Ola Ullsten

svensk politiker, Sveriges statsminister 1978–1979

Ola Ullsten, folkbokförd Stig Kjell Olof Ullstén, född 23 juni 1931 i Umeå,[1] död 28 maj 2018[2] i Öja distrikt i Gotlands län, var en svensk politiker (folkpartist), statsminister, utrikesminister och ambassadör. Ullsten var riksdagsledamot 1965–1984 (andra kammaren för Stockholms stads valkrets till 1970), biträdande utrikesminister (biståndsminister) 1976–1978, från 1977 även invandrarminister, Folkpartiledare 1978–1983, vice statsminister 1978 och 1980–1982, statsminister 1978–1979, utrikesminister 1979–1982. År 2013 gav han ut memoarboken Så blev det.[3]

Ola Ullsten


Ämbetsperiod
18 oktober 197812 oktober 1979
Monark Carl XVI Gustaf
Företrädare Thorbjörn Fälldin
Efterträdare Thorbjörn Fälldin

Ämbetsperiod
12 oktober 19798 oktober 1982
Statsminister Thorbjörn Fälldin
Företrädare Hans Blix
Efterträdare Lennart Bodström

Ämbetsperiod
4 mars 19781 oktober 1983
Företrädare Per Ahlmark
Efterträdare Bengt Westerberg

Född Stig Kjell Olof Ullsten
23 juni 1931
Umeå, Västerbottens län, Sverige
Död 28 maj 2018 (86 år)
Öja distrikt, Gotlands län
Politiskt parti Folkpartiet
Maka Evi Esko
(1961–1981; skild)
Louise Beaudoin
(1989–2018; hans död)
Ministär Regeringen Ullsten

Innehåll

BakgrundRedigera

Ola Ullsten föddes i stadsdelen Teg i Umeå, Västerbottens län, som son till skogsinspektoren Carl Ullsten och småskollärarinnan Stina (född Röström).[4]

Politisk karriärRedigera

Ullsten gick med i Folkpartiets ungdomsförbund (FPU) och Folkpartiet våren 1958.[5]

Efter socionomexamen i Stockholm blev Ullsten sekreterare i Folkpartiets riksdagsgrupp. Ullsten arbetade även i den amerikanske republikanen Nelson Rockefellers framgångsrika guvernörskampanj i New York. 1962–1964 var han ordförande i Folkpartiets ungdomsförbund. I riksdagsvalet 1964 kandiderade han i Rösta ungt-kampanjen och invaldes i andra kammaren.

Vid den borgerliga regeringens tillträde 1976 blev han biståndsminister.

När dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark på våren 1978 lämnade alla politiska uppdrag av personliga skäl blev Ullsten vald till ny partiledare. Ahlmark har sedermera ställt sig starkt kritisk till valet av Ullsten.[6]

I rollen som nytillträdd folkpartiledare fick Ullsten på hösten 1978 hantera den svåra politiska kris som följde på oenigheten inom regeringen om laddningen av kärnkraftverket Ringhals 3. Han stod på den kärnkraftspositiva sidan och var trots sin pragmatiska läggning obenägen till kompromisser, vilket bidrog till trepartiregeringens fall i oktober 1978.

Regeringskrisen som följde fick en överraskande upplösning genom att Ullsten bildade en ren folkpartiregering, trots att fler riksdagsledamöter röstade emot talmannens förslag än för detsamma. Då socialdemokraterna lade ned sina röster var detta i praktiken ett stöd för regeringen eftersom regeringsformen är formulerad på ett sådant sätt att en majoritet i riksdagen måste rösta nej för att föreslagen statsminister ska avvisas.

Ullstens statsministertid blev till en början framgångsrik, men närmare valet 1979 blev situationen i riksdagen svårhanterlig genom att oppositionspartierna bildade "oheliga" allianser mot regeringen. Efter valet 1979, som gav riksdagen en knapp borgerlig majoritet, övervägde Ullsten till en början att försöka sitta kvar som statsminister med stöd av regeringsformen, men han övertalades att avgå. I stället bildades en ny borgerlig trepartiregering, i vilken Ullsten blev utrikesminister, och från och med augusti 1980 även vice statsminister. Regeringen sprack på skattefrågan 1981 och i den mittenregering som bildades behöll han samma poster. Efter valnederlaget 1982 avgick regeringen. Folkpartiet gjorde svåra förluster och krav restes inom partiet på att Ullsten skulle avgå som partiledare, vilket han gjorde 1983.

AmbassadörRedigera

Han utsågs 1984 till ambassadör i Kanada vilket han var fram till 1989[7] med sidoackreditering i Bahamas 1985–1989. Han blev sedan ambassadör i Italien 1989–1996[8] med sidoackreditering i Albanien 1992–1996.

FamiljRedigera

Ola Ullsten var 1961–1981 gift med Evi Esko (1931–1992)[9] och från 1989 gift med Louise Beaudoin (född 1954). Han fick fyra barn, två i vardera äktenskapet. Han var bosatt utanför Toronto i Kanada[10] och i GrötlingboGotland.

