Öppna huvudmenyn

Sharia

begrepp inom islam för texter i religiösa urkunder som ligger till grund för islamisk rätt

Sharia eller sharīʾa (arabiska: شريعة Šarīʿah) betyder ursprungligen "vägen till vattenkällan" eller "lagen av Gud" och är ett begrepp inom islam som avser texter i religiösa urkunder som ligger till grund för islamisk rätt.

Sharia är en idé om en gudomlig rätt, och dess tolkning fiqh utgör konkreta lagar och normer. Dessa stöder sig på föreskrifter i 350 verser i Koranen (Muhammeds uppenbarelse), samt på exempel ur Muhammeds sunna, som återfinnes i haditherna. Sharia vänder sig inte bara till den enskilde troendes personliga samvete, etik och rättspatos, men utgör även grund för politisk islam (islamism), och lägger stor vikt vid en idé om andlig renhet genom kroppslig renhet. Sharia liknar på så sätt i mångt och mycket talmud, den judiska lagen (se halacha), men har även vissa likheter med tankarna bakom kristen puritanism[1].

Reglerna omfattar:

  • plikter inför Gud ibadat, som behandlar personliga frågor som till exempel klädsel, hygien, kost, bönen och gudstjänstlivet.
  • transaktioner mellan människor muamalat, som rör samhälleliga föreskrifter om kriminalitet, politik, ägande och giftermål, samt regler för hur icke-muslimer ska behandlas i muslimska områden, vid krig och konflikter.

Införandet av sharia är ett mål för islamistiska rörelser i många samhällen, med argument som att plikter att utöva religion och de stränga straffen förväntas minska kriminalitet, korruption och regimers förtryck, och ge ett rättvist samhällssystem såsom rättvisebegreppet definieras inom Islam. En tydlig majoritet av muslimer i muslimskt dominerade länder är positivt inställda till sharia, men inställningen till hur sharia ska tolkas varierar.[2] Försök att införa sharia i olika länder har emellertid åtföljts av konflikter med befolkningsgrupper som utövar andra religioner såväl som med sekulära och liberala muslimer, och har förorsakat krig såsom det andra sudanesiska inbördeskriget 1983-2005.

Tillämpning av sharia är mycket olika i olika kulturer, och debatt pågår om hur sharia ska tillämpas i västerländska samhällen. I Storbritannien använder den muslimska skiljedomstolen (Muslim Arbitration Tribunal) sedan 1966 sharia för att lösa civilrättsliga tvister i familjerätt och ägandefrågor. I länder som Iran, Pakistan och Saudiarabien är sharia officiell lag, medan den i många länder som Egypten utgör en källa för lagstiftningen. I vissa länder gäller sharia inte dem som utövar en annan tro, och i vissa länder har tolkningen påverkats av kolonialmakternas gamla rättssystem eller av regionala traditioner såsom acceptans för hedersmord.[2]

Sekulära muslimer och icke-muslimer har framfört kritik mot föreskrifter och tolkningar som skiljer sig mycket från moderna sekulära etiska normer om mänskliga rättigheter.[3] Det gäller bestraffningen av homosexualitet, otrohet, konvertering från islam och behandlingen av icke-muslimer. Hududstraffen (kroppsstraff) uppmärksammas ofta men även qisas ("blodshämnd" som föreskrivs i Koranen). Hudud betyder ungefär begränsning och syftar på fem olika typer av brott som man menar att det redan finns bestämda straffsatser för och som går att finna i uppenbarelsen: (1) äktenskapsbrott/sexuella relationer utanför äktenskapet, (2) stöld, (3) rån, (4) falsk anklagelse för äktenskapsbrott, (5) berusning. Offentliga kroppsstraff som t.ex. halshuggning, stening, stympning och spöstraff, istället för frihetsstraff genom fängelse, uppfattas som obarmhärtigt av icke-muslimer och sekulära muslimer, och har också ett varierande stöd bland den muslimska befolkningen i olika länder.[2] Fängelsestraff syftar liksom kroppsstraff till en avskräckningseffekt och inkapacitering från brottsutövning, men dessutom till rehabilitering av fången till laglydig yrkesutövning. Sharias rättvisebegrepp skiljer sig avsevärt från sekulär lag, exempelvis i synen på könsroller, och i vissa länder som praktiserar sharia, exempelvis Saudiarabien, behandlas inte muslimska gästarbetare likvärdigt med landets medborgare. Även om Islams införande på 600-talet i allmänhet avsevärt förbättrade kvinnans svaga ställning i flertalet arabiska stamkulturer, så kritiseras sharia idag för att konservera patriarkala strukturer och leda till diskriminering och förtryck av kvinnor, eftersom döttrar ärver hälften så mycket som söner och kvinnors rörelsefrihet och möjligheter att utbilda sig är begränsad i länder som praktiserar sharia. Religiösa ledare har utfärdat fatwor som uppmanat till mord på islamkritiker, varför sharia kritiseras för att leda till förtryck av oliktänkande och hindrande av åsiktsfrihet.

TolkningRedigera

Den islamiska rättsläran kallas fiqh och utgör den mänskliga uttolkningen av sharia, vilket görs genom att konsensus nås bland religiöst lärda. Muslimsk modernism i början av 1900-talet öppnade åter upp för (om)tolkning av sharia, genom reformering av rättstolkningen utifrån nya samhällsförutsättningar och under inflytande av moderniteten. Under senare halvan av 1900-talet har istället muslimsk fundamentalism och islamism kommit att dominera rättstolkningen av sharia. Rättstolkningen görs ofta i mellanöstern, och får stort genomslag i övriga muslimvärlden.

Rättsläran, fiqh, brukar delas in i två delar, usul al-fiqh och furu. Usul al-fiqh (arabiska: أصول الفقه) betyder ungefär lagens rötter och furu syftar på lagens grenar. Usul al-fiqh är läran om rättsskolorna samt metoden att tolka dem medan furu är studiet av reglernas innehåll. En expert på sharia, dvs. en muslimsk rättslärd, kallas faqiharabiska.

Behörigheten att tillämpa sharia har traditionellt sett inte legat på nationalstaten, utan på den muslimska trosgemenskapen (umma). Religiösa bestämmelser har med andra ord hållits inom de olika religiösa samfunden. Denna maktfördelning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen, har uppfattats som en förutsättning för att det ska vara möjligt att följa olika religioner under ett och samma politiska styre. Maktfördelningen hänger i sin tur samman med en historisk situation när nationalstaten var svagare och inte hade lika övergripande kontroll av medborgarnas privata sfär som i modern tid. Parallellt med den religiösa islamiska rätten (sharia) har det i islams historia också funnits en sekulär rätt (urf eller qanun) som inte stått i motsättning till sharias fem grundläggande målsättningar, värnande om:

  1. livet
  2. förnuftet
  3. religionen
  4. egendomen
  5. fortplantningen.

Termen sharia syftar i grunden på Guds vilja sådan som den nedtecknas uttryckt i Koranen och traditionen (sunna). Det finns flera tolkningar av sharia. Därför är rättstraditionen inte entydig i olika frågor, utan har fått sin utformning inom olika skolor. Sharia är på ett annat sätt än religionens inre, andliga dimension föränderlig utifrån omständigheterna. Länder som säger sig tillämpa sharia har därför ibland skilda åsikter om vad det innebär. Idag baseras de flesta ländernas lagstiftning i den muslimska världen på två källor:

  1. sharia
  2. lokala lagar/sedvänjor

Kombinationen av dessa kan se tämligen olika ut i olika länder och regioner. I de flesta muslimska länder används sharia endast inom familjerätten, och reglerar därmed endast frågor som äktenskap, skilsmässa och arv. Inom andra områden används istället sekulär rätt.

Koranens roll i shariaRedigera

Muslimerna använder sig av två perspektiv för att fastställa de grundläggande lagarna som Gud, när han med sin order via ängeln Gabriel som enligt traditionen uppenbarade sig för Mohammed, gav till honom Koranens verser. Det första är Koranen eftersom den sägs vara guds egna ord. Det andra är profetens tradition (sunna), som handlar om profetens levnadssätt och som går att läsa om i haditherna.

Koranens skrifter och verser anses vara sanna och dess ”äkthet” ifrågasätts inte av muslimer. Det stora problemet med koranens innehåll är att det kan tolkas på olika sätt och dessa kan variera från person till person. Texten är alltså klar men tolkningen kan skifta vilket kan göra det svårt att tolka vilka rättigheter och straff som föreligger eller hur lagen i fråga fungerar. När det kommer till haditherna är problemet inte detsamma. Där ligger problemet snarare i att man behöver ta reda på om varje hadith kan antas komma från profeten från första början.

