Ej att förväxla med McLaren Automotive.

McLaren Racing Ltd, tävlar som McLaren Formula 1 Team,[8] är en brittisk formelbiltillverkare med ett framgångsrikt formel 1-stall som grundades av Bruce McLaren 1963. Stallet har tävlat i en rad olika motorsporter, men är mest kända inom formel 1. McLarens ägs av McLaren Group. Mercedes är sedan 2021 stallets motorleverantör.

Storbritannien McLaren - Mercedes
2024 års F1-bil för McLaren.
TävlingsnamnMcLaren Formula 1 Team
HemvistWoking, Surrey, England, Storbritannien
Aktivt1966
VDUSA Zak Brown
StallchefItalien Andrea Stella
Teknisk direktörStorbritannien Neil Houldey[1]
Storbritannien Peter Prodromou[1]
Storbritannien Mark Temple[2]
FörareStorbritannien Lando Norris[3]
Australien Oscar Piastri[4]
ReservförareJapan Ryo Hirakawa[5]
Mexiko Pato O'Ward[5]
ChassiMCL60
MotorMercedes[6]
DäckPirelli
BränsleBP[7]
Lopp946 (Anmälda till)
942 (starter)
Vunna lopp184
Pole position156
Snabbaste varv162
Konstruktörstitlar8 (1974, 1984, 1985, 1988, 1989, 1990, 1991, 1998)
Förartitlar12 (Emerson Fittipaldi 1974 + James Hunt 1976 + Niki Lauda 1984 + Alain Prost 1985, 1986, 1989 + Ayrton Senna 1988, 1990, 1991 + Mika Häkkinen 1998, 1999 + Lewis Hamilton 2008)
Bruce McLaren i Tyskland 1969.

1990 grundades McLaren Cars, numera McLaren Automotive, som tillverkar snabba bilar för gatubruk. Den mest kända modellen är McLaren F1; modellnamnet anknyter förstås till McLarens framgångar inom formel 1 men betyder inte att bilen är en formel 1-bil. Sedan formel 1-stallet inledde sitt samarbete med Mercedes, har McLaren också kommit att ingå som del av modellnamnet i sportbilen Mercedes-Benz SLR McLaren.

Säsongen 2007 diskvalificerades McLaren från konstruktörsmästerskapet på grund av att man på ett otillbörligt sätt innehaft tekniska data från konkurrentstallet Ferrari.

Historik

redigera

1963–1979

redigera

På 1960-talet körde nyzeeländaren Bruce McLaren (1937-1970) formel 1 i Cooper-stallet. Men när de vägrade acceptera hans designförslag för att förbättra bilen bestämde han sig för att bilda ett eget stall. 1963 anställde han ingenjörer som började konstruera en ny bil och McLaren Motor Racing Ltd var fött.

Början 1970-talet var katastrofalt för McLaren, eftersom stallchefen Bruce McLaren omkom under en testkörning med den nya bilen. Trots detta lyckades man ändå uppnå godkända resultat inom formel 1, formel 2, IndyCar och F5000.

1973 valde man att fokusera på formel 1 och IndyCar i USA. Detta visade sig vara ett klokt beslut. 1974 vann stallet konstruktörsmästerskapet och förarmästerskapet i formel 1 och 1976 vann man förarmästerskapet i samma racingklass. I IndyCar var framgången inte lika stor, vilket gjorde att McLaren lämnade den racingformen efter säsongen 1979.

1980-talet

redigera
 
McLaren-TAG 1984-1986

Dagens McLaren-stall är ett resultat av sammanslagningen av McLaren Motor Racing Ltd och Ron Dennis' formel 2-stall, Project Four Racing 1981.

1980-talet är den mest framgångsrika perioden i stallets historia. Med en Porsche-byggd motor, nyskapande konstruktioner och en föraruppsättning bestående av bland andra Niki Lauda, Alain Prost, Keke Rosberg, och svensken Stefan "Lill-Lövis" Johansson vann de konstruktörsmästerskapet 1984 och 1985 samt tre förarmästerskap.

1988 bytte de till Honda-motorer efter att de övertalat Honda att lämna Williams och satsa på McLaren (Williams vann VM 1986 och 1987). Detta visade sig vara ytterligare ett bra beslut. McLaren-Honda, med Ayrton Senna och Alain Prost, vann 15 av 16 lopp. Denna framgång fortsatte 1980-talet ut.

1990-talet

redigera

Med Ayrton Senna i spetsen vann McLaren även konstruktörsmästerskapen år 1990 och 1991. 1992 började det gå sämre och i slutet av säsongen lämnade Honda formel 1, vilket resulterade i en övergång till Ford Cosworth-motorer. 1993 började Mika Häkkinen köra för McLaren. Ett år senare lämnade Ayrton Senna stallet för att gå till det mer framgångsrika Williams. 1994 bytte McLaren till Peugeot-motorer. Resultaten var inte det man hade förväntat sig och Peugeot ersattes 1995 av Mercedes. Men inte heller med Mercedes-motorer lyckades man.

I mitten av 1990-talet arbetade man intensivt med att få bilen att fungera med Mercedes-motorn.

 
McLarens depå, USA:s Grand Prix 2005.

Med hjälp av en bra bil och förarskicklighet lyckades Mika Häkkinen vinna förarmästerskapet 1998 och 1999 (Huvudkonkurrenten Williams motorleverantör Renault drog sig ur F1). 2000 års förarmästerskap var mycket jämnt mellan Häkkinen och Ferraris Michael Schumacher, men slutade till Schumachers fördel.

2000-talet

redigera

Ferrari fortsatte att vinna samtidigt som McLaren drabbades av problem med bland annat tillförlitligheten. 2002 tog finländaren Mika Häkkinen ett sabbatsår, men återvände aldrig, och lämnade plats för landsmannen Kimi Räikkönen. Räikkönen visade stor talang och slutade endast två poäng efter vinnande Schumacher 2003.

Säsongen 2004 kom man med en "förbättrad" bil, men den visade sig ha mycket dålig tillförlitlighet, vilket gjorde att man halkade ner i mästerskapet.

