tillbaka till Finland. Väl hemkommen blev han medlem av militärkommittén som hade bildats för att få till stånd en finländsk militärmakt. I januari 1918 blev läget alltmer kritiskt och de röda gardena samarbetade öppet med de ryska trupperna. Mannerheim föreslog för kommittén att de snarast skulle resa upp till den österbottniska kuststaden Vasa som han bedömde som den mest lämpliga utgångspunkten för att skapa en armé. Den 13 januari 1918 hade Mannerheim valts till ordförande för militärkommittén. Valet godkändes av senaten som även utsåg Mannerheim till den blivande arméns överbefälhavare och gav honom fullmakter att återställa ordningen i Finland. Armén skulle skapas i första hand med skyddskårerna som grund. Han reste med tåg till Vasa och fick kontakt med skyddskårerna i mellersta Österbotten.

Den 27 januari 1918 gav Mannerheim order att övermanna och avväpna de ryska garnisonerna i Vasa, Lappo och Seinäjoki. Samma dag tände rödgardisterna i tornet till Folkets hus i Helsingfors en röd lykta som tecken på att revolutionen mot den borgerliga regeringen hade börjat. Bägge åtgärderna gjordes ovetande om den andra. Den ryska soldatesken ställde sig på de rödas sida och så kom kriget att bli både ett inbördeskrig och ett självständighetskrig för att nå självständighet från ryskt inflytande. Mannerheim förde det blodiga kriget till ett segerrikt slut som befäste och säkrade Finlands självständighet. I krigets slutskede befordrades Mannerheim till general av kavalleriet.

Mot Mannerheims vilja och bakom hans rygg hade senaten emellertid bett om tysk hjälp i kriget, vilket också gavs. När kriget hade avslutats i Finland med segerparad i Helsingfors den 16 maj avtackades Mannerheim. Senaten hade under tiden gått in för att landets armé skulle organiseras enligt tyskt mönster som då ansågs vara världens mest effektiva militära organisationsmönster. Även den finländske överbefälhavaren skulle ställas under tyskt befäl. Mannerheim kunde inte godta situationen utan avgick från posten som överbefälhavare och reste som privatman till Stockholm. I Stockholm tog han kontakt med Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer för att informera om situationen i Finland och förmå deras länder att erkänna Finlands självständighet. Under tiden valdes Pehr Evind Svinhufvud till Finlands riksföreståndare i enlighet med 1772 års regeringsform samt Förenings- och säkerhetsakten som bägge hade skapats under Gustaf III:s tid vid makten.

Riksföreståndaren Svinhufvud gav i september 1918 Mannerheim uppdrag att resa till Frankrike och Storbritannien för att utverka bistånd för den ansträngda livsmedelsförsörjningen i Finland. Mannerheim hade ett vittförgrenat kontaktnät i dessa länder och kunde i stort sett förverkliga sitt uppdrag. Vid Tysklands sammanbrott efter första världskriget stod det klart att den finländska tyskvänliga politiken som förts hade kört på grund och ett ombyte av politiska ledare måste ske för att landets politik skulle betraktas trovärdig av ententen. Mannerheim sågs som den enda möjliga personen som kunde lotsa Finland vidare och utsågs den 12 december 1918 av lantdagen till ny riksföreståndare efter Svinhufvud, som lämnade posten.

Mannerheim verkade som riksföreståndare i dryga sju månader och under hans tid skapades den nya republikanska författningen. Mannerheim stadfäste författningen den 17 juli 1919. Under sin tid som riksföreståndare gjorde Mannerheim statsbesök i såväl Sverige som Danmark för att befästa Finlands orientering mot Norden. I presidentvalet 1919 valdes K.J. Ståhlberg till landets första president. Han besegrade Mannerheim med den borgerliga vänsterns och socialdemokraternas röster. Speciellt socialdemokraterna ville under inga omständigheter godkänna Mannerheim som riksföreståndare. Åter en gång avgick Mannerheim och lämnade den politiska scenen och blev privatman.