Totalt innehåller Koranen 6200 verser, dock är inte alla lagrelaterade. De verser som handlar direkt om lagregler är 350 totalt och de är uppdelade på följande sätt. - 140 i rituella frågor - 70 rörande giftermål, skilsmässa, arv osv. - 30 rörande brott och straff - 30 rörande medborgerliga rättigheter och - 10 som rör ekonomin (förbud mot ränta och rättigheter för arbetare till exempel)

De 350 verserna kan i sin tur tolkas olika bokstavligt. 180 av verserna är sådana där avsikten anses framgå entydigt, utan risk för feltolkningar. De resterande verserna anser man sig kunna tolka på ett ungefär. Dessa verser ställer till det vid tolkningen eftersom olika personer kan ha olika uppfattningar om hur de ska översättas.

Sharia i olika utomeuropeiska delar av världenRedigera

 
Länder med sharia. Mörkaste grönt visar att landets lagstiftning i huvudsak är baserad på sharia. Ljusare grönt sharia tillsammans med andra system. Ännu ljusare att sharia används regionalt. Ljusaste grönt att familjelagstiftningen är baserad på sharia. Röd cirkel visar planer på att införa sharia eller lokala undantag.

I flera stater är sharia uttryckligen grunden för rättsordningen såsom Egypten, Bahrain, Jemen, Kuwait, Libanon, Sudan, Syrien och i Förenade Arabemiraten. Införandet är djupare i Saudiarabien, Oman, Pakistan och Afghanistan, där sharia utgör rättsordningen förutom i vissa enskilda rättsområden.[4]

IranRedigera

I Iran genomfördes år 1979 en shiamuslimsk islamistisk revolution. Man tror[källa behövs] att det har gjorts försök att applicera samma modell som i Saudiarabien – som dock är sunnimuslimsk monarki – där sharia är den styrande rätten i hela landet och att Ulama har full makt i rättssalarna. Hur som helst gick det inte igenom utan situationen i post-revolutionära Iran kan beskrivas som en tvådelad maktfördelning. På ena sidan har de behållit de etablerade institutionerna från Shahens regim, det vill säga ett parlament, en president som ersätter Saha och ett rättssystem som är baserat på lagar utfärdade av parlamentet. På andra sidan av den tvådelade maktfördelningen skapades andra institutioner som skulle skydda idealet och kämpa mot fienderna till revolutionen.

Sedan 1979 har situationen i Iran varit likadan. Det har rådit rivalitet och konflikter mellan de vanliga och ovanliga institutionerna. För att upprätthålla idealen från revolutionen tillkom två andra parter i det politiska systemet. Det ena var Shura-ye negahban - ”Väktarrådet” - som var sammansatt av religiösa lärda. Dessa lärda personer hade makten att ta beslut antingen från ett parlament eller från presidenten och det fick avgöra om deras beslut höll sig till islamiska principer. Deras konsul hade fullständiga rättigheter, vilket betydde att alla beslut från parlamentet skulle gå genom konsulatet och godkännas innan de togs bruk.

Det andra elementet som kom till var den rättslärda (faqih), en ensam ledare. Den här institutionen grundades på kärnan av Khomeinis samhällsteori av velayat-e faqih så den var anpassad efter hans begär och hans tid. De rättslärdas uppgift var att bara ingripa när det var nödvändigt och det var helt oberoende av Väktarrådets beslut. Han har makten att ingripa hur han vill på eget beslut, han står alltså inte till svars för någon när det gäller hans beslut.

Tack vore de rättslärdas makt minskades konsulatets roll mer och mer, men den stora förändringen kom 1988. Då hade en konflikt trappats upp mellan parlamentet och konsulatet. Konsulatet ansåg att parlamentet slängde över för många ärenden, så det hann inte med alla. De rättslärda ökade statens makt (parlamentet) genom att ge dem, när det är nödvändig full makt att ta vilket beslut de vill även om det skulle krocka med den islamiska rätten (sharia).

Detta gav konsulatet mycket mindre makt men för att jämna ut det för båda parter infördes ännu en institution. Dessa skulle ha absolut sista ordet i varje beslut och största delen av dess medlemmar var valda av presidenten.

NigeriaRedigera

I norra delen av Nigeria försöker den militanta islamistgruppen Boko Haram med våld införa sharia-lagstiftning i hela landet och konflikten har krävt 1 400 människoliv mellan 2010 och 2012.[5]

SaudiarabienRedigera

I Saudiarabien följer majoriteten av befolkningen en bokstavstrogen form av islam, en sunnimuslimsk tolkning som kallas wahhabism. Rättssystemet i landet baseras på sharia. Den nuvarande beduinske stamhövdingen och Saudarabiens statschef ibn Saud utfärdar vissa förordningar som är helt fristående från den islamiska rätten. Härmed finns det en inbyggd motsättning mellan statschefen ibn Saud och den rättslärda beduinska stammen inb Abd al Wahhab.

I det saudiska islamistiska rättssystemet är qadierna (domarna) mer självständiga och dömer mer efter eget ijtihad (processen att genom tolkning av de religiösa rättskällorna utarbeta lagar) än i de mer klassiska sharia-systemen. I Saudiarabien har traditionellt sett funnits två av de fyra största sunnitiska rättskolorna, nämligen shafi'i och den texttrogna hanbali. Dessa två traditioner bevarats genom att domaren dömer utifrån den rättskola som är aktuell i området. På senare tid har dock hanbali fått en mer dominerande roll och trängt undan shafi'i. Men domarna är alltså inte bundna av hanbali-rättsskolan. Systemet är till skillnad från tidigare rättssystem, hierarkiskt i fyra nivåer av rättsinstanser.

I Saudiarabien praktiseras en strängare hudud än i traditionell sharia. Detta beror dock inte så mycket på de rättslärdas inställning, de menar att hudud kan undvikas om möjlighet finns, utan snarare på domarnas frihet, där de genom tazir (möjligheten för domaren att fastställa straff genom egen bedömning) har möjlighet att utfärda domar som inbegriper hudud. Saudiarabiens rättssystem bygger delvis på det osmanska rikets system sådant det var före 1926 men ger alltså större utrymme för domarnas egna ijtihad. Muftierna spelar därmed inte särskilt stor roll i domstolarna. Förutom domarna är viktiga aktörer i rättssystemet det råd av ulama (rättslärde) som utfärdar fatwor, och den ”religiösa polis” (mutawia) som ser till att religiösa påbud följs av medborgarna.

Här kan man läsa om att de tillåter åttaåriga flickor i Saudiarabien att gifta sig. De får inte heller skilja sig förrän de blivit myndiga för först då anses de mogna nog att fatta ett sådant beslut.[6]

SomaliaRedigera

Den islamiska rätten (sharia) tillämpas alltsedan 2009[7] i Somalia [8].

SudanRedigera

Till skillnad från både Iran och Saudiarabien har Sudan haft spår av islamsk rätt (sharia) redan så tidigt som på 1500-talet. Men det var inte förrän mycket senare som lärda qadis kom in i landet, de fanns i början bara runt de stora städerna. Sudans förändring till sharia skedde genom en militärkupp 1989.

På landsbygden där sharia inte riktigt nått ut användes egna lagar men det fanns undantag. Om en egen lag inte hade svar i ett visst ärende eller en konflikt vände man sig till sharia för utfyllnad. Det betydde att sharia fanns där i skuggan av de lokala lagarna, dock var den ingen styrande lag.

Före militärkuppen 1989 hade osmanska egyptier tagit över norra delar av Sudan redan så tidigt som 1821. Dessa förde hanifitiska lagar med sig och under hela den ”turkiska” eran var hanafi den gällande stadslagen. Det var den här typen av lagar som folket på landsbygden stötte på. Dock så spelade sharia mest roll när det gällde familjrätten. Det skedde ännu en förändring i Sudan 1885–1898 då landets styrdes av Mahadi-rörelsen som såg sig som revolutionärer. Mahadi lyckades tillämpa sharia i så gott som alla regioner i landet, tolkat genom honom.

År 1898 lyckades brittiska trupper störta Mahadi-rörelsen. Då ändrades lagarna än en gång i Sudan. Britterna använde sig av en ”anglo-muslimsk” lagstiftning när det kom till brott och straff. Systemet hade utvecklats i Indien och var grundat på brittiska lagar men anpassat till muslimska principer. Detta ledde till att den fullständiga sharia-baserade rätten inte fick mycket utrymme utan begränsades till att styra över frågor gällande äktenskap, skilsmässa, ansvar för omyndiga, donationer och arv. Sharia kunde få gälla i frågor utanför de ovannämnda om båda parter var överens om det. Andra fall och frågor var bestämda av brittiska domstolar som inte följde någon specifik lagkod utan baserades sina beslut på "vett och etik" samt "rättsvisa".

