Öppna huvudmenyn

Scuderia Ferrari, tävlar som Scuderia Ferrari Mission Winnow[4][5], är det italienska bilmärket Ferraris formel 1-stall.

Italien Ferrari
Sebastian Vettel-Ferrari-2019 (6).jpg
2019 års F1-bil för Ferrari.
TävlingsnamnScuderia Ferrari Mission Winnow[1]
HemvistMaranello, Italien[1]
Aktivt i F11950
StallchefItalien Mattia Binotto[1]
Förare5. Tyskland Sebastian Vettel[1]
16. Monaco Charles Leclerc[1]
TestförareItalien Antonio Fuoco
Nya Zeeland Brendon Hartley
Italien Davide Rigon
Tyskland Pascal Wehrlein
ChassiSF71H[2]
MotorFerrari 063
DäckPirelli
BränsleShell[3]
Lopp972
Vunna lopp234
Pole position219
Snabbaste varv247
Konstruktörstitlar16 (1961, 1964, 1975, 1976, 1977, 1979, 1982, 1983, 1999, 2000, 2001, 2002, 2003, 2004, 2007, 2008)
Förartitlar15 (Alberto Ascari 1952, 1953 + Juan Manuel Fangio 1956 + Mike Hawthorn 1958 + Phil Hill 1961 + John Surtees 1964 + Niki Lauda 1975, 1977 + Jody Scheckter 1979 + Michael Schumacher 2000, 2001, 2002, 2003, 2004 + Kimi Räikkönen 2007)

Ferrariemblemet, Il Cavallino Rampante, "Den stegrande lilla hästen", är en svart häst på gul bakgrund, med bokstäverna "S" och "F", som står för Scuderia Ferrari, "Stall Ferrari".

Innehåll

HistorikRedigera

1950-taletRedigera

Ferrari debuterade i formel 1-VM 1950 i Monacos Grand Prix. Man hade två bra förare, Alberto Ascari och Luigi Villoresi. Alfa Romeo-stallet dominerade dock säsongen 1950 och vann sex av loppen. Ferrari slog igenom säsongen 1951 när José Froilán González vann Storbritanniens Grand Prix. Säsongen efter drog sig Alfa Romeo ur formel 1. Ferrari körde 1952 med en 4-cylindrig motor, 2.0 L Ferrari Tipo 500, vilken gav seger i sju av loppen. 1952 vann Alberto Ascari förar-VM efter att ha vunnit sex lopp. 1953 vann Ascari fem lopp och tog förarmästerskapstiteln igen.

Säsongen 1955 vann Ferrari endast Monacos Grand Prix och efter att Alberto Ascari förolyckats köpte stallet chassin från Lancia som benämndes Ferrari D50.

Säsongen 1958 tävlade man med Ferrari 246, som tyvärr inte heller höll måttet. Luigi Musso omkom under Frankrikes Grand Prix och Peter Collins avled efter en olycka under Tysklands Grand Prix.

1960-, 1970- och 1980-talenRedigera

 
Michele Alboreto i en Ferrari 156/85.

Säsongen 1960 gick lite bättre än de tidigare och 1961 vann Ferrari sitt första konstruktörsmästerskap och Phil Hill tog förarmästerskapet.

Man fick vänta tills 1964 innan man vann ett konstruktörsmästerskap. FIA ändra många regler och det gick inte så bra för Ferrari. Jacky Ickx kom dock tvåa i förarmästerskapet 1970 följd av Clay Regazzoni på tredje plats. Under 1970-talet gick det uppåt för Ferrari igen. Niki Lauda skrev på för Ferrari 1974 och vann förar-VM 1975 samtidigt som stallet vann konstruktörsmästerskapet. 1976 var Ferrari på väg mot en ny titel tills Niki Lauda kraschade under Tysklands Grand Prix och förartiteln togs istället av James Hunt i McLaren. Niki Lauda återvände och körde hem sin andra VM-titel 1977.

Efter ett mellanår 1978, då Carlos Reutemann kom trea i förar-VM, vann Jody Scheckter titeln före stallkamraten Gilles Villeneuve 1979. 1982 avled Gilles Villeneuve avled efter en olycka under kvalificeringen till Belgiens Grand Prix. 1983 tog Ferrari hem ännu ett konstruktörsmästerskap efter att René Arnoux vunnit tre lopp och Patrick Tambay ett.

Den 14 augusti 1988 avled Ferraris ägare Enzo Ferrari, 90 år gammal. En vecka efter "den gamles" död vann Gerhard Berger och Michele Alboreto en historisk dubbelseger i Italiens Grand Prix, vilket var enda gången något annat stall än McLaren vann ett lopp säsongen 1988.

1989 kom Nigel Mansell och vann Brasiliens Grand Prix, vilket var i hans första lopp för Ferrari. Han vann senare sensationellt även Ungerns Grand Prix efter att ha startat från den tolfte startrutan.

1990-1995Redigera

Säsongen 1990 körde Alain Prost för stallet och han vann i Brasilien, Mexiko, Frankrike, Storbritannien och Spanien. Detta räckte dock bara till en andraplats i förar-VM bakom brasilianen Ayrton Senna medan andreföraren Nigel Mansell kom på femte plats. Den följande säsongen ersattes Nigel Mansell av Jean Alesi men varken denne eller Alain Prost vann ett enda lopp 1991. Detta medförde att en frustrerad och desillusionerad Alain Prost lämnade stallet vid säsongens slut.

1992 blev Jean Alesi stallets försteförare, men i den dåliga bilen kunde han inte göra så mycket, så säsongens höjdpunkter blev två tredjeplaceringar. Stallkamraten Ivan Capelli hade ännu större problem och tog bara tre poäng och fick därför sparken.

1993 kom Gerhard Berger tillbaka, men varken han eller Jean Alesi kunde vända den negativa trenden. Säsongens höjdpunkter var Jean Alesis andraplats i Italien och Gerhard Bergers tredjeplats i Ungern.

1994 blev ännu en jobbig säsong för Ferrari med undantag av Gerhard Bergers seger i Tyskland. Gerhard Berger och Jean Alesi slutade dock på tredje respektive femte plats i förarmästerskapet.

1995 blev en något bättre säsong poängmässigt för stallet, men placeringarna i förar-VM blev sämre då Jean Alesi, som dock vann i Kanada, och Gerhard Berger kom på femte respektive sjätte plats i förarmästerskapet. Säsongens riktiga höjdpunkt kom dock den 16 augusti då Ferrari meddelade att världsmästaren Michael Schumacher hade skrivit ett treårskontrakt med stallet.

1996-1997Redigera

Säsongen 1996 valde både Jean Alesi och Gerhard Berger att lämna stallet när Michael Schumacher anlände. Istället blev Eddie Irvine stallets andreförare och han överraskade genom att komma före Schumacher i kvalificeringen till Australiens Grand Prix och sedan komma trea i loppet. Därefter gick det sämre för Eddie Irvine, som slutade på en tionde plats i förarmästerskapet.

Schumacher tvingades bryta premiärloppet i Melbourne, men sedan gick det bättre och han kom trea i Brasilien och vann i Spanien. Sedan vann han även i Belgien och Italien vilket ledde till en slutlig tredjeplats i förar-VM med 59 poäng, vilket dock var 38 poäng efter Damon Hill som vann titeln. Schumacher sade senare att "chassit var dåligt och motorn likaså, ärligt talat var det inte mycket till bil".

Michael Schumacher inledde säsongen 1997 med att komma tvåa i Australien. Det var dock något bekymmersamt för honom att han under kvalificeringen till loppet blev frånkörd med två sekunder av de båda Williams-förarna Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen.

I Brasilien kom Schumacher femma, medan Eddie Irvine inte tog någon poäng. I Argentina kraschade Schumacher i starten, medan Eddie Irvine kom tvåa efter att ha jagat segraren Jacques Villeneuve utan att kunna komma förbi. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. Att båda Ferrariförarna stod på podiet hade inte hänt på två år. I Monaco tog Schumacher säsongens första seger med Eddie Irvine på tredje plats. Detta gjorde att Schumacher ledde mästerskapet, vilket ingen Ferrariförare lyckats med sedan 1990, då Alain Prost ledde efter halva säsongen. Eddie Irvine låg vid det skedet av säsongen trea. I Spanien kom Schumacher fyra och tappade ledningen i VM-tabellen till Jacques Villeneuve, vilken han dock tog tillbaka genom att vinna loppen i Kanada och Frankrike.

Ett misslyckat lopp i Storbritannien gjorde att Jacques Villeneuve hämtade in stora delar av försprånget, men genom en andraplats i Tyskland och en fjärdeplats i Ungern höll Schumacher ställningarna. Samtidigt fick Eddie Irvine allt större problem att hänga med i kampen om tredjeplatsen i förar-VM.

Schumacher tog en säker seger i Belgien och drygade ut ledningen i förar-VM till elva poäng. I Italien hade han dock problem och kom i mål som sexa och när det upprepades i Österrike stod det klart att det skulle bli tufft. Detta förstärktes när Jacques Villeneuve satte in det alla trodde var nådastöten genom att vinna i Luxemburg. Schumacher kom dock tillbaka och vann i Japan samtidigt som Jacques Villeneuve blev diskvalificerad efter att ha kört om under gulflagg.

I Europas Grand Prix skulle det avgöras. Schumacher kvalade in på samma tid som Jacques Villeneuve och Heinz-Harald Frentzen, men eftersom han inte satte sin tid först fick han den andra startrutan. Schumacher tog dock starten och ledde tills Jacques Villeneuve försökte med en omkörning i Curva Dry Sack. Schumacher styrde då in i Jacques Villeneuves bil och snurrade av själv. Händelsen medförde att Michael Schumacher blev diskvalificerad från förar-VM som vanns av Jacques Villeneuve med Eddie Irvine på sjunde plats.