Under sin tid utan officiella uppdrag grundade Mannerheim 1920 Mannerheims barnskyddsförbund och blev vald till det finländska Röda Korsets ordförande. Han gick med intresse och iver in för sina civila uppgifter och gjorde ett flertal resor utomlands, bl.a. till Indien. Svinhuvud hade valts till president 1931 vilket möjliggjorde Mannerheims återinträde i en offentlig roll, nu som försvarsrådets ordförande. 1933 befordrades Mannerheim till fältmarskalk.

Under Mannerheims ledning påtalade försvarsrådet för regeringen brister i framför allt försvarsmaktens utrustning. Ett flertal promemorior skrevs men dessa ledde inte till större åtgärder. Man hänvisade gång på gång till bristande ekonomiska resurser.

Underhandlingarna med Sovjetunionen hösten 1939 gällde överlåtelse av finländskt territorium, främst på Karelska näset och några öar i Finska viken, mot kompensation i form av mångdubbelt större områden i gränsområdet till nordöstra Finland. Mannerheim förordade ett tillmötesgående i gränsfrågorna, men när regeringen inte delade hans ståndpunkt, begärde han avsked.

Andra världskriget Redigera

Hitler, Ryti och Mannerheim tillsammans i Finland den 4 juni 1942 på Mannerheims 75-årsdag.
Fältmarskalk Mannerheim studerar en karta under Vinterkriget.

Sovjetunionen anföll Finland den 30 november 1939 och det som kom att kallas Finska vinterkriget inleddes. Mannerheim återtog då sin avskedsansökan och blev av president Kallio utnämnd till överbefälhavare för Finlands krigsmakt 1939.

Samma dag som Mannerheim utsågs till Finlands överbefälhavare utfärdade han följande dagorder:

Finlands tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland.
– Mannerheim vid vinterkrigets utbrott.[5]

Han förärades på sin 75-årsdag hederstiteln marskalk av Finland 4 juni 1942 av Finlands regering, med följande motivering:

Era strålande militära bedrifter placerar Er på en hedersplats i vår historia som vår störste soldat.

Finlands president Redigera

Den 4 augusti 1944 utsågs Mannerheim till Finlands presidentman[vem?] ansåg att enbart han kunde leda landet till fred. Mannerheim var vid tillträdet 77 år och hans hälsa försämrades. Från november 1945 till februari 1946 var han sjukskriven och vistades en tid i Portugal. Den 4 mars 1946 begärde han avsked från sitt ämbete och avgick den 11 mars och efterträddes av statsministern Juho Kusti Paasikivi.

Eftermäle och minnen Redigera

 
Finskt frimärke över Mannerheim från 1941.

I flera städer i Finland, däribland Helsingfors, finns gator uppkallade efter Mannerheim.

Mannerheim gav också namn åt den finländska försvarslinjen (Mannerheimlinjen) som användes under vinterkriget.

Bildgalleri Redigera

Militära grader och militära och politiska befattningar Redigera

 
I detta hus i Brunnsparken i Helsingfors hade Mannerheim sitt hem 1924–1951. Det är numera Mannerheimmuseet.
 
Marskalk Mannerheims ryttarstaty i Helsingfors, avtäckt 1960.

Av alla militära befälhavare under andra världskriget hade Mannerheim den högsta rangen under första världskriget, general vid kavalleriet (1918).

Militära grader Redigera

  • Kadett vid Finska kadettkåren i Fredrikshamn (1882; relegerad 1886)
  • Kadett vid Nikolajevska kavalleriskolan i S:t Petersburg (1887)
  • Underofficerskadett (1888)
  • Kornett vid storfurst Nikolaj Nikolajevitjs 15. Alexandrinska dragonregemente (1889)
  • Kornett vid Chevaliergardet (1891)
  • Löjtnant vid Chevaliergardet (1893)
  • Stabsryttmästare vid Chevaliergardet (1899)
  • Ryttmästare vid Chevaliergardet (1902)
  • Överstelöjtnant vid 52. Nesjinska dragonregementet (1904)
  • Överste vid 52. Nesjinska dragonregementet (1905)
  • Överste och kommendör för storfurst Mikael Nikolajevitjs 13. Vladimirska ulanregemente (1909)
  • Överste och kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregemente (1911)
  • Generalmajor och fortsatt kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregemente (1911)
  • Tillika generalmajors tjänst vid kejsarens svit (1912)
  • Generallöjtnant (1917)
  • General vid kavalleriet i Finlands armé (1918)
  • Fältmarskalk i Finlands armé (1933)
  • Marskalk av Finland (1942)

