Slaveri

system där människor behandlas som ägodelar, som kan köpas och sälja, samt tvingas utföra arbete
(Omdirigerad från Slavägare)
Uppslagsordet ”slav” leder hit. För folkgruppen, se slaver.

Slaveri är ett system där människor (slavar) betraktas och behandlas som egendom. Slavägaren låter vanligen slavarna utföra tvångsarbete och kan även sälja slaven vidare.

Slavmarknaden, oljemålning av Gustave Boulanger (1824–1888).

Historiskt sett har majoriteten av alla kulturer tillämpat slaveri. I Västeuropa började slaveriet avskaffas på 1200-talet. I Amerika avskaffades det under 1800-talet, i några fall efter att länderna blivit självständiga. I samband med att Afrika koloniserades i slutet av 1800-talet förbjöds slaveriet där. Slaveri var vanligt även i Asien – särskilt i Mellanöstern – långt in på 1800- och 1900-talen. Idag anses slaveri förekomma i bland annat Nordafrika. Det äldsta belägget för ett förbud mot slaveri finns i den persiske kungen Kyros II:s dekret till babylonierna (berömt under namnet Kyros cylinder).

Etymologi och avgränsningarRedigera

Slav kommer ursprungligen från de slaviska gruppernas ord för sig själva, "Slověnci" (berömda, beryktade), som gav upphov till östromerska sklabos (580 e.Kr), betydande "person av slavisk folkstam". Sedan har det via latinets sclavus (c:a 800 e.Kr) kommit till svenskan – i betydelsen av ägd, ofri människa – allra senast på 1600-talet.[1] Anledningen till betydelseglidningen tros vara de långvariga krig mellan Bysantinska riket och de slaviska områdena, under vilka stora mängder slaviska krigsfångar blev gjorda till egendom.[2]

I juridisk bemärkelse saknar slaven rättshandlingsförmåga. Ägaren kan förfoga över slaven väsentligen efter egna önskemål, och även överlåta äganderätten till någon annan. Detta framgår klart av bland annat en av de romerska termerna för slav, manicipium, vilket just betyder egendom, eller det arabiska mamlúk som har samma betydelse.

Livegenskap innebär att en person är bunden till ett visst landområde och måste arbeta för den som för tillfället äger jorden. Däremot kan inte en livegen säljas enskilt, vilket skiljer det från konventionellt slaveri. Som slav kan man ibland räkna någon som lever i någon annans fångenskap i ett land där slaveri är förbjudet – se människohandel för denna definition.

Slaveriets och slavhandelns historiaRedigera

ForntidenRedigera

 
Tillfångtagna slavar med halskragar. Marmorrelief i Smyrna, Mindre Asien (200-talet e.Kr.)

När slaveriet först uppstod är svårt att klarlägga. Under äldre stenåldern levde människor på jakt, fiske och födoinsamling, i regel i mycket små, ofta kringflyttande grupper. Såväl samhällets småskalighet som levnadssättet gjorde det svårare att samla på sig egendom än i ett bondesamhälle. Emellanåt har detta tolkats som att de sociala skillnaderna människor emellan var mindre, men denna slutsats är omdiskuterad och det kan inte uteslutas att det redan under äldre stenåldern funnits grupper eller individer som hållit andra människor som slavar, för en kortare eller längre period.

Efter hand som människorna blev bofasta jordbrukare och samhället blev alltmer storskaligt kan man i det arkeologiska materialet, exempelvis gravar, se en ökad differentiering. Den beror sannolikt på större sociala och ekonomiska skillnader. Om det fanns människor som i juridisk mening var ofria är däremot svårt att bevisa utan skriftliga källor.

De första skriftliga beläggen på slaveri finner man i några av de äldsta skrifter som bevarats, mer än 4 000 år gamla kilskriftstavlor från Mesopotamien. Även i Gamla testamentet omnämns både slavar och slavägare, vilket visar att slaveri var välkänt även i den israeliska kultur där Bibelns berättelser nedtecknades. Omfattningen av slaveriet i de forntida kulturerna i Främre Orienten, exempelvis i Mesopotamien, Egypten och Palestina är dock omstridd, liksom i det forntida Kina. I flera av dessa kulturer fanns ett omfattande system av tvångsarbete exempelvis för att gräva bevattningskanaler. Men de människor som var ålagda detta tvångsarbete behövde nödvändigtvis inte vara ofria i juridisk bemärkelse, utan kan ha varit bönder som annars brukade sin egen jord och inte kunde säljas eller köpas. I de skriftliga källor, som bland annat utgörs av köpekontrakt och lagar, framgår dock att det fanns ofria som kunde säljas och köpas och alltså betraktades som andras egendom. Dessa slavar tycks ofta ha varit husslavar som arbetat som tjänare i hushållen.

Ett sätt att skaffa sig slavar var att ta krigsfångar, som fördes hem som slavar till segrarens land eller stad eller såldes vidare. Många slavar hade alltså en annan kultur och ibland ett annat språk än slavägarna. Det framgår också av de skriftliga källorna att människor kunde sälja sig själva eller sina barn som slavar. Fattigdom, svält eller skuldsättning kunde tvinga dem till detta.

AfrikaRedigera

Se Slaveri i Afrika
 
Slavar rövas bort i Guinea omkring 1791 enligt Carl Bernhard Wadström.
 
Östafrika, 1866

I Afrika handlade araberna med slavar med början på 800-talet[3] och man uppskattar att cirka 18 miljoner afrikaner skeppades via Sahara-rutten och via Indiska Oceanen mellan 1650 och 1905. Då islam förbjöd förslavandet av muslimer blev man tvungna att importera eller fånga slavar ifrån icke-muslimska områden.

Under 1400-talets senare hälft började européerna handla med slavar längs Afrikas västkust och år 1867 hade mellan 7 och 10 miljoner slavar skeppas till Amerika.[4]

De afrikanska slavar som såldes för att användas i Mellanöstern och Amerika fångades in av inhemska afrikanska slavjägare. Afrikanska kungariken och hövdingadömen som fångade slavar inkluderade Oyo-Yoruba, Kongimperiet, Benin, Fouta Djallon, Koya, Khasso, Kaabu, Fantekonfederationen, Ashanti, Aro och kungariket Dahomey.

I Khasso var familjernas status beroende av antalet slavar de ägde. I stater som Ghana (750–1076) och Songhai (1275–1591) utgjordes omkring en tredjedel av invånarna slavar. Ännu högre andelar återfinns inom många andra stammar. Ungefär hälften av Madagaskars befolkning var under en period förslavad. I Etiopien användes kvinnor som sexslavar och i Somalia är den etniska gruppen bantu slavättlingar till sydligt belägna grupper som tagits som slavar av somalierna.