Säsongen 2005 ersattes David Coulthard med Juan Pablo Montoya. Det blev en klar förbättring jämfört med 2004 och Kimi Räikkönen lyckades ta flera segrar. McLaren var det snabbaste stallet, men hade fortsatta problem med tillförlitligheten och slutade på andra plats i konstruktörsmästerskapet.

 
Fernando Alonso i Storbritannien 2007.

Säsongen 2006 slutade stallet på tredje plats i konstruktörsmästerskapet.

Under säsongen 2007 anklagades stallet för spionage mot konkurrentstallet Ferrari. Den 13 september 2007 blev stallet av med alla poäng i konstruktörs-VM, varifrån man också stängdes av för resten av säsongen. Poängavdraget drabbade dock inte stallets båda förare Fernando Alonso och Lewis Hamilton, vilka kunde fortsätta kampen i förar-VM. Stallet fick även böta 100 miljoner US-dollar och säsongen 2008 måste stallet visa upp en bil konstruerad helt utan idéer stulna från Ferrari för att få delta.

Världsmästarsäsonger

redigera

Emerson Fittipaldi värvades till stallet inför säsongen från Team Lotus och parades ihop med veteranen Denny Hulme och mc-profilen Mike Hailwood. Denna föraruppställning var möjlig tack vare de nya stora sponsoravtalen med Philip Morris (Marlboro) och Texaco. Fittipaldi fick en miljon dollar per år för det nya kontraktet, vilket då var rekord. Hulme vann premiären i Argentina, medan Fittipaldi slog till i nästa tävling. Emerson hade en jämn säsong utan större svackor och genom segern i Kanada så låg han jämsides med Clay Regazzoni från Schweiz inför sista tävlingen. Fittipaldi kom fyra och säkrade stallets första VM-titel då Regazzoni bara blev elva. Hulme blev sjua i VM, medan Hailwood hade ett jobbigt år och slutade långt ner.

År 1975 hade Emerson Fittipaldi blivit tvåa i förar-VM med två segrar innan han chockade F1-världen genom att gå till Fittipaldi. McLaren värvade då den brittiska superstjärnan James Hunt ifrån Hesketh. Hunt tappade tidigt mark mot Scuderia Ferrari stjärnförare Niki Lauda. Lauda ledde VM med 35 poäng när de kom till Västtyskland och Nürburgring. Där kraschade Lauda svårt och missade två tävlingar efter att ha varit millisekunder från att brinna inne. Hunt satte då igång en segerrusch där han vann fyra av sex tävlingar och även om Lauda var tillbaka så var avståndet 3 poäng inför sista tävlingen i Japan. Där öste regnet ner och Hunt ville inte att tävlingen skulle köras. Dock tvingade han sig själv att köra, medan Lauda var ovillig att ta risker efter sin olycka avbröt sin tävling frivilligt. När Hunt låg tvåa som skulle räcka gott och väl, så fick han punktering och tvingades in i depån. Han kom ut som femma, men tog sig upp på den fjärdeplatsen som krävdes och gick dessutom upp som trea. Därmed hade han sensationellt nog, vunnit VM!

Efter Hunts titel hade McLaren det svårt. Teddy Mayer sålde 1981 stallet till Ron Dennis. Han lockade Niki Lauda till stallet tillsammans med John Watson. Dock sluatde Watson 1983 och McLaren ersatte honom med fransmannen Alain Prost ifrån Renault F1. 1984 var McLaren helt överlägsna och vann 12 av 16 lopp. Frågan var bara vem av Prost och Lauda som skulle vinna VM, innan sista tävlingen låg Lauda 3,5 poäng före Prost och för honom räckte det med en andraplats i Portugal. Det fixade han och då hjälpte det inte att Prost tangerade segerrekordet för en säsong genom att vinna sin sjunde seger. Marginalen mellan dessa var rekordliten, 72 mot 71,5 poäng.

1985 var ett förhållandevis enkelt år för Prost, han var den ende som höll hela säsongen, Ferrari kunde utmana under första halvan, medan Williams avslutade bäst, men Prost fanns alltid där och knep fem segrar (Brasilien, Monaco, England, Österrike och Italien), medan Lauda hade motivationsproblem och vann bara en seger (Holland), han valde sedan att avsluta sin karriär. Prosts mästerskap var aldrig i rejäl fara, trots att Michele Alboreto var nära under stora delar av säsongen, men i takt med Ferraris sönderfall (som fortsatte 1986) fick han nöja sig med andraplatsen, 20 poäng bakom Prost.

Det här året var det meningen att det skulle vara Williams tur. Men Prost plockade poäng i bakgrunden och smög med när Piquet och Mansell fightades. Många experter tror att Williams hade vunnit VM om någon varit uttalad försteförare, vilket Prost var, på grund av att Keke Rosberg inte höll måttet, i McLaren. När Mansell fick punktering vann Prost tävlingen i Australien och gick förbi med två poängs marginal. Prost hade dock problem med bilen de sista varven och några varv till och Piquet hade smitit förbi och blivit mästare.

Efter ett mellanår hade McLaren värvat Ayrton Senna från Lotus och samtidigt fått Hondamotorer, vilket gav dem en avsevärd fördel gentemot Williams som fick nöja sig med Juddmotorer, som nästan aldrig höll i mål. Till följd av det hade McLaren inga problem med att vinna 15 av 16 tävlingar. Senna vann åtta och Prost sju. Fransmannen tog dock fler poäng än Senna (105 mot 95), men då bara de elva bästa resultaten fick räknas, var det Senna som vann världsmästartiteln med 90 poäng mot 87. Den nivå som McLaren låg på den här säsongen har man inte uppnått sedan dess.

McLaren var aldrig hotade i mästerskapet den här säsongen heller, men nu vann de "bara" tio tävlingar. Senna vann sex tävlingar, medan Prost vann fyra, trots det vann Prost titeln genom sin fantastiska förmåga att komma tvåa när han inte vann. Inför Frankrikes GP meddelade Prost att han hade skrivit på för Ferrari inför 1990. Sedan i Japan säkrade Prost mästerskapet när han blev påkörd av Senna. Fransmannen tvingades bryta medan Senna fortsatte mot segern. Han blev dock diskvalificerad för sin påkörning och Prost var mästare.