1998Redigera

Michael Schumacher inledde säsongen 1998 som favorit eftersom både Williams och Benetton blivit av med fabriksstödet ifrån Renault. McLaren hade dock en snabbare bil än tidigare, vilket överraskade alla. Mika Häkkinen och David Coulthard vann de två första loppen i Australien och Brasilien. Schumacher vann i Argentina, vilket kom som en överraskning för många. I San Marino kom Schumacher tvåa och Eddie Irvine trea. I Spanien kom Schumacher trea medan Eddie Irvine fick bryta efter en kollision. I Monaco kämpade Eddie Irvine till sig en tredjeplats medan Schumacher kolliderade och slutade på en tiondeplats. Schumacher låg nu trea i förar-VM, 22 poäng efter den ledande Mika Häkkinen. I Kanada tog Schumacher en mycket viktig seger, som gjorde att han då låg tolv poäng efter Mika Häkkinen i mästerskapet. Sedan vann Schumacher i Frankrike med Eddie Irvine på andra plats, vilket var Ferraris första dubbelseger sedan 1990. I Storbritannien vann Schumacher efter att tagit målflaggan i depån. Nu var Schumacher bara två poäng efter Mika Häkkinen men läget försämrades ganska snart för Schumacher när han kom trea i Österrike och bara femma Tyskland. Schumacher tog dock en fantastisk seger i Ungern men tvingades bryta i Belgien. I Italien blev det en ny dubbelseger och i Luxemburg kom Schumacher tvåa. I Japan exploderade ett av Schumachers däck vilket ledde till att Mika Häkkinen vann förar-VM 1998.

1999Redigera

Inför säsongen 1999 var McLaren med förarna Mika Häkkinen och David Coulthard favoriter. Dock slog Ferraris Eddie Irvine till och vann premiären i Australien efter att stallkamraten Michael Schumacher och de båda McLaren-förarna fått tekniska problem. I Brasilien kom Schumacher tvåa och Irvine femma. I San Marino vann Schumacher sitt första lopp för säsongen och Ferrari sin första seger på Imolabanan sedan Patrick Tambay vann 1983.

I Monaco vann Ferrari en enkel dubbelseger med Schumacher och Irvine som etta och tvåa. Detta gjorde att Schumacher nu toppade förar-VM före Irvine och Häkkinen. I Spanien hade Ferrari en tung helg. Det blev en dubbelseger för McLaren med Schumacher på tredje och Irvine på fjärde plats.

Problemen fortsatte i Kanada där Schumacher kraschade i ledning, medan Irvine trots en snurrning kom trea. Häkkinen vann loppet även där och tog över ledningen i förar-VM. I Frankrike fortsatte problemen där Schumacher kom femma och Irvine sexa, vilket gjorde att tvåan Häkkinen ryckte ifrån i sammandraget.

Loppet i Storbritannien innebar ett stort bakslag när Schumacher kraschade på grund av ett bromsfel och bröt benet. Han missade sex tävlingar och hans möjlighet att vinna förarmästerskapet försvann därmed. Många trodde nu att Ferraris chanser var borta men Irvine motbevisade dem genom att komma tvåa i Storbritannien och sedan vinna både i Österrike och Tyskland. I Tyskland hade Irvine dock god hjälp av en stallorder som innebar att Schumachers ersättare Mika Salo släppte förbi honom. Häkkinen tog bara fyra poäng på tre race och Irvine ledde nu förar-VM med åtta poängs marginal.

I Ungern kom Irvine trea, samtidigt som Häkkinen vann, vilket gjorde att McLaren-föraren nu bara var två poäng efter Irvine i VM-striden. I Belgien kom Irvine fyra samtidigt som Häkkinen kom tvåa och tog över ledningen i förarmästerskapet. I Italien snurrade Häkkinen av i stor ledning och kom Ferrari-förarna Mika Salo och Eddie Irvine slutade på tredje respektive sjätte plats. I Tyskland gjorde både Ferrari och McLaren bort sig, men Häkkinen klarade trots det av att ta två poäng, till skillnad från Irvine som blev stående i depån, medan mekanikerna letade efter ett försvunnet däck!

Lagom till Malaysias Grand Prix fick Mika Salo fick lämna stallet eftersom Michael Schumacher hade tillfrisknat från sina skador från kraschen i Storbritannien. Schumacher kom tillbaka och krossade konkurrenterna fullständigt med mer än en sekund i kvalificeringen. I loppet körde han taktiskt och lät Irvine vinna, samtidigt som han höll Häkkinen bakom sig. Därmed ledde Irvine förar-VM inför den sista deltävlingen i Japan. Men glädjen blev inte långvarig, eftersom Häkkinen körde ett felfritt lopp och tog hem segern. Eddie Irvine fick nöja sig med andraplatsen i förarmästerskapet och en fet lönecheck ifrån Jaguar, som skulle bli hans nya arbetsgivare. Ferrari vann dock konstruktörs-VM 1999, vilket var första gången sedan 1983.

2000Redigera

Inför säsongen 2000 värvades Rubens Barrichello från Stewart där han hade övertygat säsongen innan. Eddie Irvine gick till Jaguar och Mika Salo gick till Sauber. Michael Schumacher, inledde å sin sida inte säsongen som favorit, utan de flesta var överens om att det var McLaren och Mika Häkkinen. Därför var det föga förvånande att Häkkinen och David Coulthard dominerade kvalificeringen i Australien. Deras glädje blev dock kortvarig, eftersom de båda förarnas bilar gick sönder under loppet. I stället kunde Ferrari vinna dubbelt med Schumacher som segrare och Barrichello som tvåa. I Brasilien fick Häkkinen på nytt tekniska problem och Schumacher kunde vinna loppet. Dock var hans motor på bristningsgränsen, varför det var ett mirakel att den höll ända in i mål. Barrichello, å sin sida tvingades bryta på grund av haveri.

I San Marino vann Schumacher sitt tredje raka lopp, efter att ha besegrat Häkkinen, genom snabba varv innan sitt depåstopp. Barrichello blev fyra. På Storbritannien hade Ferrari ingen lycka med sig. Barrichello startade från pole position, men tvingades bryta på grund av ett tekniskt fel, medan Schumacher blev trea. I Spanien blev det ännu värre för Ferrari. Schumacher fick punktering när han ledde loppet och slutade på en femteplats. Barrichello kunde inte heller han hota McLaren, som tog ännu en dubbelseger. Schumacher ledde fortfarande förar-VM på 36 poäng, följd av Häkkinen på 22 och Coulthard på 20.

Europas Grand Prix innebar dock en framgång för Schumacher, som körde om Häkkinen i regnet och vann. Barrichello blev ännu en gång fyra. I Monaco ledde Schumacher ohotat, när den bakre hjulupphängningen gav vika. Coulthard i McLaren vann, medan Barrichello kom i mål som tvåa. I Kanada vann Schumacher trots tekniska problem med Barrichello 0,4 sekunder efter. Häkkinen blev fyra, medan Coulthard kom utanför poängplats. Det innebar att Schumacher nu ledde förar-VM på 56 poäng, följd av Coulthard på 34 och Häkkinen på 32.

I Frankrike fick Ferrari en perfekt start, när Schumacher tog starten följd av Barrichello, som kom förbi Coulthard. Detta var dock inte Ferraris dag. Coulthard kämpade sig tillbaka och körde till slut om de båda Ferraribilarna, vilket även Häkkinen gjorde. Schumacher fick motorproblem och blev poänglös. Österrikes Grand Prix blev ännu ett misslyckande för Schumacher, som kolliderade med Ricardo Zonta i starten och tvingades bryta, samtidigt som Häkkinen vann. Dessutom upprepades Schumachers mardröm i Tyskland där han kolliderade med Giancarlo Fisichella i den första kurvan. Då säkerhetsbilen kom ut, på grund av att en person sprungit ut på banan, kunde Barrichello, som startat från den 18:e rutan, närma sig toppen. När det sedan började regna och Barrichello stannade ute, tog han ledningen och höll sedan undan för de jagande McLarenförarna. Schumacher behöll ledningen i förarmästerskapet på 56 poäng med Häkkinen och Coulthard på 54 och Barrichello på 42 poäng.

I Ungern vann Häkkinen igen. Nu kom Schumacher i dock i mål, på en andraplats. Belgiens Grand Prix blev ännu en stor besvikelse för Schumacher, som blev omkörd när han ledde loppet av Häkkinen när det var fyra varv kvar. I Italien vann Schumacher en smärtsam seger, efter att en funktionär förlorat livet efter att ha träffats av ett löst däck från en krock, i vilken Barrichello var inblandad. Schumacher var så ledsen att han bröt ihop under presskonferensen, vilket delvis berodde på att han tangerat Ayrton Sennas antal segrar. I USA tog Schumacher en viktig seger före Barrichello, samtidigt som Coulthard försvann från VM-striden efter en femteplats och Häkkinen tvingades bryta på grund av ett motorhaveri.

I Japan vann Schumacher igen vilket innebar att han säkrade Ferraris första förartitel sedan Jody Scheckter vann 1979. Schumacher var hur glad som helst efteråt, eftersom han kämpat i fem år för att vinna ett världsmästerskap för Ferrari. Malaysias Grand Prix blev ett lopp utan spänning, sedan Schumacher hade kontrollerat tävlingen från pole position. Han tangerade genom den segern Nigel Mansells rekord för antal segrar och poäng under en säsong. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher förar-VM på 108 poäng, före Häkkinen på 89, Coulthard på 73 och Barrichello på 62 poäng.