Slaveriet i Afrika avskaffades officiellt i samband med kolonialismen på 1800-talet, antingen som ett resultat av direkt erövring eller genom avtal mellan afrikanska ledare och främst Storbritannien. År 1848 kom Storbritannien och Muskat överens om att bekämpa slavhandeln. Liknande avtal skrevs med Mexiko, Chile, Uruguay och Bolivia år 1843, med Gulfstaterna 1849 och med Zanzibar och Madagaskar år 1873.[5] Den arabiska slavhandeln fortsatte dock informellt till långt in på 1900-talet.

AmerikaRedigera

 
Brasilien, Moritz Rugendas, 1827
 
Exempel på behandlingen av slavar i USA: ryggen är mycket ärrad av pisksnärtar
 
Slavkontrakt Lima/Peru 13 okt. 1794

Amerika före ColumbusRedigera

I aztekerriket nyttjades ett omfattande slaveri. Slaveriet hos aztekerna var personligt, inte ärftligt. Individer kunde sälja sig själva som slavar. Slavar som misskötte sig bestraffades genom att sättas i en speciell halskrage av trä. De aztekiska människooffren utgjordes vanligen av slavar. Vid ett tillfälle år 1487 offrades 84 000 människor för att inviga ett tempel.

Även inom Mayariket användes slavar som byggnadsarbetare och som människooffer. Åtskilliga nordamerikanska indianstammar höll slavar, handlade med slavar och tog slavar från utomstående stammar. Det inkluderar Pawnee, Comancherna, Yurok och Haida-stammarna.

USARedigera

Huvudartikel: Slaveri i USA

Slavar importerades till USA från bland annat Togo, Ghana, Nigeria och Benin. Import av slavar förbjöds 1808 i USA, medan slaveriet avskaffades först 1865.

Den transatlantiska slavhandelnRedigera

Detta avsnitt är en sammanfattning av Den transatlantiska slavhandeln.

När portugiserna började resa och sedan handla med lokala härskare efter Afrikas västkust återupptäcktes det slaveri som sedan lång tid fanns i Afrika. Portugiserna köpte slavarna av afrikanska slavhandlare. Slavarna sattes i arbete i de nya kolonierna, framförallt i sockerplantager. Handelsmönstret mellan Europa, Afrika och Amerika brukar benämnas triangelhandeln. Fram till slaveriets avskaffande vid 1800-talets mitt kunde människor köpas och säljas över stora delar av världen.[6]

Sammanlagt beräknas runt 12 miljoner slavar ha förts över Atlanten mellan 1525 och 1867.[7] Cirka 88 % av slavarna överlevde resan över havet. Enligt ett amerikanskt forskningsprojekt som kartlagt transporterna mellan 1501 och 1866 beräknas de främsta slavtransportörländerna vara Portugal / Brasilien (5,9 miljoner slavar), Storbritannien (3,3 miljoner), Frankrike (1,4 miljoner), Nederländerna (0,6 miljoner), Spanien / Uruguay (1 miljon) och USA (0,3 miljoner).[8] Slavarna fördes framför allt till Karibien och Sydamerika, endast en mindre del hamnade i USA. Den andel atlantiska slavar som fördes till USA har beräknats till cirka 4 procent. Eftersom så mycket av slavhandeln sköttes privat och illegalt har forskare haft svårigheter att fastställa hur många slavar som fraktats och exakt vilka länder som stod bakom enskilda transporter.[9] Olika forskare uppskattar att totalt mellan 12 och 20 miljoner slavar omfattades av den transatlantiska slavhandeln.[källa behövs]

Enligt beräkningar utförda i USA förekom det cirka 43 600 slavtransporter medan triangelhandeln pågick och av dessa har landstillhörighet kunnat fastställas i 73 procent av fallen.[10][11]

Svensk delaktighet i transatlantisk slavhandelRedigera

Huvudartikel: Svensk slavhandel

Svensk slavhandel förbjöds 1335 men återupptogs när Sverige skaffade sig handelsstationen i Ghana (Cabo Corso) åren 1650–1663, samt sedan återigen när kolonin Saint-Barthélemy i Karibien införskaffades år 1784, och tecknade avtal om slavhandel med England och Nederländerna.

Kung Gustav III gav Västindiska kompaniet rättighet att köpa slavar i Västafrika och använda ön Saint-Barthélemy som tullfri hamn för vidare export. Dessa slavar fraktades med skepp med hissad svensk örlogsflagg till sina mål som del i triangelhandeln, och tusentals slavar förvarades periodvis i särskilda slavbodar på Saint-Barthélemy i väntan på export. Slaveriet reglerades på Saint-Barthélemy av en lagstiftning som ursprungligen skrevs på franska[12] sedan på engelska[13].

Den svenska andelen av de transatlantiska slavtransporterna var obetydligt liten, med mellan 10[14] och 50[15] transporter identifierade som genomförda av svenskregistrerade skepp, beroende på källa och definition, det vill säga mellan 0,02% och 0,1% av de transatlantiska slavtransporterna. Sverige spelade dock en viktig indirekt roll som en stor exportör av järn som sedan kan ha använts för tillverkning av bojor och kedjor vilka användes under transporterna.[7][16]

Svensk slavhandel började förbjudas 1813, de sista svenska slavarna friköptes 1847, och Saint-Barthélemy såldes 1878 till Frankrike.

Arabisk-muslimska världenRedigera

Se även Slaveri inom islam, Slaveri i Osmanska riket, arabiska slavhandeln och Vit slavhandel
 
Arabisk illustration föreställande afrikanska slavar i Jemen, 1200-tal.

Slaveriet förekom i för-islamiska kulturer. Den arabiska slavhandeln på Afrika pågick under längre tid, från 600-talet till 1900-talet, än den transatlantiska slavhandeln (1400-talet till 1800-talet). Den muslimska slavhandeln med slavar från Afrika förslavade i stort sett jämförbara mängder människor som den transatlantiska slavhandeln, mellan 11 till 14 miljoner.[17]

Könsfördelningen i det islamiska slaveriet skiljde sig från det atlantiska: i den förra gick det två kvinnor på varje man, i den senare två män för varje kvinna.[17]

Slavar ägdes i alla muslimska samhällen, både nomadiska och bofasta från Arabvärlden i centrum till Nordafrika i väster och Indonesien i öst. Uppskattningsvis var slaveriet lika vanligt i den muslimska världen (engelska: The Eastern slave trade) som i västvärlden (engelska: The Atlantic slave trade). Fastän Islam har fått äran av att ha förmildrat det uråldriga slaveriet som var institutionaliserat för Islams existens, har muslimska auktoriteter aldrig predikat att slaveriet skall avskaffas. Enligt sharia-lag är slaveri lagligt och accepterat.[17]