SyrienRedigera

Syrien är en sekulär nation och har ingen statsreligion. Det råder religionsfrihet i landet. Av befolkningen är 94 procent araber och 4 procent är kurder. 88 procent är muslimer, 58% sunniter och 30% övriga islamiska riktningar av alawiter, ismailiter, shiiter och druser, samt 12 procent kristna. Syriens rättssystem består av högsta konstitutionella domstolen, högsta juridiska rådet, kassationsdomstolen och statssäkerhetsråden. Sharia är en viktig utgångspunkt för rättssystemet. Centrala element inom Syriens rättssystem inkluderar osmansk, fransk och islamisk rätt. Syriens domstolsväsende är uppdelat på tre nivåer: domstolar i första instans, appellationsdomstolar och den konstitutionella domstolen, vilken är den högsta domstolen. Religiösa domstolar hanterar frågor rörande person- och familjelagar. Lagen om personlig status 59 från 1953 (ändrad av lag 34 från 1975) är i mer eller mindre kodifierad sharia. Artikel 3 (2) ur 1973 års konstitution deklarerar sharia som en viktig utgångspunkt för den lagstiftande församlingen.

Tillämpningen av Syriens konstitution påverkades av att Syrien mellan 1963 och 2011 styrdes av undantagslagar. Den 26 februari 2012 röstade syrierna fram en ny konstitution för landet. Den 6 maj 2012 grundades flera partier (flerpartisystem) och ett parlamentsval inleddes. Som en konsekvens av det rådande inbördeskriget i landet har flera alternativa regeringar bildats och lokala regioner styrts av sharia. Invånarantalet i Syrien har minskat genom en stor flykt ut ur landet. Från 2011 till 2015 minskade befolkningen från 24,5 till 17,9 miljoner. Inom landet har stora folkomflyttningar skett från krigszoner, framför allt till regeringskontrollerade områden.

TurkietRedigera

Turkiet (turkiska: Türkiye), officiellt Republiken Turkiet (Türkiye Cumhuriyeti), är ett eurasiskt land som gränsar till åtta länder. Cirka 95 procent ligger i Asien och cirka 5 procent ligger i Europa. Turkiet är en sekulär enhetsstat med republikanskt statsskick. Artikel 66 i Turkiets konstitution definierar en "turk" som var och en som är "knuten till den turkiska staten genom bandet medborgarskap", och därmed skiljer sig grundlagens användning av termen "turkisk" från den etniska definitionen. Turkiets befolkning är relativt ung och indelas i 70 procent turkar och 20 procent kurder, vars majoritet bor i de sydöstra regionerna. Turkiet har blivit mottagarland för många invandrare, vilka kommer ifrån angränsande muslimska länder, antingen för att slå sig ned och arbeta i Turkiet eller för att fortsätta sin resa mot EU. Det finns bestående feodala attityder gentemot kvinnor i de arabisk- och kurdiskbefolkade sydöstra provinserna. 94 procent av Turkiets befolkning är muslimer av vilka över 75 procent tillhör sunni. En betydande minoritet, omkring 20 procent av den muslimska befolkningen, är anknuten till de shiitiska aleviterna. Kurdernas existens och rättigheter är inte erkända och grundlagsskyddade, vilket i sin tur leder till ett utbrett förtryck mot kurderna i södra Turkiet, där Turkiet inte respekterar kurdernas mänskliga rättigheter.

Rättsväsendet är oberoende av regering och parlament, och författningsdomstolen har i uppgift att avgöra om lagar och förordningar är förenliga med konstitutionen. Statsrådet är högsta rättsinstans i administrativa ärenden, och Högsta domstolen är högsta rättsinstans i alla andra.

Turkiet har någon officiell religion, men bevakar den aktivt området mellan religionerna. Konstitutionen erkänner religionsfrihet för individer, medan religiösa trossamfund står under statens kontroll. Konstitutionen förbjuder religiösa partier och religiösa trosskolor. Inget politiskt parti får hävda att det företräder någon form av religiös trosåskådning.

Turkiet har ett uttryckligt förbud i lag mot bärande av huvudduk och religionspolitiska symboliska klädesplagg i statliga byggnader, skolor och universitet.[9] Lagen godkändes av Europadomstolen som "legitim" i fallet Leyla Şahin mot Turkiet den 10 november 2005.[10]

Brott begångna i utomeuropeiska staterRedigera

Den allmänna rättsprincipen lex loci delicti innebär att brott som begås inom en nations gränser skall beivras inom det nationella rättssystemet. Den bästa bevisningen finns där brottet har begåtts. Där finns vittnen. Där finns brottsplatserna och där finns brottsofferna. Brotten skall således prövas enligt nationell rätt. Nationell rätt för brott som har begåtts i utlandet av svenska medborgare är utlandets straffrätt och utlandets brottspåföljd vid utlandets domstolar. Möjlighet kan undantagsvis finnas för svenska medborgare att få straffet verkställt i Sverige.

Först i de fall där detta inte är möjligt, så får exempelvis svensk rätt subsidiärt tillämpas i Sverige på de personer som vistas i Sverige, har begått brott i utlandet och att brottet är straffbart även i Sverige (s.k. dubbel kriminalisering). Exempel på det är folkmordet i Rwanda. År 2013 pekades Stanislas Mbanenande, som tillhör den rwandiska majoritetsgruppen hutu men har svenskt medborgarskap ut av vittnen, och blev därmed den förste att dömas i Sverige för folkmord. År 2017 fastställde Svea hovrätt folkmordsdomen för Claver Berinkindi, som fått svenskt medborgarskap år 2012, för deltagande i fem massakrer 18 april och 31 maj 1994 i Nyamure-bergen i Rwanda.

Gemensamt för de utomeuropeiska asiatiska muslimska nationalstaterna är att inga av dessa erkänner Internationella brottmålsdomstolen vilken bildats i Rom den 17 juli 1998, med undantag för Afghanistan, Jordanien, Tadzjikistan, Palestina (fr.o.m 1 april 2015). Varken Iran, Irak, Jemen, Libanon, Saudarabien, Somalia, Sudan, Syrien eller Turkiet har erkänt Romstadgan och domstolen. Inte heller Israel, Kina, Ryssland eller Amerikas förenta stater har erkänt Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion.

Sharia inom Europeiska unionenRedigera

Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR)[11] tillkom för att transformera Förenta nationernas deklaration om de mänskliga rättigheterna, och var grundläggande för instiftandet av Europarådet. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR) undertecknades 4 november 1950 i Rom, Italien av högre ämbetsmän från medlemsstaterna i Europarådet. Sverige ratificerade konventionen 4 februari 1952.[12]

Europakonventionen, artikel 9 om skydd för tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet.

  • 1. Envar skall äga rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet. Denna rätt innefattar frihet att byta religion eller tro och frihet att ensam eller i gemenskap med andra, offentligt eller enskilt, utöva sin religion eller tro genom gudstjänst, undervisning, andaktsövningar och iakttagande av religiösa sedvänjor.
  • 2. Envars frihet att utöva sin religion eller tro må endast underkastas sådana inskränkningar, som äro angivna i lag och som äro nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Religionsfriheten är endast en relativ frihet som inbegriper att envar skall behandlas lika (jfr. likabehandlingsprincipen) och omfattar alla personer och alla trosföreställningar, även ateister som inte tror på att någon gud överhuvudtaget existerar. Denna relativa frihet får inskränkas genom lag som är nödvändig i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till den allmänna säkerheten, upprätthållandet av allmän ordning, skyddandet av hälsa eller moral eller av andra personers fri- och rättigheter.

Den 12 mars 2015 antog Europaparlamentet en resolution som erkänner rätten att ingå äktenskap, för par av samma kön som mänskliga och medborgerliga rättigheter fråga. Konventionen stöddes av alla deltagande ledamöter från Lettland, Luxemburg och Sverige, och Belgien, Bulgarien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Italien, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Spanien och Tyskland.

