Wikipedia

Bottniska handelstvånget

Bottniska handelstvånget var de bestämmelser i den inre svenska handelspolitiken mellan 1350-talet och 1765, genom vilka människor från Norrland och Finland förbjöds att sända fartyg till orter söder om Stockholm och Åbo samt att mottaga besök av utländska fartyg. Trots handelstvånget fanns landsköpmän på landsbygden.

Förbudet förekom redan i köpmålabalken av Magnus Erikssons stadslag, där det stadgas att farmän från Roden, Gästrikland och Norrland inte fick handla med utlandet, utan fick hålla marknad i Stockholm.[1] Förbudet mot utrikes handel upprepades i växlande omfattning under följande århundraden.[2][3][4] Dock gjorde sig även motsatta tendenser gällande, särskilt beträffande landsköpmännen och marknaden vid Torneå hamn. En fast institution blev bottniska handelstvånget först genom de tre stora handelsordinantierna 1614, 1617 och 1636. Varje ny bestämmelse bidrog till att skärpa handelstvånget. Gävle grundades 1413, och inte förrän mot slutet av 1500-talet grundades någon stad norr om denna; mellan 1580 och 1640 grundades Hudiksvall, Söderhamn, Härnösand, Sundsvall, Umeå, Piteå, Luleå och Torneå. I stället för städer fanns marknadsplatser där svenska och utländska borgare och bönder idkade handel.

De städer norr om Gävle och Åbo som hade grundats före 1640 förbjöds all direkt förbindelse med utlandet, såväl från att mottaga utländska fartyg (s.k. "passiv" seglationsrätt) som från att själva utsända sådana (den "aktiva" seglationsrätten); inte heller skulle de inom landet få segla längre än till Stockholm och Åbo, fastän alla svenska städer kunde sända sina fartyg till dem. Gävle erhöll inhemsk och aktiv utländsk seglation, dock intill 1673 med det betungande villkoret att dess fartyg alltid på vägen skulle löpa in till Stockholm.[5]

I denna ordning skedde sedermera (frånsett kortvariga mildringar) bara den ändringen, att fem städer i Egentliga Finland 1641–1660 erhöll en begränsad aktiv seglationsrätt till Tyskland och Livland.

Fastän bottniska handelstvånget är äldre än de svenska städernas indelning i stapelstäder och uppstäder, blev det med tiden ett av de viktigaste leden i denna indelning; och från denna synpunkt innebär det, att Bottniska vikens långa kuster alldeles lämnades utan stapelstäder. Men medan rikets övriga uppstäder var utestängda bara från den utrikes handeln och hade full frihet att handla inom hela landet, tillkom här en stor inskränkning även i den inhemska seglationen. Det var därvid utan tvivel Stockholms intresse som mest påverkade lagstiftarna, men dess tillgodoseende ansågs vara förutsättningen för hela landets välgång, framför allt på grund av huvudstadens ställning som den egentliga "stapeln" för den omhuldade utrikeshandeln. Som ersättning skulle uppstäderna ha andra förmåner, men dessa låg inte regeringen lika mycket om hjärtat. Sålunda uppgavs redan under Gustav II Adolf principen att stapelstadsborgarna skulle vara uteslutna från uppstädernas marknader (det vill säga från direkt handel med bönderna), och förbudet för den så kallade bondeseglationen var tidtals alldeles upphävt. Detta sistnämnda förbud, som på visst sätt också var ett "bottniskt handelstvång", gällde de verkliga böndernas (inte "skärkarlarnas") seglats till Stockholm och andra orter utom landskapet med varor och var naturligtvis i de bottniska städernas intresse. Efter att ha varit mer eller mindre fullständigt upphävt 1672–1696, var det föremål för strider hela frihetstiden igenom, tills det definitivt avskaffades 1766.

Alltifrån 1723 års riksdag hade även städernas handelstvång bekämpats med stigande iver. Ett starkare anlopp gjordes första gången av de norrländska och finska landshövdingarna 1734, men tack vare kammar- och kommerskollegiernas motstånd misslyckades det både denna gång och den följande (1738). Den första eftergiften vanns 1741, då städerna fick tillåtelse att föra trävirke till Skåne och Östergötland samt därifrån återhämta spannmål. År 1761 tycktes segern vunnen, då tre stånd beslöt om anläggandet av fem bottniska stapelstäder. Men borgarståndet lyckades med stort besvär få frågan överlämnad åt rådet, som avslog hela saken 1765. Nu hade emellertid den allmänna uppmärksamheten blivit väckt; flera kraftiga och välskrivna riksdagsmemorial hade avgivits (särskilt märks ett av vice borgmästaren H. Pipping i Vasa 1747), och ett trycktes 1762; slutligen kom därtill 1765 en skrift av Anders Chydenius, som mästerligt sammanfattar städernas argument i den långa striden. 1765 års riksdag blev också avgörande. På borgarståndets eget förslag beslöts att den inrikes seglationen skulle bli fri för alla, att två svenska och fyra finska städer skulle bli stapelstäder med fullständig aktiv utrikes seglation och att fem andra finska städer skulle erhålla en begränsad seglationsfrihet inom Östersjön (kunglig resolution 3 december 1765).[6] Det bottniska handelstvånget var därmed i allt väsentligt upphävt, och ett försök 1774–1777 att rubba beslutet misslyckades.