Då den islamiska rätten förbjöd att den som var född muslim gjordes till slav, togs slavar från icke-islamiska områden. Slavar togs dels söderifrån från Afrika, dels norrifrån från Europa (Saqaliba) och från Iberiska halvön i väster till Indiska subkontinenten i öster. Islam förbjöd illabehandling av slavar och muslimska traditioner underströk att slavar skulle behandlas med medmänsklighet.[17][18] Hushållsslavar och sexslavar kunde delas ut som belöning till krigare och tjänstemän.[18]

Från Muhammeds tid och fram tills idag beräknas mellan tio och femton miljoner[19] människor tagits som slavar från Östafrika till den muslimska världen under den arabiska slavhandeln, främst till dagens Marocko, Algeriet och Libyen samt de historiska Persien, Osmanska riket och Arabien. Från Östafrika gick slavhandeln huvudsakligen via tre vägar norrut:

Europeiska slavar togs till Mellanöstern från huvudsakligen två vägar söderut:

  • landvägen från centrala och västra Europa genom al-Andalus i Spanien och genom Balkanhalvön och Östeuropa genom Radaniternas slavhandel (saqaliba).
  • via pirater som överföll skepp och gjorde kusträder längs Västeuropas och medelhavets kuster (slavhandeln på Barbareskkusten).
  • landvägen från Östeuropa och södra Ryssland mot Krim (slavhandeln på Krim).

Manliga slavar användes som hantverkare, palatsvakter, haremseunucker och framför allt slavsoldater. Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus.

Kvinnliga slavar användes antingen som hushållsslavar (odalisker), eller som sexslavar (konkubiner) i haremen (Ma malakat aymanukum ). I den muslimska världen anställdes inte fria kvinnor som tjänsteflickor, som i Europa, eftersom detta skulle bryta mot den påbjudna könssegregationen, och därför användes slavar för detta ändamål. Enligt islams seder fick en man ha fyra muslimska hustrur, men många slavinnor. Eftersom muslimska kvinnor inte fick vara slavar, var därför slavkonkubinerna i muslimska härskares harem som regel icke muslimska slavinnor.

Ett exempel på denna sedvänja var kvinnorna i det kejserliga osmanska haremet. De osmanska sultanerna brukade sällan gifta sig formellt utan hade endast ett harem med slavgemåler av olika rangordning – därför var också sultan Suleimans giftermål med den berömda slavkonkubinen Roxelana 1533 en sådan chock för det dåtida samhället.[20] De flesta sultanerna hade därmed också en slavinna som mor. En sultanmoder hade dock en privilegierad ställning, då hon vid sin sons tronbestigning blev haremets första dam och fick titeln Valide sultan, vilket var den förnämsta titeln en kvinna kunde få i det Osmanska riket. Sedvänjan var i stort sett densamma i de flesta muslimska härskares hov i Mellanöstern, från medeltiden fram till åtminstone 1800-talet.

Slavhandeln på BarbareskkustenRedigera

Huvudartikel: Slavhandeln på Barbareskkusten

Arabiska pirater, främst barbareskpiraterna opererade från kusterna mot Atlanten och Medelhavet, från hamnar som Tunis, Salé och Tripoli, och tillfångatog människor som sedan såldes i slavhandeln på Barbareskkusten. Kustnära byar och städer i Italien, Spanien, Portugal och Frankrike drabbades hårdast. En av de mest kända européer som togs som slav av araberna var författaren Miguel Cervantes som blev fri mot lösesumma. Men slavräder gjordes även så långt norrut som Storbritannien, Irland och Island (Turkräden på Island 1627). I juni 1631 angreps kustbyn Baltimore på Irlands sydkust och 130 män, kvinnor och barn fördes bort för att säljas i Alger. År 1640 satt omkring 3 000 britter förslavade enbart i den staden. Även amerikanska sjömän föll offer för arabiska slavskepp. Mellan 1785 och 1793 togs 130 amerikanska sjömän som slavar av algerierna. Historikern Robert Davis anger att totalt mellan 1 och 1,25 miljoner europeiska slavar togs mellan 1530 och 1780.[21] Ytterligare samtida forskning stödjer att över en miljon slavar togs från Europa till muslimska länder.[22]

Räderna från arabisk-muslimska slavpirater mot amerikanska och brittiska skepp på 1800-talet blev startskottet för den process som satte igång avvecklingen av slaveriet i den muslimska världen. Marocko förbjöd sjöröveriet år 1776, vilket var det första tecknet på en nedgång för regionens slavhandel. Barbareskpiraternas slavhandel försvagades kraftigt genom Barbareskkrigen 1800–1815, och när piratflottan i Alger förstördes år 1816 tvingades Algers pirater förbjuda förslavande av kristna. Resten av den öppna slavhandeln krossades när Frankrike erövrade Nordafrika 1830–1847.

Slavhandeln på KrimRedigera

Huvudartikel: Slavhandeln på Krim

Den andra huvudkällan för europeiska slavar till den muslimska världen var slavhandeln på Krim, där krimtatarerna kidnappade människor från östra Europa, främst Ryssland men även länder som Polen och Ungern, och sålde dem i Kaffa på Krim och vidare till Istanbul och Mellanöstern.

Islamiska härskare i Orienten använde till stor del slavar i sina arméer. De slavsoldater som kallades mamluker, hämtades främst från områden som Sydryssland och Kaukasus. Själva handeln sköttes nästan uteslutande av venetianska köpmän, och så småningom på 1300-talet av genuesarna, vilkas koloni KaffaKrim kom att bli en av de största slavmarknaderna i hela Orienten.[källa behövs] Slavinnor av europeiskt ursprung var också populära som konkubiner i de rika männens harem.

Efter sjöslaget i Lepanto minskade det sjöbundna slavjägandet mot Sydeuropas skeppsfart och kuster. Krim erövrades av Ryssland 1783, vilket stängde slavhandeln där.

År 1830 frigavs alla vita slavar (europér och kirkassier från Kaukasus) i Osmanska riket på order av sultan Mahmud II, år 1854 förbjöds handeln med slavar från Kaukasus och Georgien, och 1890 signerade Osmanska riket den internationella antislavhandelsakten i Bryssel. I praktiken fortsatte dock slavhandeln inofficiellt fram till första världskriget, särskilt ifråga om kvinnliga slavar, och det är bekräftat att kvinnor såldes så sent som år 1908. Sultanens slavar frigavs år 1909, och Mustafa Kemal Atatürk avskaffade slaveriet vid republikens införande.