Gerhard Berger kom till stallet istället för den flyktade Prost. Dock kunde han inte utmana Senna, som säsongen lång hade en hård kamp mot Prost om VM-titeln. Senna fick ett stort övertag tidigt, men sedan vann Prost tre raka segrar och gick förbi dock svarade Senna, med att vinna tre av de kommande fyra tävlingarna och skaffade sig ett övertag. I Spanien tvingades Senna bryta och det skapade en spännande upplösning i Japan och eventuellt Australien. I Japan tog Prost starten och Senna blev så arg att han helt sonika körde på Ferrari-föraren så att båda bröt och Senna vann VM, finalen i Australien blev betydelselös.

Den här titeln grundlade Senna tidigt när han vann de fyra första tävlingarna och ledde 30 poäng före Prost, vars problem fortsatte. I stället blev Nigel Mansell den värsta konkurrenten och vann tre raka tävlingar och reducerade avståndet till 8 poäng. Senna svarade med två nya segrar och sedan var titeln ingen match för Senna, vilket blev legendens sista. Berger vann i Japan och Senna i Australien, vilket säkrade konstruktörsmästerskapet.

Efter några svåra år för stallet, vilket kulminerade med en svit på 50 lopp utan seger var McLaren åter livsfarliga för sina konkurrenter. Mika Häkkinen vann sin första VM-titel under 1998. Han vann de två första tävlingarna och Spanien och Monaco vilket gjorde att han ledde med 17 poäng före stallkamraten David Coulthard. Sedan blev dock Michael Schumacher en allvarlig utmanare och var till och med lika i mästerskapet med två tävlingar kvar. Finländaren visade dock mästarklass och vann de två sista tävlingarna och titeln.

Häkkinen vann igen trots flera blindskär, bland annat krascher i de italienska tävlingarna och flera haverier. Farligaste konkurrenten Michael Schumacher försvann efter halva säsongen med ett benbrott, men trots att Schumachers stallkamrat Eddie Irvine ansågs sämre än tysken så ledde han inför sista tävlingen. Häkkinen behövde vinna och gjorde en fantastisk start och fick greppet direkt. Han hade sedan inga problem att säkra sin andra titel, två poäng före Irvine. Sedan var McLaren inne i en svacka tills man allvarligt hotade Ferrari om förartiteln säsongen 2007.

Efter att säsongen 2007 ha kommit tvåa i förarmästerskapet efter Ferraris Kimi Räikkönen, vann britten Lewis Hamilton världsmästerskapet 2008. Under säsongen låg tidvis Hamilton, Ferraris Felipe Massa och BMW Saubers Robert Kubica etta i VM-tabellen. Hamilton tog dramatiskt titeln i det sista loppet för säsongen under tävlingens sista varv i Brasilien. Ferrari vann dock konstruktörsmästerskapet.

