Alain Prost
Alain Marie Pascal Prost OBE, född 24 februari 1955 i Lorette i departementet Loire, är en fransk före detta racerförare.
Alain Prost | |
Alain Prost, 2012. | |
Formel 1 | |
---|---|
Aktiv | 1980 - 1991, 1993 |
Mästartitlar | 1985, 1986, 1989, 1993 |
Senaste stall | Williams |
Debut | Argentina 1980 |
Sista lopp | Australien 1993 |
Antal lopp | 202 |
Antal starter | 200[1] |
Antal brutna lopp | 56 |
Segrar | 51 |
Andraplatser | 35 |
Tredjeplatser | 20 |
Pole position | 33 |
Snabbaste varv | 41 |
Diskvalificerad | 2 |
Poäng totalt | 768,5 |
Alain Prost var framgångsrik inom formel 1 och blev världsmästare fyra gånger, 1985, 1986, 1989 och 1993. Han blev för sina insatser invald i International Motorsports Hall of Fame 1999.
1997 startade Alain Prost ett eget stall, Prost Grand Prix. Det gick dock i konkurs tidigt 2002.
Prost gick under karriären ofta under smeknamnet ”Professorn” på grund av sin analytiska förmåga och taktiska förmåga att genomföra tävlingar på ett smart sätt för att inte riskera någonting i onödan. Han är far till racerföraren Nicolas Prost.
Racingkarriär
redigeraMcLaren 1980
redigeraProst inledde sin karriär i McLaren året innan Ron Dennis köpte stallet. De var helt under isen och det var inte lätt för en nykomling att gå in och övertyga. Därför var det inte förvånande att han valde att gå till Renault inför 1981 när han fick den möjligheten.
Renault 1981-1983
redigeraProsts första säsong i Renault blev en succé. Hade det inte varit för bristande tillförlitlighet hade han blivit mästare. Nu slutade han bara femma, men han vann dock tre deltävlingar. 1982 började mycket bra genom två segrar, men sen kom tillförlitlighetsproblemen. Om han hade vunnit i Österrike, där han fick tekniska problem några varv före mål, hade han vunnit förar-VM. Oturen fortsatte 1983. Nu var visserligen Renaultbilen hyfsat pålitlig, men den var inte längre snabbast, vilket Ferrari var. Prost hade dock tack vare Ferrariförarna René Arnoux' och Patrick Tambays misslyckanden chansen i sista loppet, men Prosts turbo gick sönder, varför Nelson Piquet istället smög sig upp och tog mästartiteln. Otroligt nog skyllde Renaults ledning på Prost och sparkade sin stjärna. Han ersattes av Tambay medan Prost istället gick till McLaren.
McLaren 1984-1989
redigeraProsts första säsong i McLaren 1984 blev lyckad. Med de nya motorerna från Porsche tangerade Prost Jim Clarks rekord på sju vinster under en säsong. Det räckte dock inte till mästartiteln. Istället vann stallkamraten Niki Lauda mästerskapet med en halv poäng tillgodo. Det var den första sedan James Hunt vann 1976.
Säsongen 1985 blev betydligt bättre för Prost, som kunde vinna mästartiteln efter en hård fajt med Michele Alboreto i Ferrari. Alboreto inledde bättre än Prost, men han tappade efter hand och till slut kunde Prost vinna mästerskapet med 20 poängs marginal. Prost blev Frankrikes förste formel 1-världsmästare, efter att ha kommit tvåa två gånger, så det var synnerligen efterlängtat.
Säsongen 1986 grundlade Prost sitt rykte som poängmaskin. Williams-Honda var överlägsna i konstruktörs-VM och vann det, medan Prost smög med i bakgrunden när Williams-förarna Nigel Mansell och Nelson Piquet tog poäng av varandra. I säsongsfinalen i Australien slog Prost till efter att Mansell fått punktering. McLaren var oroliga om bränslet skulle räcka, men det gjorde det, och Prost kunde vinna sitt andra raka mästerskap.
Säsongen 1987 blev svår för Prost, som tvingades konstatera att han inte hade någon chans att ta mästartiteln. Mansell och Piquet kunde relativt enkelt dra ifrån med sina Honda-motorer. Prost slog dock Jackie Stewarts totala segerrekord genom att vinna sitt 28:e lopp.
Säsongen 1988 hade McLarens stallchef Ron Dennis ändrat på förutsättningarna. Han fick motorer från Honda genom att värva den supersnabbe Hondafavoriten Ayrton Senna från Lotus. Senna visade sig vara snabbare än Prost, som dock körde intelligent och tog fler poäng än Senna. Honda Marlboro McLaren var en oslagbar kombination och den vann 15 av de 16 loppen. Prost tog 105 poäng och Senna 94. Eftersom enbart de elva bästa resultaten räknades in i mästerskapet vann oturligt för Prost istället Senna med 90 poäng mot 87.