2001Redigera

Michael Schumacher startade säsongen 2001 som favorit efter VM-titeln säsongen innan. Ross Brawn och Rory Byrne hade designat ännu en snabb bil, vilket Schumacher med eftertryck visade när hann vann i säsongspremiären i Australien med Barrichello på tredje plats. Loppet blev dock sorgkantat efter en våldsam krasch då en funktionär träffades av ett flygande hjul och omkom.

I Malaysia var det monsunregn och kaos utbröt när båda Ferrariförarna åkte av banan efter en oljeläcka från en annan bil. De tog sig dock upp på banan igen och tog sig till depån men de blev stående där, sedan mekanikerna tappat bort ett hjul. Tur i oturen var att säkerhetsbilen var ute på banan, vilket gjorde att de båda Ferrariförarna inte hamnade så långt bakom täten. Schumacher gjorde sedan en riktig rusch när bilarna släpptes i väg. Han körde ifrån Barrichello med en sekund per varv och de andra med fyra. Schumacher vann loppet utan problem, följd av Barrichello. I Brasilien kom Schumacher tvåa, trots två snurrningar, medan Barrichello tvingades bryta efter en krasch. San Marinos Grand Prix blev trist för Ferrari, Schumacher tvingades bryta loppet och Barrichello blev trea.

I Spanien hade Schumacher maximal tur och kunde vinna trots problem med bromsarna och Mika Häkkinens koppling gått sönder på sista varvet. I Österrike tog David Coulthard hem segern, sedan Schumacher kolliderat med rookien Juan Pablo Montoya. Barrichello fick order om att släppa upp Schumacher till andra plats, vilket han inte gillade och tydligt visade efteråt. I Monaco var det fred i Ferraristallet igen. Schumacher vann före Barrichello, samtidigt som stallet meddelade ett femårigt sponsoravtal med Vodafone.

I Kanada tog Schumacher en viktig andra plats, endast slagen av sin bror, Ralf Schumacher, som körde för Williams. Europas Grand Prix innebar en ny seger för Schumacher, som därmed drog ifrån i VM-tabellen. När Schumacher vann i Frankrike ansåg de flesta att förar-VM var avgjort, ett påstående som förstärktes, efter att Schumacher kommit tvåa i Storbritannien, samtidigt som värsta konkurrenten David Coulthard inte kom i mål. Ett brutet lopp i Tyskland gjorde inte så mycket, eftersom Coulthard råkade ut för samma öde och Barrichello blev tvåa. I Ungern blev det jackpot för Schumacher. Hans 51:a F1-seger gjorde att han tangerade Alain Prosts rekord och säkrade samtidigt hans fjärde mästerskapstitel. Ferrari säkrade dessutom konstruktörs-VM genom Barrichellos andraplats.

I Belgien blev Schumacher ensam om segerrekordet. Hans fokusering inför det följande loppet i Italien rubbades av 11 september-attackerna mot bland annat World Trade Center. Schumacher var mentalt frånvarande den helgen och kom fyra medan Barrichello kom tvåa. Ferraribilarna hade i detta lopp inga sponsorloggor (förutom sitt eget märke) på varken bilar eller kläder och nosen hade lackats i svart för att hedra offren i attackerna. I ett alltjämt chockat USA kom Schumacher tvåa och slog poängrekordet för en säsong, medan Barrichellos motor exploderade. I Japan vann Schumacher sin nionde seger för säsongen. Han vann förar-VM 2001 med 123 poäng före David Coulthard med 65 och Barrichello med 56 poäng.

2002Redigera

Inför säsongen 2002 gjorde Ferrari inga förändringar. Michael Schumacher och Rubens Barrichello fick alltså inleda säsongen med fjolårsbilen F2001. I Australien tog Barrichello pole position, men han blev påkörd av Ralf Schumacher i starten. Michael Schumacher klarade sig undan startkollisionen och kunde vinna loppet. I Malaysia fick dock Ferrari problem. Barrichello bröt loppet medan Schumacher efter en startkollision endast nådde en tredjeplats.

I Brasilien vann Schumacher med den nya bilen F2002 medan Barrichello åter tvingades bryta sitt hemmalopp. San Marinos Grand Prix blev en framgång för Ferrari genom en dubbelseger med Schumacher som etta. Nu dominerade Ferrari så Williams var inte i närheten av att vinna någon tävling. David Coulthard vann visserligen i Monaco, men annars var konkurrenterna långt borta. Schumacher vann sedan i Spanien men i Österrike blev det skandal, när Barrichello tvingades lämna över ledningen till Schumacher på start och mål-rakan under sista varvet.

Schumacher vann sedan i Kanada, Storbritannien och Frankrike och säkrade därmed sin femte VM-titel, vilket var en tangering av Juan Manuel Fangios rekord. I Europas Grand Prix vann Barrichello och i Tyskland vann Schumacher inför sina jublande hemmafans. I säsongens fem sista lopp var Ferrari så överlägsna att de själva kunde välja vem som skulle vinna. Schumacher vann i Belgien och Japan medan Barrichello vann i Ungern, Italien och USA. Ferrariförarna gick i dessa lopp i mål inom en sekund.

Schumacher slog poäng- och segerrekord för en enskild säsong och Ferrari slog konstruktörsmästerskapsrekordet vad gäller poäng. Det var dessutom Ferraris första dubbelseger i formel 1-VM sedan Jody Scheckter vann före Gilles Villeneuve 1979.

2003Redigera

Michael Schumacher, som vunnit tre raka VM-titlar, var favorit 2003. I Australien kom han dock bara fyra efter att ha haft problem med lösa bildelar när han ledde loppet. Stallkamraten Rubens Barrichello hade problem och kraschade. I Malaysia kom Barrichello tvåa och Schumacher sexa och i "cirkusloppet" i Brasilien kraschade Schumacher efter vattenplaning medan Barrichello fick bränslestopp på väg mot segern.

I San Marino hade bröderna Schumacher en tuff helg efter att deras mamma hade avlidit. Michael Schumacher lyckades trots vad som hänt vinna loppet. Han var dock sammantaget 14 poäng efter Kimi Räikkönen, som kom tvåa i loppet. Barrichello kom i mål som trea. I Spanien vann Schumacher och minskade skillnaden till fyra poäng eftersom Räikkönen kolliderat med en bil som fått motorstopp vid starten. Fernando Alonso blev sensationellt tvåa medan Barrichello kom trea. I Österrike vann Schumacher och än en gång kom Barrichello trea.

Monacos Grand Prix blev en stor besvikelse för Ferrari, Schumacher kom där trea och Barrichello sjua. I Kanada blev det dock succé för Schumacher, som sensationellt vann efter att ha haft problem med både bromsar och däck. I Europas Grand Prix gick det sämre. Schumacher snurrade av och blev stående i en sandfålla. Han vinkade då till sig några funktionärer som hjälpte honom tillbaka upp på banan. Enligt reglerna får inte funktionärer hjälpa en förare att komma tillbaka på banan om inte bilen står i ett för andra riskabelt läge. Domarna ansåg att det senare var fallet varför Schumacher fick fortsätta och slutade på femte plats i loppet. I Frankrike blev det också bekymmersamt efter att Schumacher bara kommit trea och konkurrenterna närmade sig honom i VM-tabellen.

I Storbritannien vann Barrichello sitt första lopp för säsongen, efter att bland annat ha gjort en snygg omkörning av Kimi Räikkönen vid Bridge, medan Schumacher blev fyra. I Tyskland kraschade Barrichello rejält i första kurvan, medan Schumacher efter en punktering kom på sjunde plats. I Ungern blev det ännu en krasch för Barrichello, när hans hjulupphängning gick sönder. Schumacher, som även han hade stora problem, kom på åttonde plats. Schumacher ledde dock fortfarande förar-VM med 72 poäng, tätt följd av Juan Pablo Montoya med 71 och Räikkönen 70.

I Italien vann Schumacher överraskande efter att däcken från Michelin som Williams och McLaren använt förklarats regelstridiga, vilket alltså gynnade Ferrari med däck från Bridgestone. Schumacher hade dock en tuff duell med Montoya i Curva Della Roggia på första varvet men kunde därefter vinna enkelt. I USA gjorde Schumacher en fantastisk uppkörning från den sjunde startrutan och vann loppet medan Barrichello blev pååkt av Montoya och fick bryta. Denne fick ett drive through-straff och kom sexa och var därmed borta från VM-striden. Räikkönen kom tvåa och var nu nio poäng efter.

I den sista deltävlingen i Japan behövde Schumacher bara en åttondeplats, vilket han klarade efter ett kaotiskt lopp. Barrichello vann tävlingen och Räikkönens kom tvåa vilket innebar att han slutade på andra plats i förar-VM. Ferrari vann konstruktörs-VM och Schumacher tog sin sjätte VM-titel, vilket är rekord.

2004Redigera

Ferrari troddes få det svårt säsongen 2004. Konkurrenterna Williams och McLaren hade designat bilar som såg snabba ut, men verkligheten kom ikapp dem omgående när Michael Schumacher och Rubens Barrichello började med en dubbelseger i Australien. I Malaysia var Williams och Juan Pablo Montoya snabbare, men trots det hade Schumacher inga större problem att vinna igen.

I Bahrain blev det ännu en dubbelseger för Ferrari, åter med Schumacher som segrare. I San Marinos Grand Prix vann Schumacher igen, men den här gången blev han ordentligt pressad av Jenson Button. I Spanien fick Schumacher oljetrycksproblem, men vann trots det loppet.

Det blev dock motgång i Monaco, där Schumacher fick en knuff av Montoya medan säkerhetsbilen var på banan och for av. Schumacher vann sedan Europas Grand Prix medan Barrichello kom tvåa än en gång. Det blev även dubbelsegrar i Kanada och USA med Schhumacher som vinnare.