DanmarkRedigera

En sharia-domstol drivs bland annat i Århus av ett lokalt muslimskt råd parallellt med det danska rättssystemet. Rådet väljer självt sina medlemmar.[13] Rådet dömer i tvister som hustrumisshandel, blodspengar eller familjefejder, men har ingen makt att straffa de som inte följer domstolens beslut.[13]

FrankrikeRedigera

I juni år 2009 tillsatte franska nationalförsamlingen en utredning om användningen av heltäckande slöja s.k. niqab i Frankrike. Betänkandet avlämnades i januari år 2010, och där konstaterades att år 2009 omkring 1.900 kvinnor bar en sådan slöja, medan år 2000 fanns det inte någon kvinna som bar heltäckande slöja i Frankrike. Betänkandet konstaterade att användandet av heltäckande slöja stred mot Frankrikes grundläggande värderingar Liberté, égalité, fraternité (sv frihet, jämlikhet, broderskap), där bärande av slöja var tecken på kvinnans underkastelse i strid mot frihetsidealet och jämställdheten mellan könen, samt principen om broderskap i samhällskontraktet. Användandet av slöja var enligt betänkandet en negering av den franska principen le vivre ensemble (sv att leva tillsammans). Därefter lades fram flera remissförslag mot användande av slöja på allmän plats, men utredningsförslaget stannade slutligen för att föreslå ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats. [14] Också under januari 2010, så Nationella konsultativa kommissionen för mänskliga rättigheter (CNCDH) utfärdade ett utlåtande mot ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats, och argumenterade att sekulariseringsprincipen var inte ett tillräckligt skäl för att föreslå ett totalt förbud mot all användande av slöja på allmän plats och att ett sådant förbud skulle kunna stigmatisera muslimer i allmänhet och göra livet mycket svårt för de redan förtryckta muslimska kvinnor som bar slöja.

Primiärministern François Fillon gav den 29 januari 2010 uppdrag till regeringskansliet att utreda de rättsliga möjligheterna att förbjuda användandet av slöja på allmän plats särskilt och maskering i allmänhet. Departementet presenterade sitt betänkande i mars 2010, där man inte rekommenderar ett förbud mot bärande av slöja av religiösa skäl, och att ett förbud mot maskering av ansiktet på allmän plats i allmänhet borde begränsas till de situationer där identifiering var nödvändig av säkerhetsskäl eller andra särskilda situationer.[15] Den franska regeringen kom farm till att ett begränsat förbud mot maskering av ansiktet var inte praktiskt, och i maj 2010 föreslog en proposition som "förbjöd att täcka ansiktet på allmän plats" vilket skulle omfatta alla former av döljande av ansiktet i det offentliga rummet.[16]

Lagen antogs med en rösts övervikt av den franska nationalförsamlingen i juli 2010 och godkändes enhälligt av den franska senaten i september 2010. Konstitutionella rådet (motsv lagrådet) konstaterade efter prövning att lagen inte stred mot den franska konstitutionen.[17] Frankrike införde år 2010 en lag som förbjöd att helt eller delvis täcka ansiktet på ett sätt som försvårar identifikation, loi n° 2010-1192 du 11 octobre 2010 interdisant la dissimulation du visage dans l'espace public. Lagen antogs den 11 oktober 2010 och trädde i kraft den 11 april 2011. Även om lagen var allmänt utformad, så var det lagstiftarens intention att förbjuda användande av en heltäckande slöja s.k. niqab.

NederländernaRedigera

Det blir förbjudet att bära ansiktstäckande klädesplagg i offentliga byggnader i Nederländerna. Lagen innebär att det blir förbjudet att bära ansiktstäckande klädesplagg i skolor, sjukhus och myndighetsbyggnader. Detsamma gäller även motorcykelhjälmar eller skidmasker, men som dock inte gäller på gator och torg.

StorbritannienRedigera

I Storbritannien finns sharia-domstolar dit tusentals muslimer går varje år för att lösa civilrättsliga mål angående affärstvister, familjetvister och äktenskapstvister. Dessa informella tribunaler har ingen laglig makt att genomdriva sina beslut och deras skiljedomar följs på frivillig basis av parterna.[18] Vissa grupper såsom Iranian and Kurdish Women's Rights Organisation (IKWRO) hävdar att dessa tribunaler diskriminerar mot kvinnor eftersom de domineras av män och ofta dömer till mäns fördel.[18] Enligt en rapport från år 2009 skriver tankesmedjan Civitas att det finns upp till 85 sharia-domstolar i Storbritannien.[19] Förespråkare hävdar att muslimer har rätt till detta undantag ifrån principen allas likhet inför lagen eftersom ortodoxa judar redan hade ett undantag för Beth din-tribunaler sedan tidigare. Motståndare som bland annat Baroness Cox hävdar att shariadomstolar inte likabehandlar kvinnor och homosexuella (jfr. likabehandlingsprincipen), att kvinnor löper större risk att pressas att följa skiljedomarna fastän medverkan påstås vara frivillig, samt att tribunalerna ibland i dömer mål som är straffrättsliga och därmed överskrider sin behörighet.[19][20]

SverigeRedigera

1974 års regeringsform med de ändringar som senare gjordes år 2010 omfattar grundläggande fri- och rättigheter (2 kap.). Lag eller annan föreskrift får inte meddelas i strid med Sveriges åtaganden på grund av den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (19 §).

Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad frihet att ensam eller tillsammans med andra utöva sin religion (1 § 1 st. 6 p.). Begränsningar får göras endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle. Begränsningen får aldrig gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som har föranlett den och inte heller sträcka sig så långt att den utgör ett hot mot den fria åsiktsbildningen såsom en av folkstyrelsens grundvalar. Begränsningen får inte göras enbart på grund av politisk, religiös, kulturell eller annan sådan åskådning (21 §). För andra än svenska medborgare här i riket får särskilda begränsningar göras genom lag i fråga om religionsfriheten (25 § 1 p.).

2005 års utlänningslag ändrad 2014 anger i 8a kapitlet att en utlänning som inte är EES-medborgare eller familjemedlem till en EES-medborgare får utvisas ur Sverige om han eller hon döms för ett brott som kan leda till fängelse. En sådan utlänning får utvisas också om en domstol undanröjer en villkorlig dom eller skyddstillsyn som utlänningen dömts till och dömer till en annan påföljd. Utvisning får dock ske endast om utlänningen döms till svårare påföljd än böter och om 1. gärningen är av sådant slag och övriga omständigheter är sådana att det kan antas att han eller hon kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet här i landet, eller 2. brottet med hänsyn till den skada, fara eller kränkning som det har inneburit för enskilda eller allmänna intressen är så allvarligt att han eller hon inte bör få stanna kvar (1 §). En utlänning får utvisas enligt 1 § endast när det finns synnerliga skäl, om han eller hon hade vistats i Sverige med permanent uppehållstillstånd sedan minst fyra år när åtal väcktes eller om han eller hon då varit bosatt i Sverige sedan minst fem år (3 §).

Den svenska familjerättslagstiftningen bygger på tvåsamhet och monogami. Månggifte strider mot den svenska Ordre public och det saknas även lagar som reglerar arv och bodelning vid dödsfall i polygama äktenskap. Ett äktenskap accepteras inte i Sverige om det finns äktenskapshinder enligt svenska lagar när äktenskapet ingås och minst en av parterna har anknytning till Sverige. Med anknytning till Sverige menas ofta att man antingen är bosatt i Sverige eller har ett svenskt medborgarskap. I Sverige får den som redan är gift inte ingå ett nytt äktenskap[21]. Om äktenskapet har ingåtts trots att någon av makarna redan var gift (tvegifte) och det tidigare äktenskapet inte har upplösts, har var och en av makarna rätt till äktenskapsskillnad utan betänketid (p.g.a. ogiltighet)[22]. Äktenskap upplöses genom äktenskapsskillnad[23]. Föreligger tvegifte, har var och en av makarna i det tidigare äktenskapet rätt att få det upplöst genom äktenskapsskillnad utan föregående betänketid[24]. Parter som ingår ett äktenskap med fler parter än två kan dömas för tvegifte[25]. Talan om äktenskapsskillnad kan även föras av allmän åklagare[26]. En åklagare är inte behörig att upplösa äktenskap, utan det är uteslutande en allmän domstol som är behörig att besluta om genom ett beslut om äktenskapsskillnad. Äktenskap som har ingåtts i utlandet presumeras som giltiga i Sverige, som om de har lagligen ingåtts i den stat där äktenskapsbeviset utfärdades, och någon av parterna inte vid äktenskapet ingående hade anknytning till Sverige. För den som är lagligen har ingått äktenskap i utlandet med fler än en person, får vid en domstolsprövning enligt allmänna kontrakträttsliga principer ske enligt en analogi av handelsbalkens (1736:0123 2) 1 kap. 5 § regler om tvesalu. Det då första äktenskapet blir då bestående, så föreligger äktenskapshinder för de därefter ingångna äktenskapen. I Sverige kan man helt enkelt inte vara gift med fler än en person i taget.

