Öppna huvudmenyn

Ferrari 500 F2 är en formelbil, tillverkad av den italienska biltillverkaren Ferrari mellan 1951 och 1953. Den större Ferrari 625 F1 byggdes för formel 1 under 1953 till 1955.

Ferrari 500 F2/625 F1
José Froilán González i en Ferrari 500.
José Froilán González i en Ferrari 500.
Grundinformation
MärkeFerrari
Tillverkning500: 11 st, 1951-1953
625: 6 st, 1953-1955
DesignerAurelio Lampredi
Konstruktion
BesläktadeFerrari Monza
Drivlina
Motor4-cyl radmotor
DrivningBakhjulsdrift
Kronologi
FöregångareFerrari 375 F1
EfterträdareFerrari 553 Squalo

BakgrundRedigera

Aurelio Lampredi hade ersatt Gioacchino Colombo som Ferraris chefskonstruktör i slutet av fyrtiotalet. Hans första uppgift blev att ta fram en fyrcylindrig motor för formel 2-bilar, men Lampredis motor kom till användning även i världsmästerskapet. Inför säsongen 1952 hade flera av deltagarna dragit sig ur F1 på grund av den bistra efterkrigsekonomin, främst då de första säsongernas dominant, Alfa Romeo. I praktiken återstod endast Ferrari och BRM. När sedan BRM drog ut på sina tester inför säsongen beslutade CSI att köra VM med formel 2-bilar för att öka intresset hos andra märken.

UtvecklingRedigera

500 F2Redigera

500 F2 användes med tvålitersmotor i formel 2 under 1951. Lampredis motor var konstruerad för att kunna förstoras och bilen kördes även i formel 1 med 2,5-litersmotor under 1951.

Under VM-säsongerna 1952 och 1953 var bilen helt överlägsen konkurrenterna och vann 14 av de 15 lopp den ställde upp i. Alberto Ascari vann nio segrar i rad under perioden.

625 F1Redigera

Till säsongen 1954 infördes ett nytt formel 1-reglemente med 2,5-liters sugmotorer. 625 F1 var tänkt som en interimsmodell, medan Ferrari ordnade inkörningsproblemen med den nya Squalo-modellen, men problemen med tillförlitlighet och väghållning var svårlösta och 625:an tävlade även under 1955.

625 F1 var en förstorad version av 500-modellen. Under sin aktiva tid uppdaterades den bland annat med starkare motor från Squalo-modellen.

Tekniska dataRedigera

Tekniska data[1] 500 F2 625 F1
Motor:  Frontmonterad 4-cylindrig radmotor
Cylindervolym 1985 cm³ 2498 cm³
Borrning x slaglängd:  90,0 x 78,0 mm 94,0 x 90,0 mm
Kompression 13,0:1
Max effekt vid varvtal:  185 hk vid 7500 v/min 210 hk vid 7000 v/min
Ventilstyrning:  Dubbla överliggande kamaxlar, 2 ventiler per cylinder
Förgasare 2 Weber 50 DCO
Växellåda 4-växlad manuell, transaxel
Hjulupphängning fram:  Dubbla tvärlänkar, tvärliggande bladfjäder
Hjulupphängning bak:  De Dion-axel, dubbla längslänkar, tvärliggande bladfjäder
Bromsar Hydrauliska trumbromsar
Chassi & kaross Ovalrörsram med aluminiumkaross
Hjulbas 216 cm
Torrvikt 560 kg 600 kg
Toppfart:  260 km/h 270 km/h

TävlingsresultatRedigera

Formel 2Redigera

500-modellen debuterade i formel 2-loppet i Modena 1951. Alberto Ascari vann tävlingen i sin 500, före José Froilán González i en tolvcylindrig 166 F2.

1952 dominerade 500-modellen F2-säsongen, med tio vinster, varav fyra dubbelsegrar och två trippelsegrar.

Även 1953 blev en bra säsong för Ferrari, med fem formel 2-segrar, varav två dubbelsegrar.

VärldsmästerskapetRedigera

 
Alberto Ascari och Luigi Villoresi vid Italiens Grand Prix 1952.

500Redigera

500-modellen kördes första gången i ett formel 1-lopp vid Baris Grand Prix 1951, som kördes utanför VM-serien. Bilen var en prototyp med 2,5-litersmotor och Piero Taruffi slutade på en tredje plats.

Säsongen 1952 dominerades av Ferrari. Taruffi vann årets första lopp, Schweiz Grand Prix. Därefter vann Alberto Ascari resterande sex lopp i Europa.

Ferraris förare tog hem de tre första platserna i förarmästerskapet, med Ascari som mästare, före Giuseppe Farina och Piero Taruffi.

Ferrari dominerade även säsongen 1953 och vann sju av åtta lopp i Europa. Mike Hawthorn segrade i Frankrikes Grand Prix och Farina tog hem Tysklands Grand Prix. Övriga Ferrari-segrar stod Ascari för.

Ascari blev världsmästare för andra året i rad 1953, med kollegorna Farina på tredje, Hawthorn på fjärde och Luigi Villoresi på femte plats i förarmästerskapet.[2]

Utanför VM-serien körde Ferrari 500-modellen med 2,5-litersmotor i Formel Libre. Stallet tog en trippelseger i Buenos Aires Grand Prix, med Farina som segrare före Villoresi och Hawthorn. I Rouens Grand Prix vann Farina före Hawthorn.

625Redigera

Säsongen 1954 ställdes Ferrari-stallet inför betydligt tuffare konkurrens. Dessutom hade den dubble världsmästaren Ascari valt att gå över till det nystartade Scuderia Lancia. Den något bedagade 625:an tog bara en seger under året, när González vann Storbritanniens Grand Prix.

González slutade ändå tvåa i förarmästerskapet, med kollegorna Hawthorn på tredje och Maurice Trintignant på fjärde plats.

Säsongen 1955 lyckades Ferrari bara vinna ett lopp, Monacos Grand Prix, genom Trintignant.

Bäste Ferrari-förare i förarmästerskapet blev Eugenio Castellotti på en tredjeplats, hjälpt av poäng han tagit i början av säsongen i Lancia-stallet.

KällorRedigera

NoterRedigera

  1. ^ ferrari.com, hämtad 2009-07-25
  2. ^ Chicane F1 - Ferrari 500, hämtad 2009-07-25 Arkiverad 14 maj 2011 hämtat från the Wayback Machine.

Externa länkarRedigera