Öppna huvudmenyn
F1 chequered flag.svg

Formel 1-VM 1958 hade elva deltävlingar som kördes under perioden 19 januari-16 oktober. Här ingick Indianapolis 500-loppet 1958 som en av deltävlingarna. Britten Mike Hawthorn vann förarmästerskapet och Vanwall vann det första konstruktörsmästerskapet.


F1-regler i korthet 1958
MotorÖverladdad 750 cc
Sug 2 500 cc
Max cylindrarIngen begränsning
Bilens minimiviktIngen begränsning
Poängberäkning8, 6, 4, 3, 2 och snabbaste varv 1, som delades upp om flera förare hade samma tid.
• Endast de sex bästa poängen från de elva loppen räknades in i mästerskapet.
• Poäng gavs ej till förare som delade bil.
• Konstruktörspoäng gavs endast till varje konstruktörs bäst placerade bil.
• I Tyskland och Marocko fyllde man upp startfälten med formel 2-bilar, men dessa fick inga mästerskapspoäng.

Innehåll

VinnareRedigera

Grand Prix 1958Redigera

Grand Prix utanför VM 1958Redigera

Grand Prix/Race Datum Bana Vinnande
förare
Vinnande
stall
Vinnande
tillverkare
  Buenos Aires Grand Prix 2 februari Buenos Aires   Juan Manuel Fangio Scuderia Sud Americana Maserati
  Glover Trophy 7 april Goodwood   Mike Hawthorn Ferrari
  Syrakusas Grand Prix 13 april Syrakusa   Luigi Musso Ferrari
  Aintree 200 19 april Aintree   Stirling Moss R R C Walker Cooper-Climax
  International Trophy 3 maj Silverstone   Peter Collins Ferrari
  Caens Grand Prix 20 juli Caen   Stirling Moss R R C Walker Cooper-Climax