I april 2006 gick ordföranden för Sveriges muslimska förbund, Mahmoud Aldebe, ut med ett brev[27] till de svenska riksdagspartierna där han bland annat krävde särlagstiftning för Sveriges muslimer i Sverige.[28] I brevet krävde han bland annat att skilsmässor måste godkännas av en imam, att kommunala skolor ska undervisa muslimska barn i hemspråk och religion i separata grupper, och att muslimska flickor och pojkar ska få simundervisning i separata grupper. Aldebe anklagades i den efterföljande debatten för att vara islamist. Aldebe tvingades ta tillbaka förslaget då han fick en majoritet inom förbundet emot sig.[29] I oktober 2009 meddelade Aldebe att han kommer kandidera till riksdagen för Centerpartiet i Stockholm, vilket kritiserades av flera ledande personer inom Centerpartiet som ansåg att han hade bristande demokratisyn,[30][31][32] på grund av att han tidigare 2006 ville införa sharialagar i Sverige. Aldebe försvarade sig med att han tagit tillbaka kravet.[33] I november 2009 drog Aldebe tillbaka sin kandidatur.[33] Den 11 januari 2010 avsade sig Aldebe sitt medlemskap i Centerpartiet.[34]

En rapport från Stockholms stad visar att en av tio flickor i Stockholm uppskattas leva med hedersrelaterat förtryck i hemmet. Utifrån den statliga utredningen "Våld i nära relationer, en folkhälsofråga" (SOU 2014:49) uppskattas att ungefär 10 procent av ungdomarna från högstadiet och upp till 25 år, det vill säga cirka 100 000 personer, är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck i Sverige. Därutöver tillkommer utsatta vuxna. Hederskultur som normsystem är oförenligt med det svenska samhället som bygger på värden som frihet och jämställdhet mellan kvinnor och män. I FN-resolutionen "Avskaffande av brott mot kvinnor i hederns namn" fastslås att brott mot kvinnor i hederns namn är en fråga om mänskliga rättigheter. Miljöpartiet vill skärpa lagstiftningen mot hedersrelaterat våld och förtryck. I arbetet mot det hedersrelaterade våldet har regeringen även satsat 10 miljoner på en stödlinje för utsatta flickor och kvinnor. Förhoppningen är att kunna nå fler som utsätts, men också att kunna fånga upp fler förövare. Idag finns ingen svensk lagstiftning som särreglerar hedersbrott vilket innebär att dessa brott bedöms så som andra våldsbrott. Det finns särskilt allvarliga omständigheter när det gäller hedersbrott som motiverar en särskild brottsrubricering med försvårande inverkan i samband med straffmätning. En särskild brottsrubricering skulle innebära en tydligare markering mot hederskultur än en motsvarande straffskärpningsgrund.

Regeringen beslutade den 9 mars 2017 att ge i uppdrag åt en särskild utredare att undersöka om det finns behov av åtgärder i syfte att säkerställa ett starkt skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv (dir. 2017:25). Den 29 juni 2017 beslutade regeringen om tilläggsdirektiv att bl.a. analysera och ta ställning till möjligheterna att införa mer effektiva verktyg för att förebygga och förhindra att personer med anknytning till Sverige tvingas ingå äktenskap eller könsstympas utomlands, liksom åtgärder för att framtvinga eller underlätta ett återförande till Sverige av den utsatta personen (dir. 2017:78). Utredningen antog namnet Utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv (Ju 2017:06).

I delbetänkandet Utvidgat hinder mot erkännande av utländska barnäktenskap (SOU 2017:96) föreslogs en ändring i lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL) 1 kap. 8 a § första stycket. Ett äktenskap som har ingåtts enligt utländsk lag erkänns inte i Sverige 1. om det vid tidpunkten för äktenskapets ingående skulle ha funnits hinder mot det enligt svensk lag och minst en av parterna då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige, 2. om någon av parterna var under 18 år när någon av dem kom till Sverige, 3. om det är sannolikt att det har ingåtts under tvång, eller 4. om parterna inte var närvarande samtidigt vid äktenskapets ingående och minst en av dem då var svensk medborgare eller hade hemvist i Sverige.

I slutbetänkandet Utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv (SOU 2018:69) föreslogs bl. a. ändring i brottsbalken (1962:700) att 4 kap. 4c § Den som i annat fall än som sägs i 1 a § genom olaga tvång eller utnyttjande av utsatt belägenhet förmår en person att ingå ett äktenskap som är giltigt i den stat där det ingås, i den stat enligt vars lag det ingås eller i en stat i vilken minst en av makarna är medborgare eller har hemvist döms för äktenskapstvång till fängelse i högst fyra år. Detsamma gäller den som på sätt som anges i första stycket förmår någon att ingå en äktenskapsliknande förbindelse, om den ingås enligt regler som gäller inom en grupp och som 1. innebär att parterna betraktas som makar och anses ha rättigheter eller skyldigheter i förhållande till varandra, och 2. innefattar frågan om upplösning av förbindelsen. Om brott som avses i första stycket riktar sig mot ett barn döms för barnäktenskapsbrott till fängelse i högst fyra år. För barnäktenskapsbrott döms också den som i annat fall förmår eller tillåter ett barn att ingå ett äktenskap som är giltigt på sätt som anges i första stycket eller en äktenskapsliknande förbindelse enligt vad som anges i andra stycket. Detta gäller även om den som begår en sådan gärning inte haft uppsåt till men varit oaktsam beträffande omständigheten att den utsatta personen inte fyllt arton år. I lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga föreslås att det införs nio nya paragrafer, 31 a–31 h §§ samt 45 §. 31 a § Om det finns risk för att den som är under 18 år förs utomlands i syfte att ingå äktenskap eller en äktenskapsliknande förbindelse eller könsstympas ska ett sådant barn i skyddande syfte förbjudas att lämna Sverige (utreseförbud). 31 b § Beslut om utreseförbud meddelas av förvaltningsrätten efter ansökan av socialnämnden. Ansökan ska innehålla en redogörelse för – barnets förhållanden, – de omständigheter som utgör grund för att barnet behöver skyddas genom ett utreseförbud, – tidigare vidtagna åtgärder, – hur relevant information lämnats till barnet, – vilket slags relevant information som lämnats, samt – barnets inställning. 31 c § Har ett utreseförbud meddelats barnet ska socialnämnden inom sex månader från dagen för beslutet pröva om utreseförbudet ska upphöra. Denna fråga ska därefter prövas fortlöpande inom sex månader från senaste prövning. När ett utreseförbud inte längre behövs, ska socialnämnden besluta att utreseförbudet ska upphöra. Ett utreseförbud ska upphöra senast när barnet fyller 18 år. 31 d § Beslut om utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud hindrar inte sådana beslut som anges i 21 a § första stycket 1–9. Ett utreseförbud eller tillfälligt utreseförbud upphör när ett beslut enligt 21 a § första stycket 1–9 har verkställts. 31 e § Socialnämnden får besluta om tillfälligt utreseförbud, om 1. det är sannolikt att ett utreseförbud behövs, och 2. rättens beslut om utreseförbud inte kan avvaktas med hänsyn till risken för att barnet lämnar landet. Om socialnämndens beslut om tillfälligt utreseförbud inte kan avvaktas, får nämndens ordförande eller någon annan ledamot som nämnden har förordnat besluta om ett sådant förbud. Beslutet ska anmälas vid nämndens nästa sammanträde. När socialnämnden har ansökt om utreseförbud eller vård med stöd av lagen, får även rätten besluta om ett tillfälligt utreseförbud. 31 f § Har socialnämnden beslutat om tillfälligt utreseförbud, ska beslutet underställas förvaltningsrätten. Därvid ska vad som anges i 7 § första–fjärde styckena på motsvarande sätt gälla för ett tillfälligt utreseförbud. 31 g § Om förvaltningsrätten fastställer eller meddelar ett beslut om tillfälligt utreseförbud, ska socialnämnden inom fyra veckor från dagen för förvaltningsrättens beslut ansöka om utreseförbud. Förvaltningsrätten får medge förlängning av denna tid, om ytterligare utredning eller någon annan särskild omständighet gör det nödvändigt. 31 h § Ett tillfälligt utreseförbud upphör 1. om ansökan om utreseförbud inte har gjorts inom den tid som anges i 31 g §, 2. när rätten avgör frågan om utreseförbud, eller 3. senast när barnet fyller 18 år. Om det inte längre finns skäl för ett tillfälligt utreseförbud, ska socialnämnden besluta att detta genast ska upphöra. Ett sådant beslut får meddelas också av den rätt som prövar en fråga om utreseförbud eller vård med stöd av lagen. Förslagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2020.

Moderaterna, Sverigedemokraterna, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna ställer sig bakom förslaget att införa ett utreseförbud för barn som riskerar att föras utomlands för att ingå äktenskap eller för att könsstympas.

Moderaterna i Staffanstorp beslutade att införa ett förbud mot huvudduk för flickor i förskola och grundskola.[35] Efter två år ska kommunen, enligt den nya kommunala integrationsplanen, inte längre erbjuda nyanlända hjälp med bostad. Staffanstorp ska också införa ”integrationsplikt” med hot om sanktioner om plikten inte efterlevs. Moderaternas partistyrelse vill nu se en statlig utredning om ett slöjförbud i förskola och grundskola. Inför moderaternas partistämma nu i oktober 2019 har i vart fall sex motioner inkommit i frågan. Flera andra europeiska länder inom den europeiska unionen har redan tidigare infört ett liknande slöjförbud.