F1-säsonger

redigera
Säsong Tävlingsnamn Bil Motor Däck Poäng VM-plac. Nr. Förare 1 Nr. Förare 2 Nr. Förare 3 Övriga förare
i alfabetisk ordning
1966 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Ford 3.0 V8 F 2 9:a   Bruce McLaren
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M2B Serenissima 3.0 V8 F 1 10:a   Bruce McLaren
1967 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M4B
McLaren M5A
BRM 2.0 V8
BRM 3.0 V12
G 3 10:a   Bruce McLaren
1968 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M5A BRM 3.0 V12 G 3 10:a   Denny Hulme
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 49 2:a   Denny Hulme   Bruce McLaren
1969 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7A
McLaren M7C
McLaren M9A
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 38 4:a   Denny Hulme   Bruce McLaren   Derek Bell
1970 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M14A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 35 5:a   Denny Hulme   Peter Gethin   Dan Gurney
  Bruce McLaren
Bruce McLaren Motor Racing McLaren M7D
McLaren M14D
Alfa Romeo 3.0 V8 G 0 9:a   Andrea de Adamich   Nanni Galli[9]
1971 Bruce McLaren Motor Racing McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 10 6:a   Denny Hulme   Peter Gethin   Jackie Oliver
1972 Yardley Team McLaren McLaren M19A Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 47 3:a   Denny Hulme   Peter Revson   Brian Redman
  Jody Scheckter
1973 Yardley Team McLaren McLaren M19C
McLaren M23
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 58 3:a   Jody Scheckter   Denny Hulme   Jacky Ickx
  Peter Revson
1974 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 73 1:a   Emerson Fittipaldi   Denny Hulme
Yardley Team McLaren   Mike Hailwood
  David Hobbs
  Jochen Mass
1975 Marlboro Team Texaco McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 53 3:a   Emerson Fittipaldi   Jochen Mass  
1976 Marlboro Team McLaren McLaren M23 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 74 2:a   James Hunt   Jochen Mass  
1977 Marlboro Team McLaren McLaren M23
McLaren M26
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 60 3:a   James Hunt   Jochen Mass   Bruno Giacomelli
  Gilles Villeneuve
1978 Marlboro Team McLaren McLaren M26 Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 8:a   James Hunt   Patrick Tambay   Bruno Giacomelli
1979 Marlboro Team McLaren McLaren M28
McLaren M29
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 15 7:a   John Watson   Patrick Tambay
1980 Marlboro Team McLaren McLaren M29B
McLaren M29C
McLaren M30
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 G 11 9:a   John Watson   Alain Prost   Stephen South[9]
1981 Marlboro McLaren International McLaren M29C
McLaren M29F
McLaren MP4/1
Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 28 6:a   John Watson   Andrea de Cesaris
1982 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1B Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 69 2:a   John Watson   Niki Lauda
1983 Marlboro McLaren International McLaren MP4/1C Ford Cosworth DFV 3.0 V8 M 34 5:a   John Watson   Niki Lauda
Marlboro McLaren International McLaren MP4/1E TAG 1.5 V6T M 0 -   John Watson   Niki Lauda
1984 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2 TAG 1.5 V6T M 143,5 1:a   Alain Prost   Niki Lauda
1985 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2B TAG 1.5 V6T G 90 1:a   Niki Lauda   Alain Prost   John Watson
1986 Marlboro McLaren International McLaren MP4/2C TAG 1.5 V6T G 96 2:a   Alain Prost   Keke Rosberg
1987 Marlboro McLaren International McLaren MP4/3 TAG 1.5 V6T G 76 2:a   Alain Prost   Stefan Johansson
1988 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/4 Honda 1.5 V6T G 199 1:a   Alain Prost   Ayrton Senna
1989 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5 Honda 3.5 V10 G 141 1:a   Ayrton Senna   Alain Prost
1990 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/5B Honda 3.5 V10 G 121 1:a   Ayrton Senna   Gerhard Berger
1991 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6 Honda 3.5 V12 G 139 1:a   Ayrton Senna   Gerhard Berger
1992 Honda Marlboro McLaren McLaren MP4/6B
McLaren MP4/7A
Honda 3.5 V12 G 99 2:a   Ayrton Senna   Gerhard Berger
1993 Marlboro McLaren McLaren MP4/8 Ford HB 3.5 V8 G 84 2:a   Michael Andretti   Ayrton Senna   Mika Häkkinen
1994 Marlboro McLaren Peugeot McLaren MP4/9 Peugeot 3.5 V10 G 42 4:a   Mika Häkkinen   Martin Brundle   Philippe Alliot
1995 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/10
McLaren MP4/10B
Mercedes 3.0 V10 G 30 4:a   Mark Blundell   Mika Häkkinen   Jan Magnussen
  Nigel Mansell
1996 Marlboro McLaren Mercedes McLaren MP4/11 Mercedes 3.0 V10 G 49 4:a   Mika Häkkinen   David Coulthard
1997 West McLaren Mercedes McLaren MP4/12 Mercedes 3.0 V10 G 63 4:a   Mika Häkkinen   David Coulthard
1998 West McLaren Mercedes McLaren MP4/13 Mercedes 3.0 V10 B 156 1:a   David Coulthard   Mika Häkkinen
1999 West McLaren Mercedes McLaren MP4/14 Mercedes 3.0 V10 B 124 2:a   Mika Häkkinen   David Coulthard
2000 West McLaren Mercedes McLaren MP4/15 Mercedes 3.0 V10 B 152 2:a   Mika Häkkinen   David Coulthard
2001 West McLaren Mercedes McLaren MP4/16 Mercedes 3.0 V10 B 102 2:a   Mika Häkkinen   David Coulthard
2002 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17 Mercedes 3.0 V10 M 65 3:a   David Coulthard   Kimi Räikkönen
2003 West McLaren Mercedes McLaren MP4-17D Mercedes FO110P V10 M 142 3:a   David Coulthard   Kimi Räikkönen
2004 West McLaren Mercedes McLaren MP4-19
McLaren MP4-19B
Mercedes FO110Q V10 M 69 5:a   David Coulthard   Kimi Räikkönen
2005 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-20 Mercedes FO110R V10 M 182 2:a   Kimi Räikkönen   Juan Pablo Montoya   Pedro de la Rosa
  Alexander Wurz
2006 Team McLaren Mercedes McLaren MP4-21 Mercedes FO108S V8 M 110 3:a   Kimi Räikkönen   Juan Pablo Montoya   Pedro de la Rosa
2007 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-22 Mercedes FO108T V8 B 0 [10] -   Fernando Alonso   Lewis Hamilton