I Frankrike blev det svårare, där Fernando Alonso bjöd på tufft motstånd. Schumachers taktik ändrades till fyra depåstopp och det gjorde att han kunde besegra Alonso. Barrichello stal tredjeplatsen från Jarno Trulli i sista kurvan. Storbritanniens Grand Prix innebar ännu en tuff utmaning för Ferrari efter att McLaren börjat tävla med sin nya bil. Kimi Räikkönen utmanade Schumacher, men fick se sig besegrad av tysken. I Tyskland vann Schumacher igen och tog sin elfte seger för säsongen, trots en stark insats av Jenson Button. I Ungern blev det ännu en dubbelseger för Ferrari och även nu var det som Schumacher som vann.

I Belgien blev Schumacher dock besegrad av Räikkönen men han säkrade ändå sin sjunde förartitel genom att komma tvåa. I Italien blev ännu en dubbelseger för hemmastallet men denna gången med Barrichello som etta. I Kina vann Barrichello igen, medan Schumacher gjorde ett dåligt lopp. Schumacher revanscherade sig i Japan där han vann före sin bror Ralf Schumacher.

Det blev en ganska tam säsongsavslutning för Ferrari i Brasilien, där man "bara" tog åtta poäng. Säsongen blev ändå en succé för Ferrari som då slog alla tänkbara rekord.

2005Redigera

Säsongen 2005 var förväntningarna rakt motsatta än de var inför den föregående. Michael Schumacher och Rubens Barrichello troddes till och med kunna vinna varje lopp. Men istället blev det en ren mardröm för Ferrari. Inledningen i Australien skulle normalt varit ett fantastiskt resultat för Ferrari med Barrichellos andraplats mellan Renault-förarna Giancarlo Fisichella och den blivande världsmästaren Fernando Alonso. Fortsättningen i Malaysia och Bahrain var pinsam för Ferrari, som bara tog ströpoäng. I San Marinos Grand Prix stämde det bättre för Ferrari och Schumacher kunde trots en dålig startposition slåss med Alonso om segern, men kom inte förbi.

Nu trodde alla att Ferrari hade hittat rätt spår. Men i Spanien och Monaco visade det sig vara fel. Loppet i Monaco minns mest för att Schumacher pressade sig förbi Barrichello i en riskfylld manöver på sista varvet. Rykten säger att det var då Barrichello bestämde sig för att lämna stallet. Europas Grand Prix innebar en efterlängtad framgång för Barrichello, som kom trea, medan Schumacher bara blev femma.

 
Michael Schumacher i en Ferrari F2005 i Kanada 2005.

Kanadas Grand Prix var Ferraris bästa lopp under säsongen. Schumacher kom där tvåa, följd av Barrichello. Schumacher jagade den segrande Kimi Räikkönen i McLaren, men kom inte förbi. I "skandalloppet" i USA blev det sedan en parodisk dubbelseger för Ferrari, "tätt" följda av två inte särskilt snabba Jordanbilar. I Frankrike kom Schumacher på tredje plats efter en fantastisk körning på utslitna däck. Loppen i Storbritannien och Tyskland var deprimerande för alla supportrar, men i Ungern slog Schumacher till med en överlägsen pole position och kom trots bristfälliga däck tvåa.

Därefter var det slut på Ferraris framgångar. Mest pinsamma var insatserna i Italien och Kina där man inte ens var i närheten av att ta poäng. I Kina fick Barrichello i sitt sista lopp för Ferrari till och med stryk av Tiago Monteiro i den hopplösa Jordanbilen med samma däck. Bridgestones däck höll inte måttet utan började blistra efter halva distansen och var nästan blankslitna på slutet. Ferrari slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet, men mirakulöst nog räckte Schumachers 62 poäng till en tredjeplats för honom i förar-VM.

2006Redigera

Säsongen 2006 tänkte Ferrari skjuta fram positionerna. Nu tilläts åter däckbyten och Bridgestone hade ökat kvaliteten. Rubens Barrichello, som ledsnat på Ferrari, gick till Honda och ersattes av landsmannen Felipe Massa från Sauber.

I Bahrain tog Michael Schumacher pole position före Massa. Fernando Alonso i Renault tog sig dock snart förbi Massa och vid det andra depåstoppet även Schumacher, som därmed blev tvåa. Massa gjorde flera misstag och slutade nia. I Malaysia och Australien gick det riktig dåligt för stallet vilket påminde om säsongen innan. Schumacher tog dock revansch när han vann i San Marino efter en taktisk manöver mot Alonso. I Europas Grand Prix vann Schumacher efter en smart körning igen och Massa tog sin första pallplats. I Spanien hoppades Ferrari och Schumacher ta den tredje raka segern, men där vann istället Alonso.

I Monaco fick Ferrariförarna starta sist. Massa kraschade under Q1 och Schumacher, som hade den bästa kvaltiden, straffades för att han stannat i Rascasse och därmed hindrat andra förare att förbättra sina kvaltider. Alonso fick överta pole position och vann sedan loppet. Schumacher kom dock femma, medan Massa slutade nia. Alonso vann sedan både i Storbritannien och Kanada, men Schumacher tog sig förbi Kimi Räikkönen i McLaren i slutet av loppen och kom tvåa. I USA tog Ferrari en dubbelseger, där Schumacher vann före Massa och i Frankrike vann Schumacher med Massa som trea, vilket ökade på Ferraris poäng.

I Tyskland vann Schumacher före Massa. Detta var Schumacher tredje raka seger och han närmade sig Alonso i förarmästerskapet. I Ungern gick det sämre igen, Massa kom sjua och Schumacher åtta. Problemen var bland annat att Bridgestonedäcken inte passade förhållandena och att Schumacher valde att stanna ute på regndäck, trots att banan var torr. Han blev omkörd av flera förare och krockade med Nick Heidfeld och skadade hjulupphängningen. I Turkiet vann Massa före Alonso och Schumacher, och därmed ökade Alonsos ledning i förarmästerskapet. I Italien vann dock Schumacher före Räikkönen medan Alonso fick ett motorhaveri. På presskonferensen meddelade en rörd Schumacher att han skulle sluta efter säsongen. Samtidigt meddelade Ferrari att stallets förare den följande säsongen skulle bli Kimi Räikkönen och Massa, något som Räikkönen inte alls kommenterade.

I Kina vann Schumacher efter en taktisk körning där han i princip lekte med Alonso och Giancarlo Fisichella i Renault under förhållanden liknade dem i Ungern. Schumacher ledde nu VM-tabellen med fler racesegrar än Alonso. I Japan ledde Schumacher loppet när hans motor brann upp och därmed hans chans att ta VM-titeln. I Brasilien vann Massa före Alonso medan Schumacher slutade fyra, trots massor av problem. Alonso och Renault tog därmed hem mästerskapstitlarna medan Schumacher och Ferrari tog andraplatserna.

VM-titlarna 2007Redigera

Säsongen 2007 tog Ferrari bort kölen på bilen, vilket var lyckat. I Australien tog Kimi Räikkönen pole position, satte snabbaste varv och ledde från start till mål och var nu säsongens favorit. Felipe Massa, som hade växellådsproblem under kvalet och sedan bytte motor, fick starta från den sista rutan, men lyckades komma sexa. I Malaysia hade Massa pole position, men han och trean Räikkönen blev omkörda av McLaren-förarna Fernando Alonso och Lewis Hamilton redan efter första kurvan. Räikkönen lyckades komma trea medan Massa, som körde av banan vid ett försök passera Hamilton, slutade femma. I Bahrain tog Massa pole position igen och ledde sedan racet in i mål. Räikkönen såg ut att komma ikapp Hamilton, men hans däck fungerade inte under de sista varven och slutade trea i loppet.

I Spanien tog Massa pole position och efter att Alonso kört bort sig i den första kurvan kunde han vinna medan Räikkönen tvingades bryta loppet. Ferrari hade nu vunnit tre av fyra lopp och ledde konstruktörsmästerskapet, men i förarmästerskapet var det dubbelt McLaren. I Monaco kraschade Räikkönen under kvalet och kom sedan åtta medan Massa slutade trea och därmed lyckades de inte avancera i VM-tabellen. I Kanada gick det sämre för Ferrari. Räikkönen blev femma efter att i delar av loppet ha varit två sekunder långsammare per varv än vinnaren Hamilton och Massa blev diskvalificerad för att ha kört mot rött ljus i depån. I USA dominerade återigen McLaren och Massa och Räikkönen slutade trea respektive fyra. I Frankrike var Ferrari och i synnerhet Räikkönen nederlagstippade, men man kom med nyutvecklade delar och tog en dubbelseger, med Räikkönen som etta. Räikkönen följde upp med att även vinna i Storbritannien efter ett taktiskt genomfört lopp medan Massa, som fått stopp vid starten, blev femma.

I Europas Grand Prix tog Räikkönen pole position, men tvingades bryta från tredjeplatsen. Massa ledde länge loppet men blev passerad av Alonso och slutade tvåa. I Ungern straffades Alonso för att ha hindrat Hamilton under kvalificeringen vilket hjälpte Räikkönen till andraplatsen . Massa kom på trettonde plats efter en mycket dålig helg. I Turkiet kom Massa tillbaka och vann före Räikkönen och gick om stallkamraten i VM-tabellen. I Italien kraschade Räikkönen våldsamt under kvalificeringen efter ett upphängningsfel och fick ont i nacken. Det spionanklagade McLaren tog en dubbelseger på Ferraris hemmabana med Räikkönen på tredje plats. I Belgien tog sedan Ferrari en dubbelseger. Inför avslutningen i Brasilien hade Hamilton 107, Alonso 103 och Räikkönen 100 poäng. Räikkönen gjorde ett bättre sista depåstopp än Massa och vann loppet. Alonso kom trea och Hamilton slutade på sjunde plats. Detta resultat gav Räikkönen 110 poäng och Hamilton och Alonso 109 var. Räikkönen blev världsmästare för första gången samtidigt som Ferrari tog hem konstruktörstiteln.