Sharia och apostasiRedigera

Enligt sharia är det dödsstraff på "avfällighet" (apostasi), att avvika från ett rättroget muslimskt liv. Detta kan exempelvis inbegripa ateism, konvertering till annan religion (vissa islamiska sekter räknas dit) att uttrycka hädelse mot Koranen eller Muhammed och hans familj eller att förkunna att något som enligt sharia är förbjudet (haram) skulle vara tillåtet (halal), dvs. "uppmuntran till synd". Vissa muslimska lärda har dock kritiserat tillämpningen av dödsstraff för avfall. Minderåriga, och ibland kvinnor, kan undantas från dödsstraffet. Tillämpningen av apostasilagen gör att alla är tvungna att följa islam, eftersom det enligt islamisk praxis är fadern som väljer religion åt det nyfödda barnet genom att man viskar shahadan i barnets öra och därmed upptas i den muslimska trosgemenskapen (umma). I praktiken är det även familjens ansvar att se till att en "avfallen" kommer till "rätt väg" eller bestraffas om det inte sker.

Sharia och banktransaktionerRedigera

Koranen förbjuder uttryckligen riba (surah 2:225-9), ett omdiskuterat uttryck som med tiden har kommit att innebära en ekonomisk ränta eller ocker. I realiteten hamnar det i samma kontext som spel och dobbel, men även ett förbud mot andra ekonomiska risktaganden, däribland diskuteras försäkringar som ytterligare ett ekonomiskt risktagande. Detta har lett till en unik struktur hos islamiskt bankväsende. Med tiden har tre grundläggande tillvägagångssätt utvecklats:

  • Mudaraba – Banken och kunden skapar tillsammans en investering där banken bidrar med kapital medan kunden bidrar med arbetskraft och kompetens. Efter en på förhand förutbestämd period så kommer kund och bank att dela på investeringens vinst från perioden. Därefter kommer kunden att ta över hela investeringen och hela vinsten.
  • Musharaka – Liknar ovanstående med skillnaden att banken tillsammans med kunden satsar en bestämd summa pengar och tar ut vinst från investeringen efter en förutbestämd procentandel parterna emellan.
  • Marabaha – Kanske den mest teologiskt innovativa lösningen. Bank och kund ingår då i ett handelskontrakt mellan två parter, aqd, där banken köper en vara av kunden för en summa pengar som banken bestämt. En tid senare köper kunden tillbaka samma vara men för ett högre pris. På så vis får kunden tillgång till en summa pengar under en bestämd tid men som sedan skall betalas tillbaka med en viss ökning senare.

Liknande tankesätt finns även i hur bankerna drivs inom vissa länder. Det finns till exempel fall där kunden inte startar ett konto hos banken för att enbart förvara pengarna och få ut ränta på dessa pengar (såsom det sker i bl.a. Sverige), istället investerar kunden sin summa pengar i banken och får ut en andel av bankens årliga vinst (jfr. svenska JAK Medlemsbank, Banken lånar ut pengar utan att kräva ränta. För att täcka bankens kostnader tillkommer administrativa avgifter).

Sharia under den moderna tidenRedigera

De stora förändringar som ägde rum inom den muslimska världen efter 1800-talet påverkade islamisk rätt på två märkbara sätt. Det ena sättet var att rollen sharia hade minskades för att ge europeiska modeller större utrymme. Sedan var det andra sättet helt tvärtom, man ville öka sharias roll genom att modernisera rätten och ge betydligt mer utrymme till ijtihad.

I perioden efter 1800-talet och under 1900-talet skedde massiva förändringar i de flesta muslimska länder. Flera regeringar kom att domineras från västländerna och förändringen i själva rättens sammanhang utvecklades fram och det blev inte en hastig förändring. När västländerna kom och koloniserade muslimska länder ansåg de att västerländska moderna lagar, seder och bruk skulle gälla även i kolonierna. Men istället för att påtvinga en hastig förändring lät de införandet ske långsamt, dock fick arabstaterna redan från början anpassa sig till mindre lagändringar direkt. De nya erövrarna såg ingen inspiration i att ha kvar sharia, den fyllde ingen funktion för dem; därav ville de ge det religiösa systemet så lite inflytande som möjligt. Deras strategi var att införa lite av det nya hela tiden och göra så att de gamla regelsystemen fasades ut allt eftersom folket i landet utvecklades och moderniserades.

Det fanns stora svårigheter när man försökte anpassa de västerländska rättssystemen till sharia, eller vid försöken att smälta ihop dem. Problem låg i att använda sharia som lag i ett modernt samhälle med ett västerländskt rättssystem. De västerländska rättssystemen innehåller tre nivåer.

  • Nationell rätt: Lagar med denna beteckning är giltiga inom landets gränser, och den är den vanligaste lagtypen. Den gäller alla som rör sig inom gränsen. Även de som kommer in i landet måste följa nationell rätt.
  • Internationell rätt: Det kan gälla konventioner och traktater som är bindande mellan nationalstater som befinner sig i ett visst samarbete. Konventioner och traktater är bindande mellan nationalstater eller internationella organisationer som t.ex. Europeiska Unionen (EU). Europeiska Unionens förordningar har direkt effekt i medlemsstaterna.
  • Naturrätt: Naturrätten består av universellt bindande normativa rättsprinciper som direkt anses gälla i varje civiliserat samhälle. Det är den nationella lagstiftande församlingen som har till uppgift att se till att de nationella lagarna står i överensstämmelse med naturrätten.

Om man ser till olika definitioner om vad en lag kan vara så passar inte sharia in under något av dessa tre alternativ. Sharia är ingen nationell rätt, då den inte begränsar sig till någon nationalstats territorium. Den gäller inte alla människor förutom den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen), och det råder skillnad från rättskola till rättskola. Det visar på att sharia inte är beroende av nationella territoriella statsgränser, samt att det finns skillnader även mellan olika muslimska samhällen. Det är svårt att sätta sharia i ett internationellt rättssystem, då sharia inte bygger på mellanstatliga konventioner och traktater av något slag och en naturrätt är helt uteslutet, då sharia gäller bara den muslimska trosgemenskapen (umma) (jfr. likabehandlingsprincipen).

Detta har gjort det svårt att anpassa sharia i en värld dominerad av romersk rättsligt grundade västerländska rättssystem. För att kunna lösa upp motsättningen mellan nationalstatens rätt och sharia, behövdes en förändring i tillämpningen av sharia. Först visste man inte om man skulle göra sharia till en nationell rätt, men som endast gällde den muslimska befolkningen i landet (jfr. likabehandlingsprincipen), eller om man skulle göra den till en naturrätt som gällde alla muslimer i den muslimska trosgemenskapen (umma). Om den skulle göras till en universellt tillämplig naturrätt, så behövdes det fortfarande variationer beroende på vilken nationalstat, det gällde och hur förhållanden var där. Det var svårt att hitta en anpassning för sharia; hur, var, när och för vem den skulle gälla för, samtidigt som den skulle passa in i någon av de västerländska definitionerna på ett rättssystem.

En lösning på denna motsättning mellan nationalstaten och den muslimska trosgemenskapen (umma), skulle kunna vara maktfördelning av den dömande makten i två delar. En del där sharia hade full kontroll med traditionella regler, där skulle det finnas separata sharia-rättsalar och domare (jfr. likabehandlingsprincipen). På andra sidan skulle nationalstaten fortfarande ha full kontroll på det mesta och sharia fick det ”övriga”. Det som lämnades till sharia var familj och personliga ärenden, som i sin tur tolkades som ”utanför lagen” av västerländsk domstol (jfr. likabehandlingsprincipen).

Förändringar inom rättssystemetRedigera

De västerländska rättssystemen har två invändningar mot den klassiska sharia-domstolen. För det första så saknas det processrättsliga regleringar av sharia-domstolens behörigheter. Dessutom är sharia-domstolens domar inte överklagbara. Att ge så mycket makt till en enskild ensamdomare är orimligt enligt det västerländska, demokratiska synsättet. För det andra så är problemet med sharia att den som skulle dömas fråntogs rätten till ett juridiskt ombud, och var istället hänvisad till att ensam föra sin egen talan i rättegången, utan ombud omedveten om sina rättigheter.

Sammanfattningsvis så uppfyller inte sharia-domstolen de grundläggande kraven som måste ställas på varje civiliserad nationalstat, att varje medborgare skall vara försäkrad en rättvis och offentlig förhandling i frågor som rör dennes medborgerliga rättigheter och skyldigheter. Likabehandlingsprincipen innebär att alla ska behandlas lika oberoende av kön och religionstillhörighet och att alla skall behandlas lika inför lagen. Stater som medger att domstolarna använder sig av tortyr och förnedrande bestraffning, kan inte anses vara civiliserade (art. 38 ICJ).