Källor redigera

  1. ^ Petré, Bo (1980). ”Björnfällen i begravningsritualen - statusobjekt speglande regional skinnhandel?”. Fornvännen (5): sid. 5-14. http://kulturarvsdata.se/raa/dokumentation/53928086-133f-4143-bdc8-7c711f6f732e. Läst 27 oktober 2016. 
  2. ^ Ur Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid: “Det synes i äldre tider warit en antagen princip, att gynna Stockholms stad på andra städers bekostnad. Åtskilliga politiska afsigter torde hafwa föranledt till wissa författningar och inskränkningar, hwilka sedermera blifwit åberopade såsom privilegier och oryggliga lagar, fastän de icke wäl kunnat förenas med allmänt bästa. Af sådan beskaffenhet är förmodligen Östhammars och Hernösands förklarande för olaga hamnar, hwarest all handel förbjöds, såsom ländande Stockholm till förfång.”
  3. ^ Ur Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid: “Då Sten Sture, i strängaste måtto, förbjöd Östhammar, Ulfsby, Gefle och Raumo borgare all utrikes seglation, Stockholm till förfång (Ö. Br. S. Laurentii dag, 1502), deltog icke allenast Borgmästare och Råd i Stockholm i öfwerläggningen derom, utan Danskarnes hot och krigsrustningar fordrade ock, å Sturens sida, att försäkra sig om hufwudstadens tillgifwenhet, som redan rönt och, i wådliga tider, hade så mycken anledning att wänta uppmuntringar af inkräktaren. Det undföll ej heller Konung Gustaf I:s uppmärksamhet, att finna den skada och förderf, riket måste widkännas, genom de söndringar och delade interessen, som ofta, imellan de styrande och hufwudstaden, gifwit anledning till olika handelsförfattningar (Stockholms stads Privilegium 1529).”
  4. ^ Ur Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid: “Då Stockholms stads Borgerskap beswärade sig deröfwer, att en hemlig utskeppning af victualier och andra waror, som utfördes af städer och allmoge, förorsakade dyr tid, åsyftades dermed en inskränkning i städernas fria handel i Norrbotten, hwilken ock blef förbjuden att brukas i Östersjön, till andra städer än dem, som under Sweriges krona lydde, allenast att de i Hudikswall måtte, till behaglig tid, låta löpa ett eller twå deras skepp till Westersjön.”
  5. ^ Ur Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid: “Gefle fick äfwen tillstånd, att segla utrikes med sina skepp och oförbjudna waror; men fremmande förbjöds att segla dit. Samma rättighet förunnades ock Hudikswall och Hernösand.”
  6. ^ Ur Stockholms Stads Historia, från stadens anläggning till närwarande tid: “Sjöstädernas friare sjöfart, till alla inrikes och äfwen i Östersjön belägna utrikes hamnar (af hwilka en del långt före Stockholms grundläggning warit priviligierade på en oinskränkt handel), blef då bifallen och tillåten, i så måtto, att ej allenast samtliga rikets uppstäder, så wäl de wid Öster- och Westersjön, som Mälaren och Hjelmaren belägna, erhöllo en fri inrikes sjöfart och upplag, att till hwad ort, som under Sweriges krona lydde, få afföra sina saluwaror och åter derifrån obehindradt föra sina behof; utan ock, att Finska städerna Björneborg, Nystad, Raumo, Nådendal, Ekenäs och Borgo måtte, jemte friheten att segla med träkäril och hwarjehanda träwirke samt hwarje orts producter, utom huggen wed, till alla inom Östersjön och Finska wiken belägna utrikes hamnar, äfwen ega rättighet, att, till landets eget behof, åter derifrån obehindradt hemta spannmål, lin, hampa samt hamp- och linfrö, såsom ortens oundgängligaste waror; och kan härom widare underrättelse hemtas af Kongl. Br. d. 3 Dec. 1765, samt de under samma års riksdag tryckta handlingar, rörande detta mål.”

Vidare läsning redigera

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Bottniska_handelstvånget&oldid=51178175”