1900-taletRedigera

Slaveriet på den Arabiska halvön bestod fram till andra hälften av 1900-talet. I Bahrain tycks dock slaveriet ha försvunnit något tidigare och förbjöds där 1937.[23] I Qatar där den ofria befolkningen uppgick till omkring 3 000 av ett totalt invånarantal på 20 000 avskaffades slaveriet år 1952.[24] Det följdes av Saudiarabien i juni 1962 där mellan 15 000 och 30 000 människor, varav 60 procent kvinnor, frigavs.[25][26][27][28] Jemen avskaffade slaveriet 1962, Förenade Arabemiraten 1963 och Oman 1970.[28]

NutidRedigera

Se även 2000-talets slaveri under islamiststyre

Slaveri är lagligt enligt islamisk lagstiftning men är olagligt enligt alla muslimska länders officiella lagstiftning.[17]

I flera muslimska länder är det dock fortfarande vanligt med slavar. Ett exempel på detta är Mauretanien där det ännu är möjligt att födas in i slaveri. Det muslimska Mauretanien var det sista landet att olagligförklara slaveri.[29] Mauretaniens slaveri motiveras med fundamentalistisk islam. De förslavade konverterades till islam och uppfostrades till att tro att det var deras religiösa plikt att tjäna sina herrar. Slavarna lärdes att de på grund av sin "orena" svarta hy var förbjudna att röra vid Koranen.[30]

IranRedigera

Slaveri var ovanligt i det antika Persien under Akemeniderna, men blev vanligare under Sasaniderna. I det muslimska Persien förslavades människor från det icke muslimska Afrika liksom från det kristna Europa i Persien genom slavhandeln på Krim och den arabiska slavhandeln. Kvinnor var efterfrågade i haremen och kom till Persien genom bland annat slavhandeln på Krim och (sedan denna upphört 1783) som sk. Cirkassiska skönheter från Georgien och Armenien, medan afrikanska män var efterfrågade som haremsvakter och tjänare och kom till Persien genom den arabiska slavhandeln på Östafrika.[31]

Efter det rysk-persiska kriget 1826-1828 ströps handeln med haremskvinnor från Kaukasus, Georgien och Armenien, och genom britternas bekämpande av den arabiska slavhandeln i Indiska Oceanen minskade även importen av slavar från Afrika från 1870-talet, även om denna inte helt upphörde. Slaveriet avskaffades slutligen i Iran år 1929.[32]

AsienRedigera

 
En ung kinesisk kvinna från en av den japanska arméns "bekvämlighetsbataljoner" (sexuella slavar) intervjuas av en allierad officer. Bild från Rangoon i Burma den 8 augusti 1945.

Slaveri finns dokumenterat från alla delar av Asien: från Kaukasus i väster till Korea i nordost och till Kambodja i Söder.

CentralasienRedigera

Centralasien var redan under forntiden ett centrum för handeln mellan Europa, Mellanöstern och Östasien. De islamiska khanaten i Centralasien var under medeltiden ett centrum för slavhandel. Bland de mest betydande slavhandelscentra fanns kahanten Bukhara, Samarkand och Khiva. Under medeltiden handlade khanaten både med saqaliba (européer, främst ryssar), indier och perser till Mellanöstern och Östasien. Denna slavhandel fortsatte till in på 1800-talet, och upphörde först genom den Tsarrysslands erövring av Centralasien under 1850- och 70-talen.

IndienRedigera

Huruvida slaveri existerade i det antika Indien är föremål för debatt, därför att det hänger på huruvida gamla ålderdomliga ord som dasa och dasyu bör tolkas som en benämning på slavar, tjänare, livegna eller annat.

Klart och tydligt definierat slaveri i Indien finns belagt först med den muslimska invasionen av under 700- och 800-talen. Umayyaderna under Muhammad-bin-Qasim tog tiotusentals slavar på 700-talet. Enligt muslimsk lag var muslimer förbjudna att hålla andra muslimer som slavar men tillåtna att förslava icke muslimer, en regel som kodifierades i Fatawa 'Alamgiri under mogulriket på 1600-talet, men som tillämpades i Indien från 700-talet och som ledde till en omfattande handel med hinduiska indier både inom Indien och internationellt. Indiska slavar tillfångatogs som krigsfångar och såldes till både Mellanöstern, Centralasien och Kina. Även afrikanska slavar fördes till Indien av arabiska slavhandlare; det indiska Siddifolket är ättlingar till dessa slavar. Handeln med icke muslimska indier fortsatte till in på 1800-talet.

I de europeiska besittningarna i Indien förekom slaveri och slavhandel till långt in på 1800-talet. I synnerhet holländarna handlade med indiska slavar så långt bort som till Västindien, Sydafrika och Ostindien, och även i Portugisiska Indien och Franska Indien förekom slavhandel fram till 1876 respektive 1848. Britterna begränsade slavhandeln i sina besittningar från 1774 och förbjöd initialt att någon som inte var född till slav gjordes till slav, och från 1811 all slavhandel i sina besittningar i Indien.[33]

År 1841 uppskattades antalet slavar i Indien till mellan åtta och nio miljoner. Slaveriet i Indien avskaffades på papperet av britterna år 1843 genom Indian Slavery Act of 1843, och i praktiken genom Indian Penal Code of 1861, där slavhandel officiellt kriminaliserades. [34] Slaveriet ersattes därefter med systemet med kontraktstjänare, som fortsatte till in på 1900-talet.

IndokinaRedigera

Under de många sekel Vietnam befann sig under kinesisk dominans förekom en handel med flickor till Kina för sexslaveri.[35]

I khmerriket i Kambodja förekom förslavande av människor från bergsstammarna som bland annat användes för byggarbete, och medborgare i khmerriket kunde hamna i slaveri genom skuldsättning.

I både Khmer (Kambodja), Annam (Vietnam) och Siam (Thailand) förekom förslavande av människor mot de oberoende bergsfolken, som tillfångatogs i slavräder, samt förslavande av krigsfångar. Slaveriet avskaffades i Thailand år 1905. I de övriga staterna avskaffades slaveriet då de erövrades av kolonialmakterna.

JapanRedigera

Genom nästan hela Japans historia har slaveriet i öriket omfattat inhemska japaner. Slavhandel var ovanligt på grund av Japans isolation. Export av slavar från Japan till Kina finns noterat från 200-talet. Under 700-talet utfärdades de första lagarna som dokumenterar och beskriver slaveri i Japan, och slavklassen kallades då nuhi.

Slaveri var fortfarande lagligt i Japan under Sengoku-perioden (1467-1615), när lagen tillät att familjemedlemmar till avrättade kriminella gjordes till slavar och koreanska krigsfångar från kriget på 1590-talet förslavades i Japan, men i allmänhet hade slaveriet under denna tid blivit begränsat, och slaveriet som sådant ansågs tillhöra en förgången tid. [36]

I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet förekom ett system med trafficking av kvinnor för prostitution kallad Karayuki-san, där kvinnor under mer eller mindre ofria förhållanden såldes till prostitution runtom i Östasien och så långt som till Indien och San Francisco i Kalifornien för att arbeta inom sexindustrin. Under andra världskriget använde den japanska militären slavarbetskraft i stor omfattning, särskilt i Korea, på Java och i själva Japan: man ägnade sig också åt sexslaveri.