Säsongen 1989 vände dock Prosts tur. Han vann fyra lopp den här gången medan Senna var ojämn. När man kom till den näst sista tävlingen på Suzuka i Japan ledde Prost VM-tabellen före Senna. Prost svängde under racet in i Senna, som försökte köra om på insidan, vilket ledde till en väldigt omdiskuterad krasch. Prost fick bryta men Senna kunde efter en stund fortsätta och vinna racet. Senna blev dock diskvalificerad på tvivelaktiga grunder. Efter kraschen körde Senna slalom mellan hinder som satts upp på en asfalterad passage utanför banan istället för att vända tillbaka och köra genom den chikan han var på väg in i när olyckan inträffade. Trots att bilen blev skadad och han måste åka in i depå för att byta frontvinge och nosparti lyckades han köra upp sig till första plats och vinna. Under tiden hade Prost tagit kontakt med tävlingsledningen och protestera mot ”genvägen”. Det bedömdes att Senna hade genat. Han blev diskvalificerad och därmed blev Prost världsmästare. Vid andra liknande situationer under säsongen hade man inte bestraffat förare som oavsiktligt hade kört utanför banan när de inte tjänade på att göra det, men i det här fallet straffades Senna hårt och fick även sin förarlicens indragen under en tid. I slutet av säsongen bestämde sig Prost för att lämna McLaren därför att han kände sig felbehandlad och att stallet favoriserade Senna.
Ferrari 1990-1991
redigeraProst valde att skriva på för Ferrari inför 1990. Hans kommentar var att det är alla racerförares dröm att köra för "Den stegrande hästen". Prost fick Nigel Mansell som stallkamrat. Det blev en explosiv mix med två ömtåliga förare som båda behövde känna tillit och stöd. Prost tog med sig sitt folk från McLaren därför att han inte ville arbeta med det före detta Williams-folket, bland andra stallchefen Peter Windsor och chefsdesignern Enrique Scalabroni. Prost såg till att Scalabroni avskedades och att man istället satsade på Steve Nicholls från McLaren. Stallchefen Cesare Fiorio hade fått ett riktigt tufft jobb att få stallet att enas. Ferraribilen 1990 var riktigt snabb och Prost vann fem lopp. I slutet av säsongen återupprepade sig historien och Prost blev avknuffad av Ayrton Senna i Japan. Den här gången vann dock Senna mästartiteln, mycket tack vare det regelvidriga tilltaget.
Säsongen 1991 hade Prost skrämt iväg både Windsor och Mansell och var given försteförare med politisk makt i stallet. Det blev dock mer politik än teknik för Ferrari, bland annat en kontraktstvist med Williams och Tyrrell om Jean Alesi och när han väl kom hade mycket energi gått åt till fel saker. Det slutade med att Prost hamnade i storgräl med sina chefer och lämnade stallet efter noll vinster under säsongen. Han kallade även bilen för "lastbil". Det blev inte populärt att som förare gå ut offentligt och kritisera bilen.
Williams 1993
redigeraProst tog ett sabbatsår 1992, trots att Ligier var ivriga att värva honom. Men Ligier hade inte tagit en enda poäng under 1991 och därför tackade Prost vänligt men bestämt nej, och vilade upp sig. Därför var han väldigt motiverad när han återvände till cockpiten för att köra för Williams. Williams-bilen var liksom den varit året innan helt överlägsen de andra, mycket tack vare den mycket sofistikerade datastyrda stötdämpningen.
Prost tog under året 7 segrar, varav en var hans 50:e och säkrade därmed sin 4:e och sista VM titel.
Han säkrade förarmästerskapet i Portugal genom en av flera andraplatser i säsongens slutskede. I den sista deltävlingen slöt han fred med Senna. Det var också Prosts sista lopp. Under 1994 ryktades det om en comeback för McLaren, men det blev aldrig av, inte heller ryktet om en comeback i Ferrari. Senaste gången han körde en formel 1-bil var när han testade en bil från sitt eget stall Prost Grand Prix i Barcelona 1998.
F1-karriär
redigeraSäsong | Stall/Tillverkare | Placering | Lopp | Poäng | Etta | Tvåa | Trea | Pole | Varv |
---|---|---|---|---|---|---|---|---|---|
1980 | McLaren-Ford | 16 | 13 | 5 | |||||
1981 | Renault | 5 | 15 | 43 | 3 | 2 | 1 | 2 | 1 |
1982 | Renault | 4 | 16 | 34 | 2 | 2 | 5 | 4 | |
1983 | Renault | 2 | 15 | 57 | 4 | 2 | 1 | 3 | 3 |
1984 | McLaren-TAG | 2 | 16 | 71,5 | 7 | 1 | 1 | 3 | 3 |
1985 | McLaren-TAG | 1 | 16 | 73 | 5 | 2 | 4 | 2 | 5 |
1986 | McLaren-TAG | 1 | 16 | 72 | 4 | 4 | 3 | 1 | 2 |
1987 | McLaren-TAG | 4 | 16 | 46 | 3 | 1 | 3 | 2 | |
1988 | McLaren-Honda | 2 | 16 | 87 | 7 | 7 | 2 | 7 | |
1989 | McLaren-Honda | 1 | 16 | 76 | 4 | 6 | 1 | 2 | 5 |
1990 | Ferrari | 2 | 16 | 71 | 5 | 2 | 2 | 2 | |
1991 | Ferrari | 5 | 15 | 34 | 3 | 2 | 1 | ||
1993 | Williams-Renault | 1 | 16 | 99 | 7 | 3 | 2 | 13 | 6 |
Sammanlagt 13 säsonger | 202 | 768,5 | 51 | 35 | 20 | 33 | 41 |
Pole position i F1-loppredigera
|
Snabbaste varv i F1-loppredigera
|
Diskvalificerad i F1-loppredigera |
Noter
redigera- ^ Inklusive San Marino 1991.