För andra betydelser, se Harem (olika betydelser).

Harem (arabiska Ha'ram "något, vartill tillträdet är förbjudet, något oantastligt, heligt") är dels en benämning på den eller de fysiska byggnader som utgör kvinnornas avdelning i ett traditionellt muslimskt hushåll och dels en benämning på husfaderns fruar, men även på övriga kvinnor som bor i hushållet och vistas i det fysiska haremet. Två förutsättningar för haremssystemet är synen på den gifte mannen som familjens oinskränkta överhuvud och uppfattningen att det är opassande att kvinnor förvärvsarbetar, det vill säga rör sig fritt ute i samhället.

Fotografi av kvinnor i ett harem, taget av Antoin Sevruguin i Iran (före 1933).

Ordet harem används även, ofta skämtsamt, i västerländskt språkbruk om såväl människor som djur som beteckning för en grupp individer som en enskild individ har sexuellt umgänge med. Exempelvis kan man säga att en tupp har ett harem av hönor eller att en kvinna/man håller sig med ett harem av älskare / älskarinnor.

BoningsrumRedigera

 
En innergård i sultanmoderns del av haremet i Topkapipalatset i Istanbul.
 
Hall i haremet i Topkapipalatset.

Harem i bemärkelsen avskilda boningsrum är idag mycket ovanligt. De rum som i ett traditionellt muslimskt hushåll är tillgängliga inte bara för husfadern utan även för hans (manliga) gäster benämns selamlik. Det finns inga påtagliga skillnader i byggnadsteknik eller inredning mellan harem och selamlik. Det var dock endast förmögnare hushåll som hade skilda harem och selamlik, hos den stora massan av stadsbor användes rummen liksom nu gemensamt, och endast vid besök av män bar kvinnorna slöja eller drog sig undan i något särskilt rum.

Om det finns ett särskilt harem ligger det vanligen mot innergården eller, om möjligt, åt en trädgård och är i förmögnare hushåll försett med en fint förgallrad utbyggnad, en maschreblje.

Tillträdet till harem, där ett särskilt sådant finns, är förbjudet för de flesta andra män än husfadern. Inte ens husets manliga tjänare får, utan särskild tillåtelse, komma längre fram än till haremsdörren, bab el-harem, där de genom kvinnliga tjänare mottar husfruns order. Endast de allra närmaste manliga släktingarna, nämligen de, med vilka äktenskap är förbjudet (far, svärfar, bröder, farbröder och morbröder), gör härifrån ett undantag, men deras besök är genom skick och bruk vanligtvis inskränkt till högtidliga tillfällen, såsom bröllop, barns födelse och omskärelse samt bejramsfesterna. Även tiden för dessa besök är knappt tillmätt, och i regel är alltid kvinnliga tjänare eller andra "förkläden" närvarande. Det har även varit praxis att en manlig läkare endast i nödfall får tillträde till harem.

LevnadsförhållandenRedigera

De kvinnor som vistas i ett traditionellt harem har vanligen inget förvärvsarbete utan förutsätts ägna sig åt vård av barn och hushåll, textila hantverk och skönhetsvård. Det är vanligt att kvinnor besöker andra kvinnor i deras harem. Vill husfadern vid sådana besök träda in i sitt harem, måste han låta anmäla sig för att ge de besökande kvinnorna tid att beslöja sig.

Även om livet i ett harem var avskilt och kvinnorna beroende av männen för sin försörjning, betydde det inte alltid att kvinnorna i harem saknade inflytande utanför haremet. Genom att utöva inflytande över husfadern kan haremskvinnor genom honom utöva inflytande på livet utanför haremet. När haremet är kungligt, kunde kvinnorna på detta sätt även utöva inflytande över politik. Ett exempel på detta var kvinnorna i sultanens harem i det ottomanska riket, där vissa kvinnor skaffade sig stort inflytande i politiska frågor genom sitt inflytande på sultanen.

Skildring i konstRedigera

Haremslivet har skildrats i både orientalisk och västerländsk bildkonst. Inom den västerländska bildkonsten blev under romantiken skildringar av orienten populära, i och med européernas ökande intresse för platser och kulturer som upplevdes som främmande och exotiska, med bland annat haremslivet som motiv.[1] De västerländska konstnärernas skildringar av haremslivet under romantiken utgick dock ofta från stereotypa föreställningar[1] och var inte sällan även influerade av konstnärernas fantasi[2], föreställningar som kan göra sig gällande i västerländsk uppfattning om haremslivet än idag.[1]

Exempel på haremRedigera

AbbasidkalifatetRedigera

Se artikel Abbasidernas harem

Det var under Abbasidkalifatet (750–1258) som kvinnor i den muslimska världen slutgiltigt segregerades i harem. Så sent som på 770-talet kunde kalifens mor Al-Khayzuran fortfarande umgås vid hovet i könsblandad miljö, men snart avskildes kvinnorna i kalifens familj från all kontakt med män och från deltagande i det offentliga livet.