KinaRedigera

Slaveriet i Kina har varierat över tiden. Uppskattningsvis fem procent av befolkningen var förslavad i Han-dynastins Kina (200-tal), inklusive de slavar som hämtats från Filippinerna. Vid denna tid förekom slaveri som bestraffningsmetod inom rättssystemet. De förekom även en viss slavhandel med andra länder, och som gåvor från tributstater.

I Kina utgjorde slavar normalt sett en minoritet av befolkningen. Det starka feodalsystemet, som tvingade bondebefolkningen att arbeta för godsägarna, gjorde att det inte fanns något behov av ett regelrätt slaveri i större skala. Däremot förekom en minoritet slavar inom hushållen och sexindustrin. Dessutom var var hovens eunucker slavar, och dessa kunde vid hoven uppgå till ett stort antal. Under tangdynastin förekom en slavhandel med utlandet, främst flickor från Vietnam och Korea, för sexuella ändamål.[37] Under manchudynastins tid kallades slavarna – som vid denna tid var närmast synonymt med hushållsslavar – för booi aha.

Mellan 1723 och 1730 frigav kejsaren majoriteten av Kinas slavar i en reform med syftet att stärka kejsarmakten genom att jämna ut de sociala klyftorna.[38] Slaveriet som sådant avskaffades dock inte, även om slavarna efter detta utgjorde en ännu mindre minoritet av befolkningen. Under 1800-talet växte istället det slavliknande kulisystemet som ersatte slaveriet, och kulierna exporterades även till andra länder.

Slaveriet i Kina avskaffades slutgiltigt år 1909; lagen trädde i kraft året därpå, men i praktiken förekom slaveri fram till 1949.[39] Mui Tsai-slaveriet tillhörde de sista formerna av slaveri som praktiserades i Kina.

KoreaRedigera

Slaveri var vanligt i Korea under antiken och medeltiden och ledde till en del slavuppror under 1300-talet, men minskade under 1500-talet.

Slavarna bestod under Joseondynastins tid av nobi-klassen, som var ärftlig, men en fattig person kunde också själv sälja sig in i nobiklassen. En nobi hade rätt att äga egendom och tjäna sin egen lön, och kunde köpa sig fri, och deras materiella standard skilde sig sällan från den övriga (fria) befolkningen nedanför adeln. Deras antal skiftade, men uppgick tidvis till tio procent av befolkningen.[40]

Från 1775 utövade kungamakten en politik av långsam avveckling av systemet, och år 1801 frigavs kungahusets statliga slavar. Det ärftliga slaveriet avskaffades 1886 och hela nobi-systemet avskaffades 1894, även om slaveri omtalas så sent som 1930.

EuropaRedigera

 
Grekisk vas som visar en slav som räcker sitt barn till en kvinna.

Antikens Grekland och romarriketRedigera

 
Anti-Slavery Society. Konferens i London 1840. Målning av Benjamin Robert Haydon.

Slaveriet spelade en betydande samhällsekonomisk roll i det antika Grekland.[41] Där fanns redan under klassisk tid, enligt samtida skriftliga källor, många slavar i de förmögna hushållen i Aten och andra grekiska stadsstater. Slavarna tvingades även att arbeta i exempelvis gruvor, där få fria kunde förmås att arbeta. Under hellenismen ökade antalet slavar på grund av ett uppsving för sjöröveriet[41] och under Romarrikets tid bidrog Roms erövringskrig till en ökning av antalet slavar.[41] I de rikaste hushållen kunde det nu finnas hundratals slavar. Liksom i Grekland arbetade också romerska slavar i gruvor, men nu tillkom också ett nytt sätt att utnyttja slavarna. Den fattige, men självägande småbonden trängdes redan före Kristi födelse till viss del ut av rika herremän som köpte upp jorden och samlade den till jättelika jordbruksgods, latifundier. Tusentals slavar sattes att arbeta på dessa gods, som med tiden blev allt större.

Slaveriet i Romarriket utmärktes att slavar fanns inom hel rad olika sysselsättningar och positioner, en del även i ledande befattningar. Exempelvis var förvaltarna på latifundierna ofta själva slavar eller frigivna slavar. Detta trots att de stundom på egen hand styrde dessa godskomplex med hundratals både fria och ofria under sig. Slavar återfanns även inom den offentliga förvaltningen; under kejsarperioder tillhörde en del slavar staten eller kejsaren och de hade uppgifter inom den offentliga verksamheten, som till exempel underhåll av akvedukterna, och även inom byråkrati och förvaltning. Många slavar, främst kvinnor, utnyttjades dessutom sexuellt, antingen av sina ägare eller som prostituerade.

Frigivning eller friköpande av slavar har förekommit under hela forntiden och antiken, men i varierande omfattning. I Grekland blev de frigivna slavarna inte medborgare utan betraktades som "utlänningar" utan medborgerliga rättigheter. I Rom kunde en frigiven slav bli romersk medborgare, även om han som frigiven fortsatte att vara knuten till sin förre ägare som klient. De frigivnas barn betraktades däremot som fullständigt fria medborgare. Rymningar och slavuppror förekom också. Slavarna i gruvorna eller på latifundierna var de som oftast levde under mest outhärdliga förhållanden och var också de som tycks ha deltagit mest i uppror. Gladiatorn och slaven Spartacus ledde ett av de största upproren år 73 f.Kr..

Efter romarrikets fall på 400-talet övergick slaveriet i Europa gradvis till livegenskap.

Träldom i NordenRedigera

Huvudartikel: Träl

Under vikingatiden i Sverige kallades slavar för trälar och var dels gratis arbetskraft, dels handelsvaror. Träldomen förbjöds i svensk lag år 1335 genom Skara stadga.

Under 1600- och 1700-talen skaffade sig dock både Danmark och Sverige kolonier i Afrika och Amerika, där slaveri förekom, och där det avskaffades under 1800-talet. Sist upphörde slaveri på svensk mark på den svenska ön Saint-Barthélemy år 1847.

AvskaffandeRedigera

I många länder har slaveri avskaffats för att senare komma tillbaka, i många andra har flera på varandra följande försök gjorts för att avskaffa slaveriet. I listan nedan anges året då beslutet verkställdes.