Ullsten som politikerRedigera

Jan Björklund, nuvarande (2018) partiledare i Folkpartiet, beskriver på följande sätt Ullstens insatser i några korta meningar på Liberalernas hemsida:[11]

Ola Ullsten var med och bröt ett nära halvsekellångt socialdemokratiskt maktinnehav och kom att spela en huvudroll under den borgerliga regeringsperioden 1976-82. Han hade ett starkt socialliberalt engagemang och var analytisk och eftertänksam i sitt politiska ledarskap. Han insåg att politiska resultat nås genom samarbete i sakfrågor, ibland även med motståndarna. Han hade ett brett politiskt kunnande som satte avtryck i många av den tidens stora frågor; internationell solidaritet, jämställdhet, den stora marginalskattereformen 1981 och en ansvarsfull energipolitik.

Björn Molin, tidigare bland annat handelsminister i den borgerliga regeringen 1981–1982 och gruppledare i Folkpartiets riksdagsgrupp 1978–1981, beskriver i sina memoarer Ullsten i följande ordalag:[12]

Samtidigt fanns hos Ullsten ett drag av obeslutsamhet som vid enstaka tillfällen kunde gå över i indolens. Inför svåra avgöranden hade han en tendens att glida undan och avstå från beslut ... jag irriterades av hans slarvighet och obeslutsamhet. Han var ofta inte tillräckligt påläst och hade svårt att hålla reda på namn ... Åsikterna om hans lämplighet som partiledare gick isär inom partiledningen och riksdagsgruppen ... 1982 års val blev folkpartiets sämsta val någonsin. Partiledarens ställning kom därmed självfallet i fokus ... Flera valkretsförbund krävde Ola Ullstens avgång ... En stor tidning beskrev läget inom folkpartiet som ett inferno.

Ullstens företrädare på posten som folkpartiledare, Per Ahlmark, gör en liknande analys. Ahlmark beskriver i sina memoarer hur han kände "djup skepsis inför Ullstens principlöshet, bitvis svaga tankekraft och bristande ledarförmåga" och att denna oro kom att bekräftas efter ledarskiftet.[13]

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Sveriges befolkning 1990, DVD-ROM, Riksarkivet SVAR 2011
  2. ^ Ola Ullsten död - DN.SE” (på sv-se). DN.SE. 28 maj 2018. https://www.dn.se/nyheter/politik/ola-ullsten-dod/. Läst 28 maj 2018. 
  3. ^ Ullsten, Ola (2013), Så blev det, Stockholm: Ekerlid, ISBN 978-91-87391-11-8
  4. ^ Bergstrand 2010, s. 15-16
  5. ^ Ahlmark 2011, s. 307
  6. ^ Ahlmark 2011, s. 305-318
  7. ^ Ullsten, Ola i Vem är det 1993
  8. ^ Ullsten, Ola i Vem är det 1997
  9. ^ Sveriges dödbok 1901–2013 Swedish death index 1901-2013 (Version 6.0). Solna: Sveriges släktforskarförbund. 2014. Libris 17007456. ISBN 9789187676642 
  10. ^ Bergstrand 2010, s. 24
  11. ^ ”Ola Ullsten har avlidit”. 28 maj 2018. https://www.liberalerna.se/nyheter/ola-ullsten-har-avlidit/. Läst 29 maj 2018. 
  12. ^ Molin, Björn (2002), Ingen väg tillbaka, Stockholm: Ekerlid, ISBN 91-89617-39-8 
  13. ^ Ahlmark 2011, s. 312

Tryckta källorRedigera

Externa länkarRedigera

Företrädare:
Per Ahlmark
Folkpartiets ungdomsförbunds ordförande
1962–1964
Efterträdare:
Gustaf Lindencrona
Företrädare:
Gertrud Sigurdsen
Sveriges biståndsminister
(Sveriges biträdande utrikesminister)
1976–1978
Efterträdare:
Lena Hjelm-Wallén
Företrädare:
Per Ahlmark
Sveriges invandrarminister
(Sveriges biträdande utrikesminister)
1977–1978
Efterträdare:
Rolf Wirtén
Folkpartiets partiledare
1978–1983
Efterträdare:
Bengt Westerberg
Sveriges vice statsminister
1978
Efterträdare:
Sven Romanus
Företrädare:
Thorbjörn Fälldin
Sveriges statsminister
1978–1979
Efterträdare:
Thorbjörn Fälldin
Företrädare:
Hans Blix
Sveriges utrikesminister
1979–1982
Efterträdare:
Lennart Bodström
Företrädare:
Ingemar Mundebo
Sveriges vice statsminister
1980–1982
Efterträdare:
Ingvar Carlsson
Företrädare:
Kaj Björk
Sveriges ambassadör i Ottawa
1984–1989
Efterträdare:
Håkan Berggren
Företrädare:
Sven Fredrik Hedin
Sveriges ambassadör i Rom
1989–1996
Efterträdare:
Torsten Örn