Efter säsongen ersattes stallchefen Jean Todt av Stefano Domenicali.

2009Redigera

2009 blev inget lyckat år. Teamet behöll sin föraruppställning med Kimi Räikkönen och Felipe Massa. Ferrari slutade på en fjärde plats i konstruktörsmästerskapet

2010Redigera

Inför säsongen gjorde Ferrari klart med Fernando Alonso som förare tillsammans med redan kontrakterade Felipe Massa. Säsongen började bra för Ferrari och en bit in på säsongen låg man på första och andra plats med Alonso som ledare. Men efter sju körda lopp låg man bara på tredje plats i konstruktörs VM. Efter en kontroversiell första och andra plats på Tysklands Grand Prix på Hockenheim där Massa vart beordrad av teamet att släppa förbi Alonso, vilket enligt FIA var förbjudet, fick Ferrari böta det maximala belopp som kan utfärdas av domarna. 100 000 US dollar. Säsongen avslutades med Sebastian Vettel som vinnare och Alonso som tvåa.

2011Redigera

Säsongen 2011 kördes bilarna återigen av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2012Redigera

Även detta året kördes bilarna av Fernando Alonso och Felipe Massa. Teamet slutade på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2013Redigera

Teamet behöll sin föraruppställning med Fernando Alonso och Felipe Massa. Det blev en tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

2014Redigera

Teamet meddelar att man kommer att byta ut Felipe Massa till Kimi Räikkönen. Fernando Alonso stannar kvar i teamet.

2015Redigera

Fernando Alonso lämnar teamet och går till McLaren. Teamet tar in Sebastian Vettel från Red Bull Racing.

F1-säsongerRedigera

Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng VM-plac.[6] Förare 1 Förare 2 Övriga förare
i alfabetisk ordning
1950 Scuderia Ferrari Ferrari 125
Ferrari 166F2-50
Ferrari 275
Ferrari 375
Ferrari 1.5 V12C
Ferrari
Ferrari 3.3 V12
Ferrari 4.5 V12
E 18 2:a Alberto Ascari Dorino Serafini Raymond Sommer
Luigi Villoresi
1951 Scuderia Ferrari Ferrari 125
Ferrari 375
Ferrari 1.5 V12C
Ferrari 4.5 V12
P 30 2:a Alberto Ascari Luigi Villoresi José Froilán González
Piero Taruffi
Peter Whitehead
1952 Scuderia Ferrari Ferrari 500 Ferrari 2.0 L4 P 32 1:a André Simon Nino Farina Alberto Ascari
Piero Taruffi
Luigi Villoresi
Enzo Ferrari[7] Ferrari 375 Indy Ferrari 4.5 V12 F Alberto Ascari
1953 Scuderia Ferrari Ferrari 500
Ferrari 553 Squalo
Ferrari 2.0 L4
Ferrari 2.0 L4
P 32 1:a Luigi Villoresi Alberto Ascari Piero Carini
Nino Farina
Mike Hawthorn
Umberto Maglioli
1954 Scuderia Ferrari Ferrari 625
Ferrari 553 Squalo
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 L4
P 34 2:a Mike Hawthorn Maurice Trintignant Alberto Ascari
Nino Farina
José Froilán González
Robert Manzon
Umberto Maglioli
Piero Taruffi
1955 Scuderia Ferrari Ferrari 625
Ferrari 555 Supersqualo
Ferrari D50
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 V8
E 24 2:a Nino Farina Eugenio Castellotti Paul Frère
José Froilán González
Mike Hawthorn
Maurice Trintignant
Luigi Villoresi
Umberto Maglioli
Harry Schell
Piero Taruffi
1956 Scuderia Ferrari Ferrari D50
Ferrari 555 Supersqualo
Ferrari 555 Supersqualo
Ferrari 2.5 V8
Ferrari 2.5 L4
Ferrari 2.5 V8
E 40 1:a Juan Manuel Fangio Eugenio Castellotti Peter Collins
Alfonso de Portago
Paul Frère
Olivier Gendebien
Luigi Musso
André Pilette
Wolfgang von Trips
1957 Scuderia Ferrari Ferrari D50
Ferrari 801
Ferrari 2.5 V8
Ferrari 2.5 V8
E 24 3:a Peter Collins Luigi Musso Eugenio Castellotti
Alfonso de Portago
José Froilán González
Mike Hawthorn
Cesare Perdisa
Maurice Trintignant
Wolfgang von Trips
1958 Scuderia Ferrari Ferrari 246
Ferrari Dino 156
Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6
E 40 2:a Olivier Gendebien Phil Hill Peter Collins
Mike Hawthorn
Luigi Musso
Wolfgang von Trips
1959 Scuderia Ferrari Ferrari 256
Ferrari Dino 156
Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6
D 32 2:a Tony Brooks Cliff Allison Jean Behra
Olivier Gendebien
Dan Gurney
Phil Hill
Wolfgang von Trips
1960 Scuderia Ferrari Ferrari 256
Ferrari 246P
Ferrari 2.4 V6
Ferrari 1.5 V6
D 26 3:a Willy Mairesse Richie Ginther Cliff Allison
José Froilán González
Phil Hill
Wolfgang von Trips
1961 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Ferrari 1.5 V6 D 40[8] 1:a Phil Hill Wolfgang von Trips Olivier Gendebien
Richie Ginther
Willy Mairesse
Ricardo Rodriguez
FISA 8 Giancarlo Baghetti
1962 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Ferrari 1.5 V6 D 18 6:a Giancarlo Baghetti Ricardo Rodriguez Lorenzo Bandini
Phil Hill
Willy Mairesse
1963 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156/63
Ferrari 156 Aero
Ferrari 1.5 V6
Ferrari 1.5 V6
D 26 4:a John Surtees Lorenzo Bandini Willy Mairesse
Ludovico Scarfiotti
1964 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156 Aero
Ferrari 158
Ferrari 1.5 V6
Ferrari 1.5 V8
D 45 1:a John Surtees Lorenzo Bandini Ludovico Scarfiotti
North American Racing Team Ferrari 158
Ferrari 1512
Ferrari 156 Aero
Ferrari 1.5 V8
Ferrari 1.5 F12
Ferrari 1.5 V6
D John Surtees Lorenzo Bandini Pedro Rodríguez
1965 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 158
Ferrari 1512
Ferrari 1.5 V8
Ferrari 1.5 F12
D 26 4:a Lorenzo Bandini Nino Vaccarella John Surtees
North American Racing Team Ferrari 1512
Ferrari 158
Ferrari 1.5 F12
Ferrari 1.5 V8
D Lorenzo Bandini Pedro Rodríguez Bob Bondurant
Ludovico Scarfiotti[9]
1966 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 246T
Ferrari 312
Ferrari 2.4 V6
Ferrari 3.0 V12
F 31 2:a Lorenzo Bandini Mike Parkes Ludovico Scarfiotti
John Surtees
1967 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312 Ferrari 3.0 V12 F 19 5:a Chris Amon Jonathan Williams Lorenzo Bandini
Mike Parkes
Ludovico Scarfiotti
1968 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312 Ferrari 3.0 V12 F 32 4:a Chris Amon Jacky Ickx Derek Bell
Andrea de Adamich
1969 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312/69 Ferrari 3.0 V12 F 7 6:a Pedro Rodríguez Chris Amon
Ernesto Brambilla[9]
North American Racing Team Ferrari 312/69 Ferrari 3.0 V12 D Pedro Rodríguez
1970 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B Ferrari 3.0 F12 F 52 2:a Jacky Ickx Clay Regazzoni Ignazio Giunti
1971 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B Ferrari 3.0 F12 F 33 3:a Clay Regazzoni Mario Andretti Jacky Ickx
1972 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B2-72 Ferrari 3.0 F12 F 33 4:a Jacky Ickx Clay Regazzoni Mario Andretti
Nanni Galli
Arturo Merzario
1973 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B2 Ferrari 3.0 F12 G 12 6:a Jacky Ickx Arturo Merzario
1974 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B3 Ferrari 3.0 F12 G 65 2:a Clay Regazzoni Niki Lauda
1975 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312B3
Ferrari 312T
Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12
G 72,5 1:a Clay Regazzoni Niki Lauda
1976 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T
Ferrari 312T2
Ferrari 3.0 F12 G 83 1:a Niki Lauda Clay Regazzoni Carlos Reutemann
1977 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T2 Ferrari 3.0 F12 G 95 1:a Gilles Villeneuve Carlos Reutemann Niki Lauda
1978 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T2
Ferrari 312T3
Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12
M 58 2:a Carlos Reutemann Gilles Villeneuve
1979 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T3
Ferrari 312T4
Ferrari 3.0 F12
Ferrari 3.0 F12
M 113 1:a Jody Scheckter Gilles Villeneuve
1980 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 312T5 Ferrari 3.0 F12 M 8 10:a Jody Scheckter Gilles Villeneuve
1981 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126CK Ferrari 1.5 V6T M 34 5:a Gilles Villeneuve Didier Pironi
1982 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C2 Ferrari 1.5 V6T G 74 1:a Patrick Tambay Mario Andretti Didier Pironi
Gilles Villeneuve
1983 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C2B
Ferrari 126C3
Ferrari 1.5 V6T
Ferrari 1.5 V6T
G 89 1:a Patrick Tambay René Arnoux
1984 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 126C4 Ferrari 1.5 V6T G 57,5 2:a Michele Alboreto René Arnoux
1985 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari 156/85 Ferrari 1.5 V6T G 82 2:a Michele Alboreto Stefan Johansson René Arnoux
1986 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-86 Ferrari 1.5 V6T G 37 4:a Michele Alboreto Stefan Johansson
1987 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-87 Ferrari 1.5 V6T G 53 4:a Michele Alboreto Gerhard Berger
1988 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-87/88C Ferrari 1.5 V6T G 65 2:a Michele Alboreto Gerhard Berger
1989 Scuderia Ferrari SpA SEFAC Ferrari F1-89 Ferrari 3.5 V12 G 59 3:a Nigel Mansell Gerhard Berger
1990 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F1-90
Ferrari F1-90-2
Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12
G 110 2:a Alain Prost Nigel Mansell
1991 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F1-91
Ferrari F1-91-2
Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12
G 46,5 3:a Gianni Morbidelli Jean Alesi Alain Prost
1992 Scuderia Ferrari SpA Ferrari F92A
Ferrari F92AT
Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12
G 21 4:a Jean Alesi Nicola Larini Ivan Capelli
1993 Scuderia Ferrari Ferrari F93A Ferrari 3.5 V12 G 28 4:a Jean Alesi Gerhard Berger
1994 Scuderia Ferrari Ferrari 412T1
Ferrari 412T1B
Ferrari 3.5 V12
Ferrari 3.5 V12
G 71 3:a Jean Alesi Gerhard Berger Nicola Larini
1995 Scuderia Ferrari Ferrari 412T2 Ferrari 3.0 V12 G 73 3:a Jean Alesi Gerhard Berger
1996 Scuderia Ferrari Ferrari F310 Ferrari 3.0 V10 G 70 2:a Michael Schumacher Eddie Irvine
1997 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F310B Ferrari 3.0 V10 G 102 2:a Michael Schumacher Eddie Irvine
1998 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F300 Ferrari 3.0 V10 G 133 2:a Michael Schumacher Eddie Irvine
1999 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F399 Ferrari 3.0 V10 B 128 1:a Michael Schumacher Eddie Irvine Mika Salo
2000 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F1-2000 Ferrari 3.0 V10 B 170 1:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2001 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2001 Ferrari 3.0 V10 B 179 1:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2002 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2001
Ferrari F2002
Ferrari 3.0 V10
Ferrari 3.0 V10
B 221 1:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2003 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2002
Ferrari F2003-GA
Ferrari 051
Ferrari 052
B 158 1:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2004 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2004 Ferrari 053 B 262 1:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2005 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2004M
Ferrari F2005
Ferrari 054
Ferrari 055
B 100 3:a Michael Schumacher Rubens Barrichello
2006 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari 248 F1 Ferrari 056 V8 B 201 2:a Michael Schumacher Felipe Massa
2007 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2007 Ferrari 056 V8 B 204 1:a Felipe Massa Kimi Räikkönen
2008 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F2008 Ferrari 056 V8 B 172 1:a Kimi Räikkönen Felipe Massa  
2009 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F60 Ferrari 056 V8 B 70 4:a Felipe Massa Kimi Räikkönen Luca Badoer
Giancarlo Fisichella
2010 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari F10 Ferrari 056 V8 B 396 3:a Fernando Alonso Felipe Massa  
2011 Scuderia Ferrari Marlboro Ferrari 150° Italia Ferrari 056 V8 P 375 3:a Fernando Alonso Felipe Massa  
2012 Scuderia Ferrari Ferrari F2012 Ferrari Type 056 P 400 2:a Fernando Alonso Felipe Massa  
2013 Scuderia Ferrari Ferrari F138 Ferrari Type 056 P 354 3:a Fernando Alonso Felipe Massa  
2014 Scuderia Ferrari Ferrari F14 T Ferrari 059/3 P 216 4:a Fernando Alonso Kimi Räikkönen  
2015 Scuderia Ferrari Ferrari SF15–T Ferrari 060 P 428 2:a Sebastian Vettel Kimi Räikkönen  
2016 Scuderia Ferrari Ferrari SF16-H Ferrari 061 P 398 3:e Sebastian Vettel Kimi Räikkönen  
2017 Scuderia Ferrari Ferrari SF70H Ferrari 062 P 522 2:a Sebastian Vettel Kimi Räikkönen  
2018 Scuderia Ferrari Ferrari SF71H Ferrari 062 EVO P 571 2:a Sebastian Vettel Kimi Räikkönen  
2019 Scuderia Ferrari Mission Winnow P Sebastian Vettel Charles Leclerc  