Militära och politiska befattningar Redigera

  • Förordnad att sköta specialuppgifter vid den kejserliga ryska hovstallförvaltningen (1897)
  • Chef för permanenta modellskvadronen vid officersridskolan i Sankt Petersburg (1903)
  • Vice kommendör för 52. Nesjinska dragonregementet (1905)
  • Ledamot av Finlands riddarhus vid den sista ståndslantdagen i Helsingfors (1905–6)
  • Kommendör för storfurst Mikael Nikolajevitjs 13. Vladimirska ulanregemente (1909)
  • Kommendör för Hans Majestät Kejsarens Livgardes Ulanregement (1911)
  • Kommendör för Avdelta ryska gardeskavalleribrigaden (1914)
  • Kommendör för 12. ryska kavalleridivisionen (1915)
  • Kommendör för den rysk-rumänska stridsgruppen "Wrancza" (1916)
  • Kommendör för VI. ryska kavallerikåren (1917)
  • Överbefälhavare för Finlands krigsmakt (1918–19)
  • Finlands statschef som riksföreståndare (1918–19)
  • Försvarsrådets ordförande och överbefälhavare i krigstid (1931)
  • Överbefälhavare för Finlands försvarsmakt (1939–1944)
  • Republiken Finlands president (1944–46)

Ordnar, förtjänsttecken och medaljer Redigera

Finska Redigera

Svenska Redigera

 
Mannerheim med ordenstecken för Riddare med Stora Korset av Svärdsorden i form av ett upprätt svärd på bröstet samt halskors.

Tsarryska Redigera

Övriga Redigera

Bibliografi i urval Redigera

Se även Redigera

Noter Redigera

  1. ^ Då det vid den tiden redan hunnit bli den 28 januari i Finland har Mannerheim två officiella dödsdatum.

Referenser Redigera

  1. ^ ”Carl Gustaf Mannerheim | Biography & Facts” (på engelska). Encyclopedia Britannica. https://www.britannica.com/biography/Carl-Gustaf-Emil-Mannerheim. Läst 8 november 2021. 
  2. ^ ”Suuret Suomalaiset | yle.fi | Arkistoitu”. vintti.yle.fi. http://vintti.yle.fi/yle.fi/suuretsuomalaiset/. Läst 8 november 2021. 
  3. ^ Mannerheim - Marshall of Finland, TV8, 2006
  4. ^ Turttola, Marti (2007-05-04): "MARSKALKEN AV FINLAND GUSTAF MANNERHEIM - Den siste riddaren". Finland.no. Läst 28 januari 2013
  5. ^ Björklund, Eric (1991). Kvarkentrafiken. Danderyd: Åkeriförlaget. ISBN 91-86748-09-2  sid. 11
  6. ^ Kungl. Serafimerorden i Sveriges statskalender 1940bih
  7. ^ Kungl. Svärdsorden i Sveriges statskalender 1940bih
  8. ^ Nordenvall 1998, s. 454.
  9. ^ Krigsvetenskapsakademien. i Sveriges statskalender 1940
  10. ^ No. 77, Nousevan Auringon Ritarikunnan I luokka Paulovniakukkasin, Japani, mannerheim.fi.
Källor

Vidare läsning Redigera

Externa länkar Redigera

Regenttitlar
Företräddes av
Pehr Evind Svinhufvud
 Finlands riksföreståndare
1918–1919
Efterträddes av
Kaarlo Juho Ståhlberg(1)
Politiska uppdrag
Företräddes av
Risto Ryti
 Finlands president
1944–1946
Efterträddes av
Juho Kusti Paasikivi
Anmärkningar och referenser
1. Som Finlands president.