Exempelvis så avskaffades träldomen i Sverige 1335, men genom att Sverige fick äganderätten över den förut franska ön Saint-Barthélemy i Karibien år 1784, där slaveri förekom, så uppstod slaveri därigenom återigen på svensk mark; beslutet om avskaffandet i Sverige fattades sedan 1813, men först den 9 oktober 1847 var alla slavar på svenskt territorium friköpta.

Exempel på när slaveriet avskaffadesRedigera

Nutida slaveriRedigera

Juridisk statusRedigera

Slaveri är idag förbjudet i Sverige genom Europakonventionen artikel 4, vilken är en del av svensk grundlag genom Regeringsformen 2:23. Slaveri definieras som legalt ägandeskap av annan och förbjuder även träldom, vilket definieras som arbetsförhållanden vilka arbetstagaren inte kan påverka eller undvika. Undvika skall förstås som mycket strikt, närmast att jämföras med att fly. Det räcker alltså inte att man inte kan hitta ett annat jobb.

Även FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och flera olika internationella konventioner (till exempel 1926 års slaverikonvention) förbjuder slaveri.

FörekomstRedigera

Efter slaveriets formella upphörande fortsätter framför allt slavliknande förhållanden som barnarbete, skuldslaveri, kontraktsslaveri och trafficking att vara stora samhällsproblem. ILO uppskattar att omkring 20,9 miljoner människor lever under tvångsarbete (forced labour)[45]. Den starkast växande delen av slavhandeln är sexhandel med kvinnor och barn; något som också förekommer i Västvärlden. De flesta slavarna idag finns dock i Asien (omkring nio miljoner).[46] Högre siffror förekommer, delvis beroende på olika definitioner av slaveri, framförallt beroende på olika metoder för att uppskatta antalet.

Mauretanien var den sista stat som förbjöd slaveriet (2007). En första ansats att förbjuda slaveri gjordes 1981. Trots detta fortsatte slaveri vara accepterat och slavar köps och säljs öppet i landet.[47] Den 9 augusti 2007 gjorde Mauretaniens parlament en ny ansats att kriminalisera slaveriet. Uppskattningsvis 20 % av Mauretaniens befolkning är ännu förslavad.[29] Mauretaniens slaveri omfattar även en rasdimension. Slavägarna är ättlingar till invaderande arabiska grupper och berber-stammar med ljusare hy medan slavarna är mörka afrikaner.[30]

År 2017 rapporterade The Guardian om att slavhandel började ske öppet i Libyen enligt källor ifrån FN.[48]

Slaveri i religiösa texterRedigera

BibelnRedigera

Mose lag innehåller många regler om slavar, så slaveriet var tydligen vanligt även i det gamla Israel. Slavar av israelitiskt ursprung, som var sina herrars landsmän, men som hade tvingats in i slaveri på grund av obetalda skulder, skulle friges vid nästa jubelår (vilket inträffade vart femtionde år). Däremot fanns det inga hinder att en utlänning skulle kunna vara en israelits slav hela livet. Men lagen gav också slavarna vissa rättigheter, som att man skulle låta till och med sina tjänare och husdjur få ledigt på sabbaten. Det finns också berättelser i Gamla testamentet, som framställer slaveri som något negativt. Israeliterna befriades enligt Andra Moseboken från slaveri i Egypten, och många år senare hjälpte också profeten Elisa en änka att rädda sina två söner från slaveri. (2 Kon 4:1–8.)

I Nya Testamentet skriver aposteln Paulus i sina brev om hur de kristna ska uppföra sig i livet. Han uppmanar i och för sig slavarna att lyda sina herrar. Och hela Filemonbrevet är en vädjan från aposteln för den förrymde slaven Onesimos, så att hans herre Filemon inte skulle bestraffa honom så hårt, som han hade rätt till enligt den romerska lagen. Inom de kristna församlingarna skulle inte heller de olika medlemmarnas sociala status ha någon som helst betydelse, utan alla skulle vara lika mycket värda.[49] Kristendomen kom därmed att ge de många slavarna i Romarriket ett människovärde.[källa behövs]

Den nya kristna tron anses, tillsammans med ändrade ekonomiska förutsättningar, vara en orsak till att det antika slaveriet gradvis försvann i Europa under 400- och 500-talet.[källa behövs] På ett likartat sätt, alltså åter av både religiösa och ekonomiska skäl, försvann också vikingatidens träldom gradvis i Norden under 1200- och 1300-talet, då kristendomen hade slagit igenom även där.[källa behövs]

Bibeln innehåller dock inga direkta förbud mot slaveri. Däremot innehåller den uppmaningar till de kristna att följa ordningen och lyda sina herrar. Dessutom tolkades Noas ord om att "Kanaan ska vara sina bröders träl" (1 Mos Kap.9) som att svarta människor alltid skulle vara andra människors slavar, för Kanaans far Ham ansågs också vara förfader till afrikanerna. Ursprungligen borde detta bibelställe enbart ha varit en förutsägelse av Noak om att israeliterna skulle besegra kanaanéerna och erövra deras land. Men senare tiders människors gjorde sina egna tolkningar, som passade in även på deras tid. Så under 1800-talet kunde paradoxalt nog både försvarare och motståndare till slaveriet använda Bibeln som argument för sina åsikter.

Koranen och HadithRedigera

 
Algeriet, 1684

Koranen innehåller ett flertal suror (kapitel) som stödjer slaveri. I boken bestämmer Gud vilka rättigheter en troende muslim har med sina slavar. Ingenstans i Koranen förbjuds ägande av eller handel med slavar. Slaveri diskuteras gillande i bland annat i surorna 2, 4, 23, 24, och 33. Dock finns en ayah där frigivande av slavar nämns som en god gärning.[50] Flera islamska texter och tolkningar stödjer att slavarnas barn förblir slavar. Slavar kan inte bli fria män genom att konvertera till islam, däremot förbättras deras och husbondens ställning i himlen om de gör så. Kapitel 33 är centralt; vers 50 slår fast det lagliga i att ta slavar från fienden. Kapitlet berättar även hur Gud hjälpte de troende att ta slavar från de kristna och judar som stred tillsammans med de otrogna. Tillstånd ges också till familjens kvinnor att tala fritt med slavarna inom hemmets väggar.[51] I Sura 24:31 deklarerar Gud att muslimska kvinnor måste sänka sina blickar och dölja sina behag inför alla andra än män och kvinnor inom familjen, inklusive familjens slavar. I samma sura, vers 58, står skrivet att slavar måste be om tillstånd innan de får komma in i de muslimska ägarnas rum under tre speciella perioder om dagen.[52]

Rättroende muslimer ska följa Muhammeds exempel och leva som han, i enlighet med sunnah. Hur Muhammed levde förtäljs i textsamlingen Hadith. Enligt Hadith räknas slavar som egendom, och kan användas för att betala av pengaskulder [53]. Hadith beskriver också hur Muhammed själv handlade med slavar.[54][55]

Slaveri på filmRedigera

Film har varit ett inflytelserikt medium att berätta om slaveriets historia för allmänheten runt om i världen. Den amerikanska filmindustrin har dock haft ett komplext förhållande till slaveri och har fram till de senaste decennierna ofta undvikit ämnet. Filmer som Nationens födelse (1915) och Borta med vinden (1939) blev kontroversiella eftersom de gjorde fördelaktiga skildringar av systemet. Den sista filmen med en sådan skildring var Disneys Sången om Södern från 1946. År 1940 gjordes Vägen till Santa Fe, en liberal men tvetydig framställning av John Browns angrepp mot slaveriet. De flesta Hollywoodfilmerna har använt en amerikansk miljö, filmen Spartacus (1960) däremot behandlade en verklig revolt i det romerska riket, kallat spartacusupproret. Filmen håller sig förvånansvärt nära den historiska dokumentationen.