SegrarRedigera

  1.   Storbritannien 1951
  2.   Tyskland 1951
  3.   Italien 1951
  4.   Schweiz 1952
  5.   Belgien 1952
  6.   Frankrike 1952
  7.   Storbritannien 1952
  8.   Tyskland 1952
  9.   Nederländerna 1952
  10.   Italien 1952
  11.   Argentina 1953
  12.   Nederländerna 1953
  13.   Belgien 1953
  14.   Frankrike 1953
  15.   Storbritannien 1953
  16.   Tyskland 1953
  17.   Schweiz 1953
  18.   Storbritannien 1954
  19.   Spanien 1954
  20.   Monaco 1955
  21.   Argentina 1956
  22.   Belgien 1956
  23.   Frankrike 1956
  24.   Storbritannien 1956
  25.   Tyskland 1956
  26.   Frankrike 1958
  27.   Storbritannien 1958
  28.   Frankrike 1959
  29.   Tyskland 1959
  30.   Italien 1960
  31.   Nederländerna 1961
  32.   Belgien 1961
  33.   Storbritannien 1961
  34.   Frankrike 1961
  35.   Italien 1961
  36.   Tyskland 1963
  37.   Tyskland 1964
  38.   Österrike 1964
  39.   Italien 1964
  40.   Belgien 1966
  41.   Italien 1966
  42.   Frankrike 1968
  43.   Österrike 1970
  44.   Italien 1970
  45.   Kanada 1970
  46.   Mexiko 1970
  47.   Sydafrika 1971
  48.   Nederländerna 1971
  49.   Tyskland 1972
  50.   Spanien 1974
  51.   Nederländerna 1974
  52.   Tyskland 1974
  53.   Monaco 1975
  54.   Belgien 1975
  55.   Sverige 1975
  56.   Frankrike 1975
  57.   Italien 1975
  58.   USA 1975
  59.   Brasilien 1976
  60.   Sydafrika 1976
  61.   USA West 1976
  62.   Belgien 1976
  63.   Monaco 1976
  64.   Storbritannien 1976
  65.   Brasilien 1977
  66.   Sydafrika 1977
  67.   Tyskland 1977
  68.   Nederländerna 1977
  69.   Brasilien 1978
  70.   USA West 1978
  71.   Storbritannien 1978
  72.   USA 1978
  73.   Kanada 1978
  74.   Sydafrika 1979
  75.   USA West 1979
  76.   Belgien 1979
  77.   Monaco 1979
  78.   Italien 1979
  79.   USA 1979
  80.   Monaco 1981
  81.   Spanien 1981
  82.   San Marino 1982
  83.   Nederländerna 1982
  84.   Tyskland 1982
  85.   San Marino 1983
  86.   Kanada 1983
  87.   Tyskland 1983
  88.   Nederländerna 1983
  89.   Belgien 1984
  90.   Kanada 1985
  91.   Tyskland 1985
  92.   Japan 1987
  93.   Australien 1987
  94.   Italien 1988
  95.   Brasilien 1989
  96.   Ungern 1989
  97.   Portugal 1989
  98.   Brasilien 1990
  99.   Mexiko 1990
  100.   Frankrike 1990
  101.   Storbritannien 1990
  102.   Portugal 1990
  103.   Spanien 1990
  104.   Tyskland 1994
  105.   Kanada 1995
  106.   Spanien 1996
  107.   Belgien 1996
  108.   Italien 1996
  109.   Monaco 1997
  110.   Kanada 1997
  111.   Frankrike 1997
  112.   Belgien 1997
  113.   Japan 1997
  114.   Argentina 1998
  115.   Kanada 1998
  116.   Frankrike 1998
  117.   Storbritannien 1998
  118.   Ungern 1998
  119.   Italien 1998
  120.   Australien 1999
  121.   San Marino 1999
  122.   Monaco 1999
  123.   Österrike 1999
  124.   Tyskland 1999
  125.   Malaysia 1999
  126.   Australien 2000
  127.   Brasilien 2000
  128.   San Marino 2000
  129.   Europa 2000
  130.   Kanada 2000
  131.   Tyskland 2000
  132.   Italien 2000
  133.   USA 2000
  134.   Japan 2000
  135.   Malaysia 2000
  136.   Australien 2001
  137.   Malaysia 2001
  138.   Spanien 2001
  139.   Monaco 2001
  140.   Europa 2001
  141.   Frankrike 2001
  142.   Ungern 2001
  143.   Belgien 2001
  144.   Japan 2001
  145.   Australien 2002
  146.   Brasilien 2002
  147.   San Marino 2002
  148.   Spanien 2002
  149.   Österrike 2002
  150.   Kanada 2002
  151.   Europa 2002
  152.   Storbritannien 2002
  153.   Frankrike 2002
  154.   Tyskland 2002
  155.   Ungern 2002
  156.   Belgien 2002
  157.   Italien 2002
  158.   USA 2002
  159.   Japan 2002
  160.   San Marino 2003
  161.   Spanien 2003
  162.   Österrike 2003
  163.   Kanada 2003
  164.   Storbritannien 2003
  165.   Italien 2003
  166.   USA 2003
  167.   Japan 2003
  168.   Australien 2004
  169.   Malaysia 2004
  170.   Bahrain 2004
  171.   San Marino 2004
  172.   Spanien 2004
  173.   Europa 2004
  174.   Kanada 2004
  175.   USA 2004
  176.   Frankrike 2004
  177.   Storbritannien 2004
  178.   Tyskland 2004
  179.   Ungern 2004
  180.   Italien 2004
  181.   Kina 2004
  182.   Japan 2004
  183.   USA 2005
  184.   San Marino 2006
  185.   Europa 2006
  186.   USA 2006
  187.   Frankrike 2006
  188.   Tyskland 2006
  189.   Turkiet 2006
  190.   Italien 2006
  191.   Kina 2006
  192.   Brasilien 2006
  193.   Australien 2007
  194.   Bahrain 2007
  195.   Spanien 2007
  196.   Frankrike 2007
  197.   Storbritannien 2007
  198.   Turkiet 2007
  199.   Belgien 2007
  200.   Kina 2007
  201.   Brasilien 2007
  202.   Malaysia 2008
  203.   Bahrain 2008
  204.   Spanien 2008
  205.   Turkiet 2008
  206.   Frankrike 2008
  207.   Europa 2008
  208.   Belgien 2008
  209.   Brasilien 2008
  210.   Belgien 2009
  211.   Bahrain 2010
  212.   Tyskland 2010
  213.   Italien 2010
  214.   Singapore 2010
  215.   Korea 2010
  216.   Storbritannien 2011
  217.   Malaysia 2012
  218.   Europa 2012
  219.   Tyskland 2012
  220.   Kina 2013
  221.   Spanien 2013
  222.   Malaysia 2015
  223.   Ungern 2015
  224.   Singapore 2015
  225.   Australien 2017
  226.   Bahrain 2017
  227.   Monaco 2017
  228.   Ungern 2017
  229.   Brasilien 2017
  230.   Australien 2018
  231.   Bahrain 2018
  232.   Kanada 2018
  233.   Storbritannien 2018
  234.   Belgien 2018
  235.   USA 2018