I kalifens harem stod hans mor först i rang av alla hovets kvinnor. Andra rangen intogs av kalifens fyra hustrur. Även kalifens ogifta kvinnliga släktingar, systrar och döttrar, kunde leva i hans harem. Kalifens konkubiner var slavar av icke muslimskt ursprung. Efter konkubinerna kom kvinnliga slavar som uppträdde som underhållare, dansare och sångare, för kalifen och hans haremskvinnor. En andra kategori av kvinnliga slavar, Qahramana, fungerade som tjänare och hovfunktionärer, agerade mellanhand mellan haremet och yttervärlden och fick därför lämna haremet. [3] Haremet vaktades av eunuckerna. Haremets kvinnor fick med undantag av Qahramana-kvinnorna inte lämna haremet eller visa sig för män.

Kalifens exempel följdes av överklassen i mindre skala, och abbasidernas harem blev en förebild för hur de kungliga haremen organiserades i de muslimska riken som utkristalliserades ur Abbasidkalifatet, som till exempel fatimidernas kalifat och haremen i al-andalus.

Osmanska riketRedigera

Se artikel Kejserliga osmanska haremet

Sultanens harem utformades slutgiltigt efter erövringen av Konstantinopel 1453, när de osmanska sultanerna slutligen blev permanent bofasta, och upplöstes nät monarkin avskaffades i början av 1900-talet. Efter 1400-talet gifte sig sultanen normalt inte, utan fick istället barn med konkubinerna i sitt harem.

Icke muslimska slavflickor, cariyes, fungerade som odalisker (tjänare) eller som konkubiner. [4] Konkubinerna delades in i kategorierna Gözde ('favoriten') och Ikbal ('den gynnade'). Konkubiner kunde befordras till att bli en av fyra "hustrur" (de var inte formellt gifta) och fick då titeln kadın ('Hustrun'). Hustrurna kunde befordras till haseki sultan ('sultangemål'), som kunde ersätta sultanens mor, valide sultan, som i enlighet med muslimsk sed hade högst rang i haremet. Kvinnliga köpmän, kira, agerade förbindelselänk med yttervärlden. Haremet vaktades av eunuckerna, som delades in i Kızlar Ağası ("Svarte Chefseunucken"), som vaktade dess yttre gränser, och Kapı Ağası ("Vite Storeunucken"), som upprätthöll den inre ordningen. Haremskvinnorna följde ibland med sultanen på hans resor, men lämnade i övrigt inte haremet, och fick inte träffa män.

MogulriketRedigera

Se artikel Mogulharemet

Den indiska mogulkejsarens harem bestod i rangordning av hans mor, hustrur, kvinnliga släktingar, och därefter slavkonkubiner. Det fanns en stor mängd hovfunktionärer och tjänare, som alla var antingen eunucker eller kvinnor. Haremet bevakades av eunucker och kvinnliga vakter med titeln urdubegis.[5] Hustrur och konkubiner fick vid endast sällsynta tillfällen lämna haremet för till exempel pilgrimsresor, men då under bevakning för att hindra kontakt med män, och dolda under slöjor.

GalleriRedigera

Se ävenRedigera

KällorRedigera

 Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Harem, 1904–1926.

NoterRedigera

  1. ^ [a b c] Romantiken Arkiverad 22 augusti 2010 hämtat från the Wayback Machine.. Nationalmuseum.
  2. ^ Orientalism in Nineteenth-Century Art. Metropolitan Museum of Art.
  3. ^ El Cheikh, Nadia Maria. “Revisiting the Abbasid Harems.” Journal of Middle East Women's Studies, vol. 1, no. 3, 2005, pp. 1–19. JSTOR, www.jstor.org/stable/40326869. Accessed 2 april. 2021.
  4. ^ Necipoğlu, Gülru (1991). Architecture, Ceremonial, and Power: The Topkapı Palace in the Fifteenth and Sixteenth Centuries. Cambridge: MIT Press. ISBN 0-262-14050-0.
  5. ^ Hambly, Gavin (1998). "Chapter 19: Armed Women Retainers in the Zenanas of Indo-Muslim Rulers: The case of Bibi Fatima". In Hambly, Gavin (ed.). Women in the medieval Islamic world : Power, patronage, and piety (1st ed.). New York: St. Martin's Press. s. 429–467. ISBN 0312224516.

Externa länkarRedigera