År Titel Filmgenre Regissör Skådespelare Land Bok Författare
1915 Nationens födelse Historiskt drama
episk film
D. W. Griffith Lillian Gish   USA The Clansman Thomas Dixon, Jr.
1960 Spartacus Historiskt drama
episk film
Stanley Kubrick Kirk Douglas   USA    
1968 Angélique and the Sultan Drama Bernard Borderie     Frankrike Angélique Anne Golon
1969 Burn! Drama Gillo Pontecorvo Marlon Brando   Italien    
1975 Mandingo Drama
exploitation film
Richard Fleischer Ken Norton   USA Mandingo Kyle Onstott
1977 Rötter (TV-serie) Historiskt drama Chomsky, Erman, Greene och Moses     USA Rötter Alex Haley
1993 Queen (TV-serie) Historiskt drama John Erman Halle Berry   USA Queen: The Story of an American Family Alex Haley
1997 Amistad Drama Steven Spielberg Djimon Hounsou   USA    
1998 Älskade Drama Jonathan Demme Oprah Winfrey   USA   Toni Morrison
2000 Gladiator Historisk
episk film
Ridley Scott Russell Crowe   Storbritannien,   USA  
2007 El Cimarrón Historiskt drama Iván Dariel Ortíz Pedro Telemaco   Puerto Rico  
2013 Belle Kostymdrama Amma Asante Gugu Mbatha-Raw   Storbritannien  
2012 500 Years Later Dokumentär Owen 'Alik Shahadah     Storbritannien,   USA    
2006 Amazing Grace Historiskt drama Michael Apted     Storbritannien,   USA    
2007 Trade Thriller Marco Kreuzpaintner     Tyskland,   USA    
2010 The Slave Hunters Historiskt drama Kwak Jung-hwan     Sydkorea    
2012 Lincoln Historiskt drama
episk film
Steven Spielberg Daniel Day-Lewis   USA Doris Kearns Goodwin
2012 Django Unchained Western Quentin Tarantino Jamie Foxx   USA    
2013 12 Years a Slave Historiskt drama Steve McQueen Chiwetel Ejiofor   Storbritannien,   USA Twelve Years a Slave Solomon Northup
2016 The Birth of a Nation Historiskt drama Nate Parker Nate Parker   Kanada,   USA