Internationella brottmålsdomstolenRedigera

Internationella brottmålsdomstolen (engelska International Criminal Court, ICC, franska Cour pénale internationale, CPI, ibland förkortat ICC för att särskilja det från International Chamber of Commerce), bildades officiellt den 1 juli 2002 som en internationell domstol och en permanent tribunal för att åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser enligt bland annat Romstadgan för den internationella brottmålsdomstolen.[36]

Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen är grunddokumentet för bildandet av Internationella brottmålsdomstolen i Rom den 17 juli 1998. Sveriges regering beslöt 17 september 1998 att underteckna stadgan vilket skedde 7 oktober 1998. Den svenska regeringen har sedan beslutat att ratificera stadgan och att samtidigt avge en förklaring om att Justitiedepartementet skulle vara den kanal för domstolens framställningar som avses i stadgan.[37] I och med ratificeringen är Sverige bundet av stadgan, vilket innebär att Sverige är skyldigt att utlämna alla personer som blir åtalade vid domstolen.

I augusti 2011 hade 115 länder ratificerat eller instämt i ICC:s regelverk:

Domstolens jurisdiktion

  1. Den tilltalade är medborgare i en nationalstat som har tillträtt Romstadgan.
  2. Den tilltalade är medborgare i en nationalstat som genom en särskild förklaring har accepterat domstolens jurisdiktion.
  3. Brottet har förövats på en nationalstats territorium vilken har tillträtt Romstadgan.
  4. Brottet har förövats på en nationalstats territorium vilken genom en särskild förklaring har accepterat domstolens jurisdiktion.
  5. FN:s säkerhetsråd har hänskjutit ett misstänkt brott enligt Romstadgan till domstolens åklagare.
  6. Domstolen lämnar prövningstillstånd till ett mål som har inletts av åklagaren.

NoterRedigera

  1. ^ Puritansand muslims - what they have in common, läst 2015-05-24
  2. ^ [a b c] Attitydundersökningen The world’s muslims: religion, politics and society, genomfördes under åren 2008–12 i 39 länder där minst 65% av befolkningen är muslimer i Afrika, Asien och Europa. Studien refereras i Åsikter i den muslimska världen, Forskning och framsteg, juli 2013.
  3. ^ Andrew Clapham, Kort om mänskliga rättigheter, sv övers Roland Poirier Martinsson, Kort om-serien, Fri tanke, Lidingö 2011 (236 s) ISBN 9789186061173
  4. ^ ”Scharia” (på de). bpb.de. Bundeszentrale für politische Bildung. http://www.bpb.de/nachschlagen/lexika/islam-lexikon/21676/scharia. Läst 1 september 2019. 
  5. ^ Nigeria's Maiduguri shaken by 'Boko Haram' blasts”. BBC News - Africa. 16 oktober 2012. http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-19958107. Läst 2 november 2012. 
  6. ^ Den mäktige domarens (stormuftin Abdul Aziz al-Sheikhs) beslut http://www.barometern.se/nyheter/TT_utrikes/stormufti-godkanner-barnaktenskap(1087860).gm[död länk]
  7. ^ ”Somali leader agrees Sharia law”. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/7916937.stm. 
  8. ^ Mohamed, Mohamed. ”Somali justice - Islamist-style”. BBC Somali Service. BBC. http://news.bbc.co.uk/2/hi/8057179.stm. Läst 14 april 2012. 
  9. ^ The Islamic veil across Europe”. British Broadcasting Corporation. 17 november 2006. http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/5414098.stm. Läst 13 december 2006. 
  10. ^ Europadomstolen (10 november 2005). ”Leyla Şahin v. Turkey”. ECHR. http://cmiskp.echr.coe.int/tkp197/view.asp?item=3&portal=hbkm&action=html&highlight=Sahin%20%7C%20Turkey&sessionid=11294215&skin=hudoc-en. Läst 30 november 2006. 
  11. ^ Hans Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2015 (725 s) ISBN 9789139114642
  12. ^ prop. 1951:165, bet. 1951:UU11, rskr. 1951:2 [1]
  13. ^ [a b] Jacob Haislund Rasmussen (15 okt 2013). ”Akkari: Magtfuld kreds dømmer efter sharialov”. Jyllands-Posten. Arkiverad från originalet den 26 maj 2015. https://web.archive.org/web/20150526131122/http://jyllands-posten.dk/aarhus/ECE6097538/akkari-gellerup-har-sharia-domstole/. Läst 15 oktober 2013. 
  14. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.4-5
  15. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.6-7
  16. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), pp.7-8
  17. ^ CASE OF S.A.S. v. FRANCE (2014), p.9
  18. ^ [a b] Talwar, Divya. ”Growing use of Sharia by UK Muslims”. BBC Asian Network. BBC. http://www.bbc.co.uk/news/uk-16522447. Läst 7 maj 2012. 
  19. ^ [a b] Andy McSmith (30 juni 2009). ”The Big Question: How do Britain's sharia courts work, and are they a good thing?”. The Independent. http://www.independent.co.uk/news/uk/home-news/the-big-question-how-do-britains-sharia-courts-work-and-are-they-a-good-thing-1724486.html. Läst 7 maj 2012. 
  20. ^ Jonathan Wynne-Jones (7 augusti 2011). ”Sharia: a law unto itself?”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/uknews/law-and-order/8686504/Sharia-a-law-unto-itself.html. Läst 30 maj 2012. 
  21. ^ äktenskapsbalken (1987:230) 2 kap. 4 §
  22. ^ äktenskapsbalken (1987:230) 5 kap. 5 §
  23. ^ äktenskapsbalken (1987:230) 1 kap. 5 §
  24. ^ äktenskapsbalken (1987:230) 5 kap. 5 §
  25. ^ brottsbalken (1962:700) 7 kap. 1 §
  26. ^ äktenskapsbalken (1987:230) 5 kap. 5 §
  27. ^ Brev från Sveriges muslimska förbund till Sveriges riksdagspartier[död länk], Sveriges Television   PDF
  28. ^ Muslimskt förbund kräver egna lagar”. Dagens Nyheter. 27 april 2006. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=147&a=540622&previousRenderType=6. 
  29. ^ Krav på muslimska lagar i Sverige skapar maktkamp”. Sydsvenskan. 28 april 2006. Arkiverad från originalet den 2 januari 2007. https://web.archive.org/web/20070102171533/http://sydsvenskan.se/malmo/article156076.ece. 
  30. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 januari 2010. https://web.archive.org/web/20100128042442/http://www.expressen.se/debatt/1.1733410/islamister-hor-inte-hemma-i-centern. Läst 17 mars 2010. 
  31. ^ http://peaceloveandcapitalism.blogspot.com/2009/10/lagen-ska-vara-lika-for-alla.html
  32. ^ https://archive.is/20121130110212/magnusandersson.blogspot.com/2009/10/dagens-debattartikel-i-expressen.html
  33. ^ [a b] Dagens Nyheter 2009-11-08 Aldebe hoppar av riksdagskandidatur
  34. ^ http://www.nyhetskanalen.se/1.1434812/2010/01/11/aldebe_lamnar_centerpartiet
  35. ^ Sydsvenskan den 29 maj 2019
  36. ^ http://www.regeringen.se/content/1/c4/19/89/e3aae876.pdf[död länk]
  37. ^ Stadgan på engelska och i översättning till svenska (SÖ 2002: 59) (PDF)