Pole positionRedigera

  1.   Storbritannien 1951
  2.   Tyskland 1951
  3.   Spanien 1951
  4.   Schweiz 1952
  5.   Belgien 1952
  6.   Frankrike 1952
  7.   Storbritannien 1952
  8.   Tyskland 1952
  9.   Nederländerna 1952
  10.   Italien 1952
  11.   Argentina 1953
  12.   Nederländerna 1953
  13.   Frankrike 1953
  14.   Storbritannien 1953
  15.   Tyskland 1953
  16.   Italien 1953
  17.   Argentina 1954
  18.   Schweiz 1954
  19.   Argentina 1955
  20.   Argentina 1956
  21.   Monaco 1956
  22.   Belgien 1956
  23.   Frankrike 1956
  24.   Tyskland 1956
  25.   Italien 1956
  26.   Belgien 1958
  27.   Frankrike 1958
  28.   Tyskland 1958
  29.   Marocko 1958
  30.   Frankrike 1959
  31.   Tyskland 1959
  32.   Italien 1960
  33.   Nederländerna 1961
  34.   Belgien 1961
  35.   Frankrike 1961
  36.   Storbritannien 1961
  37.   Tyskland 1961
  38.   Italien 1961
  39.   Italien 1963
  40.   Tyskland 1964
  41.   Italien 1964
  42.   Belgien 1966
  43.   Frankrike 1966
  44.   Italien 1966
  45.   Spanien 1968
  46.   Belgien 1968
  47.   Nederländerna 1968
  48.   Tyskland 1968
  49.   Frankrike 1970
  50.   Tyskland 1970
  51.   Italien 1970
  52.   USA 1970
  53.   Mexiko 1970
  54.   Spanien 1971
  55.   Nederländerna 1971
  56.   Storbritannien 1971
  57.   Spanien 1972
  58.   Storbritannien 1972
  59.   Tyskland 1972
  60.   Italien 1972
  61.   Sydafrika 1974
  62.   Spanien 1974
  63.   Belgien 1974
  64.   Monaco 1974
  65.   Nederländerna 1974
  66.   Frankrike 1974
  67.   Storbritannien 1974
  68.   Tyskland 1974
  69.   Österrike 1974
  70.   Italien 1974
  71.   Spanien 1975
  72.   Monaco 1975
  73.   Belgien 1975
  74.   Nederländerna 1975
  75.   Frankrike 1975
  76.   Tyskland 1975
  77.   Österrike 1975
  78.   Italien 1975
  79.   USA 1975
  80.   USA West 1976
  81.   Belgien 1976
  82.   Monaco 1976
  83.   Storbritannien 1976
  84.   USA West 1977
  85.   Österrike 1977
  86.   USA West 1978
  87.   Monaco 1978
  88.   USA West 1979
  89.   Monaco 1979
  90.   San Marino 1981
  91.   Kanada 1982
  92.   Tyskland 1982
  93.   Italien 1982
  94.   USA West 1983
  95.   San Marino 1983
  96.   Detroit 1983
  97.   Kanada 1983
  98.   Storbritannien 1983
  99.   Tyskland 1983
  100.   Österrike 1983
  101.   Sydafrika 1983
  102.   Belgien 1984
  103.   Brasilien 1985
  104.   Portugal 1987
  105.   Japan 1987
  106.   Australien 1987
  107.   Storbritannien 1988
  108.   Frankrike 1990
  109.   Storbritannien 1990
  110.   Portugal 1990
  111.   Tyskland 1994
  112.   Italien 1994
  113.   Portugal 1994
  114.   Belgien 1995
  115.   San Marino 1996
  116.   Monaco 1996
  117.   Frankrike 1996
  118.   Ungern 1996
  119.   Kanada 1997
  120.   Frankrike 1997
  121.   Ungern 1997
  122.   Italien 1998
  123.   Luxemburg 1998
  124.   Japan 1998
  125.   Kanada 1999
  126.   Malaysia 1999
  127.   Japan 1999
  128.   Storbritannien 2000
  129.   Spanien 2000
  130.   Monaco 2000
  131.   Kanada 2000
  132.   Frankrike 2000
  133.   Ungern 2000
  134.   Italien 2000
  135.   USA 2000
  136.   Japan 2000
  137.   Malaysia 2000
  138.   Australien 2001
  139.   Malaysia 2001
  140.   Brasilien 2001
  141.   Spanien 2001
  142.   Österrike 2001
  143.   Kanada 2001
  144.   Europa 2001
  145.   Storbritannien 2001
  146.   Ungern 2001
  147.   USA 2001
  148.   Japan 2001
  149.   Australien 2002
  150.   Malaysia 2002
  151.   San Marino 2002
  152.   Spanien 2002
  153.   Österrike 2002
  154.   Tyskland 2002
  155.   Ungern 2002
  156.   Belgien 2002
  157.   USA 2002
  158.   Japan 2002
  159.   Australien 2003
  160.   Brasilien 2003
  161.   San Marino 2003
  162.   Spanien 2003
  163.   Österrike 2003
  164.   Storbritannien 2003
  165.   Italien 2003
  166.   Japan 2003
  167.   Australien 2004
  168.   Malaysia 2004
  169.   Bahrain 2004
  170.   Spanien 2004
  171.   Europa 2004
  172.   USA 2004
  173.   Tyskland 2004
  174.   Ungern 2004
  175.   Italien 2004
  176.   Kina 2004
  177.   Japan 2004
  178.   Brasilien 2004
  179.   Ungern 2005
  180.   Bahrain 2006
  181.   San Marino 2006
  182.   USA 2006
  183.   Frankrike 2006
  184.   Turkiet 2006
  185.   Japan 2006
  186.   Brasilien 2006
  187.   Australien 2007
  188.   Malaysia 2007
  189.   Bahrain 2007
  190.   Spanien 2007
  191.   Frankrike 2007
  192.   Europa 2007
  193.   Turkiet 2007
  194.   Belgien 2007
  195.   Brasilien 2007
  196.   Malaysia 2008
  197.   Spanien 2008
  198.   Turkiet 2008
  199.   Monaco 2008
  200.   Frankrike 2008
  201.   Europa 2008
  202.   Singapore 2008
  203.   Brasilien 2008
  204.   Italien 2010
  205.   Singapore 2010
  206.   Storbritannien 2012
  207.   Tyskland 2012
  208.   Singapore 2015
  209.   Ryssland 2017
  210.   Monaco 2017
  211.   Ungern 2017
  212.   Singapore 2017
  213.   Mexiko 2017
  214.   Bahrain 2018
  215.   Kina 2018
  216.   Azerbajdzjan 2018
  217.   Kanada 2018
  218.   Tyskland 2018
  219.   Italien 2018