Se ävenRedigera

ReferenserRedigera

NoterRedigera

  1. ^ Svenska Akademien. SAOB spalt: S6481; tryckår: 1976
  2. ^ ”The Free Dictionary: Slave”. http://www.thefreedictionary.com/slave. 
  3. ^ ”The impact of the slave trade on Africa”. Le Monde diplomatique. 1 april 1998. http://mondediplo.com/1998/04/02africa. Läst 20 maj 2017. 
  4. ^ ”slavery”. Encyclopædia Britannica's Guide to Black History. Encyclopædia Britannica, Inc. http://www.britannica.com/blackhistory/article-24156. Läst 13 juli 2012. 
  5. ^ "Chronological Table of the Statutes" (1959 edition), en:Abolition of slavery timeline
  6. ^ : Rediker, Marcus: ’’Slavskeppet’’. Karneval 2008. ISBN 978-91-85703-08-1
  7. ^ [a b] Slaveri då och nu. Rätten till frihet. Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige, 2007.
  8. ^ ”Estimates 1501–1866”. Arkiverad från originalet den 7 december 2012. https://web.archive.org/web/20121207094106/http://slavevoyages.org/tast/assessment/estimates.faces?yearFrom=1501&yearTo=1866. . Trans-Atlantic Slave Trade Database, 2009-11-17.
  9. ^ Eltis, David (2007). "National Carriers Arkiverad 31 januari 2010 hämtat från the Wayback Machine.". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods. Emory University, 2007: "For some ships, no method enables one to impute the national registration. From 1839 [...] many slave ships abandoned ship registration papers altogether."
  10. ^ Eltis, David (2007). "Coverage of the Slave Trade Arkiverad 4 juli 2010 hämtat från the Wayback Machine.". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods]. Emory University, 2007: "Our estimate of the total volume of slaves carried off from Africa to the Americas is 12.5 million, and that the total number of voyages that set out to obtain captives was 43,600."
  11. ^ Eltis, David (2007). "National Carriers Arkiverad 31 januari 2010 hämtat från the Wayback Machine.". Construction of the Trans-Atlantic Slave Trade Database: Sources and Methods. Emory University, 2007: "The set identifies the national affiliations of 25,570 or 73 percent of the voyages in the data set."
  12. ^ ”Le « Code Noir » suédois de Saint-Barthélemy”. http://www.memoirestbarth.com/st-barts/esclavage/code-noir-suedois. . Source: 'Mémoire St Barth | Historia av Saint-Barthélemy, Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques (Saint-Barthélemy)'.
  13. ^ ”Ordinance concerning the Police of Slaves and free Coloured People”. http://www.memoirestbarth.com/st-barts/esclavage/archives-legislation#33. . Source: 'Mémoire St Barth | Historia av Saint-Barthélemy, Comité de Liaison et d'Application des Sources Historiques (Saint-Barthélemy)'.
  14. ^ Trans-Atlantic Slave Trade Database: Assessing the Slave Trade: Estimates. Sammanställd tabell, antal transporterade slavar per aktör Arkiverad 27 oktober 2013 hämtat från the Wayback Machine.. Expanded dataset: Datafil i SPSS-format Arkiverad 25 oktober 2011 hämtat från the Wayback Machine., 2008.
  15. ^ Regeringskansliet. Högtidsmöte till minne av avskaffandet av slaveriet i Sverige. Arkiverad 16 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine. Regeringens webbplats om mänskliga rättigheter. 2007-10-12.
  16. ^ Integrations- och jämställdhetsdepartementet.Dir.2007:114, Kommittédirektiv: Tilläggsdirektiv till Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige (Ju 2006:02), s. 2.
  17. ^ [a b c d e] ”BBC - Religions - Islam: Slavery in Islam” (på brittisk engelska). www.bbc.co.uk. http://www.bbc.co.uk/religion/religions/islam/history/slavery_1.shtml. Läst 11 april 2020. 
  18. ^ [a b] Salzman, Philip Carl. ”The Middle East: Tribal Culture and Premodern States” (på engelska). Middle East Forum. https://www.meforum.org/61127/the-middle-east-tribal-culture-and-premodern. Läst 6 september 2020. 
  19. ^ Segal, Ronald (2002). Islam's Black Slaves: The Other Black Diaspora. New York: MacMillan / Farrar, Straus and Giroux. [1] ISBN 978-0-374-52797-6
  20. ^ Kinross, Patrick (1979). The Ottoman centuries: The Rise and Fall of the Turkish Empire. New York: Morrow. ISBN 978-0-688-08093-8
  21. ^ Davis. Robert (2004). Christian Slaves, Muslim Masters: White Slavery in the Mediterranean, the Barbary Coast and Italy, 1500–1800. Palgrave Macmillan. ISBN 978-1-4039-4551-8
  22. ^ Milton, Jiles (2005). White Gold: The Extraordinary Story of Thomas Pellow and Islam's One Million White Slaves html
  23. ^ Slaveri, sida 582
  24. ^ Slaveri, sida 584
  25. ^ [a b] [2]
  26. ^ [a b] http://journals.cambridge.org/production/action/cjoGetFulltext?fulltextid=988328
  27. ^ [a b c] Miller, John (2008). Call it Slavery. The Wilson Quarterly, Summer 2008 full-text pdf
  28. ^ [a b] Slaveri, sida 585
  29. ^ [a b] International Day for the Remembrance of the Slave Trade and Its Abolition
  30. ^ [a b] American Anti-Slavery Group (2008). Country Report: Mauritania – An 800-year-old system of black chattel slavery thrives in Mauritania. Arkiverad 7 oktober 2008 hämtat från the Wayback Machine.
  31. ^ Mirzai, Behnaz A (2004). Slavery, the abolition of the slave trade, and the emancipation of slaves in Iran (1828-1928) (Ph.D.). York University. OCLC 66890745
  32. ^ Mirzai, Behnaz A (2004). Slavery, the abolition of the slave trade, and the emancipation of slaves in Iran (1828-1928) (Ph.D.). York University. OCLC 66890745
  33. ^ Andrea Major (2012). Slavery, Abolitionism and Empire in India, 1772-1843. Liverpool University Press. ISBN 978-1-84631-758-3.
  34. ^ Levi, Scott C. (1 November 2002). "Hindus Beyond the Hindu Kush: Indians in the Central Asian Slave Trade". Journal of the Royal Asiatic Society. 12 (3): 277–288. doi:10.1017/S1356186302000329.
  35. ^ Henley, Andrew Forbes, David. Vietnam Past and Present: The North. Cognoscenti Books. ISBN 9781300568070.
  36. ^ Nelson, Thomas (2004). "Slavery in Medieval Japan". Monumenta Nipponica. 59 (4): 463–492.
  37. ^ Schafer, Edward H. (1963), The Golden Peaches of Samarkand: A Study of T'ang Exotics, University of California Pres
  38. ^ Rodriguez, Junius. "China, Late Imperial". The Historical Encyclopedia of World Slavery, Vol. 1, s. 146. ABC-CLIO, 1997. ISBN 0-87436-885-5.
  39. ^ Rodriguez, Junius. "China, Late Imperial". The Historical Encyclopedia of World Slavery, Vol. 1, s. 146. ABC-CLIO, 1997. ISBN 0-87436-885-5.
  40. ^ Junius P. Rodriguez (1 January 1997). The Historical Encyclopedia of World Slavery. ABC-CLIO. s. 392–393. ISBN 978-0-87436-885-7.
  41. ^ [a b c] Nationalencyklopedin, på internet, 4 november 2009, uppslagsord: slaveri
  42. ^ ”Tinet Elmgren. Zigenare som slavar. Lunds Universitet, Romanska Institutionen”. Arkiverad från originalet den 10 juni 2016. https://web.archive.org/web/20160610181533/http://papers.kommiekomiks.com/zigenare_som_slavar.htm. 
  43. ^ Isabel Fonseca. Begrav mig stående - zigenarna och deras resa. Ordfront förlag, Stockholm (1998). ISBN 91-7324-589-5
  44. ^ Varia, Nisha (2008). As if I am not human: Abuses against Asian Domestic Workers in Saudi Arabia. Human Rights Watch, New York, USA. full-text pdf
  45. ^ [3]
  46. ^ Allt om Historia, nummer 10, 2006.
  47. ^ Allt om Historia, nummer 2, 2007.
  48. ^ Graham-Harrison, Emma (10 april 2017). ”Migrants from west Africa being ‘sold in Libyan slave markets’” (på brittisk engelska). The Guardian. ISSN 0261-3077. https://www.theguardian.com/world/2017/apr/10/libya-public-slave-auctions-un-migration. Läst 8 augusti 2017. 
  49. ^ ”Gal 3:28, Kol 3:11.”. http://www.bibeln.se/las/sok?b=2k&q=slav+eller+fri&goto_book=. 
  50. ^ ”Koranen 90:13”. Arkiverad från originalet den 8 december 2008. https://web.archive.org/web/20081208035814/http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/090.qmt.html. 
  51. ^ ”Koranen 33:25–26, 33:50, 33:55”. Arkiverad från originalet den 23 augusti 2011. https://web.archive.org/web/20110823114001/http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/033.qmt.html. 
  52. ^ ”Koranen 24:31, 24:58”. Arkiverad från originalet den 8 december 2008. https://web.archive.org/web/20081208035237/http://www.usc.edu/schools/college/crcc/engagement/resources/texts/muslim/quran/024.qmt.html. 
  53. ^ ”Bukhari (41.598)”. Arkiverad från originalet den 28 november 2008. https://web.archive.org/web/20081128185709/http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/041.sbt.html#003.041.598. 
  54. ^ ”Bukhari (34:351)”. Arkiverad från originalet den 28 november 2008. https://web.archive.org/web/20081128185649/http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/bukhari/034.sbt.html#003.034.351. 
  55. ^ ”Muslim 3901”. Arkiverad från originalet den 28 november 2008. https://web.archive.org/web/20081128190218/http://www.usc.edu/dept/MSA/fundamentals/hadithsunnah/muslim/010.smt.html#010.3901. 

Vidare läsningRedigera

Externa länkarRedigera