2008 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-23 Mercedes FO108V V8 B 151 2:a   Lewis Hamilton   Heikki Kovalainen
2009 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-24 Mercedes FO108W V8 B 71 3:a   Lewis Hamilton   Heikki Kovalainen
2010 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-25 Mercedes FO108X B 454 2:a   Jenson Button   Lewis Hamilton
2011 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-26 Mercedes FO108Y P 497 2:a   Lewis Hamilton   Jenson Button
2012 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-27 Mercedes FO108Z P 378 3:a   Jenson Button   Lewis Hamilton
2013 Vodafone McLaren Mercedes McLaren MP4-28 Mercedes FO 108F P 122 5:a   Jenson Button   Sergio Pérez
2014 McLaren Mercedes McLaren MP4-29 Mercedes PU106A Hybrid P 171 5:a 22.   Jenson Button 20.   Kevin Magnussen
2015 McLaren Honda McLaren MP4-30 Honda RA615H P 19 9:a 14.   Fernando Alonso 22.   Jenson Button 20.   Kevin Magnussen
2016 McLaren Honda McLaren MP4-31 Honda RA616H P 76 6:a 14.   Fernando Alonso 20.   Jenson Button 2.   Stoffel Vandoorne
2017 McLaren Honda McLaren MCL-32[11] Honda RA617H P 30 9:e 14.   Fernando Alonso 2.   Stoffel Vandoorne
2018 McLaren F1 Team McLaren MCL-33 Renault R.E.18 P 62 6:a 14.   Fernando Alonso 2.   Stoffel Vandoorne
2019 McLaren F1 Team McLaren MCL-34[12] Renault E-Tech 19[13] P 145 4:a 4.   Lando Norris 55.   Carlos Sainz, Jr.
2020 McLaren F1 Team McLaren MCL-35[3] Renault E-Tech 20[14] P 202 3:a 4.   Lando Norris[3] 55.   Carlos Sainz, Jr.[3]
2021 McLaren Mercedes McLaren MCL-35M Mercedes[6] P 275 4:a 3.   Daniel Ricciardo[15] 4.   Lando Norris[3]
2022 McLaren Mercedes McLaren MCL-36 Mercedes[6] P 159 5:a 4.   Lando Norris 3.   Daniel Ricciardo
2023 McLaren Mercedes McLaren MCL-60 Mercedes[6] P 302 4:a 4.   Lando Norris 81.   Oscar Piastri
2024 McLaren Mercedes McLaren MCL-38 Mercedes[6] P 516 1:a 4.   Lando Norris 81.   Oscar Piastri
  1.   Belgien 1968
  2.   Italien 1968
  3.   Kanada 1968
  4.   Mexiko 1969
  5.   Sydafrika 1972
  6.   Sverige 1973
  7.   Storbritannien 1973
  8.   Kanada 1973
  9.   Argentina 1974
  10.   Brasilien 1974
  11.   Belgien 1974
  12.   Kanada 1974
  13.   Argentina 1975
  14.   Spanien 1975
  15.   Storbritannien 1975
  16.   Spanien 1976
  17.   Frankrike 1976
  18.   Tyskland 1976
  19.   Nederländerna 1976
  20.   Kanada 1976
  21.   USA 1976
  22.   Storbritannien 1977
  23.   USA 1977
  24.   Japan 1977
  25.   Storbritannien 1981
  26.   USA West 1982
  27.   Belgien 1982
  28.   Detroit 1982
  29.   Storbritannien 1982
  30.   USA West 1983
  31.   Brasilien 1984
  32.   Sydafrika 1984
  33.   San Marino 1984
  34.   Frankrike 1984
  35.   Monaco 1984
  36.   Storbritannien 1984
  37.   Tyskland 1984
  38.   Österrike 1984
  39.   Nederländerna 1984
  40.   Italien 1984
  41.   Europa 1984
  42.   Portugal 1984
  43.   Brasilien 1985
  44.   Monaco 1985
  45.   Storbritannien 1985
  46.   Österrike 1985
  47.   Nederländerna 1985
  48.   Italien 1985
  49.   San Marino 1986
  50.   Monaco 1986
  51.   Österrike 1986
  52.   Australien 1986
  53.   Brasilien 1987
  54.   Belgien 1987
  55.   Portugal 1987
  56.   Brasilien 1988
  57.   San Marino 1988
  58.   Monaco 1988
  59.   Mexiko 1988
  60.   Kanada 1988
  61.   Detroit 1988
  62.   Frankrike 1988
  63.   Storbritannien 1988
  64.   Tyskland 1988
  65.   Ungern 1988
  66.   Belgien 1988
  67.   Portugal 1988
  68.   Spanien 1988
  69.   Japan 1988
  70.   Australien 1988
  71.   San Marino 1989
  72.   Monaco 1989
  73.   Mexiko 1989
  74.   USA 1989
  75.   Frankrike 1989
  76.   Storbritannien 1989
  77.   Tyskland 1989
  78.   Belgien 1989
  79.   Italien 1989
  80.   Spanien 1989
  81.   USA 1990
  82.   Monaco 1990
  83.   Kanada 1990
  84.   Tyskland 1990
  85.   Belgien 1990
  86.   Italien 1990
  87.   USA 1991
  88.   Brasilien 1991
  89.   San Marino 1991
  90.   Monaco 1991
  91.   Ungern 1991
  92.   Belgien 1991
  93.   Japan 1991
  94.   Australien 1991
  95.   Monaco 1992
  96.   Kanada 1992
  97.   Ungern 1992
  98.   Italien 1992
  99.   Australien 1992
  100.   Brasilien 1993
  101.   Europa 1993
  102.   Monaco 1993
  103.   Japan 1993
  104.   Australien 1993
  105.   Australien 1997
  106.   Italien 1997
  107.   Europa 1997
  108.   Australien 1998
  109.   Brasilien 1998
  110.   San Marino 1998
  111.   Spanien 1998
  112.   Monaco 1998
  113.   Österrike 1998
  114.   Tyskland 1998
  115.   Luxemburg 1998
  116.   Japan 1998
  117.   Brasilien 1999
  118.   Spanien 1999
  119.   Kanada 1999
  120.   Storbritannien 1999
  121.   Ungern 1999
  122.   Belgien 1999
  123.   Japan 1999
  124.   Storbritannien 2000
  125.   Spanien 2000
  126.   Monaco 2000
  127.   Frankrike 2000
  128.   Österrike 2000
  129.   Ungern 2000
  130.   Belgien 2000
  131.   Brasilien 2001
  132.   Österrike 2001
  133.   Storbritannien 2001
  134.   USA 2001
  135.   Monaco 2002
  136.   Australien 2003
  137.   Malaysia 2003
  138.   Belgien 2004
  139.   Spanien 2005
  140.   Monaco 2005
  141.   Kanada 2005
  142.   Storbritannien 2005
  143.   Ungern 2005
  144.   Turkiet 2005
  145.   Italien 2005
  146.   Belgien 2005
  147.   Brasilien 2005
  148.   Japan 2005
  149.   Malaysia 2007
  150.   Monaco 2007
  151.   Kanada 2007
  152.   USA 2007
  153.   Europa 2007
  154.   Ungern 2007
  155.   Italien 2007
  156.   Japan 2007
  157.   Australien 2008
  158.   Monaco 2008
  159.   Storbritannien 2008
  160.   Tyskland 2008
  161.   Ungern 2008
  162.   Kina 2008
  163.   Ungern 2009
  164.   Singapore 2009
  165.   Australien 2010
  166.   Kina 2010
  167.   Turkiet 2010
  168.   Kanada 2010
  169.   Belgien 2010
  170.   Kina 2011
  171.   Kanada 2011
  172.   Tyskland 2011
  173.   Ungern 2011
  174.   Japan 2011
  175.   Abu Dhabi 2011
  176.   Australien 2012
  177.   Kanada 2012
  178.   Ungern 2012
  179.   Belgien 2012
  180.   Italien 2012
  181.   USA 2012
  182.   Brasilien 2012
  183.   Italien 2021
  184.   Miamis 2024
  185.   Ungern 2024
  186.   Nederländerna 2024
  187.   Azerbajdzjan 2024