Snabbaste varvRedigera

  1.   Schweiz 1952
  2.   Belgien 1952
  3.   Frankrike 1952
  4.   Storbritannien 1952
  5.   Tyskland 1952
  6.   Nederländerna 1952
  7.   Italien 1952
  8.   Argentina 1953
  9.   Nederländerna 1953
  10.   Storbritannien 1953
  11.   Tyskland 1953
  12.   Schweiz 1953
  13.   Argentina 1954
  14.   Storbritannien 1954
  15.   Storbritannien 1954
  16.   Italien 1954
  17.   Argentina 1956
  18.   Monaco 1956
  19.   Frankrike 1956
  20.   Tyskland 1956
  21.   Frankrike 1957
  22.   Monaco 1958
  23.   Belgien 1958
  24.   Frankrike 1958
  25.   Storbritannien 1958
  26.   Portugal 1958
  27.   Italien 1958
  28.   Tyskland 1959
  29.   Italien 1959
  30.   Belgien 1960
  31.   Italien 1960
  32.   Monaco 1961
  33.   Belgien 1961
  34.   Frankrike 1961
  35.   Tyskland 1961
  36.   Monaco 1963
  37.   Storbritannien 1963
  38.   Tyskland 1963
  39.   Tyskland 1964
  40.   Italien 1964
  41.   Monaco 1966
  42.   Belgien 1966
  43.   Frankrike 1966
  44.   Italien 1966
  45.   Nederländerna 1970
  46.   Tyskland 1970
  47.   Österrike 1970
  48.   Österrike 1970
  49.   Italien 1970
  50.   Kanada 1970
  51.   USA 1970
  52.   Mexiko 1970
  53.   Sydafrika 1971
  54.   Spanien 1971
  55.   Nederländerna 1971
  56.   USA 1971
  57.   Spanien 1972
  58.   Tyskland 1972
  59.   Italien 1972
  60.   Argentina 1974
  61.   Brasilien 1974
  62.   Spanien 1974
  63.   Storbritannien 1974
  64.   Österrike 1974
  65.   Kanada 1974
  66.   Belgien 1975
  67.   Sverige 1975
  68.   Nederländerna 1975
  69.   Storbritannien 1975
  70.   Tyskland 1975
  71.   Italien 1975
  72.   Sydafrika 1976
  73.   USA West 1976
  74.   Belgien 1976
  75.   Monaco 1976
  76.   Frankrike 1976
  77.   Storbritannien 1976
  78.   Nederländerna 1976
  79.   USA West 1977
  80.   Tyskland 1977
  81.   Nederländerna 1977
  82.   Argentina 1978
  83.   Brasilien 1978
  84.   Frankrike 1978
  85.   Sydafrika 1979
  86.   USA West 1979
  87.   Spanien 1979
  88.   Belgien 1979
  89.   Tyskland 1979
  90.   Nederländerna 1979
  91.   San Marino 1981
  92.   Las Vegas 1981
  93.   San Marino 1982
  94.   Kanada 1982
  95.   Kanada 1983
  96.   Tyskland 1983
  97.   Nederländerna 1983
  98.   Belgien 1984
  99.   Nederländerna 1984
  100.   Europa 1984
  101.   San Marino 1985
  102.   Monaco 1985
  103.   Portugal 1987
  104.   Spanien 1987
  105.   Australien 1987
  106.   Brasilien 1988
  107.   Belgien 1988
  108.   Italien 1988
  109.   Portugal 1988
  110.   Mexiko 1989
  111.   Storbritannien 1989
  112.   Ungern 1989
  113.   Portugal 1989
  114.   Mexiko 1990
  115.   Frankrike 1990
  116.   Storbritannien 1990
  117.   Belgien 1990
  118.   Australien 1990
  119.   USA 1991
  120.   Monaco 1991
  121.   San Marino 1995
  122.   Monaco 1995
  123.   Italien 1995
  124.   Spanien 1996
  125.   Italien 1996
  126.   Monaco 1997
  127.   Frankrike 1997
  128.   Storbritannien 1997
  129.   San Marino 1998
  130.   Kanada 1998
  131.   Storbritannien 1998
  132.   Ungern 1998
  133.   Belgien 1998
  134.   Japan 1998
  135.   Australien 1999
  136.   San Marino 1999
  137.   Spanien 1999
  138.   Kanada 1999
  139.   Malaysia 1999
  140.   Japan 1999
  141.   Australien 2000
  142.   Brasilien 2000
  143.   Europa 2000
  144.   Tyskland 2000
  145.   Belgien 2000
  146.   Australien 2001
  147.   Spanien 2001
  148.   Belgien 2001
  149.   San Marino 2002
  150.   Spanien 2002
  151.   Österrike 2002
  152.   Monaco 2002
  153.   Europa 2002
  154.   Storbritannien 2002
  155.   Tyskland 2002
  156.   Ungern 2002
  157.   Belgien 2002
  158.   Italien 2002
  159.   USA 2002
  160.   Japan 2002
  161.   Malaysia 2003
  162.   Brasilien 2003
  163.   San Marino 2003
  164.   Spanien 2003
  165.   Österrike 2003
  166.   Storbritannien 2003
  167.   Italien 2003
  168.   USA 2003
  169.   Australien 2004
  170.   Bahrain 2004
  171.   San Marino 2004
  172.   Spanien 2004
  173.   Monaco 2004
  174.   Europa 2004
  175.   Kanada 2004
  176.   USA 2004
  177.   Frankrike 2004
  178.   Storbritannien 2004
  179.   Ungern 2004
  180.   Italien 2004
  181.   Kina 2004
  182.   Japan 2004
  183.   San Marino 2005
  184.   Monaco 2005
  185.   USA 2005
  186.   Europa 2006
  187.   Spanien 2006
  188.   Monaco 2006
  189.   USA 2006
  190.   Frankrike 2006
  191.   Tyskland 2006
  192.   Ungern 2006
  193.   Turkiet 2006
  194.   Brasilien 2006
  195.   Australien 2007
  196.   Bahrain 2007
  197.   Spanien 2007
  198.   USA 2007
  199.   Frankrike 2007
  200.   Storbritannien 2007
  201.   Europa 2007
  202.   Ungern 2007
  203.   Turkiet 2007
  204.   Belgien 2007
  205.   Kina 2007
  206.   Brasilien 2007
  207.   Spanien 2008
  208.   Turkiet 2008
  209.   Monaco 2008
  210.   Kanada 2008
  211.   Frankrike 2008
  212.   Storbritannien 2008
  213.   Ungern 2008
  214.   Europa 2008
  215.   Belgien 2008
  216.   Italien 2008
  217.   Singapore 2008
  218.   Japan 2008
  219.   Brasilien 2008
  220.   Monaco 2009
  221.   Bahrain 2010
  222.   Storbritannien 2010
  223.   Italien 2010
  224.   Singapore 2010
  225.   Korea 2010
  226.   Australien 2011
  227.   Storbritannien 2011
  228.   Ungern 2011
  229.   Tyskland 2013
  230.   Abu Dhabi 2013
  231.   Monaco 2014
  232.   Bahrain 2015
  233.   Kanada 2015
  234.   Ryssland 2015
  235.   Ungern 2016
  236.   Japan 2016
  237.   USA 2016
  238.   Abu Dhabi 2016
  239.   Azerbajdzjan 2017
  240.   Belgien 2017
  241.   USA 2017
  242.   Mexiko 2017
  243.   Storbritannien 2018
  244.   Japan 2018
  245.   Abu Dhabi 2018

Före detta förareRedigera

SponsorerRedigera

Ferraris sponsorer är Alfa Romeo, AMD, Philip Morris International, Shell, Hublot, TNT Energy Drink, Kaspersky Lab, América Móvil, Weichai Holding Group Co., Ltd., UPS och Ray-Ban[10]

MotortillverkarenRedigera

Ferrari har som motorleverantör levererat motorer till ett antal olika formel 1-stall genom åren. Säsongen 2018 kör Haas och Alfa Romeo Sauber med Ferarrimotorer.

Andra stallRedigera

Ferrari har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp
Poäng
Chico Landi 1951 *[11] 1
Clemente Biondetti 1950 Ferrari-Jaguar 1
Ecurie Espadon 1951 * 3
1952 * 5 10
1953 * 2
Ecurie Francorchamps 1952 * 4
1953 * 3
1954 * 3
Ecurie Rosier 1952 * 4
1953 * 7
1954 * 6 7
ENB 1955 * 1
FISA/Scuderia Sant'Ambroeus 1961 * 3 8
G Caprara 1952 * 1
Giorgio Scarlatti 1956 * 1
Graham Whitehead 1951 * 1
Peter Whitehead 1950 * 3 4
1951 * 1
1952 * 2
Reg Parnell Racing 1966 * 1
Scuderia Ambrosiana 1954 * 1
Scuderia Centro Sud 1956 * 1
1957 * 1
Scuderia Marzotto 1952 * 2
Vanwall 1951 * 2 3

Kända förare i andra stallRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e] ”Ferrari”. Formula1.com. https://www.formula1.com/en/teams/Ferrari.html. 
  2. ^ ”Ferrari launch the SF70H” (på engelska). formula1.com. Formula One World Championship Limited. 24 februari 2017. https://www.formula1.com/en/latest/headlines/2017/2/ferrari-launch-the-sf70h.html. Läst 27 februari 2017. 
  3. ^ Long, Michael (7 september 2015). ”Ferrari and Shell renew Formula One’s oldest partnership” (på engelska). SportsPro Media. http://www.sportspromedia.com/news/ferrari_and_shell_renew_formula_ones_oldest_partnership. Läst 28 februari 2017. 
  4. ^ ”New car minus 7!”. Formula1.Ferrari.com. https://formula1.ferrari.com/en/new-car-minus-10/. 
  5. ^ Testi, Gabriele; Noble, Jonathan. ”Philip Morris unfazed by Ferrari F1 sponsorship investigation”. Motorsport.com. https://www.motorsport.com/f1/news/ferrari-mission-winnow-investigation-australia/4335004/. 
  6. ^ Placeringarna 1950-1957 är inofficiella eftersom konstruktörsmästerskapet inte infördes förrän 1958.
  7. ^ Deltog endast i Indianapolis 1952.
  8. ^ Inklusive FISA:s 8 poäng.
  9. ^ [a b] Föraren startade inte.
  10. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 2 april 2009. https://web.archive.org/web/20090402220613/http://www.ferrari.com/English/Scuderia/Scuderia_Ferrari/Partners/Pages/Partners.aspx. Läst 26 april 2009. 
  11. ^ Ferrari-Ferrari

Övriga källorRedigera

Externa länkarRedigera