Stall, nummer och förare 1958Redigera

Stall/Tillverkare Nummer Förare
André Guelfi (Cooper-Climax)[1] 60   André Guelfi, Frankrike
B C Ecclestone (Connaught-Alta) 12   Bruce Kessler, USA
12, 14   Bernie Ecclestone, Storbritannien
14   Paul Emery, Storbritannien
  Jack Fairman, Storbritannien
15   Ivor Bueb, Storbritannien
BRM 5, 6, 8, 14, 19   Jean Behra, Frankrike
6, 8, 10, 15, 16, 20   Harry Schell, USA
10, 20   Ron Flockhart, Storbritannien
12, 18   Joakim Bonnier, Sverige
18   Maurice Trintignant, Frankrike
BRP (Cooper-Climax) 56   Tom Bridger, Storbritannien
Bob Estes (Phillips-Offenhauser)[2] 26   Don Freeland, USA
Bob Sorenson (Kuzma-Offenhauser)[1][2] 59   Dempsey Wilson, USA
Cars Inc (Epperly-Offenhauser)[2] 33   Tony Bettenhausen, USA
Chapman S Root (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 4   Pat O'Connor, USA
Cooper-Climax 4, 8, 11, 14, 16, 22, 24, 50   Jack Brabham, Australien
6, 7, 10, 16, 18, 20, 24, 28   Roy Salvadori, Storbritannien
12   Ian Burgess, Storbritannien
20, 52   Bruce McLaren, Nya Zeeland
30   Jack Fairman, Storbritannien
Dean Van Lines (Kuzma-Offenhauser)[2] 29   A.J. Foyt, USA
Dick Gibson (Cooper-Climax) 19   Dick Gibson, Storbritannien
Ecurie Demi Litre (Lotus-Climax) 28   Ivor Bueb, Storbritannien
Ecurie Eperon d'Or (Cooper-Climax) 27   Christian Goethals, Belgien
Ecurie Maarsbergen (Porsche) 18   Carel Godin de Beaufort, Nederländerna
Ellen McKinney Zink (Watson-Offenhauser)[1][2] 5   Ed Elisian, USA
Federal Auto Associates (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 65   Bob Christie, USA
Ferrari 1, 2, 4, 14, 18, 36, 42   Peter Collins, Storbritannien
2, 3, 4, 5, 6, 14, 16, 20, 24, 38   Mike Hawthorn, Storbritannien
2, 6, 16, 18, 34   Luigi Musso, Italien
2, 20   Olivier Gendebien, Belgien
3, 4, 6, 16, 22, 40   Wolfgang von Trips, Tyskland
4, 18, 23   Phil Hill, USA
Francisco Godia-Sales (Maserati) 4, 10, 38, 40   Paco Godia, Spanien
Fred Gerhardt (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 45   Johnnie Parsons, USA
George Salih (Epperly-Offenhauser)[2] 1   Jimmy Bryan, USA
George Walther Jr (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 77   Mike Magill, USA
Giorgio Scarlatti (Maserati) 10, 46   Giorgio Scarlatti, Italien
38   Joakim Bonnier, Sverige
Gould's Garage (Maserati) 12   Horace Gould, Storbritannien
  Masten Gregory, USA
H A Chapman (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 43   Billy Garrett, USA
H H Johnson (Kuzma-Offenhauser)[2] 57   Art Bisch, USA
Harry Dunn (Dunn-Offenhauser)[2] 89   Chuck Weyant, USA
Henry Yunik (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1][2] 31   Paul Goldsmith, USA
High Efficiency Motors (Cooper-Climax) 26   Ian Burgess, Storbritannien
J S Donaldson (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 61   Eddie Johnson, USA
JBW (Cooper-Climax) 29   Brian Naylor, Storbritannien
Jim Robbins (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 68   Len Sutton, USA
Jo Bonnier (Maserati) 8   Harry Schell, USA
11, 22, 32, 36, 58   Joakim Bonnier, Sverige
22   Giulio Cabianca, Italien
24, 38   Hans Herrmann, Tyskland
36   Phil Hill, USA
John Zink (Watson-Offenhauser)[2] 16   Jimmy Reece, USA
44   Jud Larson, USA
Joseph Massaglia Jr (Lesovsky-Offenhauser)[2] 25   Jack Turner, USA
Juan Manuel Fangio (Maserati)[1] 34   Juan Manuel Fangio, Argentina
Kalamazoo Sports Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 83   Shorty Templeman, USA
Kalamazoo Sports Inc(Watson-Offenhauser)[2] 97   Dick Rathmann, USA
Ken Kavanagh (Maserati) 4   Jean Behra, Frankrike
34, 50   Ken Kavanagh, Australien
50   Luigi Taramazzo, Italien
Lindsey Hopkins (Epperly-Offenhauser)[2] 2   Jim Rathmann, USA
Lotus-Climax 12, 17, 24, 26, 34, 36, 40   Cliff Allison, Storbritannien
16, 20, 24, 25, 26, 32, 38, 42   Graham Hill, Storbritannien
18   Alan Stacey, Storbritannien
Lysle Greenman (Kuzma-Offenhauser)[2] 19   Johnnie Tolan, USA
Maria Teresa de Filippis (Maserati) 26, 42, 44   Maria Teresa de Filippis, Italien
Monte Carlo Auto Sport (Maserati) 56   André Testut, Frankrike
  Louis Chiron, Monaco
Norman C Demler (Epperly-Offenhauser)[2] 99   George Amick, USA
Novi Racing Corp (Kurtis Kraft-Novi)[2] 15   Paul Russo, USA
54   Bill Cheesbourg, USA
OSCA 52   Giulio Cabianca, Italien
54   Luigi Piotti, Italien
Pat Clancy (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 52   Al Keller, USA
Peter Schmidt (Kuzma-Offenhauser)[2] 88   Eddie Sachs, USA
Porsche 21   Edgar Barth, Tyskland
R R C Walker (Cooper-Climax) 2, 4, 9, 11, 12, 20, 36   Maurice Trintignant, Frankrike
14   Stirling Moss, Storbritannien
22   Ron Flockhart, Storbritannien
  Wolfgang Seidel, Tyskland
54   François Picard, Frankrike
Racing Associates (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 7   Johnny Thomson, USA
Robert La Caze (Cooper-Climax)[1] 58   Robert La Caze, Frankrike
Robert M Bowes II (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1][2] 9   Johnny Boyd, USA
14   Bob Veith, USA
Roger Wolcott (Lesovsky-Offenhauser)[2] 8   Rodger Ward, USA
Roy McKay (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 92   Jerry Unser, USA
Scuderia Centro Sud (Maserati) 5, 28, 34   Carroll Shelby, USA
6, 26, 32, 40, 48   Gerino Gerini, Italien
14, 30   Troy Ruttman, USA
16   Joakim Bonnier, Sverige
17   Hans Herrmann, Tyskland
18   Cliff Allison, Storbritannien
24, 32   Wolfgang Seidel, Tyskland
28   Maurice Trintignant, Frankrike
30   Masten Gregory, USA
  Maria Teresa de Filippis, Italien
42   Horace Gould, Storbritannien
Scuderia Sud Americana (Maserati) 2   Juan Manuel Fangio, Argentina
6   Carlos Menditéguy, Argentina
Temple Buell (Maserati) 22, 32   Masten Gregory, USA
28, 32   Carroll Shelby, USA
Tony Marsh (Cooper-Climax) 30   Tony Marsh, Storbritannien
Vanwall 1, 2, 7, 8, 26, 28   Stirling Moss, Storbritannien
2, 4, 8,10, 12, 28, 30   Tony Brooks, Storbritannien
3, 6, 9, 12, 30, 32   Stuart Lewis-Evans, Storbritannien

Slutställning förare 1958Redigera

Slutställning konstruktörer 1958Redigera

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d e f g] Stallet deltog endast i ett F1-lopp.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad] Deltog endast i Indianapolis 1958.

Externa länkarRedigera

SäsongerRedigera