Pole position

redigera
  1.   Kanada 1972
  2.   Sydafrika 1973
  3.   Brasilien 1974
  4.   Kanada 1974
  5.   Brasilien 1976
  6.   Sydafrika 1976
  7.   Spanien 1976
  8.   Frankrike 1976
  9.   Tyskland 1976
  10.   Österrike 1976
  11.   Kanada 1976
  12.   USA 1976
  13.   Argentina 1977
  14.   Brasilien 1977
  15.   Sydafrika 1977
  16.   Storbritannien 1977
  17.   Italien 1977
  18.   USA 1977
  19.   Monaco 1984
  20.   Tyskland 1984
  21.   Nederländerna 1984
  22.   Österrike 1985
  23.   Belgien 1985
  24.   Monaco 1986
  25.   Tyskland 1986
  26.   Brasilien 1988
  27.   San Marino 1988
  28.   Monaco 1988
  29.   Mexiko 1988
  30.   Kanada 1988
  31.   Detroit 1988
  32.   Frankrike 1988
  33.   Tyskland 1988
  34.   Ungern 1988
  35.   Belgien 1988
  36.   Italien 1988
  37.   Portugal 1988
  38.   Spanien 1988
  39.   Japan 1988
  40.   Australien 1988
  41.   Brasilien 1989
  42.   San Marino 1989
  43.   Monaco 1989
  44.   Mexiko 1989
  45.   USA 1989
  46.   Kanada 1989
  47.   Frankrike 1989
  48.   Storbritannien 1989
  49.   Tyskland 1989
  50.   Belgien 1989
  51.   Italien 1989
  52.   Portugal 1989
  53.   Spanien 1989
  54.   Japan 1989
  55.   Australien 1989
  56.   USA 1990
  57.   Brasilien 1990
  58.   San Marino 1990
  59.   Monaco 1990
  60.   Kanada 1990
  61.   Mexiko 1990
  62.   Tyskland 1990
  63.   Belgien 1990
  64.   Italien 1990
  65.   Spanien 1990
  66.   Japan 1990
  67.   Australien 1990
  68.   USA 1991
  69.   Brasilien 1991
  70.   San Marino 1991
  71.   Monaco 1991
  72.   Ungern 1991
  73.   Belgien 1991
  74.   Italien 1991
  75.   Spanien 1991
  76.   Japan 1991
  77.   Australien 1991
  78.   Kanada 1992
  79.   Australien 1993
  80.   Luxemburg 1997
  81.   Australien 1998
  82.   Brasilien 1998
  83.   Argentina 1998
  84.   San Marino 1998
  85.   Spanien 1998
  86.   Monaco 1998
  87.   Kanada 1998
  88.   Frankrike 1998
  89.   Storbritannien 1998
  90.   Tyskland 1998
  91.   Ungern 1998
  92.   Belgien 1998
  93.   Australien 1999
  94.   Brasilien 1999
  95.   San Marino 1999
  96.   Monaco 1999
  97.   Spanien 1999
  98.   Storbritannien 1999
  99.   Österrike 1999
  100.   Tyskland 1999
  101.   Ungern 1999
  102.   Belgien 1999
  103.   Italien 1999
  104.   Australien 2000
  105.   Brasilien 2000
  106.   San Marino 2000
  107.   Europa 2000
  108.   Österrike 2000
  109.   Tyskland 2000
  110.   Belgien 2000
  111.   San Marino 2001
  112.   Monaco 2001
  113.   Europa 2003
  114.   USA 2003
  115.   Storbritannien 2004
  116.   San Marino 2005
  117.   Spanien 2005
  118.   Monaco 2005
  119.   Tyskland 2005
  120.   Turkiet 2005
  121.   Italien 2005
  122.   Belgien 2005
  123.   Tyskland 2006
  124.   Ungern 2006
  125.   Italien 2006
  126.   Monaco 2007
  127.   Kanada 2007
  128.   USA 2007
  129.   Storbritannien 2007
  130.   Ungern 2007
  131.   Italien 2007
  132.   Japan 2007
  133.   Kina 2007
  134.   Australien 2008
  135.   Kanada 2008
  136.   Storbritannien 2008
  137.   Tyskland 2008
  138.   Ungern 2008
  139.   Belgien 2008
  140.   Japan 2008
  141.   Kina 2008
  142.   Europa 2009
  143.   Italien 2009
  144.   Singapore 2009
  145.   Abu Dhabi 2009
  146.   Kanada 2010
  147.   Korea 2011
  148.   Australien 2012
  149.   Malaysia 2012
  150.   Ungern 2012
  151.   Belgien 2012
  152.   Italien 2012
  153.   Singapore 2012
  154.   Abu Dhabi 2012
  155.   Brasilien 2012
  156.   Ryssland 2021
  157.   Spanien 2024
  158.   Ungern 2024
  159.   Nederländerna 2024
  160.   Italien 2024

