Öppna huvudmenyn
F1 chequered flag.svg

Formel 1-VM 1956 hade åtta deltävlingar som kördes under perioden 22 januari-2 september. Här ingick Indianapolis 500-loppet 1956 som en av deltävlingarna. Förarmästerskapet vanns av argentinaren Juan Manuel Fangio i Ferrari.


F1-regler i korthet 1956
MotorÖverladdad 750 cc
Sug 2 500 cc
Max cylindrarIngen begränsning
Bilens minimiviktIngen begränsning
Poängberäkning8, 6, 4, 3, 2 och snabbaste varv 1
• Endast de fem bästa poängen från de åtta loppen räknades in i förarmästerskapet.
• Delad poäng gavs till förare som delade bil, oavsett vem som kört flest varv utom då en förare ansetts ha kört för kort sträcka (insufficient distance).
• Förare som delade mer än en bil under ett lopp fick endast poäng för sin bästa placering.

Innehåll

VinnareRedigera

Grand Prix 1956Redigera

Grand Prix utanför VM 1956Redigera

Grand Prix/Race Datum Bana Vinnande
förare
Vinnande
stall
Vinnande
tillverkare
  Buenos Aires Grand Prix 5 februari Buenos Aires   Juan Manuel Fangio Ferrari
  Glover Trophy 2 april Goodwood   Stirling Moss Maserati
  Syrakusas Grand Prix 15 april Syrakusa   Juan Manuel Fangio Ferrari
  Aintree 200 21 april Aintree   Stirling Moss Maserati
  International Trophy 5 maj Silverstone   Stirling Moss Vanwall
  Neapels Grand Prix 6 maj Posillipo   Robert Manzon Gordini
  Aintree 100 23 juni Aintree   Horace Gould Gould's Garage Maserati
  Vanwall Trophy 22 juli Snetterton   Roy Salvadori Gilby Engineering Maserati
  Caens Grand Prix 26 augusti Caen   Harry Schell Maserati
  BRSCC F1 Race 14 oktober Brands Hatch   Archie Scott-Brown Connaught Connaught-Alta