Se ävenRedigera

BibliografiRedigera

  • Agell, Anders & Margareta Brattström, Äktenskap, samboende, partnerskap, 6 uppl, Iustus, Uppsala 2018 (330 s) ISBN 9789176788844
  • Armstrong, Karen, Historien om Jerusalem. En stad - tre religioner, sv övers Inger Johansson, Forum, Stockholm 1997 (480 s) ISBN 91-37-10993-6
  • Armstrong, Karen, Islam, sv övers Pär Svensson, Forum, Stockholm 2004 (191 s) ISBN 91-37-12142-1
  • Armstrong, Karen, Kampen för Gud. Fundamentalism inom judendom, kristendom och islam, sv övers Inger Johansson, Forum, Stockholm 2000 (504 s) ISBN 91-37-11646-0
  • Armstrong, Karen, Med Gud på vår sida. Religion och våld genom historien, sv övers Peter Handberg, Natur & Kultur, Stockholm 2015 (662 s) ISBN 9789127144569
  • Armstrong, Karen, Muhammed. En biografi, sv övers Margareta Brogren, Forum, Stockholm 2003 (304 s) ISBN 91-37-12220-7
  • Armstrong, Karen, Världsreligionernas födelse. Tro, tradition, ursprung, sv övers Margareta Brogren, Forum, Stockholm 2007 (520 s) ISBN 9789137130835
  • Asp, Petter, Internationell straffrätt. Svensk straffrätt II, 2 uppl, Iustus, Uppsala 2014 (164 s) ISBN 9789176789094
  • Bogdan, Michael & Patrik Lindskoug (red), Författningssamling i internationell privat- och processrätt, 3 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2013 (246 s) ISBN 978-91-39-20651-4
  • Bogdan, Michael, 'Islamisk brudpenning (mahr) inför svensk domstol', Svensk Juristtidning 1993 s. 597-600 (http://svjt.se/svjt/1993/597)
  • Bogdan, Michael, Komparativ rättskunskap, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 150, Norstedts juridik, Stockholm 2003 (231 s) ISBN 91-39-20330-1
  • Bogdan, Michael, Svensk internationell privat- och processrätt, 8 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 146, Norstedts juridik, Stockholm 2014 (344 s) ISBN 978-9-13920-660-6
  • Cheshire, Geoffrey, Private International Law [1935], 14th ed by Peter North & James Fawcett, Oxford University Press, Oxford 2008 (1536 p) ISBN 9780199284382
  • Clapham, Andrew, Kort om mänskliga rättigheter, sv övers Roland Poirier Martinsson, Kort om-serien, Fri tanke, Lidingö 2011 (236 s) ISBN 9789186061173
  • Coulson, Noel J, A History of Islamic Law, Edinburgh University Press, Edinburgh 1964 (264 p)
  • Cryer, Robert, Håkan Friman, Darryl Robinson & Elizabeth Wilmshurst, An Introduction to International Criminal Law and Procedure, 2nd ed, Cambridge University Press, Cambridge 2010 (618 p) ISBN 978-0-521-11952-8
  • Dahlén, Ashk P, Islamic law, epistemology and modernity. Legal philosophy in contemporary Iran, Routledge, London 2003 (412 p) ISBN 978-0-415-94529-5
  • David, René Major Legal Systems in the World Today. An Introduction to the Comparative Study of Law, 3rd ed translated and adapted by John E.C. Brierley, Stevens, London 1985 (624 p) ISBN 0-420-47340-8
  • Danelius, Hans, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis. En kommentar till Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, 5 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2015 (725 s) ISBN 9789139114642
  • Dicey, Albert, A Digest of the Law of England with Reference to the Confilct of Laws [1896], 15th ed by Lawrence Morris & John L C Collins, vol 1-2, Sweet & Maxwell, London 2012 (2385 p) ISBN 9780414035027
  • Dicey, Albert, Second supplement to to Dicey, Morris & Collins on the Conflict of Laws 15th Edition, Sweet & Maxwell, London 2015 (387 p) ISBN 9780414050655
  • Dufwa, Bill W, 'Det västerländska rättsarvet under österländskt inflytande. Algerisk skadeståndsrätt', Svensk Juristtidning 1986 s 338-360 (43 s)
  • Falk, Per, Straffrätt och territorium. Studier i internationell straffrätt, Norstedts, Stockholm 1976 (336 s) Ak avh
  • Fisk, Robert, Det stora kriget för mänskligheten. Kampen om Mellanöstern, sv övers Katalin Földesi med fackgranskning av militära termer av Thomas Roth, Norstedts, Stockholm 2007 (1175 s) ISBN 9789113011943
  • Gihl, Torsten, Den internationella privaträttens historia och allmänna principer, Norstedts & Söner, Stockholm 1951 (517 s)
  • Hallaq, Wael B, An Introduction to Islamic Law, Cambridge University Press, Cambridge 2009 (206 p) ISBN 978-0-52167-873-5
  • Hedin, Christer, Islam och västerlandet. Möten, myter och motsättningar, Dialogos, Stockholm 2006 (173 s) ISBN 91-7504-185-5
  • Hjärpe, Jan, Islamismer. Politisk-religiösa rörelser i den muslimska världen, Gleerup, Malmö 2010 (205 s) ISBN 978-91-40-66412-9
  • Hjärpe, Jan, Politisk islam, Studier i muslimsk fundamentalism, 2 uppl, Skeab, Stockholm 1983 (165 s) ISBN 91-526-1070-5
  • Hjärpe, Jan, Sharīʾa. Gudomlig lag i en värld av förändring, 2 uppl, Studentlitteratur, Lund 2014 (194 s) ISBN 978-9-14409-651-3
  • Hourani, Albert, De arabiska folkens historia, sv övers Bo Ericson, Alhambra, Furulund 1992 (620 s) ISBN 91-87680-30-0
  • Johnson, Bo, Islamisk rätt. Studier i den islamitiska rätts- och samhällsordningen, Liber, Stockholm 1975 (182 s) ISBN 91-38-02381-4
  • Jänterä Jareborg, Maarit & Mats Kumlien (red), Rätten och rättsfamiljer i ett föränderligt samhälle - rättshistoriskt och komparativt. Vänbok till Rolf Nygren, De lege årsbok, Iustus, Uppsala 2011 (436 s) ISBN 978-9-17678-802-8
  • Karlgren, Hjalmar, Kortfattad lärobok i internationell privat- och processrätt, 5 uppl, Gleerups, Lund 1974 (203 s)
  • Karlsson, Ingmar, En delad värld. Islam och Europa - i går, i dag och i morgon, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2010 (186 s) ISBN 978-91-46-22027-5
  • Lacey, Robert, Saudiernas rike, sv övers Roland Adlerberth, Askild & Kärnekull, Stockholm 1982 (519 s) ISBN 91-582-0410-5
  • Nordberg, Michael, Profetens folk. Stat, samhälle och kultur i islam under tusen år, Tiden, Stockholm 1988 (418 s) ISBN 91-550-3164-1
  • Pålsson, Lennart, Bryssel I-förordningen jämte Bryssel- och Luganokonventionerna. Domstols behörighet samt erkännande och verkställighet av domar i privaträttsliga tvister inom EU/EFTA-området, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 194, Norstedts juridik, Stockholm 2008 (410 s) ISBN 978-91-39-01385-3
  • Pålsson, Lennart, Svensk rättspraxis i internationell familje- och arvsrätt, 2 uppl, Institutet för rättsvetenskaplig forskning nr 187, Norstedts juridik, Stockholm 2006 (271 s) ISBN 91-39-01200-X
  • Rogerson, Barnaby, Profeten Muhammed. Hans liv och samtid, sv övers Gunhild Winqvist Hollman, Wahlström & Widstrand, Stockholm 2004 (261 s) ISBN 91-46-20409-1
  • Said, Edward W, Orientalism, sv övers Hans O Sjöström med förord av Sigrid Kahle, Ordfront, Stockholm 1993 (362 s) ISBN 9173244171
  • Sayed, Mosa, Islam och arvsrätt i det mångkulturella Sverige. En internationellt privaträttslig och jämförande studie, Skrifter från Juridiska fakulteten i Uppsala nr 113, Iustus, Uppsala 2009 (421 s) ISBN 91-7678-741-9
  • Sayed, Mosa, 'Abort inom den islamiska rättstraditionen', Svensk Juristtidning 2014 s 812-834 (https://web.archive.org/web/20150524193343/http://svjt.org/svjt/2014/812)
  • Schacht, Joseph, An Introduction to Islamic Law, Oxford University Press, Oxford 1964 (304 p)
  • Schacht, Joseph, The Origins of Muhammadan Jurisprudence, Oxford University Press, Oxford 1950 (348 p)
  • Schiratzki, Johanna, Muslimsk familjerätt i svenskt perspektiv, 2 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 2001 (155 s) ISBN 91-39-10534-2
  • Thorburn Stern, Rebecca & Hanna Wikström, Migrationsrätt. Skyddsbehov och trovärdighet. Bedömning i asylärenden, Liber, Stockholm 2016 (291 s) ISBN 9789147111787
  • Thornstedt, Hans, 'Svensk medborgares ansvar för brott utomlands', Svensk Juristtidning 1966 s 506-517 (12 s)
  • Weiner, Mark Stuart, Klanvälde. Från stamsamhälle till rättsstat, sv övers Jim Jakobsson, Dualis, Ludvika 2015 (272 s) ISBN 9789187852572
  • Wikrén, Gerhard & Håkan Sandesjö, Utlänningslagen med kommentarer, 6 uppl, Norstedts juridik, Stockholm 1999 (491 s) ISBN 9139102564
  • Zweigert, Konrad & Hein Kötz, Introduction to Comparative Law, 3rd ed translated from german by Tony Weir, Oxford University Press, Oxford 1998 (714 p) ISBN 0-19-826860-2