Snabbaste varv

redigera
  1.   Kanada 1971
  2.   Österrike 1972
  3.   Brasilien 1973
  4.   Sverige 1973
  5.   Frankrike 1973
  6.   Belgien 1974
  7.   Frankrike 1975
  8.   USA 1975
  9.   Spanien 1976
  10.   Österrike 1976
  11.   USA 1976
  12.   Argentina 1977
  13.   Brasilien 1977
  14.   Storbritannien 1977
  15.   Kanada 1981
  16.   USA West 1982
  17.   Belgien 1982
  18.   USA West 1983
  19.   Detroit 1983
  20.   Brasilien 1984
  21.   Frankrike 1984
  22.   USA 1984
  23.   Storbritannien 1984
  24.   Tyskland 1984
  25.   Österrike 1984
  26.   Italien 1984
  27.   Portugal 1984
  28.   Brasilien 1985
  29.   Storbritannien 1985
  30.   Tyskland 1985
  31.   Österrike 1985
  32.   Nederländerna 1985
  33.   Belgien 1985
  34.   Monaco 1986
  35.   Belgien 1986
  36.   Belgien 1987
  37.   Japan 1987
  38.   San Marino 1988
  39.   Monaco 1988
  40.   Mexiko 1988
  41.   Kanada 1988
  42.   Detroit 1988
  43.   Frankrike 1988
  44.   Ungern 1988
  45.   Spanien 1988
  46.   Japan 1988
  47.   Australien 1988
  48.   San Marino 1989
  49.   Monaco 1989
  50.   USA 1989
  51.   Tyskland 1989
  52.   Belgien 1989
  53.   Italien 1989
  54.   Spanien 1989
  55.   Japan 1989
  56.   USA 1990
  57.   Brasilien 1990
  58.   Monaco 1990
  59.   Kanada 1990
  60.   Italien 1990
  61.   San Marino 1991
  62.   Italien 1991
  63.   Japan 1991
  64.   Australien 1991
  65.   Mexiko 1992
  66.   Kanada 1992
  67.   Portugal 1992
  68.   Europa 1993
  69.   Kanada 1997
  70.   Italien 1997
  71.   Australien 1998
  72.   Brasilien 1998
  73.   Spanien 1998
  74.   Monaco 1998
  75.   Frankrike 1998
  76.   Österrike 1998
  77.   Tyskland 1998
  78.   Italien 1998
  79.   Luxemburg 1998
  80.   Brasilien 1999
  81.   Monaco 1999
  82.   Frankrike 1999
  83.   Storbritannien 1999
  84.   Österrike 1999
  85.   Tyskland 1999
  86.   Ungern 1999
  87.   Belgien 1999
  88.   Europa 1999
  89.   San Marino 2000
  90.   Storbritannien 2000
  91.   Spanien 2000
  92.   Monaco 2000
  93.   Kanada 2000
  94.   Frankrike 2000
  95.   Österrike 2000
  96.   Ungern 2000
  97.   Italien 2000
  98.   USA 2000
  99.   Japan 2000
  100.   Malaysia 2000
  101.   Malaysia 2001
  102.   Österrike 2001
  103.   Monaco 2001
  104.   Frankrike 2001
  105.   Storbritannien 2001
  106.   Ungern 2001
  107.   Australien 2002
  108.   Frankrike 2002
  109.   Australien 2003
  110.   Monaco 2003
  111.   Europa 2003
  112.   Tyskland 2004
  113.   Belgien 2004
  114.   Malaysia 2005
  115.   Bahrain 2005
  116.   Kanada 2005
  117.   Frankrike 2005
  118.   Storbritannien 2005
  119.   Tyskland 2005
  120.   Ungern 2005
  121.   Turkiet 2005
  122.   Italien 2005
  123.   Brasilien 2005
  124.   Japan 2005
  125.   Kina 2005
  126.   Australien 2006
  127.   Kanada 2006
  128.   Italien 2006
  129.   Malaysia 2007
  130.   Monaco 2007
  131.   Kanada 2007
  132.   Italien 2007
  133.   Japan 2007
  134.   Australien 2008
  135.   Bahrain 2008
  136.   Kina 2008
  137.   Kina 2010
  138.   Spanien 2010
  139.   Europa 2010
  140.   Belgien 2010
  141.   Brasilien 2010
  142.   Abu Dhabi 2010
  143.   Spanien 2011
  144.   Kanada 2011
  145.   Tyskland 2011
  146.   Italien 2011
  147.   Singapore 2011
  148.   Japan 2011
  149.   Australien 2012
  150.   Indien 2012
  151.   Brasilien 2012
  152.   Malaysia 2013
  153.   Italien 2016
  154.   Ungern 2017
  155.   Österrike 2020
  156.   Steiermarks 2020
  157.   Turkiet 2020
  158.   Ryssland 2021
  159.   Monaco 2022
  160.   Abu Dhabi 2022
  161.   Italien 2023
  162.   Brasilien 2023
  163.   Las Vegas 2023
  164.   Miamis 2024
  165.   Spanien 2024
  166.   Nederländerna 2024
  167.   Italien 2024
  168.   Azerbajdzjan 2024

McLaren Driver Development Programme

redigera

Organisation

redigera

Ledande befattningar

redigera

Ett urval av de ledande positionerna inom stallet.

Senast uppdaterad: 3 augusti 2024.
Position Namn
VD   Zak Brown[16]
Stallchef   Andrea Stella[17]
COO   Piers Thynne[18]
Tekniska direktörer   Neil Houldey (ingenjörsvetenskap)[1]
  Peter Prodromou (aerodynamik)[1]
  Mark Temple (prestanda)[2]
Chefsstrateg och sportdirektör   Randy Singh[19]
Lagledare   Paul James[20]
Teknisk chef för ingenjörsvetenskap och design   Rob Marshall[21]
Design- och utvecklingschef   Neil Oatley[22]
Raceingenjör (Norris)   William Joseph[23]
Raceingenjör (Piastri)   Tom Stallard[23]

Sponsorer

redigera
 
Montoya under kvalificeringen till USA:s Grand Prix 2005.

McLaren är som alla formel 1-stall beroende av sponsorer för att överleva och sponsras av flera världsledande varumärken. Precis som alla andra stora stall har tobakssponsring spelat en viktig roll för McLaren. Redan 1974 blev Marlboro titelsponsor för stallet och skapade ett av de mest framgångsrika och igenkända sponsorsamarbeten i F1-historien. Avtalet med Marlboro varade ända till 1997 då Philip Morris valde att istället exklusivt sponsra Ferrari.

Efter förlusten av titelsponsorn lyckades Ron Dennis få till stånd ett avtal med tobaksbolaget West som från och med 1997 blev stallets huvudsponsor. När den nya EU-lagen som förbjuder tobaksreklam inom EU trädde i kraft den 31 juli 2005 valde McLaren och West att avsluta sitt samarbete. McLaren hade kunnat behålla West och visat deras logotyp vid de race som kördes utanför EU om inte en brittisk lag, Tobacco Advertising and Promotion Act, som trädde i kraft den 31 juli 2005 och som hindrade brittiska stall att ha tobaksreklam på bilarna om loppen med tobaksponsring visades på brittisk tv. 2007 blev Vodafone McLarens nya huvudsponsor. Partnerskapet är långsiktigt och stallets namn ändrades till Vodafone McLaren Mercedes. Till säsongen 2014 drog sig Vodafone ur och McLaren blev då helt utan titelsponsor. Namnet blev då McLaren Mercedes.

Några av McLarens sponsorer och partner är Diageo, ExxonMobil, Johnnie Walker, Lenovo, Mercedes-Benz, Olympus, Splunk, Steinmetz, Vodafone och Banco Santander.

Andra stall

redigera

McLaren har också levererat bilar till andra formel 1-stall.