Stall, nummer och förare 1956Redigera

Stall/Tillverkare Nummer Förare
Alberto Uria (Maserati) 16   Alberto Uria, Uruguay
  Oscar González, Uruguay
André Simon (Maserati)[1] 42   André Simon, Frankrike
Ansted Rotary Corp (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 7   Pat O'Connor, USA
Brabham (Maserati) 30   Jack Brabham, Australien
Bugatti 28   Maurice Trintignant, Frankrike
BRM 10, 23   Mike Hawthorn, Storbritannien
12, 24   Tony Brooks, Storbritannien
25   Ron Flockhart, Storbritannien
BRM (Maserati)[1] 14   Mike Hawthorn, Storbritannien
Bob Estes (Phillips-Offenhauser)[2] 16   Don Freeland, USA
Bob Gerard (Cooper-Bristol) 26   Bob Gerard, Storbritannien
Bruce Halford (Maserati) 21, 29, 48   Bruce Halford, Storbritannien
Carl L Anderson (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 34   Johnnie Tolan, USA
Cars Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 4   Sam Hanks, USA
Chapman S Root (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 48   Jimmy Daywalt, USA
Connaught-Alta 2   Les Leston, Storbritannien
4   Ron Flockhart, Storbritannien
6, 21   Jack Fairman, Storbritannien
19   Archie Scott-Brown, Storbritannien
20   Desmond Titterington, Nordirland
Dean Van Lines (Kuzma-Offenhauser)[2] 2   Jimmy Bryan, USA
E R Casale (Kuzma-Offenhauser)[2] 41   Billy Garrett, USA
Ecurie Rosier (Maserati) 8, 15, 24, 27, 36   Louis Rosier, Frankrike
Ed Walsh (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 19   Rodger Ward, USA
Emeryson-Alta 32   Paul Emery, Storbritannien
Ernest L Ruiz (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 54   Jack Turner, USA
Federal Auto Associates (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 14   Bob Veith, USA
42   Fred Agabashian, USA
Ferrari 1, 2, 10, 20, 22, 26, 30, 34   Juan Manuel Fangio, Argentina
2, 4, 5, 8, 14, 26, 36   Peter Collins, Storbritannien
3, 4, 5, 16, 30   Alfonso de Portago, Spanien
3, 4, 12, 20, 22, 24, 32   Eugenio Castellotti, Italien
4, 24, 28, 34   Luigi Musso, Italien
6   Paul Frère, Belgien
20   André Pilette, Belgien
38, 44   Olivier Gendebien, Belgien
50   Wolfgang von Trips, Tyskland
Fred Somers (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1][2] 10   Ed Elisian, USA
  Eddie Russo, USA
George Bignotti (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 15   Johnny Boyd, USA
Gilby Engineering (Maserati) 16, 28, 44   Roy Salvadori, Storbritannien
Giorgio Scarlatti (Ferrari) 36   Giorgio Scarlatti, Italien
Gordini 2, 10, 15, 30   Robert Manzon, Frankrike
4   Élie Bayol, Frankrike
4, 11, 34   André Pilette, Belgien
6, 8, 14, 32   Hermano da Silva Ramos, Brasilien
11   André Milhoux, Belgien
12   André Simon, Frankrike
Gould's Garage (Maserati) 18, 19, 26, 31   Horace Gould, Storbritannien
H A Chapman (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 5   Andy Linden, USA
H H Johnson (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 57   Bob Christie, USA
Harry Dunn (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 89   Keith Andrews, USA
J C Agajanian (Kuzma-Offenhauser)[2] 98   Johnnie Parsons, USA
Jim Robbins (Stevens-Offenhauser)[2] 27   Cliff Griffith, USA
John Zink (Watson-Offenhauser)[2] 8   Pat Flaherty, USA
John Zink (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 53   Troy Ruttman, USA
Joseph Massaglia Jr (Lesovsky-Offenhauser)[2] 26   Jimmy Reece, USA
Kalamazoo Sports Inc (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 73   Dick Rathmann, USA
Lindsey Hopkins (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 24   Jim Rathmann, USA
Luigi Piotti (Maserati) 11, 18, 38   Luigi Villoresi, Italien
18, 40   Luigi Piotti, Italien
Maserati 2, 6, 7, 28, 30, 34, 36   Stirling Moss, Storbritannien
4, 6, 8, 30, 32, 46   Jean Behra, Frankrike
6   Carlos Menditéguy, Argentina
6, 8, 9, 32, 34   Cesare Perdisa, Italien
8   Luigi Piotti, Italien
  Piero Taruffi, Italien
8, 46   Umberto Maglioli, Italien
10   Chico Landi, Brasilien
  Gerino Gerini, Italien
10, 20, 36, 38, 40   Paco Godia, Spanien
12   José Froilán González, Argentina
34   Luigi Villoresi, Italien
  Joakim Bonnier, Sverige
38   Mike Hawthorn, Storbritannien
Murrell Belanger (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 99   Tony Bettenhausen, USA
Novi Racing Corp (Kurtis Kraft-Novi)[2] 29   Paul Russo, USA
Ottorino Volonterio (Maserati) 22   Ottorino Volonterio, Schweiz
Pat Clancy (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 12   Al Herman, USA
Pete Salemi (Kuzma-Offenhauser)[2] 81   Eddie Johnson, USA
82   Gene Hartley, USA
Peter Schmidt (Kuzma-Offenhauser)[2] 88   Johnny Thomson, USA
Piero Scotti (Connaught-Alta) 28   Piero Scotti, Italien
Racing Associates (Kuzma-Offenhauser)[2] 1   Bob Sweikert, USA
Ray Crawford (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 49   Ray Crawford, USA
Samuel W Traylor III (Kurtis Kraft-Offenhauser)[2] 55   Al Keller, USA
Scuderia Centro Sud (Maserati) 12   Harry Schell, USA
14   Emmanuel de Graffenried, Schweiz
22   Luigi Villoresi, Italien
34   Louis Chiron, Monaco
Scuderia Centro Sud (Ferrari) 14   Giorgio Scarlatti, Italien
Scuderia Guastalla (Maserati) 12   Umberto Maglioli, Italien
42   Gerino Gerini, Italien
Shannon Bros (Kurtis Kraft-Offenhauser)[1][2] 64   Duke Dinsmore, USA
Vanwall 10, 16, 18, 22, 24   Harry Schell, USA
12, 14, 17, 20   Maurice Trintignant, Frankrike
16   Piero Taruffi, Italien
18   José Froilán González, Argentina
24   Mike Hawthorn, Storbritannien
26   Colin Chapman, Storbritannien

Slutställning förare 1956Redigera

Inofficiell slutställning konstruktörer 1956Redigera

Endast de fem bästa poängen från de åtta loppen för den första bilen räknade.

Placering Konstruktör Poäng
1   Ferrari 40
2   Maserati 32
3   Connaught-Alta 7
4   Vanwall 3
5   Gordini 2

NoterRedigera

  1. ^ [a b c d] Stallet deltog endast i ett F1-lopp.
  2. ^ [a b c d e f g h i j k l m n o p q r s t u v w x y z aa ab ac ad ae] Deltog endast i Indianapolis 1956.
  3. ^ [a b] Gerino Gerini och Chico Landi delade bil.

Externa länkarRedigera

SäsongerRedigera