Stall Säsong Konstruktör Antal
lopp
Poäng
Antique Automobiles/Colin Crabbe Racing 1969 McLaren-Ford 4 3[24]
BS Fabrications 1977 McLaren-Ford 10  
1978 McLaren-Ford 14  
Eagle 1968 McLaren-Ford 3 3
Emilio de Villota 1977 McLaren-Ford 7  
1978 McLaren-Ford 1  
Jo Bonnier 1968 McLaren-BRM 7 1
1970 McLaren-Ford 2  
1971 McLaren-Ford 5  
Lawson 1969 McLaren-Ford 1  
Melchester Racing 1978 McLaren-Ford 1  
Penske-White Racing 1971 McLaren-Ford 2 4
Scuderia Scribante 1974 McLaren-Ford 1  
1975 McLaren-Ford 1  
Surtees 1970 McLaren-Ford 4 1

Referenser

redigera
  1. ^ [a b c d] ”McLaren Formula 1 Team announces organisational changes”. Formel 1. 2 april 2024. https://www.formula1.com/en/latest/article/mclaren-announce-several-organisational-changes-as-new-signing-sanchez.4zQsiFn5q4ebcaTanM51fg. Läst 17 maj 2024. 
  2. ^ [a b] ”Mark Temple”. McLaren. https://www.mclaren.com/racing/team/mark-temple/. Läst 17 maj 2024. 
  3. ^ [a b c d e] Benson, Andrew (13 februari 2020). ”McLaren 'optimistic' about chances for 2020 F1 season”. BBC. https://www.bbc.com/sport/formula1/51447110. Läst 13 februari 2020. 
  4. ^ Australian Associated Press. ”Formula One’s most wanted man Oscar Piastri signs with McLaren for 2023”. The Guardian. https://www.theguardian.com/sport/2022/sep/03/formula-ones-most-wanted-man-oscar-piastri-signs-with-mclaren-for-2023. 
  5. ^ [a b] Elshebiny, Yara (5 juli 2024). ”F1 Reserve Drivers 2024: Who is next man up for Ferrari, Mercedes and co?”. GP Fans. https://www.gpfans.com/en/f1-news/1024643/f1-reserve-drivers-2024/. Läst 4 augusti 2024. 
  6. ^ [a b c d e] ”McLaren confirm switch to Mercedes power in 2021 to go ahead as planned”. Formula1.com. 23 mars 2020. https://www.formula1.com/en/latest/article.mclaren-confirm-switch-to-mercedes-power-in-2021-to-go-ahead-as-planned.10tnE3r9wYnQap4TUotwfZ.html. Läst 16 december 2020. 
  7. ^ ”McLaren-Honda MCL32 Technical Specification”. McLaren. 23 februari 2017. Arkiverad från originalet den 2 september 2017. https://web.archive.org/web/20170902024444/http://www.mclaren.com/formula1/2017/car-launch/mclaren-honda-mcl32-technical-specification-1122250/. Läst 26 februari 2017. 
  8. ^ ”2024 F1 Entry list”. Fédération Internationale de l'Automobile. 24 januari 2024. https://www.fia.com/events/fia-formula-one-world-championship/season-2024/2024-fia-formula-one-world-championship-entry. Läst 26 januari 2024. 
  9. ^ [a b] Föraren kvalificerade sig inte.
  10. ^ McLaren blev den 13 september 2007 av med sina poäng och uteslöts från konstruktörsmästerskapet som ett av straffen för att ha spionerat på konkurrentstallet Ferrari.
  11. ^ Baretto, Lawrence (24 februari 2017). ”McLaren reveals its MCL32 2017 Formula 1 car and new livery”. autosport.com. http://www.autosport.com/news/report.php/id/128236/mclaren-reveals-new-car-and-livery. Läst 28 februari 2017. 
  12. ^ ”McLaren reveals its MCL34 F1 car for 2019 season”. Autosport. 14 februari 2019. https://www.autosport.com/f1/news/141495/mclaren-reveals-its-2019-f1-car. Läst 28 februari 2019. 
  13. ^ ”Renault F1 Team – 2019”. Renault. 12 februari 2019. http://www.mynewsdesk.com/se/renault/pressreleases/renault-f1-team-2019-2835263. Läst 28 februari 2019. 
  14. ^ ”McLaren MCL35 Technical Specification”. mclaren.com. 12 februari 2020. https://www.mclaren.com/racing/2020/car-launch/mclaren-mcl35-technical-specification/. Läst 20 februari 2020. 
  15. ^ ”Daniel Ricciardo to drive for McLaren from 2021”. McLaren.com. 14 maj 2020. https://www.mclaren.com/racing/team/daniel-ricciardo-drive-mclaren-2021/. Läst 17 december 2020. 
  16. ^ ”Zak Brown”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/zak-brown/. 
  17. ^ ”Andreas Seidl leaves McLaren to join Sauber ahead of Audi transition; Andrea Stella appointed McLaren team principal”. Sky Sports. https://www.skysports.com/f1/news/12433/12767326/andreas-seidl-leaves-mclaren-to-join-sauber-ahead-of-audi-transition-andrea-stella-appointed-mclaren-team-principal. 
  18. ^ ”Piers Thynne”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/team/piers-thynne/. 
  19. ^ ”Strategy debrief – presented by FXPRO”. McLaren.com. https://www.mclaren.com/racing/2021/italian-grand-prix/strategy-debrief/. 
  20. ^ ”Paul James”. McLaren.com. Arkiverad från originalet den 25 september 2020. https://web.archive.org/web/20200925203157/https://www.mclaren.com/racing/team/paul-james/. Läst 22 maj 2019. 
  21. ^ Reuters (30 maj 2023). ”McLaren recruit Red Bull's engineering head Rob Marshall”. ESPN. https://www.espn.com/f1/story/_/id/37761873/mclaren-recruit-red-bull-engineering-head-rob-marshall. Läst 3 augusti 2024. 
  22. ^ Williams, Nick. ”Formula One's McLaren Racing shows off new Stratasys-made car parts”. BizJournal.com. https://www.bizjournals.com/twincities/news/2017/04/07/formula-ones-mclaren-racing-shows-off-new.html. 
  23. ^ [a b] Braybrook, Rebecca (20 maj 2024). ”F1 race engineers: Who works with each driver and what is their role?”. Autosport. https://www.autosport.com/f1/news/f1-race-engineers-who-works-with-each-driver-and-what-is-their-role/10580876/. Läst 3 augusti 2024. 
  24. ^ Poängen tillgodoräknades dock ej konstruktören.

Källor

redigera

Externa länkar

redigera